Emmas Bokhylla

Man kan ha många olika djur som husdjur, bara man vill.

Man kan ha en get som heter Ferdinand.

Eller en föräldralös kattunge som heter Katten.

Själv håller jag mig till Katti.

We were all sitting an listening to the speech when the lecturer used the famous quote;

"behind every successful man there's a woman"

and he also added;

"behind every unsuccessful man there's TWO!"

I turned to the Ladies I was sitting with and I asked them;

"What is behind every successful woman, then?"

We all thought for a while and then one of them said with a smile;

"Behind every successful woman is her matako!*"

We all laughed until we almost cried.

*For those of you who don't know, 'matako' means 'Ladies bum', uften used when describing ladies.

There's a saying in kiswahili that says;

"Your behind sometimes get your front hammered!"

Hence, the matako is very important!

Trevlig helg, ta hand om er!

Har ni någon favoritblogg som ni läser varje dag och gillar? Som inte är en bokblogg? Jag läser massor av bokbloggar varje vecka och jag gillar dem alla, alla har något unikt. Men också en hel del andra bloggar som är roliga, klyftiga, fyndiga och förgyller min vardag. De avhandlar alla möjliga olika ämen som intresserar mig och jag letar alltid efter nya, roliga bloggare som kan få mig att skratta lite.

Om ni känner att ni har det behovet så kan ni alltid kila in hos:

UnderbaraClara

Karin Widén

Confessions of a Neurotic Attentionwhore

Den orakade flatfeministen Fanny

Vuxna människor har inte hamstrar

Dominika

Våra Skitungar

Josephine Bornebusch

Chips Wallin

Linus Fremin

Det här är ett axplock av bloggar som jag prenumererar på som inte är bokbloggar.

Har ni också favoriter som får er att skratta, tänka, må bättre? Då får ni gärna dela med er!

I nästa vecka åker jag på jobbresa i fem nätter. Visserligen brukar det inte bli så mycket lästid, men något brukar ju alltid slinka ner.

Så, nu kommer den stora frågan, vad skall jag läspacka...?

Det blir alltid för mycket eller för lite!

Jag hade tänkt skriva något trevligt om böcker inför Mors Dag, med en massa tips om vad man skulle kunna ge till sin mor. Det fanns tyvärr inte så mycket tid över för det, så det blev inte så många (eh, inga...) tips, det roligaste jag hittade skickade till min mor via adlibris och hoppas på att hon gillar det. Min mamma tillhör även dem som läser mycket i jobbet; stora, tunga böcker med det senaste inom hennes område är alltid populärt, så när jag väl köper skönlitterärt till henne så försöker jag se till att det skall vara en riktig fullträff. Något  som ibland kan ta sin lilla tid.

Till er andra, som vill ha riktiga, seriösa tips sa rekomenderar jag att ni besöker Enligt O istället, där finns det en rejäl lista med tips!

Jag har ju en massa drömmar om att driva bokhandel, starta bokfölag, bli författare, starta kulturföreningar och Gud vet vad. Massor av dem och bland odlar jag dem hårt, ibland låter jag dem ligga i träda ett par år för att sedan plocka fram dem och damma av dem när det passar (vissa av er kanske minns att jag hade vilda, galna bokhandlardrömmar för ett tag sedan) eller när det är möjligt att förverkliga dem.

Debutantbloggen skriver om kostnader vid egenutgivning av böcker och det fick mig att fundera lite. Över hur mycket pengar man borde (måste?) ha för att starta bokförlag, vad man måste tänka på, hur man marknadsför sig etc.

Så gnuggar jag mina drömknölar lite och drömmer om att ha ett alldeles eget bokförlag, gärna ett som ger ut mycket afrikanska och asiatiska författare, gärna debutanter. Eller, vad fasiken, ett som ger ut sådant som jag tycker att omvärlden skall läsa!

I bland gör jag saker som jag vet att jag inte borde göra, bara för att jag tillfälligt får lust för det. Som att äta choklad till frukost en söndag. Oftast inga allvarliga saker, inget som får konsekvenser i alla fall. Nu kanske man kan argumentera om att choklad till frukost får konsekvenser i det långa loppet, men let's not talk about that, oki?

I går gjorde jag i alla fall något dumt, som jag nu får lida för hela dagen.

I går läste jag nämligen Alison Luries "Foregin Affairs" och det är en riktig pärla! Jag var helt fast och ville inte sluta, men klockan började bli mycket och jag insåg att jag nog var tvungen att sitta till halv tre-tre för att läsa ut den, vilekt inte riktigt är möjligt när det är arbetsdagar. Men jag ville så gärna veta om det blev som jag ville att det skulle bli.

Så jag begick dödssynden och kikade på sista sidan. Alltså, bara kikade lite, läste inte. Inte mycket, i alla fall.

Men, tillräckligt för att få reda på en del otrevligheter ("VAD? Så kan det ju inte sluta?!") och förstöra en del nattsömn samt ha det i bakhuvudet hela dagen i dag. Skit också.

Men som sagt, vissa straffar Gud på direkten...

...är allt det roliga, viktiga, som man missar.

Bland annat bröllop. Dop. Födelsedagskalas. Vin med kompisarna. Släktkalas.

Jag vet, det visste jag ju när jag flyttade, att det skulle bli som så - inte kan man åka hem när man vill, man måste anpassa sig efter semesterdagar, ekonomi etc.

Men, ibland...

Jag har hittills missat 4 bröllop där nära vänner gifter sig och i år är det ytterligare 3.

Det svider lite i hjärttrakten. Eller, rätt mycket, faktiskt.

Alltså, jag klagar inte. Eller, bara lite...

Jag är övertygad om att det finns massor av er där ute som har samma dröm som jag har - ett eget bibliotek!

Helst ett sån't som man ser i engelska filmer som utspelar sig i något tjusigt gods på landet, där biblioteken är mörka, med böcker från golv till tak, med ett kraftigt skrivbord med lampa av grönt glas, en sliten läderfotölj med tillhörande snidat bord, höga fönster och tunga, mörkröda sammetsgardiner. Kanske en sprakande brasa och whisky i en kristallflaska med propp.

Men, men blir ju lite mer realistisk med åren och jag inser väl att det kanske inte blir som så. Kanske.

Så jag har börjat fundera på alternativ, mer inom rimliga gränser.

Vad tror ni om en Biblioteksfriggebod? Vore inte det något? Kan ställas någonstans enskilt och bara vara en bokoas!

Jag tror att det är nästa trend - glöm inte vart ni hörde det först!

Dogs and Goddesses av Jennifer Cruise/Anne Stuart/Lana Diane Rich

Jag måste erkänna att jag var skeptisk när jag hittade den här på Nakumatt i Mombasa, 3 författare till 1 bok, brukar inte det bli…ojämnt och spretigt? Men, eftersom jag tidigare har varit rätt förtjust i Jennifer Cruise så bestämde jag mig för att ge den en chans.

Det var faktiskt en bra idé, för den innehöll alla de ingredienser, ofta rätt osannolika, som jag gillar. Lite antika myter och truliga, halvgalna Gudinnor (i det här fallet påhittade), lite matmagi (heeello magic cookies), lite husdjur med humor, små caféer, nyfunnen sexualitet samt rejäla förändringar. Allt detta fick plats i Dogs and Godesses på ett lite småputtrigt, förutsägbart sätt. För mig just nu, passade det alldeles, alldeles utmärkt och den slank ner på rekordfart!

Abby har ärvt sin mormors gamla café och återvänder till den lilla amerikanska staden tillsammans med sin hund för att undersöka den. Daisy har bott hela sitt liv i staden, arbetar med datorer, är lätt uttråkad och mycket irriterad över att hennes mamma dumpar sin ettriga hund på henne och drar till New York på shoppingresa utan att ens fråga om lov. Shar är universitetsprofessorn som gör slut med sin trista kille och inser att det inte bara är han som är trist, utan att hela hennes liv, förutom hunden, är lika tråkigt. Alla lockas de till att gå med sina hundar till Kammani-Gula’s lydnadskurs, men alla är också överens om att det är något som inte stämmer, vare sig med Kammani, dryckerna hon bjuder på eller det faktum att de nu kan höra sina hundar tala – på riktigt….

Mycket lättsmält och mycket underhållande. Friktionsfri. Jag gillade den verkligen, det var precis vad jag behövde, lite som att äta en maffig chokladmoussebakelse en regning, tråkig dag.

Dock kan jag inte låta blir att tänka; det är tre författare på omslaget, varav en är bästsäljare, en tydligen är hyfsat känd och den tredje knappt känd alls. Hur stora är oddsen för att en stackare fick slita det tunga författarlasset för att kunna få sitt namn på omslaget…? Man kan ju undra.

Läser på DN.se att det enda Jane Austen-manuskript som fortfarande finns i privat ägo kommer att säljas på auktion 14 juli. Nu är det visserligen ett opublicerat verk från 1804 som aldrig ens blev färdigt. Men ändå.

Jag blir alltid lika till mig i trasorna när originalmanuskript kommer ut på marknaden, det får mig att tänka på alla böcker jag har läst och filmer jag har sett där huvudpersonerna letar efter allt från Jesu sista ord till Shakepears  gömda verk, Herman Melvilles borttappade manuskript eller varför inte Tempelriddarnas Andra Bibel. Älskar sådant, underbart, jag slukar det oftast, men en liten nedtryckt längtan om att bli arkeolog och äventyrare som Indy Jones är nog anledningen till att jag är så galen i sådana berättelser (fast jag skulle nog dö i första scenen, vad heter det, disposable characters? Ce moi!). Jag kan bli alldeles till mig bara över en tidningsnotis om att en tavla av en känd konstnär har hittats på en gammal vind....

Så egentligen är jag nog mer intresserad av om manuskriptet har flutit fram på något mystiskt sätt, eller om det är Janes släkt som suttit på det i 207 år och nu behöver tillskott i kassan.

Alltså, jag skall inte skylla ifrån mig, men det var inte BARA jag, oki?

Jag bjöd mina glada kollegor på lite svensk choklad!

Lyckades jag inte matcha det hela riiktigt snyggt?

Till att börja med så kan jag berätta att jag precis hade avslutat del ett i den här trilogin, ” Vredens tid, och tog den här (del två) direkt efteråt. Jag sträckläste den. Tempot är högt, intrigerna många, Leo Bragler är fängslad av galna, svenska extremister och Jonna träffar en kille. Nu skall jag inte gå in på för många detaljer för er som inte har läst boken (eller vill läsa del ett i lugn och ro utan att ha mina kommentarer och profetior ringades i bakhuvudet), men vi kan ta det lite försiktigt.

I ”Vredens tid” mördar vanligtvis beskedliga, stadgade medborgare plötsligt den person som råkar befinna sig närmast och kriminalkommissarie Walter Gröhn jagar efter den skyldige tillsammans med praktikanten Jonna de Brugge. Säpo inkallas och efter många vilseledande spår så inser de att det är den galne vetenskapsmannen (jag vet, det låter cheesy men jag gillar begreppet ” galen vetenskapsman”, ahhh…!) Leo Bragler, som förvildad av sorg efter hustrun och dotterns död i en trafikolycka. Han har bestämt sig för att hämnas på dem som lät rattfyllot som dödade hans familj gå i tidigare rättegångar och gör det genom sitt mästerverk – Drog X, som framkallar extrem aggressivitet hos dem som tar den. Gröhn & de Brugge är Bragler på spåren, men plötsligt är han spårlöst försvunnen. I ”Nirvanaprojektet” inser de att han nog inte har försvunnit av egen fri vilja utan att någon som vill använda hans droger för att få samhället att kollapsa håller honom fången för att pressa honom på detaljer.

Jag gillade det här. Det ibland lite stappliga språket som återfanns i ”Vredens tid” är som bortblåst och istället blåser det på som i värsta Hollywod-actionen (Dödligt Vapen, släng er i väggen!), fast lite mer svenskt, lite mer byråkratiskt. Kanske inte världens mest sofistikerade action, men ibland gillar jag när det smäller mycket!

...läser jag;

Foreign Affairs av Alison Lurie
Om tva amerikanska forskare som aker till London for att forska, bada med en massa emotionellt bagage som river och sliter i dem. Mitt Prix Femina-val för Maj. Hittills mycket bra.

Diverse Bröllopsmagasin
Bilderna är underbara, tipsen är många, möjligheterna är oändliga och mina tår krullar sig bara av tanken på att jag måste välja....  Jag börjar undra om jag inte skall köra plain laid back and relaxed, det vore ju rätt skönt. Men samtidigt. Så många tankar!

Simone har precis tagit examen från journalistutbildningen på öststatsuniversitetet och fått jobb på en rätt bra tidning i Los Angeles, allt för att komma så långt som möjligt från sin framgångsrika syster som är välkänd programledare för ett krimprogram. När hon väl har lyckats köra hela vägen till LA så möts hon av den dystra nyheten att tidningen har gått i konkurs och hon befinner sig nu utan jobb i en helt nu stad. För stolt för att åka hem igen så söker hon alla jobb hon kommer över, till och med på tabloidblaskan The Asteroid som är känt dels för att snoka reda på kändisvärldens alla hemligheter, dels för att göra det på de mest okontroversiella sätt. Simone’s första uppdrag blir att stjäla och rota igenom en känd stjärnas sopor och hon är nu säker på att hon inte kan sjunka lägre. När hon hittar en blodfläckig silverstiletto bland ruttna morötter och döda parakiter så är hon övertygad om att något inte står rätt till; bara några veckor tidigare så hittas en gammal C-kändis död, självmord tror alla, aven fast kvinnan har skurit halsen av sig, men hennes ena silverstiletto saknas… Simone fortsätter att rota runt i historien och snart visar det sig att det inte bara är C-kändisen som skurit halsen av sig, snart är det flera som gör samma sak och Simone har en stark känsla av att de inte gör det frivilligt…

Roligt, snabbt och spännande. Simone är en cool karaktär, med skinn på näsan och hon skyr väldigt lite, en kul omväxlig i en chicklitt. Boken överraskade mig genom att vara snäppet smartare, roligare och framförallt vassare än vad jag trodde när jag plockade upp den, vilket onekligen ger ett rejält plus i kanten. Gaylin har bara skrivit några få böcker till, men dem tänker jag definitivt ge en chans, när tillfälle ges.

Men, jag hittade en tidigare upplaga av Trashed och framsidan är värre än värsta kiosklitteraturen, designad för att säljas från hylla direkt vid kassan i en lagom sjabbig matbutik i vilken amerikansk småstad som helst. Skönt att Gaylin har fått uppsving; alla hennes böcker har precis kommit ut med chica, tecknade omslag. Hon är nämligen bättre än så, mycket bättre!

Den Rabiata Flatfeministen Fanny har skrivit en artikel till SVT Debatt om hur Migrationsverket använder Bamse i serien som riktar sig till flyktingbarnen. Den kan ni läsa här.

Den har sina poänger, måste jag säga. Min reaktion var väldigt känslomässig och nu när jag inte är på "jagvillstrypanågon"-humör längre så kan jag hålla med henne.

Javisstja, var det inte något tjafs om att jorden skulle gå under i dag...?

Typ Snart?

*gäsp*

När ni ser eldkloten komma så kan ni väl varna mig? 
Oki, vi säger så!

Update:

Ah, jag glömde...

Nere i Mbeyaregionen finns det en kvinns som anser sig ha haft en religiös upplevelse om att jorden går under i dag, precis som han Camping i USA, till saken hör ju att det här är Campings tredje försök...Tredje gången gillt? Förmodligen har hon läst om honom och blivit påverkad. Till saken hör att hon inte bara har sagt upp sig och tagit sina barn ur skolan, hon har även gått ut i rikstäckande media och sagt att om jorden INTE går under i dag så får innevånarna i hennes by stena henne till döds....

I morgon kommer att bli en jobbig dag för henne....

Amelia har en artikel om Pia på Printz Publishing som gjorde mig väldigt glad.

Varför då, kanske ni undrar. Nej, jag känner inte Pia, jag har aldrig läst några av Printz Publishing's böcker och jag fiskar inte jobb (eller, vänta lite... Hallå, Pia?!).

Utan bara för att den gör mig glad, den artikeln, och det kan vara värt en hel del ibland. För att det är lite av en framgångssaga - ett nytt förlag som får en stor hit med första boken. För att jag ocksa skulle vilja starta bokförlag en dag och det skulle vara underbart om det blir en lika stor hit!

I går kom även ett bokpaket från Massolit förlag, "Fallet med det försvunna böckerna" av Ian Sansom och det var ju en trevlig överraskning! Jag har redan läst en bok i serien (nummer två eller tre, vet inte riktigt) och höll på att störa ihjäl mig på huvudpersonen, Israel Armstrong, men eftersom det var mitt i en serie så tänkte jag ge honom en ny chans - kanske kommer det en förklaring till hans bitterhet?

Frukosten som min kollega trodde var en hamburgare såg ut i princip så här. 
Mycker hamburgare över den här, måste jag säga. 
Häpp!

Aja, men lite god vilja kasnke den ser ut som en burgare?

Det enda trista är osten. Den enda ost som går att få tag i som inte är svindyr (ca 80 kr för 10 skivor)
är just av det här slaget.

Katti är galen i att sov på min lilla kabinväska som jag ställde i hallen efter en resa. Nu vill jag inte flytta den, hon är så förtjust att det känns taskigt att ta bort den. Så länge vi inte har gäster, so fine.

Och om någon råkar luta sina väskor mot den - even better, mer huvudstöd åt kisen!

Jag läser hos Glory Box, som länkar till en artikel av Mattias Elftorp på Helsingborgs Dagblad, att Bamse (Världens snällaste björn) har ett smarbete med Migrationsverket. Eller, rättare sagt, Egmont, som numera har rättigheterna efter Rune Andréassons bortgång.

I en intervju på DN.se så försvarar sig Ola Andréasson, vd för Bamseförlaget, och menar att det inte alls är speciellt konstigt, att de bara vill hjälpa flyktingarn att förstå processen.

Jag är oerhört besviken, måste jag säga. Bamse har alltid, sedan barnsben, varit en storfavorit som för mig alltid har representerat bra saker, varit en pålitlig produkt. Nu måste jag erkänna att det på sista tiden (åren) har sviktat lite, Bamse har blivit allt mer kommersiell och syns på allt fler produkter. Men ändå, fortfarande det bästa alternativet.

Därför blir jag så oerhört besviken, för Migrationsverket står för så mycket omänskliga beslut, stel byrårkati och avsaknad av sympati och humanitet att jag bara baxnar. För några år sedan, då jag var betydligt mer påläst än vad jag är nu så hade jag kunnat författa svidande kritik på ett helt annat, vassare, bättre sätt. Just nu blir jag bara lite trött och ledsen. Minns alla gånger Barbro Holmberg fick mig att sätta frukosten i halsen, slänga tidningen i golvet och hoppa på den av ren ilska. Hennes dumma kommentarer fick mig att se rött och när närstående fick jobb på Migrationsverket och berättade om arbetsuppgifterna, stämningen och arbetsklimatet så reste sig nackhåren ännu mer.

Missförstå mig rätt, jag skulle GÄRNA jobba där, men då på en position där man faktiskt kan bestämma något och göra skillnad, på en svagare position där man måste stå ut med skiten och besluten som fattas över ens huvud - nej tack.

Och innan nu någon börjar yla "men ALLA kan inte stanna" så vill jag bara säga,  nej, kanske inte, men bemötande och kunskaper om vad man skickar tillbaka människor till vore på sin plats på en myndighet som beslutar om människors livsöden. HUR man gör saker är oftast avgörande för resultatet.

Kanske är det därför de har kontaktat Bamse för att göra grovjobbet åt dem? Jag skulle mer än gärna lägga vantarna på ett ex av den där tidningen för att kunna läsa och avgöra själv!

Note to self:

läsa mer om Migrationsverket och deras relation till Bamse
läsa mer om Migrationsverket
värma upp sig ordentligt så att man kan debattera ordentligt igen och sparka lite arsle när det behövs

Ciccis Bokblogg's Nostalgiutmaning, där man läser om fyra böcker som man uppskattade som yngre passar mig alldeles utmärkt, så nostalgisk som jag är, man skall nämligen läsa böcker som man har en relation till, en historia ihop med. Den första boken jag har valt är Kung Caspian och skeppet Gryningen av C.S. Lewis, men eftersom jag inte har tillgång till den på svenska, så införskaffade jag ett exemplar på engelska.

Boken är del fem i en serie om sju böcker om landet Narnia och fór er som inte vet, så ligger det i en värld helt annorlunda från vår. Ibland kan människor resa från vår värld till denna, men det händer ytterst sällan och oftast måste de åka tillbaka efter en tid. Jag älskade Narnia-böckerna när jag var liten, läste dem igenigenigen och drömde om att själv åka dit en dag (who am I kidding, jag har fortfarande inte slutat drömma om det, Aslan, take me away (nu råkar det vara så att min granne faktiskt heter Aslan, so, be careful what you wish for…)).

I den här boken är det Lucy och Edmund, som tillsammans med sin kusin Eustace (Hur uttalar man det? Jag undrade när jag var yngre och nu undrar jag igen!) hamnar mitt i Kung Caspians resa över havet, österut för att finna de tio riddarna, alla lojala med hans far, som reste för att hitta nya världar och som aldrig kom tillbaka. Tillsammans seglar de österut och hittar både massor av öar, den ena med fascinerande än den andra, alla med olika hemligheter. Till slut bestämmer de sig att för att de, trots att de har hittat alla de tio riddarna, att fortsätta sin resa österut, för att ta reda på vad som finns vid världens ände.

Jag älskade den här boken som barn, dock var den inte min favorit bland Narnia-böckerna, det var Min morbror trollkarlen och Hästen och hans pojke, men ändå älskade jag den. Nu, när jag läser den som vuxen, så känner jag ganska snabbt att jag rycks in i den igen - nu ser jag allt det jag missade som barn (inte minst Kristus-referenserna), men jag kan inte  inte släppa den underbara, härliga känslan som rinner över mig när jag läser om detaljerna - sjöjungfrur, magiska böcker, mardrömsöar (trots att mitt intellekt frågar mig saker som "men, hur överlevde egentligen Riddar Roop tio år på den, hur åt han?" Jaja), allt sådant som jag önskade skulle finnas i vår värld, fast som jag nu inser skulle vara ganska obehagliga.... Aggressiva sjöjungfrur, böcker där man kan få alla sina drömmar uppfyllda etc. Vår värld skulle definitivt inte vara redo att hantera det...

Men, den har fortfarande sin magi, i alla fall för den som fastnade för länge, länge sedan...

...att kolla att Konferensrummet ar tomt innan man spelar rock inne på sitt kontor som ligger vägg i vägg....

Tur att jag är så smart att jag gjorde det....

I dag tog vi lunch ute och precis nar vi skulle gå så öppnade sig himlen och regnet bara öste ner, så vi bestämde oss att vänta ett slag innan vi gick ut till bilen. Sambon tog en kaffe och surfade på telefonen (och läste om kondombristen i Mara-regionen som har lett till en utbredd handel med använda kondomer) medans jag satte mig och läste de sista sidorna i "auto da Fay"av Fay Weldon.

Vi skall inte gå in på detaljerna (det kommer nämligen ett längre inlägg senare), men hennes liv är minst sagt dramatiskt. Och så slutar självbiografin under tidigt 60-tal. Alltså, mig veterligen så händer det rätt mycket i ens liv under 45 år, eller hur? Eller är det för personligt? För nära? För svårt att berätta?

Kan inte någon ringa Fay och säga att vi gärna vill veta resten? Att hon gärna får berätta mera?

Att vi vänter på en del två, hennes live från typ 30 års ålder och framåt?

Om hon skulle vilja?

Pretty please with suger on top?

Jag träffade precis en kollega som kom direkt från det största statliga sjukhuset där hennes morbror ligger (förmodligen) inför döden och hon var förtvivlad. Hans lever och njurar har kollapsat och alla de privata sjukhusen (dvs. de bättre) har nekat vård (ingen försäkring, kanske?) och nu fanns bara det här alternativet kvar.

Hon berättade att när de kom med honom till Akutavdelningen så nekades de att ta in honom och personalen vägrade att registrera hans närvaro, det var fullt, sade de. Tills de trollade fram 15, 000 Tshs (ca 75 kr), då kunde personalen tänka sig att registrera hans närvaro. Sedan betalade de för ett privat rum, men blev ändå placerade i allmänsalen (och här betyder det att det är folk överallt, golv, skrymslen, vrår, jag har sett det själv) och när de klagade så svarade sköterskan förnärmat att de kunde gå till ett privat sjukhus om de nu hade problem med deras och de verkade ju bada i pengar.

Efter ett dygn utan någon närmare vård, kontontroller eller medicinering så kontaktade de chefen för avdelningen (som de som tur var kände) och då blev det liv i luckan och nu har han både dropp och smärtstillande. Som man kollega sade; vi inser att han är döende, men vi vill att han skall få dö i frid, i lugn och ro, inte i smärta och total ignorans bland folk som skiter i honom. Skóterskorna tjurade eftersom de tyckte att familjen hade tjallat på dem.

I samma sal låg en man som dog igår. Han låg död i nästan tre timmar innan hans familj kom och upptäckte att han var död och larmade personalen och krävde att han skulle tas till bårhuset.

Jag vet att den svenska sjukvården inte är den bästa i alla lägen, att köerna är långa och att det finns många komplikationer. Men jag är tacksam över den, så oerhört tacksam.

The Golden Baobab Prize (för er som inte vet så är Baobab ett träd som blir extremt stort, extremt gammalt och som innehar en rad olika kvalitéer (t.ex. medicinska), det värderas oerhört högt här i Afrika) delas ut till afrikansk barn- och ungdomslitteratur för att uppmuntra och inspirera till tillväxt inom området.

Priset har funnits sedan 2008 och förra årets vinnare är Lauri Kubuitsile från Botswana, Mirirai Moyo från Zimbabwe och Ahmed Farah från Kenya.

Man kan donera och läsa mer om dem på deras hemsidan, den hittar du här!

...av de 8 böcker som jag köpte på Nakumatt i Mombasa är nu lästa.

Alla var lättsmält chicklitt med enda syfte att få upp mitt lästempo och skaka mig lite ur min lässvacka innan den blev alldeles för djup. Jag kan väl lungt säga att de lyckades!

Hur var det nu egentligen? Sambon sade att det låg minst en hyllmeter på golvet i vardagsrummet och jag satte emot och menade att det var närmare 1 1/2. Det kom en förfrågan på bild, så att ni kan avgöra själva, och här är den. Eftersom jag faktiskt hade städat upp högarna, så välte jag nu ut dem igen, för att kunna ge en god bild av kaoset.

Så, vad tror ni?

1 hyllmeter eller närmare 1 1/2?

Jag tog bilden mitt under strömavbrottet och Sambon, som befann sig i ett annat rum, trodde att blixten var indikationer på att elen skulle komma tillbaka...Stackarn, det gjorde det inte förens cirka 4 timmar senare....

I och med Birgitta Trotzigs tragiska bortgång så blir det en plats ledig i Svenska Akademin. Jag reflekterade faktiskt inte så mycket över det, inte förens Björn Wiman på DN påminde mig. Han reflekterar vettigt kring valet till Svenska Akademin och pekar ut flertalet, i hans ögon, lämpliga kandidater. Personligen gillar jag hans förslag om Karin Johannisson, jag minns att jag läste och gillade böcker av henne speciellt när jag pluggade historia.

Vem skulle du vilja tog över den lediga platsen i Svenska Akademin?

Nu har jag precis mejlat släkten i Norge och grattat på 17e Maj och tänkte sätta mig och skriva några rader om norska författare.

Men där tog det tvärstopp. Den enda jag kan komma på just nu är Margit Sandemo, som jag visserligen har läst mer än 50 böcker av, men jag VET ju att det finns en massa andra bra, fantastiska norska författare.

Hjälp mig, ge mig lite tips på amazing litteratur från Norge!

Häromdagen så gnällde jag över att det skulle bli några rejäla strömavbrott längre fram, från och med i torsdags, men då fanns det i alla fall ordentligt med tid att förbereda sig. Dock kunde jag krasst konstatera att det tyvärr inte helt och hållet var rätt information när jag kom hem i går - och lägenheten låg i mörker. Som tur är så har vi en hel del stearinljus samt gasspis, så middag blev det.

Inspirerade av min trevliga kollega, så bestämde jag mig självklart för att laga hamburgare!

Den blev god!

Sedan försökte jag blogga lite med hjälp av mitt mobila modem och min laptop, men det gick sådär. Jaja, gå och lägga sig kl 21 är det väl inget fel på, eller hur?

Jag har precis läst klart roliga "Trashed" av Alison Gaylin och googlade henne snabbt för att ta reda på mer om hennes andra böcker. Och sprang på hennes skitfula hemsida, som inte verkar vara uppdaterad sedan 2008 (får man göra så? Jag blev så besviken, jag vill ju veta MER!).  Blev besviken på dess upplägg, den var inte lockande för fem öre... Brr, och de tidigare utgåvorna av hennes böcker har riiiktigt sliskiga framsidor, inte alls så som de chica, tecknade som finns nu.

Hittade dessutom hennes insomnade blogg, där hon var verksam fram till 2010, men inga länkar till vart man kan hitta henne nu för tiden. Sökte henne dessutom på Wikipedia och upptäckte att hon inte hade någon artikel där.

Måste jag blir typ Lisbeth Salander för att få reda på om hon har någon mer bok på G?

...läser jag mitt Prix Femina val för maj månad: "Foreign Affairs" av Alison Lurie.

Har bara kommit ett kort stycke men hittills verkar den väldigt lovande! Får se om den lyckas med att skaka min värld på samma sätt som JCO gjorde i april!

Så kommer jag, i god tid till jobbet, glad efter en trevlig helg och peppad inför en ny vecka till jobbet, extra glad för att jag kom ihåg att göra en frukostmacka hemma och slipper köpa slabbiga och oljiga chapati eller mandazis på jobbet. Hälsar på min kollega, packar upp min smörgås och går för att koka te.

Min kollega stirrar med illa dåld skadeglädje på lådan med min smörgås och utbriser:

- HAMBURGARE, Emma?! Jag trodde att du försökte gå ner i vikt?! (skrattar överseende) Men VAD tänker du med?!

-Eh, det är en smörgås... försöker jag förklara, som dessutom är jätthungring och försöker minnas om jag någonsin har nämnt för kollegan något om vikt, eller om det är något han fabulerar ihop för att han har taskig humor. Jag röstar för det senare.

-Jahadu, skrattar han.

Taskmörtar är det sista jag behöver en tidig måndagsmorgon.

Men smörgåsen var jäkligt god, trots allt.

God morgon allihopa, hoppas att ni har en underbar start på den nya veckan!

Det har nu officiellt tillkännagjorts att perioden 19-26 Maj så kommer det att vara strikt ransonering av elen. Det vill säga, ca 16 timmars strömavbrott om dagen. Jag tror jag dör en liten smula... Och ber till Gud att det inte skall gälla ALLA bostadsområden, VARJE dag, men jag har en otäck känsla av att det är precis så det kommer att bli...

Jag har nämligen 3 event, 29e Maj, 4e Juni och 3e - 5e Juni, som jag behöver tyrcka material till; fliers, banners etc. och om det inte finns el i industriområdena om dagarna, då blir allt pissigt försenat. Och folk berättar inte att det blir det, utan istället så får man ringa 20 gånger om dagen och fråga om ens varor.

Dessutom, om det inte finns el så förstörs allt jag har i kylen/frysen, det blir svårt att sova om nätterna (varmt som fasiken) och man blir skrynklig - inget strykjärn att fixa kläderna med. Och när i katten skall jag hinna LÄSA?! Och skriva?! Det är egentligen största problemet...

Dock ser jag en sak som positivt - det var betydligt varmare i januari/februari hur det Stora Elkaoset härjade och det överlevde vi ju, och jag fick en massa läst och njöta av det också, så då borde vi klara det här! Men, myggen börjar komma nu, och som innehavare av ett icke helt tätt och isolerat hem så ser jag det som ett litet problem. Menmen, jag har ju haft malaria tidigare, det där borde jag ju överleva! Dessutom, skulle jag hamna på sjukhus den här gången så har jag en jäkla massa lästid!

Kan man spela  "The Final Countdown" med Europe innan man marcherar (skrider?) in i kyrkan och "Nothing else matters" med Metallica innan man avger sina löften?

Eller borde man tänka på sin musikkonservativa familj och spela typ "Det vackraste" (som visserligen är jättefin) och sedan vara tyst?

Never care for what they say?

I dag har Blogger tydligen gone loco (ja, det ar ju Fredagen den 13e, what to expect?), jag satt på min kafferast och läste lite inlägg hos några favoriter och kan nu inte kommentera överhuvudtaget eftersom allt jag får är felmeddelandet "Blogger is currently unavailable". Häromdagen var det ju blogg.se. Det går troll i det mesta just nu.

Jaja, jag har ju en kafferast i morgon förmiddag också, det får la vänta tills dess.

OBS! Innehåller spoilers!

Del två i serien om Besty Taylor, nyligen avskedad sekreterare, skofetischist och halvkorkad blondin som en kväll blir påkörd av en bil och stendör, för att tre dagar senare vakna upp i sin kista och inse att hon är odöd. Efter den inledande obehagligheten så inser hon inte bara vilka henne riktiga vänner är (de som är glada åt att hon återkommer), utan även att hon genom att bli vampyr utan att blivit gjord (dvs. biten) har uppfyllt en urgammal vampyrprofetia som gör henne till Vampyrernas Drottning. Genom lite hjälp och lurendrejeri från vampyren Sinclair och hanns anhängare så lyckas Betsy inte bara döda den tillfälliga kungen, utan även gifta sig med Sinclair för de närmaste tusen åren, något hon inte är alltför glad åt.

I den andra delen kämpar Besty fortfarande med identitetskrisen över att vara vampyr, samtidigt som hon försöker uppfostra sin vampyrskara till att uppföra sig mer humant och sluta skada människor i tid och otid. Mitt i alltihopa så är det någon som mördar kvinnliga vampyrer i hennes område och hur mycket hon än vill undvika det, så är det Betsys ansvar att sätta stopp för deras framfart. Mitt i alltihopa så förföljs hon av sina ekonomiska bekymmer, men möter lyckan då hon får jobb (kvällsskiftet, of course) på skobutiken Macy´s, något som möts av misstro av de andra vampyrerna.

Det här är oerhört lättsmält vamplitt och jag finner det underhållande, speciellt när jag har det lite segt med läslusten. Ok, Besty är lite väl korkad ibland, men i alla fall kul som karaktär och rätt annorlunda. Språket är oerhört lätt och att läsa ut går rekordsnabbt!

Nu när jag ändå är inne på det där med att ogilla vissa böcker (vi kan väl komma överens om att "hata" är ett alldeles för starkt ord?) så måste jag tipsa om att Sanna på Och solen har sin gång har tema just nu, med  "Klassiker Som Jag Ogillar"! Sjuk kul och bra skrivet! Hon har bloggat om Möss och människor, 1984 och Borta med vinden och det är oerhört roligt att diskutera de olika böckerna.

Överlag så tycker jag att just Klassiker är något som ofta väcker oerhört starka känslor hos folk, vare sig man gillar eller ogillar dem. Gillar man dem skall man hylla som fasiken, ogillar man är det öppet för andra att dissa ens åsikter som fasiken ("hallååå, X miljoner människor i X antal år, KAN INTE har fel, det är du som ÄR fel"etc.).

Men diskussionen hos Sanna är inte alls sådan och det är befriande! Dessutom är jag extra glad, för jag, som alltid tänkt att jag inte har så mycket att komma med när det gäller just klassiker, har faktiskt läst alla tre böckerna. Jag kanske inte är så obildad inom just det området som jag tror?

Det är många av mina fellow bookbloggers som har bloggat en 30-dagars lista med olika frågot om böcker. en av frågorna har handlat om en bok som man har hatat och det har fått mig att fundera. "Hata" är verkligen ett starkt ord och jag tycker inte om att använda det (det gör jag visserligen ibland ändå, men ofta lite slängigt typ "åh vad jag hatar när maten tar slut innan alla hinner ta!"(vilket iofs är sant, but let's not go into details), men inte mer allvarligt än så), men det är klart att känslan kommer upp ibland. Ibland oftare än vad jag själv vill. Men, när jag tänker på kombinationen "hata" och "böcker" så är det faktiskt väldigt få titlar som kommer upp i huvudet, faktiskt.

Jag har dock ett undantag och det är "Catwalk" av Georgina Newbery. Den får det att krypa under huden på mig. Bokstavligen. Den recensionen har dessutom flyttat till LitteraturMagazinet och min profil där.

Jill White kommer från en obalanserad hippiefamilj i Georgia, har gått på stipendier genom tjusig prep-school (mobbad som attan) och bohemskt college (äntlige träffar hon riktiga vänner) och har arbetat sig upp i New Yorks mediavärld, först som Media Wonderkid när hon gör braksuccé av nya tonårsmagazinet Cheeky, senare som grundare av magazinet Jill, det vassaste och coolaste som funnits på flera år. Jill har precis köpts upp av ett större mediaföretag och för en gångs skull finns det massor av pengar och förmåner över för hennes tidning och personal. Jill är gift med Josh, pjäsförfattare, gravid med deras första barn och tycker att livet är ganska så underbart.

Men snart börjar saker och ting gå mer eller mindre åt helvete. Jill får plötsligt missfall och trots upprepade fertilitetsbehandlingar så blir hon inte gravid igen. Hennes nya chef börjar dra in förmånerna för hennes publikation, kräva allt större förändringar samt anställer en ny publicist som inte alls verkar kunna eller ens vilja sälja in tidningen till eventuella annonsörer. Långsamt inser Jill att hennes hårda slit under flera års tid långsamt håller på att malas sönder frågan är bara vad hon kan göra åt saken?

Jag gillade den här boken, den var annorlunda mot ”vanlig” chicklitt – inga taffliga kärlekshistorier utan fokus på något annorlunda, stenhård karriär (vilket i sig är rätt vanligt, det medger jag) och ofrivillig barnlöshet. Jill som karaktär är väldigt mänsklig, inte bara den där supersnälla tjejen som man alltid skall identifiera sig med, utan hon blir arg, sur, är egoistisk men samtidigt väldigt lojal med sina vänner och sin man. En person man gärna skulle ha som vän i verkliga livet. Jag gillar henne så pass mycket att jag förlåter det sockersöta slutet, som annars skulle ha gett mig diabetes….

Min sambo som är en haj på att hitta saker och ting på internet, brukar skicka mig länkar till olika sidor som  möjligtvis skulle kunna väcka mitt intresse (oftast helt rätt). I förra veckan skickade han en länk till förlaget Real Africa Books som ger ut böcker med olika relationer till Afrika (om, i, kring) på engelska. De har bland annat gett författare Barassa från Rwanda och det kliade absolut i läsnerverna när jag läste om deras utbud.

Senare samma dag så stiger vi in i A Novel Idea-bokhandeln på Slipway och vad står vid kassan om inte en liten låda från just Real Africa Books? Yay, så fort jag får en möjlighet så skall jag köpa och läsa!

Dessutom, om jag någonsin skriver en bok med Afrikatema, då vet jag absolut vart jag skall vända mig!

Det här är Afrikas färger för mig;
Klarblå himmel
Kritvita hus
Lummigt grönt
Mörk, röd jord.

Slänger man sedan in lite vattenpussar, en sliten fotbollsplan samt en äldre Landcruiser
så är man kanske på TCC Club, DSM?

Joyce Carol Oates vann Prix Femina Etrangér år 2005 för ” Fallen”.

Den här recensionen är flyttad till LitteraturMagazinet.se.

Visst hittade jag Prix Femina-vinnare på A Novel Idea, dock bara Etrangér-vinnare (dvs. icke-fransspråkiga böcker). Jag köpte "Summertime" av J.M. Coetzee och "Foreign Affairs"av Alison Lurie, men har ännu inte bestämt mig för vilken jag skall läsa i månaden maj.

Om ni är mer intresserade av Prix Femina-vinnare så kan ni läsa om det i kategorin här brevid, eller hos Ingrids Boktankar, hon är betydligt mer organsierad än vad jag är, har alltid bra böcker på lut! Bland annat har hon läst "Sacred Country" av Rose Tremain.

Jag har ju öppnat en "Emmas Bokhylla"-sidan på Facebook (nej, som ni alla ser så har jag fortfarande inte lyckats få till Like-knappen här på bloggen, men det kommer, skall bara trassla ur mig själv lite. Och det gick ju bra, men nu har jag kommit till ett dilemma, som jag inte är säker på hur jag skall hantera...

De flesta som har klickat "Like" på min sida känner jag (för det är inte så många hittills), men det är några få som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har misstankar (bloggaren XX, Ms. Ys kompis etc.) och skulle gärna vilja lära känna personerna i fråga, men samtidigt så vill jag ju inte antasta nådon bara för att de har råkat klicka "Like", jag menar, det är ju öppet för alla. Det är ju inte så att man måste bli kompis med mig bara för att man har gjort det, eller måste berätta vem man är ABSOLUT INTE. Men, jag blir lite nyfiken. Och glad också, såklart. Att det kommer nya människor och gillar bloggen.

Så, frågan är nu, hur skall jag göra? Skicka lite meddelanden "hej, vad kul att du gillar bloggen, vem är du?" eller skall jag låta folk vara ifred?

Vad skulle du har gjort?

Den här boken, Bad Moon Rising, köpte jag i Mombasa och av någon anledning så trodde jag att det var del 1 eller 2 i serien (boken var inslagen i plast, så det gick inte att kika på försättbladet), men tjena. Det är nr 18....

Så hur gör man nu? Läser och låtsas som om det regnar, eller väntar på att få tag i del 1 och se om det var någont intressant?

Min smabos spontana utrop vad " du får INTE, skaffa de andra delarna, i alla fall inte just nu...."

Skandinaviskt rågbröd, hummus, avocadocremé, fetaost och ruccolasallad.

Och så lite Fay på det!

Yummy!

Någon som jag saknade enormt när jag var borta på semester var Katti, som visserligen hade det bra hemma hos en vän och fick springa ute och leka hela dagarna, men som ändå var sjukt kelig och ville tvångsgosa när vi hämtade hem henne.

Tänkte ta en snygg bild till bloggen, men det var ju fasiken lättare sagt än gjort....

"Matte, ge fan i mig när jag äter!"
Och välter ut mer än hälften på golvet, kan jag ju tillägga...

Totalignorans.

Slutligen lackade hon ur i badrummet (please don't mind the fläckar and the tvätthög, tänk på att vi hade varit borta i två veckor och precis kommit hem), när jag förföljt henne genom hela huset med kameran.

Så det blev inga lyckade bilder, bara en massa misslyckade, menmen, jag får ta till en större portion tålamod nästa gång. Och jag har en större förståelse för fotografer som arbetar med rörliga objekt....

Jag vet sedan länge att jag har blivit Spellcheck-skadad. När jag var yngre så var jag faktiskt till och med en fena på att stava, jag blandade inte ihop ord och bokstäver, höll koll på allt och skrev sällan fel. I dagsläget är det annorlunda. I dag är mina fingrar snabbare än hjärnan och ni som läser bloggen vet säkerligen att det med jämna mellanrum förekommer stavfel. Oftast har fingrarna kastat om bokstäverna och jag har slarvat med genomläsningen. Tyvärr. Jag är alltför van vid att köra Spellcheck och rätta det som blev fel utan att behöva tänka närmare på det. När Spellcheck inte finns tillgängligt så är det ibland det som gör att jag inte har full koll på stavningen.

Hos Literature Connoisseur hittade jag en länk till Norstedts sida för de vanligaste felstavade orden och fick en smärre chock.

Note to self: ta tag i stavningen. Ögona bums!

När jag tröttnade lite på att bara dricka Earl Gray (okej, tanzaniskt te är faktiskt riktigt gott, inga klagomål på det, men efter 3 år av det så längtade jag efter något annat) så började min tesamling på jobbet att växa och väcker nu mina kollegors intresse. Jordgubbste hade de flesta aldrig hört talas om. Men, senaste tillskottet, de små gyllene tabletterna (pressat te från Kina) som jag fick i present av en leverantör, hade inte ens jag hört talas om, teafreak som jag är. Återkommer om smakupplevelsen när jag har testat.

Jag är ju, som ni alla vet, oerhört svag för katter och älskar att titta på dem, krama dem och blogga om dem. Det vet min käre sambo, så före morgonmötet i morse skickade han över en länk till Cats of War.

Jag har ju lite twisted humor, men jag skrattade så mina kollegor trodde att jag hade fått fnatt. Och det kanske stämde, brukar vara lite extra trött inför lördagsmötena....

När jag besökte Arusha förra helgen så besökte jag självklart också Bokhandlaren i Arusha, för att införskaffa lite läsning. Dock upptäckte jag att den vänlige gamle enarmade mannen inte längre rådde om ståndet (sjuk?), det var en yngre man där, fortfarande vänlig, dock.

Hittade inte så mycket som jag hade önskat och i och med de höjda priserna så fick bara en bok följa med mig - det blev Kajsa Ingmarssons "Bara vantligt vatten". Har inte läst henne på en helv evighet, tänkte att jag skulle ge henne en chans igen.

Någon där ute som har läst henne? Vad tyckte ni?

Tiggare, kåkstäder, Rolex, svält, torka, Toyota VX Landcruiser, parfymer, prostituerade, vattenbrist...alla delar vi samma stad, vilken av de olika kategorierna vi tillhör, men kontrasterna, speciellt inne i businessdelen av citykärnan, där glas- och stålkonstruktioner trängs med ambassader och banker, bara 300 meter längre ner längs Ali Hassan Mwinyi sover kollektivet av hemlösa kvinnor (och deras småbarn) tillsammans om nätterna, i mittengrenen av en av stadens mest trafikerade gator, för att inte riskera att bli utsatta för våld om nätterna.

Det hemska är att även om man ser det, så blir det lite blurrigt i kanterna efter ett tag. Man vänjer sig vid det som man trodde var omöjligt att vänja sig vid. Eller, inte vänjer sig, det svider till i hjärtat varje gång jag åker förbi...

Hittade inga bra exempel på de extrema kontrasterna  i Tanzania, men här kommer några från Uganda;

Uganda Millionaires

och

barnhemmet Våra Skitungar.

Det är inte ofta man får besök här nere (vilket i och för sig är fullt förståeligt) , men i år hqr det varit frekvent (YAY!)! Häromdagen träffade jag en gammal kompis från universitetet som var här på jobb och vi hade en underbart rolig middag där vi pratade om ditten och datten i timmar. Kände mig riktigt sprudlande efteråt! OCH; hon kommer förmodligen tillbaka, hon arbetar nämligen på ett långtidsprojekt, vilket eventuellt kommer att innefatta flera besök! Så roligt, jag blev glad som katten när jag hörde det! *dansar glad jigg*

Titta vilka fina presenter jag fick, hon känner mig riktigt väl! :-)

Sedan var det ju ett par dagar på Lions Konferans (Multiple District 411 Convention) i Arusha, vilket också var en hqrlig upplevelse - klimatet är superskönt och naturen är så vacker!

Busstationen i Tanga där vi påbörjade resan till Arusha.

Kände mig onekligen lite som Stig-Helmer när jag tog bild genom badrumsfönstret på hotellet, men vad fasiken, det är inte varje dag jag har en parktutsikt när jag tvager mig. Här är Mount Meru.

Det var den här vi besökte, om det var någon som undrade.

På kvällen efter prisutdelningen, innan galamiddagen.

Bästa sättet att fira på!

Jag älskar Arusha, skulle lungt kunna tänka mig att bo där om tillfällse skulle ges!

Nu, efter semestern, försöker jag läsa ikapp med alla bloggar jag följer, men med ett RSSflöde på 1000+ så tar det lite tid. Har en massa kommentarer till till en massa inlägg som jag skulle vilja skriva, länkar som jag vill fixa etc. Men nu tar det lite tid här, jag måste komma ikapp först. För jag vill ju inte missa för mycket!

*ökar takten*

...till kontoret i måndags så väntade bland annat den här försändelsen från Sverige på mig!

Kollegorna var oerhört intresserade!

Vi hann med en hel del under dagarna i Mombasa, massor rent ut sagt, men alla trehundrafemtioelva bilderna är nog inte av något större intresse och jag glömde att ta med kameran/det var inte lämpligt att fotografera på en del ställen och tur är väl kanske det (annars hade det blivit plaskbilder från vattenrutchkanan och chockbilder från kenyanska nattklubbars dansföreställningar....). Men, här kommer lite i urval:

Vi besökte Fort Jesus, som byggdes i slutet av 1500-talet av portugiserna. I slutet av 1600-talet erövrades fortet av araberna, som höll det fram till sent 1700-tal då britterna invarderade och de hade det fram till självständigheten. Fortet användes både för förvaring av slavar och som fängelse. I deras Museum såg jag den här tallriken som har bärgats av dykare från ett skepp som sjönk i mitten av 1600-talet. Jag älskar museum och historia och blir alltid fänglsad av detaljer som den här. Vem var 'M'? Vem har gjort tallriken? För vem beställdes den? Vad var dess syfte? Tyvärr fanns det inga svar i montern.

Ett stycke levande historia, en ca 150 år gammal sköldpadda.

Dagen efter besökte vill Heller's Nature Park, ett gammalt gruvomrade som övergavs på 1960-talet och efter att ha skapat en massa problem för lokalbefolkningen (stillastående vatten som gav malariamyggen en massa plats att föröka sig på och utsläpp av en massa stendamm som orsakade sjukdomar i de närliggande byarna) så beslutade gruvföretaget att omvandla området till en ekopark under tidigt 1970-tal. I dag är hela området ett naturreservat med oerhörda mängder djur, fiskar, träd och växter.

Krokodil, okänd ålder.

På väg till Malindi (mindre stad norr om Mombasa, full av tjusiga villor tillhörande rika européer, vanligtvis italiernare) så passerade vi butiken Dancing Elephant som sålde bland annat gårdsprodukter.

På väg till Malindi svängde vi av och tog en drink nere vid stranden. Amazing, trots att det finns massor av läckra stränder här i DSM så är det alltid nägot speciellt när man är på en semesterstrand. Inte samma sak, liksom.

Kenyansk katt.

Älskar katter. Den här ser dock lite djävulsk ut, måste jag erkänna.

Sabaki Bridge

För några år sedan (5-6 skulle jag tro) så skedde här en olycka där en buss med 60+ passagerare krachade igenom räcket och ner i floden. Tydligen är den både djup, slammig och full av krokodiler och trots ett specialteam med dykare inkallade från Sydafrika så hittades inte bussen och inte en enda passagerare. Sedan dess säger lokalbefolkningen att Djävulen bor under den bron, vad skulle annars ha kunnat orsaka sådana hemskheter?

Lunch i centrala Mombasa.
En Irländsk Pub är alltid en Irländsk Pub, vare sig den ligger i London, Stockholm eller Mombasa.

På Hemingway's, på väg till Malindi.

Yummy.

Alltså, när vi sade att vi skulle äta brunch på Books First i Mombasa, så trodde jag ju självklart att det var ett bokcafé, men tji fick jag...

Men, de hade i alla fall en killer mangojuice, alltid något.

Men, sedan hittade jag till Nakumatt-butiken (typ en kombo mellan Åhléns och ICA) som låg i samma byggnad och deras Mad About Books avdelning (och som förmodligen hade någon koppling till Books First, dock är det inte helt klart hur...). Jag besökte flera av de olika Nakumatt-butikerna under vistelsen i Mombasa, de var relativt välsorterade vilket jag njöööt av!

Dock har jag slut på mitt lager av böcker för min Prix Femina läsutmaning som jag hade med mig från Sverige, så jag tänkte passa på att införskaffa lite nytt nu på Nakumatt. Dock glömde jag listan av pristagare hemma i Dar es Salaam, vilket komplicerade det lite för mig och resulterade i att jag inte hittade några Prix Femina-pristagare... De fanns säkert där, men jag hittade dem bara inte. Det går nog att hitta dem här i dar också, men det hade varit skönt att hitta dem, i fall A Novel Idea inte har alltför många (jag behöver ju 8 till! Skall ge mig ut på jakt i helgen).

Dock hade ALLA Nakumattbutikerna i Mombasa ett rejält reabord och där fyndade jag i omgångar. På reaborden fanns nästan bara chicklitt och hårdkokta deckare och eftersom jag har haft en rätt trög månad och skulle behöva lite lättsmält läsning så bestämde jag mig för att satsa på en rejäl hög med chicklitt.

Vilket jag gjorde både en...

Och två gånger (gång nr 3 kom inte med på bild...).

Nu jäklar skall här läsas chicklitt!

Efter 5 nätter i Mombasa, 1 i Tanga och 4 i Arusha så anlände jag till DSM i natt, runt 02.15. Bussen  (privathyrd, tack och lov, då släpper de av alla passagerarna vid deras bostäder) var ca 5,5 timmar försenad efter problem med radiatorn (eller, vad heter det på svenska...?). Dock tillbringades största väntetiden på en resturang på rastplatsen i Segera, så det gick ingen nöd på oss. Stort minus: jag lämnade boken på bussen när den åkte på "en snabb koll på en verkstad, det tar bara 30 minuter". Den kom tillbaka efter lite mer än fyra timmar.... Borde ha lärt mig sådana saker vid det här laget!

Dock var det en fantastiskt utsikt, det är ju alltid något!

Utsikten från Segera Rastplats. Tafflig bild i jämföresle med verkligheten.

Nu har jag massor av tjatter att dela med mig av, så jag hoppas att era öron är ordentligt utvilade!