Emmas Bokhylla

...läser jag "Victory a story of a young boy" av den rwandiska författaren Barassa (nej, det finns inget efternamn på boken). Det är berättelsen om Victory, en pojke i sena tonåren, vars mamma är Tutsi och pappa är Hutu. De har trotsat sina familjers och samhällets avsky för varandra och skapat en liten,kärleksfull familj. Men så kommer våren 1994 och Hutuernas folkmord på Tutsierna tvingar alla att ta ställning, vare sig det gäller grannarna, arbetskamraterna eller den egna familjen...

Språket är enkelt, rakt på sak, skulle nästan beskriva det på gränsen till barnsligt (liknande språk har jag träffat på hos andra östafrikanska författare, mer om det vid ett senare tillfälle) men ämnet är långt ifrån barnsligt och kombinationen är slående. Gripande till och med, måste jag säga. Hur det på ett enkelt sätt beskrivs om hur ett helt land kan braka ihop på bara några månader. Jag tror jag vet åt vilket håll det går för huvudrollsinnehavaren (käpprätt åt helvete...), eftersom jag kan historien rätt väl om vad som hände i Rwanda 1994, men ändå är det med en stenhård klump i magen som jag läser vidare, mot det slutgiltiga, blodiga slutet.

Hittade den här fantastiskt vackra fotoboken om Dar es Salaam coh Bagamoyo av Moiz Husein, en fotograf härifrån. Om jag inte minns fel så är det hans eget förlag som har gett ut den. Köpte den i deras monter på bröllopsmässan i april och han stod där själv och sålde, det ger alltid ett mervärde!

Texten i sig är helt okej, men det är bilderna man vill åt, sa vackra!

The Golden Baobab Prize (för er som inte vet så är Baobab ett träd som blir extremt stort, extremt gammalt och som innehar en rad olika kvalitéer (t.ex. medicinska), det värderas oerhört högt här i Afrika) delas ut till afrikansk barn- och ungdomslitteratur för att uppmuntra och inspirera till tillväxt inom området.

Priset har funnits sedan 2008 och förra årets vinnare är Lauri Kubuitsile från Botswana, Mirirai Moyo från Zimbabwe och Ahmed Farah från Kenya.

Man kan donera och läsa mer om dem på deras hemsidan, den hittar du här!

Min sambo som är en haj på att hitta saker och ting på internet, brukar skicka mig länkar till olika sidor som  möjligtvis skulle kunna väcka mitt intresse (oftast helt rätt). I förra veckan skickade han en länk till förlaget Real Africa Books som ger ut böcker med olika relationer till Afrika (om, i, kring) på engelska. De har bland annat gett författare Barassa från Rwanda och det kliade absolut i läsnerverna när jag läste om deras utbud.

Senare samma dag så stiger vi in i A Novel Idea-bokhandeln på Slipway och vad står vid kassan om inte en liten låda från just Real Africa Books? Yay, så fort jag får en möjlighet så skall jag köpa och läsa!

Dessutom, om jag någonsin skriver en bok med Afrikatema, då vet jag absolut vart jag skall vända mig!

Elsie Eyakuze på The Mikocheni Report tipsade mig om  den första Pen & Mic-festen. Ett litterärt event där det skall vara uppläsningar av diverse Tanzaniska författare( bland annat Langa Sarakikya och Walter Bgoya (som jag faktiskt inte känner till, men som jag hoppas stifta närmare bekantskap med i kväll), spelas jazz och sedan skall Muzungo Kichaa (dansk kille uppvuxen i TZ som sjunger på Swahili, väldigt populär) spela! Hela eventet är gratis, vilket väldigt bra, men det som är ännu bättre är att det arrangeras på en resturang bara 2 minuter från mitt kontor!

Jag hoppas verklgien att det finns försäljning av böcker av Tanzaniska författare på engelska, för jag tänkte besöka bankomaten innan och se till att jag har ordentligt med cash!

Enda smolket i glädjebägaren är att jag bara kan stanna en timme, efter det har jag annat inplanerat som jag måste gå på. Skit också....

Nombulelo Nonkonyana, som kallar sig för ’Annie’ för att det är lättare för hennes vita Madam att uttala, att förstå, arbetar under en längre period (tid anges inte, men jag skulle gissa att vi talar om 10-15 år) som hushållerska hos en vit familj, samtidigt som slutet av Apartheideran rasar runt ikring dem och början på en ny era inleds.

I en rad monologer till sin Madam berättar hon om hennes liv, deras liv, och hur personliga, politiska och ekonomiska tragedier härjar båda deras liv. Liknande upplevelser inträffar för dem, men samtidigt så oerhört olika, för visst har olika händelser olika innebörd för den vita övre medelklassen och den svarta arbetande underklassen.

Madam har en naiv nyfikenhet och en vilja att allt skall bli bättre i Sydafrika för alla, svarta som vita, vilket Annie är glad över, men ändå inser hon att hennes Madam inte kan förstå hennes liv och väljer att bara berätta väl utvalda delar. För hur skulle hon kunna förstå att Annies äldste son har gått med i ANC, försvunnit helt och hållet och att hon går i ständig skräck över att han skall bli dödad av kravallpoliserna som härjar i ghettot där hon bor? Hur skall hon förstå att anledningen till att Annie sökte jobb hos hennes var att hennes man har flyttat ifrån henne, till en betydligt yngre kvinna, och hon inte längre kan ge mat till sina barn? Att Annie måste jobba extra skift på ett hotell tre dagar i veckan för att försörja sin familj? Att Annies mans familj övertalat honom att han måste skiljas från henne och gifta sig med sin nya kvinna och att hon helt plötsligt inser att den familjen hon trodde var hennes har antingen vänt henne ryggen eller tagits ifrån henne?

Madam, hemmafru, som visserligen har blivit övergiven av sin man, men ändå sitter i en vit villaförort i ett tvåvåningshus med sina två barn, ex-mannen skickar pengar till allt hon och barnen behöver. Vars grannar väser om de svartas intåg i politiken kommer att störta landet i fördärvet och som behandlar Annie som om hon vore skit bakom Madams rygg. Kan hon egentligen förstå? Annie är övertygad om att hon inte kan, och väljer att vara tyst om det som ständig plågar henne.

Den här boken var oerhört bra och jag var tvungen att läsa dem i omgångar, för ibland blev det bara för överväldigande. Annies stretande, hennes barns oförståelse och hur allt plötsligt glider henne ur händerna. Hur den politiska utvecklingen i bakgrunden bara förstärker hennes berättelse, för Annie vill visserligen att allt skall bli bättre, men samtidigt är hon rädd, för hur skall våldet, upproren och polisbrutaliteten påverka just hennes familj.

Boken fick mig också att tänka på en kollega från Sydafrika som på min fråga om det var säkert i SA svarade att det var det visst det, sååå fint och trevligt. När jag sedan frågade var han och familjen bodde så berättade han att de bodde i en gated community, med stängsel, taggtråd, 24 timmars säkerhetsvakter och övervakningskameror. Det är inte min uppfattning om ett säkert land, men jag skulle gärna vilja få möjligheten att åka dit och se det med egna ögon, så att jag slipper dra slutsatser utifrån andra människors berättelser.

Den här boken ingår i Enbokcirkelförallas läsutmaning med Afrika i Fokus, som du kan läsa mer om här!

Den vita massajen är en biografi om Corinne från Schweiz och hennes omtumlande liv tillsammans med hennes Masai-make ute i Kenyas bush under några år på 80-talet.

Jag har ju nämnt att jag hade en massa fördomar om den här boken sedan tidigare. Mina största fördomar kommer nog ifrån det faktum att jag inte kan låta bli att tycka att det är helt och hållet befängt att bli upp över ögonen förälskad i någon som man inte känner, som man inte kan prata med och knappt har bytt mer än ett par stapplande ord med. Bara för att den mannen är vacker. Det får mig att på låten som Lena Philipson gjorde för några år sedan (och Orup innan henne), Min mor sa till mig, och raderna ”min mor sa till mig varför du dig med en man för hans stora skönhets skull? Du blir lycklig ett tag….”. Passar egentligen inte alls in på den här boken, förutom det faktum att ett vackert yttre inte på något sätt uppväger allt som behövs i livet.

Men, tillbaka till mina fördomar. Jag hade det svårt i början av boken. För Corinne och hennes rätt så träiga och intoleranta fästman som semestrar i Mombasa och på en liten färja får Corinne syn på en Masai som är så vacker att hon inte kan slita blicken från honom, inte kan sluta tänka på honom och de känslor han väcker hos henne. Och bestämmer där och då för att göra slut med fästmannen och försöka skaffa sig ett liv tillsammans med den här mannen, för det är Mannen i hennes liv. På ett sätt låter det fantastiskt, att man bara kan översköljas av sådana känslor, men samtidigt så väcks skeptikern i mig. Jag vet ju inte hur andra människor fungerar, men jag kan ändå inte släppa det – bara ett par blickar och stapplande ord får en så totalt på fall att jag efter lite mer kontakt bestämmer mig för att åka hem, sälja allt jag äger och sedan störta mig hals över huvud till ett nytt hemland tillsammans med någon som jag knappt har pratat med. Jag köper det bara inte. Jag känner ingen som har det som så, INGEN, vare sig paret är svenskt, kenyanskt, indiskt, tanzaniskt, arabiskt eller mixat. Mig veterligen så krävs det lite mer än så, en tid för att lära känna varandra, att komma fram till att man också ”klickar” mentalt, att man är på samma våglängd. Men, det kanske bara är jag som inte har fattat grejen, det kanske inte är den verbala kommunikationen som är själva grejen…

Men, nog med gnäll nu. Efter de första sidorna, som jag faktiskt måste plåga mig igenom för att jag tycker att allt är så stört absurt, så blir det faktiskt… intressant. Riktigt intressant. För jag måste beundra Corinne, hon ger verkligen allt för det skall fungera med Lketinga (masaikrigaren hon träffar). Hon flyttar ut i bushen, flera dagsresor från Nairobi, in i Lketingas mammas manyatta (låg hydda byggd av grenar, lera och hudar) och bestämmer sig för att skapa sig ett liv och en framtid. Och jag måste ge det till henne, she’s a good sport and a fighter, om man säger så. Hon sliter, bokstavligen talat, fram en bil, en butik och en lägenhet till sitt nya liv (med hjälp av pengarna hon fick från sitt förra liv i Europa). Hon anpassar sig, hon utvecklas, hon föder barn och trots att det finns motgångar så ger hon aldrig upp, utan kämpar på för mannen hon har bestämt sig för.

Och jag beundrar henne. När den där första irritationen har gått över så kan jag inte låta bli att förundras över hennes styrka, mod och envishet. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på henne är när hon är så puckad att hon, trots att hon är oerhört sjuk i malaria i Nairobi, inte söker upp ett sjukhus där utan bestämmer sig för att åka tillbaka ut i bushen för att försöka friskna till där ute, på ett underbemannat sjukhus utan tillgång till några mediciner. Då blir jag faktiskt arg på riktigt. Hur kan hon ha bott ute i bushen och missat hur många som dör av malaria?! Hur kan hon inte förstå att ett sjukhus i Nairobi är tusen gånger bättre än att åka tillbaka ut på landsbygden?! Hur kan hon tro att hon är en übermänniska som absolut inte kommer att dö i sjukdomen som är en av de absolut vanligaste dödsorsakerna i Afrika?! Jag har själv haft malaria och är fortfarande tacksam för att jag undkom så lätt, tillfrisknade så fort och inte har haft det sen dess. ” Arrogans!!” skrek jag först och slängde boken i väggen. Sedan insåg jag att hon faktiskt inte verkade förstå, inte det minsta, hur nära hon var att dö, och när hon faktiskt verkar göra det så blir hon rädd, rädd för att döden faktiskt stod så nära att det bara var frågan om ren, skär tur att hon överlevde.

Men, livet med Lketinga är långt ifrån lätt och när hon märker att hans svartsjuka växer, han blir mer och mer paranoid, till slut även våldsam och börjar diskutera att gifta bort deras knappt tvååriga dotter så inser hon att hon inte älskar honom längre och bestämmer sig för att göra ett sista försök i Mombasa och om det inte fungerar, fly från Kenya tillsammans med dottern för alltid, vilken hon också till slut gör.

Det är en oerhört medryckande bok (om man bara kommer förbi de där första enerverande 40-50 sidorna) och det är en fantastisk, och egentligen alldeles vanlig, afrikansk vardag hon beskriver, ett liv som är så långt från Burger King och SevenEleven som man kan komma. Samtidigt, när jag slår ihop boken, trots att jag är imponerad av hennes historia, så måste jag påminna mig om att det faktiskt är hennes historia, inte Lketingas eller hans Mamas. Det är hennes ord, hennes sanning, varken mer eller mindre. Vem kan avgöra om den är extra tillkryddad för att fånga världens intresse eller inte? Om allt som nämns är sant? Sedan, om det är viktigt eller inte, om det viktigaste egentligen bara är att få en insikt i en muzungs (vit människas) upplevelser ute på den kenyanska landsbygden , det är en helt annan fråga som vi kanske får ta och diskutera närmare en annan gång.

Jag skall fundera närmare på det senare, men nu skall jag jaga de #¤&%# myggorna som har bitit mig rödpricking medans jag har skrivit den här texten. Får se om jag har fått malaria igen i slutet av veckan…

Ps.

Lite roligt ändå – I slutet, när Corinne och Lketinga flyttar till Mombasa tillsammans med Lketingas yngre bror James så bor de i byn Kamau. Jag har en kollega som heter James Kamau och är i rätt ålder för att kunna vara den där James… Men nu råkar jag veta att han inte är Masai och faktiskt kommer ifrån Nairobi, och det finns XX antal män som heter James i Kenya och säkerligen många platser som heter Kamau, men det var ändå ett roligt sammanträffande.

Det här inlägget är en del av En Bokcirkel För Allas läsutmaning Med Afrika i Fokus (läs mera här) som jag är med i sen tidigare.

Jag stod på en sidogata i Arusha, var där för andra gången i jobbet och besökte en kund, eftersom jag sedan tidigare visste att på den här gatan fanns det inte bara en liten mataffär utan även en kroknande vagn, fullastad med begagnade böcker, så smet jag ut en stund efter mötet.

Vagnen innehöll mer eller mindre slitna böcker på en rad olika språk, en oproportionerligt stor del av dem på svenska. Jag är nästan säker på att det skamfilade exemplaret av När elefanter dansar låg på vagnen förra gången jag var där, åtta månader tidigare, men då hade jag av olika anledningar inte blivit intresserad av den urblekta pocketryggen, men den här gången blev jag det och kikade närmare.

När elefanter dansar beskrivs som en litterär reseberättelse, där Barbara Voors reser genom Tanzania några heta veckor (månader?) 1993. Hon vill komma nära landet, krypa in under huden på det, och ta reda på varför det är som det är, hur det blev som det blev och hur människorna som lever mitt i det uppfattar det.

Jag tycker att hon lyckas bra med det, hon ger en fantastisk bild av hur människorna hon träffar ser på sina liv, vilka förväntningar de har, vad de drömmer om och deras livsfilosofi. Jag kan följa henne rätt bra i sinnet, jag bor ett stenkast från Zanaki street, har semestrat både i Bagamoyo och på Zanzibar, jag har varit i Mwanza med jobbet (dock inte ute på landsbygden) och företaget jag jobbar på har systerföretag i Kagera (även om jag aldrig varit där själv). Jag har varit ute på landsbygden och skämts ögonen ur mig för det konsumtionssamhälle som jag själv lever i (och även den Tanzaniska överklassen) när jag sett hur större delen av den Tanzaniska befolkningen bor, det har vänt sig i magen på mig när sett hus utan tak, barn utan kläder och skolor utan någonting alls. Jag har varit på bröllop och send-off parties, besökt barnhem och barnfängelsen, jag har stått med bensinstopp längs Bibi Titti Road och jag har festat på en del av de hippaste klubbarna i DSM. Jag har en psykotisk katt från Kinondoni och jag har också haft malaria. Jag äter maharagwe minst en gång i veckan och älskar det, likaså mixi and mishikaki med en trevlig bia (Ndovu, för att vara mer exakt), tackar aldrig nej till kuku na chipsi men undviker ugali som pesten( ” mer till er andra” brukar jag glatt svara i kantinen när mina kollegor undrar varför i helsefyr jag inte äter ugali). Jag är galen i kangas i tjusiga färger, har besökt the National Museum och min sambo får hålla i mig så fort vi kommer i närheten av hantverkare och wood carvings, annars skulle vi inte själva få plats i huset.

Även jag försöker fråga så mycket som möjligt om Swahilisamhället, seder, kulturer och bruk (språket är det tyvärr fortfarande rätt svårt med, jag har inte det språköra som jag inbillade mig att jag hade, men det går långsamt framåt). Jag har träffat alla slags människor; människor som längtar tillbaka till enkelheten i byn, som uppskattar det de har, och även om de tycker att de har fått det bättre så kan de ändå längta tillbaka till det som var, människor som bara väljer att blicka framåt och vars liv har förändrats drastiskt till det bättre de senaste tio-femton åren och människor som tyckte att det var bättre förr. Men, som sagt, jag arbetar inom det privata näringslivet i Dar es Salaam, det är klart att de människor jag träffar tillhör ett visst skikt av samhället, har vissa förutsättningar och överlag likriktade åsikter. Och jag lever inte något typiskt isolerat wazungo-liv, som så många andra Européer, men självklart inte heller samma liv som Tanzanierna, det tror jag inte är möjligt, om jag så stannade här resten av mitt liv.

För ändå, trots alla sakerna som jag precis har räknat upp, så känner jag mig oftast som det jag just är; en främmande fågel som aldrig kommer att smälta in och som aldrig kanske kommer att fatta grejen, och som alltid kommer att vara utanför. Det är nödvändigtvis inte något dåligt, jag tror inte att man som utomstående kan förstå en folksjäl bara för att man har bott i landet en kortare period och man skall heller inte tro att man gör det. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att göra det, även om jag ständigt kommer på nya ledtrådar och insikter. För även om Barbara gör ett oerhört bra försök (hon utger sig inte heller för att ha lyckats, absolut inte), så är det viktigaste ändå att hon försöker, och att hon väcker de frågor och den nyfikenhet som hon gör. Att man tänker i flera omgångar, att man tänker till, att man ifrågasätter.

Barbara har träffat helt andra människor än de som jag har träffat, hon har träffat de människor som lever helt andra liv, som har andra värderingar än de människor som jag har i min vardag. Hon har frågat de som går på fälten om deras liv, de som jobbar på de olika museumen som hon besöker om deras historiesyn och framtidsutsikter, allt från kulturarbetare till majsodlande landsbygdslärare till taxichaufförer. Hon mixar in landets och de olika kulturella fenomenens historia på ett fantastiskt bra sätt, jag känner att jag får insikt i både hur samhället såg ut 1993 och hur det kom sig att det blev som så. Det känns som när jag läser hennes bok, så kommer jag närmare mitt nya hemland, trots att hon bara var här en kortare period och jag har bott här i över 2,5 år. Det känns både skrämmande och fantastiskt.

En del av det hon berättar har förändrats, jag antar att det både är till det bättre och det sämre. Tanzania är inte längre världens näst fattigaste land, även om det fortfarande är oerhört fattigt. Marknadsekonomin har under de senaste 15 åren slagit sig in i landet, både på gott och ont. Här i Dar es Salaam är de flesta jag möter relativt positiva, även om de anser att regeringen har blivit grundlurade på många sätt när de sålde ut en stor del av naturtillgångarna till utländska företag. Det finns fortfarande en uppsjö av NGOs som stretar åt olika håll för att både hjälpa och stjälpa. Biståndspengar försvinner med jämna mellanrum. Det råder någon slags form av demokrati, även om det är CCM som dominerar stort på alla plan. Gatorna är fortfarande överfulla med dyra bilar, oftast Toyota Landcruicers, med regeringsskyltar. De rika knösarna har blivit ännu rikare, de fattiga satarna ännu fattigare. Flyktingarna från Rwanda och Burundi håller på att skeppas tillbaka dit de kom ifrån, de måste göra plats för nya ifrån Kongo. Men det var i alla fall mig veterligen länge sedan det flöt lik i Kagera-floden, numera mest tilapias och Nilabborrar.

Det här blev ett inlägg om mig lika mycket som om Barbara och hennes bok (kanske till och med mest om mig), men i det här fallet så vävdes det så hårt samman för mig, min vardag fanns i boken och en del svar på frågorna som ställs i boken finns i min vardag. Det blev en fantastisk läsupplevelse för mig, men jag är ändå medveten om att en stor del av den handlar just om det faktum att jag är här, med den i min hand och kan spegla mig i den, vilket gör att ljuset bara blir starkare. Och den väcker många frågor. Kom hon tillbaka, Barbara Voors, till det röda dammet, den varma vinden och de vita leendena? Och hur svarade Sverige på hennes bok? Har hon träffat människorna igen? Men den viktigaste frågan är ändå till Barbara själv; när kommer du tillbaka igen? Jag är säker på att Afrika längtar efter dig, dada!

Jag upptackte Enbokcirkelförallas lasutmaning Med Afrika i Fokus (du kan lasa om den har!) och tanker sjalvklart ga med! Jag har ju redan last In the country for men av Hisham Matar som utspelar sig i Libyen (okej, jag kategoriserade den som Arabisk litteratur efter en lang diskussion med nagra kollegor, men den utspelar sig ju i ett afrikansk land) och som jag tidigare visat i mitt inlagg om A Novel Idea (las har!), en av de basta bokhandlarna har i Dar es Salaam,  och som ni kan se pa bilderna, sa har jag av naturliga skal valdigt stor tillgang bocker om Afrika och av Afrikanska forfattare!

Av de bockerna som ses pa bilden sa ar jag sarskilt sugen pa The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver och Baking cakes in Kigali av Gaile Parkin, laste pa baksidan och blev helt fast pa en gang! Eftersom vi aker till Sverige pa semester i nasta vecka, sa far de vanta tills jag kommer tillbaka i juni, aven om jag egentligen skulle vilja ha dem nu pa en gang....

Nar vi anda pratar om Afrikansk litteratur sa maste jag tipsa om Den Hemliga Trädgården och deras valdigt ambitiosa Afrikaprojekt som de har intefor Bokmassan i Göteborg. Det later verklgien otroligt spannande och jag onskar verkligen att jag skulle ha mojligthet att vara dar i ar, men enda sattet jag skulle kunna vara det pa ar om jag skulle fa sparken och aka hem till Sverige, och sa vill jag inte ha det! Jag har tidigare skrivit om dem och du kan lasa om det har!