Emmas Bokhylla

Boken är skriven i form av e-mails som skickas ut anonymt av en ung tjej till en stor (enorm?) e-postlista över hela Saudiarabien. Breven berättar historien om fyra unga tjejer, Gamrah, Lamees, Sadeem och Michelle, och deras liv under ett par år från sena tonåren till mitten av tjugoårsåldern. Hur de gifts bort med okända män, blir förälskade och sedan bortkastade när de givit efter för mycket för männens viljor eller bortvalda då deras pojkvänners familjer inte anser att de är av rätt hustrukvalité för deras söner. Hur kärleksrelationer utvecklas utan att de två förälskade egentligen träffas, hur unga män är totalt fixerade av unga kvinnor (eftersom de aldrig träffas) och hur äktenskap arrangeras utan att de två som skall gifta sig får träffas. En värld där frustration växer villt och folk tar till mer och mer extrema sätt att få kontakt med det motsatta könet och kvinnor behandlas mer eller mindre som andra klassens boskap, något som man kan flytta fram och tillbaka efter behag. En dock ganska så medveten boskap.

Hade jag läst den här boken innan jag flyttade till Tanzania, med sin mix av arabisk, indisk och afrikansk kultur, så hade jag nog blivit mer upprörd över den och de liv som den beskriver, än vad jag blev nu.

Visserligen har jag inte lärt känna någon som i alla fall utåt är så strikt religiös som den kultur som finns i Riyadh, och jag har inte upplevt det extrema system som beskrivs i boken (Dar es Salaam är trots allt relativt liberalt) men jag har ändå gått på ett antal fester där männen sitter i en sal och kvinnorna i en annan, har vänner som bär hijab (sjal som täcker huvudet och axlarna) och baibui (heltäckande svart kappa) och vet minst en kollega som när hon är i liberala Dar es Salaam så klär hon sig som vilken ung tjej som helst, gärna tajt, urringat och färgglatt, men när hon åker hem till sin hemstad bär svepande heltäckande klänningar, baibui samt niqab (ett stycke tyg man fäster över ansiktet, som döljer allt utom ögonen). Så jag tycker inte att just det är speciellt annorlunda längre.

Det jag däremot finner oerhört motbjudande är hur flera av huvudpersonerna behandlas av sina fäder, motvilliga (svekfulla!) äkta män och via-telefon-kärestor. Hur otroligt hjälplös man är i ett samhälle där man inte tillåts att ha ordentliga kontakter med varandra och hur utelämnad man kan bli till den man som för tillfället är den styrande kraften i sitt liv.

Girls of Riyadh berättar en historia som jag tycker att många borde läsa, även om jag erkänner att varken språket eller delar av berättelsen egentligen känns särskilt genomarbetad eller djupgående, för att det ger en bra bild av hur en annorlunda kultur fungerar, både på gott och ont.

Först var jag lite osäker på hur jag skulle kategorisera den här boken, i kategorin för Afrikansk litteratur eller i den för Arabisk litteratur, men efter att från flera personer här i Tanzania ha hört att området visserligen ligger i Afrika så är betecknas det som Arabiskt så hamnar boken i den kategorin. Rätt eller fel, döm själva.

Den här recensionen har blivit flyttad och finns nu på LitteraturMagazinet.se.