Emmas Bokhylla

Under tiden jag återhämtar mig från magsjukan som härjade i min kropp under Nyårsafton så passar jag på att tipsa om podden Because you know wines Nyårsspecial, där jag och Jonna Zeitler pratar nyårsläslöften och förväntningar inför 2017. Du hittar den här! 

I dag börjar Skrivarhelgen på landet! Jag och min vän Anna har ett späckat schema under de kommande dagarna, vi har varsitt projekt som ska hackas och malas, stötas och blötas. Just nu sitter vi framför kaminen och ska köra våra Elevator Pitches för varandra, för att introducera projekten vi ska jobba med i helgen. Spännande och läskigt! 

I kväll drar jag och min sambo runt som torra skinn och packar, damsuger, plockar, diskar och städar. Vi hade tur som klarade oss igenom vattenmassorna utan några större incidenter (vi har rätt bra koll på alla större hål vid det här laget!), så nu slipper vi oroa oss för vatten i fläkten och sabbade stötdämpare.


I morgon åker vi nämligen till Mombasa, Kenya, för att fira Påsk och sedan efter 5 dagar så åker vi till Arusha (norra Tanzania) i ytterligare fem dagar på konferans med Lions, så allt måste fixas innan vi åker. Vi har lämnat Katti hos bekanta (som har stooor trädgård), vi har fixat med allt och alla på jobbet och nu så är vi äntligen klara här hemma. Jag har fortfarande lite saker som jag tyvärr inte har hunnit med, men nu är det för sent och mina ögon går redan i kors av trötthet. Det skall bli väldigt skönt att åka bort ett slag, speciellt nu när himlen har öppnat sig totalt här i DSM , jag tror på bättre väder i Mombasa.


Så ta hand om er alla, ha en riktigt härlig Påsk, ät många ägg, läs många Påskekrims och se till att ladda batterierna ordentligt.

Jag minns inte, det var rätt länge sedan, så frågade en bokbloggare andra bokbloggare om det var många som hade författardrömmar och det var massor som svarade "ja" pa den fragan, sa aven jag. For det har jag haft sedan jag larde mig lasa sjalv obehindrat. Syftet med att stalla fragan var, om jag inte minns fel, sla fast om det var vanligt med forfattardrommar bland bokbloggare, vilket jag ar ratt saker pa att det ar.

 

Jag har funderat mycket over det dar sedan dess.

 

Och kommit fram till att den intressanta fragan egentligen inte ar om man har forfattardrommar, utan varfor man inte ser till att sla slag i saken. Vad ar det som hindrar en? Bade mig sjalv och alla ni andra?

 

For min egen del sa kan jag rada upp en massa olika saker;

 

- Mina ideer ar lika originella som en vilken dussindeckare som helst. Eller, kanske till och med mindre. (men det kanske man inte skall lata stoppa sig...? det har ju inte stoppat sa manga andra under tidens gang, why not me, liksom?)

 

-Jag funderar over att de kommer att sakna sting och bli ytterligare en "brann-pa-bal"-forfattare som ingen kommer att sakna den dagen de slutar ges ut.

 

-Jag ar radd att mitt sprak inte haller, det var lange sedan jag skrev en text over tva A4-sidor som hangde ihop pa ett bra satt.

 

-Jag har blivit tillsagd (nar jag var yngre) att jag inte ar sa bra pa det dar, att skriva skonlitterart. Ni vet, 99 personer sager att man ar bra och 1 sager att man ar dalig sa hor man bara det daliga. Och sa altar man sig i det.

 

Jag minns pa gymnasiet nar vi fick en ny svenskalarare mitt i en kurs som sade rakt pa sak nar det var dags for betygsattning att "du far betyg XX eftersom din tidigare larare har gett dig sa bra omdomme, men personligen sa skulle jag inte ha gett dig det, men nu ar det som det ar och jag kan inte gora nagot at det". Hur tror ni att det gick efter det? Jag var livradd for henne och allt jag skrev blev skit, hur jag an vred och vande pa det. Vi skulle skriva noveller och jag hade en sadan idétorka att jag trodde att jag skulle avlida och texten vaxte som en tugga otrevlig mat i munnen och det blev inte battre. Det blev Harlequin-stuk av det hela och lararens vassa kommentarer blev inte roligare ju langre in i arbetet jag kom. Nar lararen hastigt och lustigt slutade och vi fick en ny (nr 3) sa vande allt och det blev bra. Men som en klasskompis sa vanligt (?) papekade for mig - den forsta och den sista lararen var oerhort partiska, den dar emellan (den kritiska) var i alla fall rattvis (ergo, du fick den kritik du fortjanar, din lus). Jag tanker att jag hade tur som bara hade en sadan larare, manga har haft flera, i omgangar genom aren och det maste ha satt oerhorda spar i deras tankesatt och deras sjalvkansla.

 

- Till sist sa hor det nog att jag hittills har varit lat. Det kravs en massa tid och energi att skriva en bok. Jag hoppas att jag hhittar det nagon dag.

 

Ni andra dar ute med forfattardrommar, vilka anledningar har NI? Dela garna med mig, det skulle kannas sa skont att veta!

 

 

Ja, och sedan åkte vi vidare till Zanzibar. Underbara, underbara Zanzibar. Det var tredje gången jag åkte dit, och mer skall det bannemej bli, eftersom färjan är så billig för oss som är fast boende. Att jag sedan mår sjukt illa varje gång jag åker, det får jag ta. Eller skaffa åkjuketabletter, det bore ju vara en bra lösning. Hade tänkt läsa på båten, men tji fick jag. Verkligen tjii.

 

Men, men, vi kan ju börja med den underbara stranden....

 

 

 

Båttur med snorkeling. Men eftersom jag inte är så bra på att snorkla, så simmade och läste jag mest.

 

 

 

Och om man sitter på en båt och matar fiskarna med chips och nötter, så kan de bli såhär glada!
...och kanske lite läskiga om man hade befunnit sig i vattnet....

 

 

Och sen så lite räkor till middag.

 

Vi åkte på en av de absolut vanligaste turistnójena på Zanzibar - Spice Tours, som jag faktiskt inte har varit på hittills. På fingrarna har jag äkta vanilj.

Och på rummet försökte städerskorna överträffa sina kreationer, dag för dag!
Visserligen är de kanonfina, men det skönaste för mig, som inte har en tvättmaskin (vilket kan bli oerhört tröttsamt i varma, svattiga Dar es Salaam), var att inte på något sätt behöva befatta mig med något som helst har med dylikt att göra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, egentligen har ju det här inte det minsta med böcker att göra, men det skiter jag i... ;-) Här kommer i alla fall lite bilder från resan...

 

För fjärde gången besökte jag (för familjen första) Selous National Park och bodde på Jimbiza Lodge. Det är bara ca 25 mil från Dar es Salaam till Selous, men eftersom vägen är såpass dålig så tar det nästan 6 timmar att åka dit. Men, det är en fantastsik möjlighet att se hur folk ute i byarna lever. Besöker man bara Dar es Salaam så kan man lätt få en rätt sned uppfattning om hur folk lever här, det är ju en storstad.

 

Första kvällen tog vi en båttur på Rufiji-folden och tittade på krokodiler och flodhästar.

 

Vi åkte i en sådan häringa flatbottnad båt och steg iland på en sandbank där vi kunde kika lite närmare på djuren.

 

Dagen efter var en heldag med picknick inne i parken och vi såg många olika djur. Bland annat så hade vi turen att stöta på lejon på smekmånad (faktiskt andra gången för mig). En gång om året tar hannen i en flock lejon varje hona, var för sig, och drar på smekmånad. Det innebär att de parar sig konstant, var 15e minut, dygnet runt, i en vecka....

Det här paret låg ca 5 meter från vår öppna bil och brydde sig inte ett smack om oss, men så var de ju både mätta och hade viktigare saker att tänka på. Annars hade det inte gått, då hade vi varit lejonmat enligt vår guide.

 

 

Vi hade också turen att se några skygga zebror.

 

Och en massa, massa giraffer.

 

Efter det drog vi vidare till Zanzibar, men det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

 

Jag var riktigt nere i förra veckan och indikerade det tydligt här på bloggen, det gick inte att komma ifrån. Nu är det lite bättre och jag funderade på om det var något jag skulle nämna vidare, för det här är ju en BOKblogg, ingen personlig avfallskvarn. Men samtidigt så är det ju MIN bokblogg och jag bestämmer själv vad som sägs i den här. Om vad jag vill berätta om mitt liv och om jag vill ge förklaringar.

Jag gillar ändå lite förklaringar ibland, inte för mycket, inte för detaljrikt, men i alla fall så att folk, om de är intresserade, kan hänga med i mina tankegångar och ibland humörsvängningar. MEN, inte på min BOKblogg. Men nu gör jag ett undantag. Skjut mig om ni vill.

Så jag tänkte bara säga som så, att anledningen till att jag var (är?) nere är att i förra veckan dog min närmaste chef, Mr. Sanjay, i en bilolycka när han var på semester, tillsammans med sin femåriga dotter. De färdades i en taxi som körde för fort och förlorade kontrollen och krockade med en lastbil. De dog ögonblickligen. Hans fru, andra dotter och svärmor vårdas fortfarande på sjukhuset. Tack vare den indiska kutymen att publicera bilder på dödsoffer i lokaltidningen så råkar jag tyvärr veta exakt hur de var klädda, hur rött deras blod var och att han dog med öppna ögon. Det är den sista bilden jag har haft innanför näthinnan varje kväll innan jag somnar den senaste veckan.

Han var inte bara min chef, utan även min nära vän. Jag har umgåtts med honom sex dagar i veckan i över två och ett halvt år, gått på hans dotters dansuppvisningar och födelsedagskalas, ätit middag med hans familj och shoppat med hans fru. Han har stöttat, peppat, tröstat och läxat upp. Förklarat hur saker och ting fungerar i det Tanzaniska samhället. Hjälpt till på traven. Och nu, inte ens två veckor sedan vi sist satt på avdelningschefmöte och debatterade trivialiteter så är han kremerad och hans fru vet inget, eftersom läkarna hävdar att hon inte klarar det för tillfället.

I går satt jag vid hans skrivbord och gick igenom hans lådor för att se hur stor kartong jag behöver för att tömma lådorna och det är inte mycket alls, han städade ut det fint innan han gick på semester och åkte till Indien. Jag tänker lite sötsurt att om samma sak skulle hända mig så är det synd om den stackare som skulle städa ur mitt skrivbord, det är fanimej ett under av messy pappershögar, trassel och tjafs!

Jävla skit, det är vad det är.

Men nu skall vi prata om andra saker igen, det här får räcka för den här gången.