Emmas Bokhylla

...tänk att man har så dåligt minne att det tog hela fyra kapitel innan jag upptäckte att jag faktiskt har läst "After the funeral" av Agatha Christie förut?!

Och att jag fortfarande, nu när jag har cirka 25 sidor kvar, fortfarande inte kommer ihåg vem mördaren är?! Eller, jo, en av dem, men den andra?!

Alltså, fortsätter det så här så kommer det att räcka att jag har min efterlängtade bokhylla med Christie-deckare och sedan läser den igen och igen och igen, för med mitt minne så finns det ytterst liten risk för att jag kommer att komma ihåg vem det det är som är mördaren...

(Okej, nu skall jag inte överdriva, jag minns faktiskt vem mördaren är i flera av hennes böcker; Mordet på Orientexpressen, Fem små grisar, Tio små negerpojkar, Dolken från Tunis, Poirots sista fall för att nämna några. Dock är inte det speciellt imponerande med tanke på att jag har läst säkerligen över 30 styckna....)

Den tomma platsen i Svenska Akademin har tillsatts och valet föll på Tomas Riad. Jag vet faktiskt inte mer om honom än vad som står i Akademins press release; han är fil.dr. i nordiska språk och har varit verksam vid ett antal olika universitet runt om i världen. Jag är lite besviken dock. Missförstå mig rätt, han är säkerligen lämpad för uppgiften, det hyser jag inga tvivel om, men jag hade hoppas på, som jag tidigare bloggat om, på Karin Johannisson, som jag sedan tidigare gillar skarpt.

Menmen, det blir säkert bra det här, får man väl hoppas. Tror jag skall ta och googla Riad och se vad annat matnyttigt som finns om honom på webben.

Jag läser hos Glory Box, som länkar till en artikel av Mattias Elftorp på Helsingborgs Dagblad, att Bamse (Världens snällaste björn) har ett smarbete med Migrationsverket. Eller, rättare sagt, Egmont, som numera har rättigheterna efter Rune Andréassons bortgång.

I en intervju på DN.se så försvarar sig Ola Andréasson, vd för Bamseförlaget, och menar att det inte alls är speciellt konstigt, att de bara vill hjälpa flyktingarn att förstå processen.

Jag är oerhört besviken, måste jag säga. Bamse har alltid, sedan barnsben, varit en storfavorit som för mig alltid har representerat bra saker, varit en pålitlig produkt. Nu måste jag erkänna att det på sista tiden (åren) har sviktat lite, Bamse har blivit allt mer kommersiell och syns på allt fler produkter. Men ändå, fortfarande det bästa alternativet.

Därför blir jag så oerhört besviken, för Migrationsverket står för så mycket omänskliga beslut, stel byrårkati och avsaknad av sympati och humanitet att jag bara baxnar. För några år sedan, då jag var betydligt mer påläst än vad jag är nu så hade jag kunnat författa svidande kritik på ett helt annat, vassare, bättre sätt. Just nu blir jag bara lite trött och ledsen. Minns alla gånger Barbro Holmberg fick mig att sätta frukosten i halsen, slänga tidningen i golvet och hoppa på den av ren ilska. Hennes dumma kommentarer fick mig att se rött och när närstående fick jobb på Migrationsverket och berättade om arbetsuppgifterna, stämningen och arbetsklimatet så reste sig nackhåren ännu mer.

Missförstå mig rätt, jag skulle GÄRNA jobba där, men då på en position där man faktiskt kan bestämma något och göra skillnad, på en svagare position där man måste stå ut med skiten och besluten som fattas över ens huvud - nej tack.

Och innan nu någon börjar yla "men ALLA kan inte stanna" så vill jag bara säga,  nej, kanske inte, men bemötande och kunskaper om vad man skickar tillbaka människor till vore på sin plats på en myndighet som beslutar om människors livsöden. HUR man gör saker är oftast avgörande för resultatet.

Kanske är det därför de har kontaktat Bamse för att göra grovjobbet åt dem? Jag skulle mer än gärna lägga vantarna på ett ex av den där tidningen för att kunna läsa och avgöra själv!

Note to self:

läsa mer om Migrationsverket och deras relation till Bamse
läsa mer om Migrationsverket
värma upp sig ordentligt så att man kan debattera ordentligt igen och sparka lite arsle när det behövs

I och med Birgitta Trotzigs tragiska bortgång så blir det en plats ledig i Svenska Akademin. Jag reflekterade faktiskt inte så mycket över det, inte förens Björn Wiman på DN påminde mig. Han reflekterar vettigt kring valet till Svenska Akademin och pekar ut flertalet, i hans ögon, lämpliga kandidater. Personligen gillar jag hans förslag om Karin Johannisson, jag minns att jag läste och gillade böcker av henne speciellt när jag pluggade historia.

Vem skulle du vilja tog över den lediga platsen i Svenska Akademin?

Det är många av mina fellow bookbloggers som har bloggat en 30-dagars lista med olika frågot om böcker. en av frågorna har handlat om en bok som man har hatat och det har fått mig att fundera. "Hata" är verkligen ett starkt ord och jag tycker inte om att använda det (det gör jag visserligen ibland ändå, men ofta lite slängigt typ "åh vad jag hatar när maten tar slut innan alla hinner ta!"(vilket iofs är sant, but let's not go into details), men inte mer allvarligt än så), men det är klart att känslan kommer upp ibland. Ibland oftare än vad jag själv vill. Men, när jag tänker på kombinationen "hata" och "böcker" så är det faktiskt väldigt få titlar som kommer upp i huvudet, faktiskt.

Jag har dock ett undantag och det är "Catwalk" av Georgina Newbery. Den får det att krypa under huden på mig. Bokstavligen. Den recensionen har dessutom flyttat till LitteraturMagazinet och min profil där.

Jag har tidigare bloggat om drömmen att driva bokhandel och drömmen att bli författare, men det är klart att det finns fler drömmar på tapenen än så. Jag gillar nämligen att drömma.

En av dem är drömmen att bli förläggare, att driva eget bokförlag. Jag drömmer om att kunna ge utrymme åt oupptäckta författare (gärna afrikanska!) på den svenska bokscenen och varje gång jag läser om spännande böcker som inte finns översatta så kittlar det till i dröm-nerven.

Som när Ingrid på Ingrids boktankar bloggar om en bok (i det här fallet "Gold dust" av Ibrahim al-Koni) som är fantastiskt bra, men som tyvärr inte finns på svenska. Hon tipsade även (i ett tidigare inlägg) om bokförlaget (Arabia Books) och jag kan inte låta bli att fundera. Hur mycket skulle det kosta att ge ut en bok? Översättning? Lansering? Distribution?

Jag kan inte låta bli att bli ännu mera längtansfull när jag läser Bokhoras måndagsintervju med Pia Printz, förläggaren som gav ut David Nicholls "En dag" (jag gav den i julklapp till min bror), hon får det att låta så lekande lätt. Som att alla skulle kunna göra det. Som att jag skulle kunna göra det....

Miljon jag lever i samt mina gener haller pa att satta krokben for mig.

Jag har/haller pa att utveckla enorma mangder brustna blodkarl och pigmentforandringar i ansiktet, trots att jag forsoker undvika att branna mig eller att vara alltfor mycket i solen. Nagot som kommer att bli fruktansvart dyrt att ta bort nar jag val kommer hem till kalla Norden. Jag har inte ens aning om hur manga tusenlappar det kommer att kosta. Brod-och-vatten-i-en-manad-manga eller banklans-manga?

"Meh, lagga pengar pa sadant skit?!" kanske en del av er tanker. Jag med, nar jag ser barnen pa gatan som svalter, ser de uttorkade falten pa den afrikanska landsbygden eller besoker olika barnhem dar barnen lever i sadan misar att jag har lust att ga om husknuten och grina. Da skams jag over att jag tanker sadana saker nar jag tittar mig sjalv i spegeln. Mycket, otroligt mycket.

For samma summa som skulle ta bort allt skit jag har i ansiktet (med laser om jag inte ar helt felinformerad) skulle kunna skicka 10 barn till skolan i sakerligen 5 ar, plus forsorja dem med bade klader, mat och skolmaterial. Och jag vet ju vart mina prioriteringar ligger och det ligger definitivt pa utbildning, alla ganger. For det kan man alltid bara med sig och bygga ett battre liv av och ingen kan ta det ifran en.

Men varje gang jag ser mig (osminkad) i spegeln sa kan jag inte lata bli att rycka till lite. For det borjar synas valdigt tydligt. Oerhort tydligt. No return-tydligt. Och sedan funderar jag. Mycket.

Det har ju varit en del diskussioner när det gäller det här med gratis böcker från bokförlag och jag tänkte bara reda ut hur jag tänker i det här sammanhanget.

Personligen blir jag väldigt glad om jag får en förfrågan från förlag, men samtidigt så kollar jag alltid upp boken som jag blir erbjuden, kommer jag att läsa den eller ej? Tror jag att jag kommer att gilla den? Väcker den mitt intresse? Eftersom jag som bokbloggare kan välja hur jag vill (till skillnad från t.ex. litteraturkritiker), så föredrar jag självklart att det är böcker som jag tror att jag kommer att läsa alternativt ha intresse av.

Tror jag däremot att de kommer att bli hyllvärmare så tackar jag däremot nej, då kan någon annan få boken istället. Därför så blir det ofta på ett naturligt sätt att jag överlag gillar de böcker som jag får från förlagen, jag brukar nämligen vara hyffsat bra på att innan läsning kunna avgöra om det är något för mig eller inte.

Dock vill jag vara tydlig med att om jag INTE gillar boken, vare sig det ar en gåva, ett gratisex eller jag har köpt den själv, så kommer det att framgå tydligt i min blogg! Det hoppas jag att alla förstår!

Jag har funderat på om jag skall skriva "Tack XX förlag för att jag fick läsa boken av XX" och står fortfarande och väger lite. Dock tror jag att det blir bäst så, jag vill inte att någon läsare skall tycka att jag är en vandrande reklampelare.

Hela anledningen med till det här inlägget är ju egentligen att jag har börjat att få recensionsex (Äntligen!) från olika förlag och vill vara tydlig med, för alla parter, hur jag tänker. Tack till alla förlag som skickar böcker, det uppskattar jag verkligen!

Jag brukar få svindel när jag tänker på hur många böcker som finns och hur många som ständigt kommer ut.

Så många som jag förmodligen skulle gilla.

Och så många som jag missar.

Och hur jag skulle vilja stoppa tiden bara för att hinna läsaläsaläsa alla dessa böcker!

Är det fler där ute som tänker så?

Via Jessica på Bokhora hittade jag en länk till Biblioz.com, där man bland annat kan se vilka böcker som låg på New York Times Bestseller-lista samma vecka som man föddes. Lite småkul, faktiskt.

Samma vecka som jag föddes låg bland annat Master of the Game av Sidney Sheldon, The Valley of horses av Jean M Auel, Different Seasons av Stephen King och Jane Fonda's Workout Book av Jane Fonda på toppen.

Många av namnen på listan skriver fortfarande böcker som mer eller mindre är så kallade 'bästsäljare', så som Danielle Steel (vad jag tycker om henne och hennes böcker kan du läsa mer om här!), Jeffery Archer och Robert Ludlum. Fast många på listan har ajg i ärlighetens namn aldrig ens hört talas om. Ytterst intressant egentligen, att en del lyckas klamra sig fast, år efter år, medans andra försvinner ut i bokvärldens perferi.

Jag har, som sa manga andra, flera bocker som det ligger ett rosa skimmer over. De skakade om mig, gjorde mig lycklig, kanske fick de mig till och med att ga i ett rus under en period, med ena halvan av huvudet i bokens underbara varld.

Hur man uppfattar en bok hanger mycket ihop med hur/nar/var man laser den, vilken tid i livet man befinner sig i och hur man mar, i alla flall galelr de sakerna for mig. Och nar dessa faktorerna forandras, ar det valdigt troligt att ens uppfattning om det man last ocksa forandras.

Jag tror vi alla har varit dar, att forsokt lasa om en bok och insett att det inte alls ar samma sak, att det men tyckte var sa bra da, inte alls tilltalar en langre. For mig ar ett  mycket tydligt exempel Kitty-bockerna. Jag alskade dem over allt annat och fran det att jag var 10 ar fram tills att jag var runt 12 sa var de det basta jag visste. En lyckad helg var nar jag lyckades klamma 2-3 bocker och jag sokte med ljus och lyckta pa loppisar efter gamla exemplar. Jag upptackte ganska sa snabbt att Kitty i de gamla bockerna hade bra mycket mer skinn pa nastan och inte alls beskrevs speciellt ingaende nar det galled utseende, klader etc. men att hon i de nya var ganska annorlunda och stor fokus lag pa hur hon sag ut. I borjan storde det mig inte och nar jag slutade lasa dem sa hndalde det mycket om att jag hittat andra lasintressen. Men ett par ar senare, nar jag var runt 17, sa bestamde jag mig for att jag var tvungen att ta reda pa vad det egentligen var som hade gjort mig sa fast vid henne och hennes mysterier och bestamde mig for att lasa om en bok. Jag laste ca 20 sidro innan jag blev sa trott pa skiten att jag slangde den i vaggen, uttrakad till dods av "Kitty slangde med sitt, langa, rodblonda har" osv. i all evighet.

Sedan dess har jag varit forsiktig med att lasa om bocker, jag ar sa fruktansvart radd for att bli besviken. Men vissa undantag har jag ju gjort,  bocker som for mig alltid kommer att vara lika bra. Som Narnia-serien, "Ny identitet" av Robert Westall, "Spelkortsmysteriet" av Jostein Gaarder, "Pannkakstartan" av Sven Nordqvist och alla Lotta-bockerna av Merri Vik. Plus nagra till.

Till exempel sa alskade jag Sagan om Belgarion av David Eddings och i princip alla hans efterfoljande bocker nar jag var yngre, och funderar pa om jag skall lasa om dem, men jag har en bestamd kansla av att den kanske inte har aldrats lika bra som de ovan namnda bockerna.

En bok, som jag i vuxen alder, blev oerhort medryckt av ar "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt. Jag fick den i present av en av mina basta vanner, som hade snokat fram den pa nagot satt (det var under perioden da den officiellt var slut pa forlaget) och gav mig den nar jag var 22 (eller var jag 23?) och jag alskade den over allt annat. Den var underbar och jag sade till alla att de maste lasa den, lanade ut den (trots skracken over att kanske inte fa den tillbaka) till sidorna borjade trilla ur den och da stoppade jag undan den pa ett sakert stalle, dar ligger den an.

Nu har visserligen bara 5-6 ar gatt sedan jag laste den, och det ar val egentligen inte sa lang tid, men jag har fortfarande inte vagat lasa om den. For tank om jag skulle bli sa fruktansvart besviken. Och det vill jag ju inte.

Sa laste jag i dag en artikel pa SydSvenska Dagbladets hemsida, dar deras skribenter har last bocker som for nagra ar sedan hojdes till skyarna, och recenserat dem. Eva Ström har last "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt, och har skrivit en riktigt bra text om den. Jag gillar den skarpt. Men jag gillar inte alls det hon skriver, for hon totalsagar DHH sa obarmhartigt att jag inte vet vart jag skall ta vagen. Och det ar en bra sagning.

Men sa vill jag ju inte alls att det skall bli! Tank om jag laser den och kanner som sa? Jag vet inte alls om jag skulle vilja att den delen av mig forsvinner bort. Men anda langtar jag efter att lasa den igen. Bade ha kakan och ata kakan.

Jag och mina i-landsproblem.

De böcker som jag skriver om är inte speciellt ofta de mest aktuella på den svenska bokscenen, utan många gånger så har de redan funnits ute ett bra tag och många av er har kanske redan läst dem och om dem till leda. Detta beror på flera anledningar, till exempel att jag köper mycket böcker som jag sedan, av olika anledningar, inte hinner läsa på ett bra tag. Till exempel så önskar jag mig massor av böcker till min födelsedag och till jul, vilket jag varje år fåfängt tänker att jag skall hinna läsa ut alternativt ta med mig ner hit till Dar es Salaam med tid och begränsade bagageutrymmen sätter alltid stopp för mig. Detta förklarar alla de banankartonger med olästa men utvalda guldkorn till böcker som står hemma hos mina föräldrar.

Men den största anledningen för tillfället är att jag faktiskt inte befinner mig på den svenska bokmarknaden, utan på den tanzaniska, där villkoren är helt annorlunda. De flesta bokhandlarna här importerar hela sitt utbud från Storbritannien alternativt Sydafrika, och där är visserligen den internationella bokutgivningen up to date, men av förklarliga skäl är den inte i takt med den svenska. Dessutom är jag fantastiskt förtjust i både antikvariat och loppmarknader, vilket gör att många böcker jag läser har några år på nacken.

Därför är inte det jag skriver om för tillfället alltid aktuellt i Sverige, men för mig är inte det ett problem, utan mer än tillgång. Jag hoppas att ni som läsare kommer att tycka likadant.