Emmas Bokhylla

Min recension av romanceromanen "Arvtagerskan" av Lina ForssLi finns nu publicerad på LitteraturMagazinet.

Nu har jag en ny recension ute, det är feelgoodromanen "Gloria" av Åsa Hellberg som recenseras på LitteraturMagazinet. Du hittar den här.

I all korthet.

 

I somras stack min svåger en bok i handen på mig. En kompis till honom hade skrivit den, svågern tyckte att den var väldigt bra och ville att jag skulle läsa den. Jag läste lite på baksidan, bläddrade i den och bestämde mig direkt för att den var tilltalande. Mycket tilltalande. Särskilt med tanke på att jag är intresserad av försvarspolitik (på hobbynivå, bör tilläggas) och tidvis har hängt med i debatten rätt bra. Boken var den egenutgivna "Kamrat .357" av Henrik Wennesund oh den har sedan dess bränt djupa hål i mitt nattduksbord (lässvackan förhindrar mig för tillfället att ta ett ordentligt tag i min läsning - men jag har aldrig glömt bort den).

 

Boken präntade sig fast extra mycket i mitt bakhuvud av en särskild anledning. Bara någon dag efter att jag fått låna den skickade svågern en länk till en ledare på DN.se - Lena Andersson hade läst boken och fann den både intressant och tankeväckade. Jag tycker mig läsa förtjusning i hennes text och blir märkbart upplivad varje gång jag läser den (ja, det här hänt några gånger), här är ett exempel:

"Att sammanfoga de fiktiva officerarnas intensiva avsky för Palmes säkerhetspolitik med deras senare lika starka avsky för Reinfeldts nedrustning är ett originellt och ögonöppnande grepp." (DN 160723)

 

Jag marinerar mig lite i Anderssons formuleringar, låter det mogna inför den kommande läsningen som jag förväntar mig ska bli god. Och för en gångs skull vågade jag faktiskt prata lite mer med en författare under en signering (Bokmässan under den gågna helgen). Just då var det ingen kö och jag kraxade fram till Lena att jag hade boken hemma och hade läst hennes text. Hon glittrade till och någon minut pratade vi lite om säjerhetspolitik och oväntade handlingar inom sköntlitteraturen. Inte på något sätt nydanande eller högflygande, men för mig som vanligtvis mumlar fram ett "Kan du skriva 'Till Emma', tack?" och sedan i nio fall av tio får tunghäfta så var det mitt svar på segertalet på en Oscarsgala.

Under ett par heta, ångestfyllda veckor får vi följa med Ann Heberlein in i hennes privata helvete, där hon har befunnit sig i omgångar sedan tidiga tonåren, dit hon med jämna mellanrum alltid återkommer. Sedan nästan 20 år tillbaka lider hon av bipolär typ 2 (manodepressivitet) och när det, men uppehåll på flera år, slår till med sin fulla kraft så tar den med sig Ann, långt, långt bort från där hon egentligen vill vara och ofta får henne att förlora fokus på de saker som hon tycker är viktiga i livet.

Hennes liv är både en framgångssaga och en misär. Hon teologie doktor och forskare i etik, hon är debattör och författare och hon får mycket jobb och förfrågningar, hon är gift med en man som älskar henne och hon har tre barn som hon älskar. Hon har dessutom svår ångest, perioder då hon inte kan sova, inte kan tänka och som ständigt fylls av självmordstankar, hon klarar inte av sin älskande man utan kan inte förstå hur han fortfarande kan stanna med henne, sjuk och notorisk otrogen som hon är. Hon har planerat in sitt självmord i minsta detalj, vart hon skall vara, vad hon skall ha på sig och hur hon kan gå tillväga. Det enda som egentligen hindrar henne är de tre barnen och hennes kärlek till dem. Hon tvivlar starkt på att hon fortfarande skulle ha varit i livet om det inte hade varit för dem, men hon är inte längre säker på att det räcker, för snart orkar hon inte längre, den sista periodens sjukdom har arbetat upp ett sår som hon inte är säker på kommer att läkas. Hon och hennes man befinner sig i en knivig ekonomisk situation och i en krass, avslutande fundering spekulerar hon kring hur hennes självmord skulle kunna orsaka en medial storm och på så sätt öka försäljningen av boken och förbättra hennes familjs ekonomi.

Det första jag gjorde när jag hade läst ut sista sidan var att Googla ” Ann Heberlein” och dubbelkolla om hon fortfarande var i livet och det är hon. Det är en extremt utelämnande bok, kapitel om hennes inferno blandas med avsnitt om den litteratur som finns i ämnet och Anns knivskarpa slutsatser och reflektioner kring den är oerhört bra. Jag läste ut boken i två sittningar, efteråt var jag som bedövad, gick och lade mig och sov som en medvetslös fram till dess att klockan ringde 9 timmar senare.

Innan jag läste den här boken så tyckte jag att jag ändå visste lite om psykisk sjukdom och vilka lidande det kan medföra, men nu har jag slagit fast att jag inte vet ett dugg, inte ens kan föreställa mig vilket helvete det kan vara. Alla borde läsa den här boken, för det är en insikt som jag tror behövs i samhället!

När Allan Karlsson sitter på det urtrista ålderdomshemmet och väntar på att hans hundraårsdag skall firas med tårta till alla patienterna och det lokala kommunalrådet kommer han fram till att han inte alls vill fira med dem, han vill inte ens vara kvar på hemmet och det bästa vore om han rymde. Eftersom han definitivt inte vill att någon kommer på att han ska rymma så bestämmer han sig på direkten att det är bäst att göra slag i saken innan någon kommer, så han kliver ut genom sitt fönster och rymmer försiktigt genom det. Han hinner inte längre än bort till busstationen innan han, genom något som kan liknas vid missriktad vänlighet, råkar ut för något som kommer att påverka hela hans liv. Allan Karlsson har nämligen fått med sig en väska som inte var hans, en väska som är full av pengar och tillhör det kriminella gänget Never Again. Men genom lite tur, en massa trevliga människor man träffar på vägen och inte minst nämnda väska full med pengar, så går det att klara det mesta, och komma ut helskinnad på andra sidan.

Sådant har nämligen Allan Karlssons hela liv varit från första arbetet på dynamitfabriken, genom åren i Amerika, under vandringen genom Kina, Iran och inte minst genom Sovjet, Korea och Bali. Allt har liksom bara trillat ned framför honom (och ibland skjutits framför honom, oftast med hjälp av eldvapen) och mer eller mindre bra har Allan lyckats krångla sig igenom dem. Så även nu, när han med hjälp av en småtjuv, en före detta kioskägare, en vårdcentralsreceptionist och en mindre elefant drar sig igenom Sverige för att hålla sig undan från Never Again och lagens långa arm.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en liten pärla, en modern skröna som effektivt tar hål på en rad av de historiska ballonger som har inträffat de senaste 100 åren. Klart läsvärd och mycket avslappnande!