Emmas Bokhylla

Jag har tidigare frågat vad Terry Pratchett röker för ganja när han skriver sina böcker, jag är övertygad om att det påverkar hans kreativitet, och nu är jag minst lika säker på att Barbro Lindgren hade en period på 60-talet då hon var hög som ett hus. Ett jävligt, härligt, högt hus. För hur kan man annars förklara Loranga, Masarin och Dartanjang? Jag har absolut inga bevis för detta, men...något måste det ju ha varit!

Den här boken väcker kluvna känslor hos mig och jag kan inte låta bli att tänka att många som gillar den här boken läste nog den som barn och har den därför som sin absoluta favorit just för den sakens skull. Missförstå mig rätt, men även om jag har barnasinnet kvar så är det vissa saker som jag har svårt att köpa, jag kanske börjar bli gammal…? Men även om jag har svårt att tycka att historien hänger ihop ordentligt, så är jag fullt medveten om att det är precis det som är meningen. Det är meningen att det skall vara fullt orealistiskt, att det bor ett par hundra tigrar (men det är ju ändå bara papperstigrar…) i ladugården, att garaget är fullt med vatten men eftersom det inte har något tak så är det helt okej för det blir en bra bassäng och att grannen klagar för att ens röda ugglor flyttar in i brevlådan. Det är roligt med en pappa som vägrar att arbeta, att man får sova på golvet för att giraffen som bor på soptippen har ätit upp sängarna och att ens mentalt svage farfar har olika personligheter varje dag. Den väcker dock, och jag kan inte sätt fingret på exakt vad det är, lite motstånd inom mig. Kan det vara för alla dyrkningar jag har stött på genom åren?

Men samtidig tycker jag mycket om det, fullt medveten om att barn-Emma skulle älska den här historien, skulle gilla alla knepiga detaljer, alla knäppa infall och konstiga saker. Det gör jag fortfarande i ganska stor utsträckning, jag glömmer inte förundrar som t.ex. Krakel Spektakel kunde väcka när han åkte skidor på månen (som gjord av glass, det vet väl alla?). Den här historien hamnar i samma kategori, trots allt.