Hoppsan, jag är död av Arto Paasilinna
Jag har en lång historia ihop med Arto Paasilinna, om jag inte minns fel så började den någon gång under gymnasietiden då jag skrattade så tårarna rann när jag läste hans ”Kollektivt självmord”, ” Den ljuva giftkokerskan” och ”De hängda rävarnas skog”. Lovely, vi var bästa vänner där ett tag och allt gick som på räls, sedan gled vi av någon anledning ifrån varandra under en period, med små, men inte så ihållande återfall med jämna mellanrum.
Så bestämde jag mig för att jag skulle läsa lite litteratur som berörde döden (läs mer här och här) och beställde bland annat den här, för jag tänkte att lite galghumor måste man ju alltid ha. Jag är fortfarande övertygad om att det måste man ha, men jag är inte riktigt säker på vad jag fick i det här fallet…
Hjälten (?!) i historien dör en pinsam död när han kliver rak ut framför en bil – blicken är fästade vid ett par alldeles förtjusande kvinnoben och han ser därför inte alls var han går. Först förstår han inte att han är död, för hans ande svävar omkring precis vid kroppen, men när han har tagit in det faktum att det är hans kropp som ligger där på backen så inser han att han faktiskt är död och bestämmer sig för att ta tillvara på tillfallet, hur mycket finns det inte som man kan göra nu? Som att ta reda på om ens fru blir ledsen över att man dött…?
Sedan glider han omkring i världen och träffar andar från människor över hela världen, upplever revolutioner i Sydamerika, svält och fattigdom. Han går på de döda författarnas möte i Finland och träffar storheter från den finska litteraturen, han blir förälskad och träffar fyllbultar, präster och påvar.
Och det skulle kunna bli så bra, jag hade så höga förväntningar på den här boken. Och själva konceptet är det väl inget fel på, men… jag vet inte. Jag ryckts bara med bitvis och bitvis så tycker jag att det faktiskt är en rätt slätstruken bok. Inte dålig, men inte så bra som jag förväntade mig, den lyfter inte riktigt, den blir inte så vass som jag hade hoppats. Tyvärr. Tror att jag skall läsa om ”Kollektivt självmord” när tillfälle ges, för att komma ihåg hur bra Arto Paasilinna faktist är, egentligen.
Stalins kossor av Sofi Oksanen
Jag sitter och äter en rostad macka med mängder av räkost på, jag dricker en Kilimanjaro-öl till och i kylen väntar en 200-gramskaka av Marabou mjölkchoklad med NonStop i. Det har precis anlänt ett paket från mina föräldrar i Sverige och som vanligt framkallar den ett lätt frosseri i mat som jag har längtat efter. Som alltid när man har varit borta från saker (mat!) en längre stund så har man den där outgrundliga riv-och-slit-känslan i sig. Jag river nästan alltid upp paketen som skickas, sliter upp förpackningar med choklad/bilar/hallonbåtar och bara njuter extremt en liten stund av alla de fantastiska smakexplosionerna som de framkallar. Inför varje rese hem till Sverige gör jag långa listor i huvudet, listor av galet frosseri, hämningslöst ätande av allt jag har saknat vandrar runt i huvudet och känns som det första jag vill göra när jag landar på svensk mark. Nu blir det nästan aldrig som så (jo, första gången jag kom hem, en hysterisk rundtur på ICA Maxi, mina föräldrar trodde att jag hade blivit galen och just där och då förnekade jag det inte, galen var jag nog den där halvtimmen), det är inte längre intressant att sukta efter After Eight, Bärry körsbärsyoghurt och enrisrökt cognacsmedwurst när det finns mitt framför näsan på mig, jag kan få det när jag vill. Det är sällan jag förköper mig eller föräter mig på något när jag är hemma, får då vet jag ju att det finns att få tag på.
Alla de här tankarna på mig själv och mat susar genom huvudet när jag läser Stalins kossor av Sofi Oksanen. Och de känns helt plötsligt inte så konstiga, eller kanske ännu konstigare än tidigare. De första kapitlen mår jag rent ut sagt illa. Huvudpersonen Anna beskriver lättnaden hon kände när hon första gången spydde upp sin mat, och hur fantastiskt bra hon har varit på det de senaste 14 åren. Som hon säger, Beauty hurts, baby.
Anna, vars mamma kommer från Estland och därför betraktas som rysshora i det nya hemlandet Finland, som slits mellan att åka på besök hem till Sovjet-Estland med alla umbäranden och kval som det kräver, till att försöka anpassa sig till Finland, och den balansgång som allt detta kräver.
Anna, vars pappa är mer eller mindre frånvarande, arbetar största delen av hennes uppväxt i Moskva, som när han åker hem till Finland köper läderkjolar och sexiga underkläder till sina alla älskarinnor och som överöser Anna med ryska presenter, så att hon skall älska honom lite, lite mer.
Anna, som tvingas förneka sin identitet i Finland och uppmuntras att förtydliga den i Estland, allt för att anpassa sig lite bättre till allt, och på vägen tappar bort sig själv, hamnar i ett litet fack där hon varken hittar ut eller in, och den enda vägen som hon känner finns kvar, är den in och ut genom strupen. Maten bara väller in, i extrema mängder, hur mycket som helst, för att alldeles strax åka ut igen. Glass, nybakt bröd, oliver, allt hon kan komma över, i mängder, med en förbittrad energi.
Anna, som till slut tappar greppet om allt, och när Estland börjar moderniseras inte längre vet vart hon hör hemma, för ingenting är längre som det brukar.
Det är en fantastisk, uppslitande berättelse om den fruktansvärda Sovjettiden i Estland, där skräck och försiktighet förlamar människorna, gör dem till något som de inte vill vara och tvingar dem att smyga med allt. Det är också en berättelse om hur Sovjet medborgarna behandlas av sina mer previligerade grannar, så som Finland i det här fallet. Och jag skäms onekligen lite över hur lite jag visste om det som hände i Sovjet, eller hur lite det fortfarande har sipprat igenom hit till Sverige. För det är en berättelse som stannar kvar hos mig, på många sätt. För tillfället är jag i alla fall glad över att jag kan gå ut i köket och äta en bit av Maraboukakan som ligger där och väntar. Jag känner mig inte tvingad till att vräka i mig hela, tillsammans med allt annat som finns i kylskåpet. Ibland är det bra att upptäcka att man är priviligerad på mer än ett sätt.
