Emmas Bokhylla

Jag satsar hårt på julläsningen i år! Det blev novellsamlingen "It must be Christmas" med Jennifer Crusie/Donna Alward/Mandy Baxter, "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan" av Claire Sandy, "Let it snow" av John Green/Maureen Johnson/Lauren Myracle, "Christmas Eve at Friday Harbour" av Lisa Kleypas och "Maybe this Christmas" av Sarah Morgan. Jag hoppas att jag hinner med allihopa och att de ger mig den där glödande julkänsla som jag eftersöker. Vilka julböcker laddar ni med i jul?


#jullitteratur #christmas #christmasromance #romance #JenniferCrusie #ClaireSandy #SarahMorgan #LisaKleypas #JohnGreen #jul

...är att läsa klart hela min bokhög, för jag skulle vilja hinna till "Björnstad" av Fredrik Backman. Den ligger ganska långt ner just nu, tyvärr. Men med lite idogt läsande så är jag snart ikapp!

Rosemary är född och uppvuxen på Tasmanien, söder om Australien, tillsammans med sin mor. Eftersom modern är något av en främmande fågel på ön, så har hon aldrig riktigt blivit accepterad, trots att hon driver något så ovanligt som en hattaffäer, för hon har även hållit alla andra människor på en armslängds avstånd, vilket Rosemary också har gjort. När modern, överhopad av skulder, helt plötsligt dör när Rosemary endast är arton år gammal, så blir det deras enda vän, Esther Chapman, byns enda bokhandlare, som tar hand om henne. När hon gräver ner sig totalt i sin sorg, bestämmer sig Esther för att göra något drastiskt och tar ut sina besparingar och köper en biljett till Rosemary, en biljett till New York City, för att hon inte skall fastna i sin sorg och framför allt inte på Tasmanien, och kunna få en nystart i livet.

Så Rosemary åker till New York, flyttar in på ett sunkigt kvinnohotell som hade sina glansdagar på 30-talet och driver omkring i staden. Det är tidigt 80-tal och New York representerar den strålande framtid som alla som reser dit hoppas nå (är det inte fortfarande så?). Hon spenderar sina dagar med att försöka lära känna staden och bli vän med den inåtvända receptionisten Lillian från Argentina.

En dag kliver hon in i bokhandeln The Arcade och vet helt plötsligt att det är här hon vill arbeta och har tur, redan samma dag får hon jobb som en så kallad ”floater”, där hon driver mellan de olika avdelningarna och får hjälpa till med det som behövs. Det jobbar en rad olika intressanta figurer på the Arcade, assexuelle Oscar, albinon Mr. Geist, tysta Mr. Geist, transsexuella Pearl, konstintresserade Arthur bland annat. Bokhandeln handlar med alla slags böcker, men allra helst med värdefulla förstautgåvor och samlarna kommer dagligen för att se om nya saker har kommit in. Naiva Rosemary är något av en främmande fågel och snart dras hon in i det spel som pågår på platsen och inser inte riktigt att vissa människor skulle kunna göra vad som helst för pengar och lite kärlek, vad som helst.

Jag drogs med i den här berättelsen, den utspelar sig på en fantastisk plats, en enorm bokhandel, kan det bli bättre? Och jag fascineras av det underbara i alla få en helt ny start i ett nytt land. Och jag kan förstå det överväldigande med det, speciellt eftersom jag själv nyligen (nåja, tre år sedan) flyttade till en ny kontinent, ny kultur och nya förutsättningar.

Det desperata i berättelsen, det desperata för kärlek, är något så ytterst mänskligt att jag känner väldigt mycket för det, för alla dem som letar efter kärleken. Att det sedan leder en på villospår som man inte kunde tänka sig från början, det är också mycket mänskligt, man ser sig inte alltid för när man stigen framåt vandrar.

Det enda som lägger lite, men inte mycket, smolk i min glädjebägare är dock att Rosemary är för naiv ibland. Jag har nästan lust att slå henne ganska hårt i skallen, men tänker samtidigt att hade hon inte varit så naiv, så hade det inte blivit som det blev, på gott och ont.

Den här recensionen finns numera på LitteraturMagazinet.se.

Margaret Lea lever ett mycket stillsamt liv med arbete och bostad i sin fars antikvariat. Hon står sin far nära, medans hennes mor är mer eller mindre sinnesförvirrad sedan hennes tvillingsyster dog när de var små. En dag får Margaret ett brev på posten från den bästsäljande författaren Vida Winter som vill att hon skall skriva hennes biografi. Vida Winter är berömd för att sprida ut historier om sin bakgrund och ingen vet säkert vad som är sant, trots år av spekulationer. Men nu ligger hon för döden och vill inte att hennes historia skall försvinna tillsammans med henne.

Margaret bestämmer sig efter en del funderingar att ta uppdraget och åker till Vidas isolerade gård där hon bor ensam med sin katt och sin hemhjälp. Och Vida börjar berätta historien om den knasiga, knepiga familjen Angelfield som med inslag av mental förvirring, incest och sadism lever på den engelska landsbygden på ett gods som förfaller mer och mer. De föräldralösa tvillingarna Adeline och Emmeline, med sina gröna ögon och röda hår, växer upp mitt i röran, otämjda, egensinniga och mer eller mindre rubbade och eftersom de är de sista i släktet så tas de om hand av den åldrade hushållerskan och den gamle trädgårdsmästaren. Margaret dras med i den fantastiska och väldigt sorgliga historien, men är städigt på vakt för att kunna lokalisera eventuella lögner och nå den riktiga historien bakom Vida Winter. Och hon lyckas, men sanningen är inte alltid som man tror, hur enkelt man än vill att det skall vara.

Den här boken var en del av högen som min kompis som hälsade på mig förra året lämnade efter sig. Jag hade helt och hållet missat dess existens och lät den ligga ganska länge innan jag bestämde mig för att läsa den, men jag fastnade direkt i historien. Det är en typisk Emma-bok, med inslag av övergivna herrgårdar, invecklade relationer och mörka familjehemligheter! Gillar du sådant så är det här definitivt något för dig.

Marika Cobbold Hjörne tillhör en liten skara författare som jag av olika anledningar har lite dålig koll på, när deras böcker kommer ut etc., men som jag ändå alltid införskaffar så fort jag har hittat nya böcker av. Den första jag läste var ” Guppy till kvällsmat” som jag tycket oerhört mycket om (dags att leta fram den nästa gång jag får tillgång till lådorna jag packade när jag flyttade från Örebro, vilket jag gjorde…eh, 2001). Den här gången blev jag glatt överraskad när jag stod på Pocketshop på Arlanda och letade efter de sista böckerna som jag kommer att införskaffa på svenska på ett bra tag och jag måste säga att jag inte blev besviken. Att den dessutom innehåller de grekiska gudarna gör den inte saken sämre – det är ett grepp som jag råkar gilla något enormt, de har alltid varit populära hos mig!

Rebecca är en framgångsrik författare som skriver kärleksromaner som säljer som smör i solen och är kärleksgudinnan Afrodites stora favorit. Rebecca är nämligen Afrodites triumfkort – i en värld som verkar bli mer och mer cynisk, och där kärleken inte längre blomstrar, så sprider Rebecca kärlekens budskap med sina böcker och dessutom så lever hon i en fin relation, vilket bara är grädde på moset. Detta gör att Afrodite och hennes son Eros fortfarande åtnjuter viss status på Olympus, något som de inte alltid har gjort genom åren. Men så plötsligt ändras saker och ting snabbt – Rebecca inser att hennes pojkvän faktiskt är en riktig skitstövel och bestämmer sig för att bryta upp med honom, vilket både får henne att må bra, men samtidigt även att tappa tron på kärleken. Och detta kan hon inte hålla tyst om, utan deklarerar högt och ljudligt för alla som vill höra, speciellt i media. Och detta får katastrofala följder för Afrodite och Eros, de blir inte bara till åtlöje på Olympus, deras status kan bli skadad för evigt och de bestämmer sig för att göra något åt saken. Den enda, för dem, lösningen är att få Rebecca att bli kär och återigen lovprisa kärleken genom sina böcker, och det kanske är lättare sagt än gjort…

Den här boken är riktigt underhållande, som alla Marika Cobbold Hjörnes böcker, och jag kan varmt rekommendera den – den är som gjord för att läsa på stranden eller mysa med i soffan. Dock är den inte riktigt lika bra som hennes tidigare böcker, men tänk inte så mycket på det – tänk mer på den mysiga stunden du har framför dig.

Familjen Mulvaney består av mor och far, tre bröder och en syster. Tillsammans lever de ute på en gård på landet men en salig blandning av djur; hästar, hundar, getter, höns, katter, undulater och så vidare. De lever i något som kommer väldigt likt den optimala Amerikanska Drömmen. Pappa Michael Mulvaney Senior är en äkta Self-Made Man, som har arbetat sig upp från sina två tomma händer till att ha en stor gård ute på landet, en framgångsrik egen firma, en stor, lycklig familj och till slut även ett erkännande (som han nästan strävar mest efter) av de som ingår i stadens elit. Det går bra för familjen, de är omtyckta och respekterade i den lilla staden där de bor.

Men så händer något fruktansvärt, som för alltid ändrar familjen. Marianne Mulvaney, 16 år gammal och med smeknamnet Button (”cute as a button”) går på skolans Valentines Bal och blir våldtagen av en av skolans populäraste killar. Och när det kommer ut så förändras livet för alla i familjen, och det kommer aldrig att bli det samma igen. Marianne skickas bort från familjen och familjen väljer att aldrig prata om det som har hänt, inte ens med varandra. Alla väljer att hantera det på olika sätt, men inte tillsammans med varandra, och det blir en familj i totalt förfall tillslut, utan närmare kontakter med varandra.

Historien berättas nästan tjugo år senare, av den yngsta brodern i familjen, och det griper tag i mig på många sätt. I början, när allt är så fantastiskt fint, sitter jag bara på nålar och väntar på att det skall gå åt helvete, och resten av boken så lider jag mest, för det blir faktiskt inte bättre (jo möjligtvis på slutet) på något sätt. Och den väcker så mänga frågor, den gör mig så fruktansvärt FÖRBANNAD på många ställen. Och den väcker många frågor, frågor som för mig kanske är både möjligt och omöjliga att besvara.

Hur kan ett helt samhälle vända en familj ryggen bara för att deras dotter blir våldtagen i baksätet på en bil och sinsemellan viska om vilken slampa hon är? Hur kan man som mor skicka iväg sin egen dotter på en 12 år lång exil från familjen, och tro att resten av den skall acceptera det? Hur kan man ens bli sårad över att de andra barnen vägrar att komma hem till Jul och Påsk, när man inte har låtit deras syster fira hemma på så många år? Och hur kan man acceptera att familjen bara förskjuter en, utan att ens bli arg?

Våldtäkt är något som man läser/hör om med jämna mellanrum och jag har varit förskonad från det, tack och lov. Så därför har jag ingen aning om hur det känns, hur man mår, vilka reaktioner som kommer. Jag vet inte heller hur det känns när en hel skola eller ett helt samhälle vänder sig emot en, och man inser att mans tår ensam i världen. Jag har läst om det i tidningen flera gånger, sett det på TV och hört det på radio, jag vet att det händer, oftare än vad man tror. Men jag vet ju inte hur det känns, för det kan ingen utomstående veta. Och jag vet inte heller vad som händer inom en familj när något sådant inträffar. Men den här boken gav mig i alla fall en liten inblick i hur det skulle kunna bli, och det är en rent fruktansvärd läsning. Det skär i hjärtat och jag blir ömsom arg, ömsom ledsen. För jag vet att det här är något som händer om och om igen ute i världen, vart man sig än vänder.

Det finns böcker som jag älskar och jag önskar att jag hade skrivit själv, och så finns det författare som man önskar att man kunde vara, för att allt som de producerar bara är så njutningsfullt att man inte kan bestämma sig för vilken bok man skulle föredra att ha skrivit. För mig så ingår Carl-Johan Vallgren i den kategorin. Okej, här hamnar jag lätt i ” älska-ihjäl”-kategorin, men det tänker jag kosta på mig. För jag har inte så många författare som platsar in i den kategorin.

Det hela började en semestervecka på Kreta i juni 2005 och jag hade till min stora förskräckelse läst slut på alla böcker jag hade tagit med mig (10 böcker läste jag den veckan och sedan dess har jag blivit bra mycket bättre på att planera min semesterlitteratur) och var tvungen att söka mig nytt läsmaterial på plats.

I en turistshop hittade jag ett ställ med pocketböcker och där fanns Den vidunderliga kärlekens historia till överpris. Som jag tidigare har nämnt så underviker jag ibland böcker jag tycker har blivit för hypade, och eftersom den hade varit boken på allas läppar under en längre period så hade jag helt enkelt undvikit den. Men där och då hade jag garden nere och köpte och läste den på rekordtid. Jag blev fast och älskade den något enormt.

Sedan dess har jag alltid prioriterat hans böcker när det har funnits och därför föll jag självklart som en fura när jag i januari var på väg från Arlanda till Dar es Salaam och Pocketshop hade 20% rabatt på ”Kunzelmann & Kunzelmann”.

Boken handlar om far och son Kunzelmann, deras historier löper parallellt genom boken, fadern som homosexuell förfalskare i Nazi-Tyskland och sonen som skuldtyngd, halvmisslyckad journalist i nutidens Stockholm. Språket är som alltid flytande och historien fylld av kringelikrokar och den är minst av allt förutsägbar, man vet aldrig hur den kommer att sluta.

Carl-Johan Vallgren är för mig textens Sven Nordqvist och det är bland det bästa jag kan säga om någon författare. Med uppenbar känsla för detaljer och det överraskande momentet så blir hans böcker en ständig upplevelse. En bra sådan.