Klassisk vampyrlitteratur
Kan du sova efter den där...?
Har du någon bok som har bokstavligen skrämt skiten ur dig? Som fått dig att sova med lampan tänd, eller låtit dig ligga med hjärtat fladdrande som en liten fågel i bröstkorgen innan du mójligtvis, flera timmar senare, kan somna?
För mig handlar det mycket om vilken miljö jag är i. Sitter jag i mitt vardagsrum i Dar es Salaam och vi har el och allt är frid och fröjd så är det inte mycket som kan skrämma mig. Ligger jag i min säng, hemma hos mina föräldrar ute i Byn, där träden knäpper utanför huset, det är så mörkt att jag inte kan se handen framför mig och det är något som bökar under huset eller snörvlar runt kunten, jaaa...då är det inte lika svårt att hetsa upp mig.
Min All-Time Klassiker när det gäller att bli rädd, räddare, räddast, alla kategorier, är "Staden som försvann" ("Salem's Lot") av Stephen King. Båda gångerna jag har läst den. Silverkors, nattlampa, nästan vitlök under huvudkudden. Första gången är väl förståeligt, jag var väl 14 tror jag. Men andra gången, i vuxen ålder...? Skall läsa den igen, mest för att se om den kan fånga mig på samma sätt. Jag skall bara leta fram silverkorset innan, så jag är väl förberedd.
Vilken eller vilka böcker skrämmer skiten ur dig? Vad får dig att sova med nattlampa...?
Offerrit av Johannes Källström
Svea är kommunalrådet på bruksorten någonstans ute i skogen ett par timmar från Stockholm som desperat kämpar för att hålla ihop kommunen som är på glid och när meddelandet om att bruket ska läggas ner och att alla skall bli varslade precis innan jul kallar hon samman krisgruppen, en samling lokalförmågor, för att försöka rädda situationen. De kommer fram till att det bästa vore att vädja till ortens förlorade son, Oscar, numera känd modedesigner i USA, om hjälp att starta ett museum till hans ära och dra igång lite kommers för att attrahera turister. Och Oscar och hans ombud, Mr. Fitzpatrick, de är mer än lovligt intresserade av att göra affärer med den lilla kommunen, det finns så mycket som de skulle vilja ha av varandra, så många gamla skulder som behöver återbetalas och inte minst för det faktum att ytan vid bruksorten är så tunn och fin.
Owe är polis, har precis kommit tillbaka från en längre tids sjukskrivning och upptäcker vid sin återkomst till kåren att spelreglerna har kastats om rejält. Hans gamle rival är numera chef och skickar skadeglatt ut Owe och den yngre kollegan Svenberg till den bruksorten för att övervaka säkerheten inför den kände modedesigners återkomst till barndomsorten. Owe, som delvis brinner av en inre religiös eld, märker strax efter ankomsten att saker och ting inte alls är som det ska vara och efter att mordet på en förvirrad, alkoholiserad äldre amerikansk man uppdagas så börjar saker hända i en rasande takt.
CG är pensionerad präst, ockult expert och barndomsvän med Owe och när han får erbjudande om att arbeta med polisen för att analysera de religiösa aspekterna av situationen på orten så kommer han som ett skott, uttråkad som han är. Han analyserar gamla förvirrade dokument som beskriver både hur man frammanar och fördriver demoner som kan uppfylla ens minsta önskan och kan snabbt dra slutsatsen att det finns en extrem religiös sekt på orten, men frågan är bara om CG själv kan skilja på sant eller falskt när bestarna från Bashan öppet vandrar runt på gatorna…?
Samtidigt som årets snöstorm isolerar den lilla orten från omvärlden så börjar människor att försvinna, en efter en, och inte ett spår av dem syns till, men överallt lämnas hintar om den slutgiltiga delbetalningen…
Johannes Källström har verkligen lyckats med att väva ihop en riktigt ruggig atmosfär som jag tycker bär tydliga drag av både ”Köplust” och ”Staden som försvann”, båda två storfavoriter av Stephen King som jag har läst i omgångar. Jag dras lätt med i den här typen av berättelser, tycker om att de de små bitarna fogas ihop till en hel katastrof. Det är en klassisk berättelse om önskan att få ut mer (eller kanske det mesta?) av livet i sig och gärna betala ett väldigt högt pris för att få det, något som jag inte kan komma ifrån att tänka är en ständigt närvarande faktor i människors liv. För om man leker med tanken, hur många skulle inte offra sin högra arm, eller ännu hellre, någon annans högra arm för att nå framgång, berömmelse och rikedomar?
Historien är dessutom uppbyggd på ett sätt som verkligen tilltalar mig, långsamt dras nätet åt om de inblandade och hur de än vrider och vänder på det, så finns det ett drag av hopplöshet, för hur de än försöka undvika det oundvikliga så dyker det ständigt upp, vare sig det är i formen av en mjuk kudde med löfte om en evig sömn eller en strålande fest med omänskligt vackra människor. Uttrycket ”för bra för att vara sant” får en helt ny innebörd för många av karaktärerna, för att uttrycka det milt.
På några ställen, speciellt i början, så tyckte jag att språket var lite kärvt, men det släppte när jag kom in i berättelsen.
Delar av boken läste jag nedkrupen i sängen i mina föräldrars gäststuga ute på landet, och glömde dra ned en av rullgardinerna i rummet och flera gånger under kvällen låg jag där och kastade nervösa blickar mot mörkret utanför fönstret och funderade en hel del på vad som egentligen pågick ute i mörkret där ute…. Det var väldigt länge sedan jag blev så rädd för skuggorna utanför fönstret, även om det visserligen var väldigt länge sedan jag läste ordentlig, gedigen skräcklitteratur. Fast till viss del kan det även bero på att jag fktiskt, sedan barnsben, är oerhört mörkrädd. Både inom- och utomhus.
Nyfikenheten på Johannes tidigare bok har väckts och om den finns i pocket så skall jag försöka få
någon hemma i Sverige att införskaffa den och skicka ner den hit, för den här var verkligen i min smak!
Tack Massolit Förlag för möjligheten att få läsa ”Offerrit”.
