Emmas Bokhylla

Jag tillbringar den med sambon och böckerna. Tänker inte göra alltför många knop, trots att det är rätt stökigt hemma.



Anledningen till att det är stökigt är nämligen att tvättmaskinen fortfarande inte är inkopplad, trots femtioelva samtal till rörmockaren.



Hoppas att han kommer i veckan. Det blir onekligen lite lättare då, att slippa handtvätta och bara köra en maskin. Jag längtar! Och så mycket mer lästid det blir! Räknar kallt med att kunna hugga ner högarna med X antal procent!

...läser jag " Våldtäkt & Romantik" av Katrine Kielos.
Har nästan hunnit hälften och gillar skarpt. Den är kvick, medveten och rakt på sak. Länge sedan jag läste en sådan bra debattbok.



Och så försöker jag, som jag tidigare nämnt, läsa mer poesi, och har därför, vid sidan av, börjat med "The Quarry" av Daniel Huws. Har försökt komma igång tidigare men inte lyckats så bra, kanske har jag varit för stressad och inte kunna slappna av och fokusera, vad vet jag.. Nu går det dock bättre och jag läser den långsamt, en dikt i taget. Och njuter ordentligt. För han är riktigt bra.

 

I am the son
and the heir
of a shyness that is criminally broken
I am the son and heir
of nothing in particular

you shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

I am the son
and the heir
of a shyness that is criminally broken
I am the son and heir
of nothing in particular

you shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

there's a club if you'd like to go
you could meet somebody who really loves you
so you go, and you stand on your own
and you leave on your own
and you go home, and you cry
and you want to die

when you say it's gonna happen "now"
well, when exactly do you mean?
see I've already waited too long
and all my hope is gone

you shut your mouth
how can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does

 

 

När jag bad om tips på bra poesi så blev jag påmind om musiktexter och hur de kan vara minst lika poetiska som "vanlig poesi". Såklart. Mina tankar gick direkt till den här låten, den var den första som poppade upp. Jag hade en period av mitt liv då jag lyssnade dagligen på Paradise Lost och många av deras låtar är fortfarande det bästa jag vet.

Med jämna mellanrum så längtar jag efter mina ungdomsfavoritböcker, och ofta framför allt den lååånga bokserierna (som jag ibland aldrig avslutade, på grund av dumma anledningar), och vill väldigt gärna läsa om, och om det saknas någon bok, snoka reda på den och sedan sträckläsa serien. Många av dem är fantasy, en del inte.


Och även om en del av författarna kanske inte är så bra som jag minns dem, så är jag övertygad om att jag kommer att njuta i alla fall, nostalgiknarkare som jag är.


Men, de flesta av de här böckerna ligger nedpackade i lådor, eller i alla fall i bokhyllor som står i trånga utrymmen, gärna bakom bokhyllor, så för att jag skall kunna genomföra det här, så krävs det nog att jag faktiskt flyttar hem och tömmer ur alla överhopade utrymmen hemma hos mina föräldrar och får rätsida på oordningen. För att släpa ned serier på 5-10 inbundna böcker till Afrika, näe....


Så, Merri Vik, Johan Marsden, Roger Zelazny, David Eddings, Lisbeth Phanke, JK Rowling, Tad Williams, C.S. Lewis och de som jag inte ens mnns namnet på längre - oroa er inte, jag har inte glömt er! Jag bara väntar på rätt tillfälle! Och då skall jag dedikera hela helger, semestrar och lediga stunder åt er, för det förtjänar ni verkligen!

I dag på min lunchrast när jag försökte kommentera på flera olika blogspot-bloggar så har jag stött på problem, är det något som inte fungerar i dag...?

 

...och Wordpressbloggar kan jag inte ens öppna, har de också problem i dag?

 

*funderar på om problemet ligger på den här sidan ekvatorn*

 

 

 

 

 

If I should die, 
And you should live,
And time should gurgle on,
And morn should beam,
And noon should burn,
As it has usual done;
If birds should build as early, 
And bees as bustling go,--
One might depart at option
From enterprise below!
'Tis sweet to know that stocks will stand
When we with daisies lie, 
That commerce will continue,
And trades as briskly fly.
It make the parting tranquil
And keeps the soul serene,
That gentlemen so sprightly
Conduct the pleasing scene!

 

 

När jag efterfrågade tips på bra poesi så fick jag ett om Emily Dickinson av Miss Eery, så just nu läser jag henne och njuuuter!

 

 

Ebba von Sydow skriver krönika på GöteborgsPostens hemsida (finns säkert i pappersversionen också) om hur kritiserad hon blir för att hon arbetar, trots att hon har en lite tremånaders bebis. Tydligen haglar kommentarerna från besserwisserläsare om att hon skulle ha skaffat en hund istället för en bebis och att hon kommer att ångra sina val bittert senare i livet.

 

Vad trött jag blir. Är man författare/journalist och kan flexa sina arbetsuppgifter hur mycket som helst, då är det väl inga problem att jobba när man har en liten bebis? Det känns lite som om folk tycker att man banne mig skall låsa in sig hemma och knappt gå ett steg utanför hemmet utan stanna i sin grotta med bebisen tills den fyller ett. Minst. Men, är det någon skillnad på att gå och fika med sina kompisar och sitta och skriva en krönika medans bebisen sover? Egentligen. Personligen så skulle jag gärna ha ett sådant jobb den dagen jag får barn, det låter alldeles underbart flexiblet och barnvänligt i mina öron!

 

Och förresten, igen, varför skriker ingen på de manliga författare som gör samma sak? Man kan ju undra...

 

Aja, jag har i alla fall Ebbas senaste bok som ligger och väntar på mig hemma i Sverige, och jag ser verkligen fram emot att läsa den!

 

 

 

Mitt inlägg om medias retorik i samband med terroristattentaten i Norge och hur de förändrades i samband med att det avslöjades att gärningsmannen var en vit, norsk man (kristen) och inte arabisk man (muslim) väckte tydligen en hel del känslor. Intressant, måste jag säga - jag har själv studerat skillnader i språkanvändning i text baserat på individen som skildras, ergo mitt intresse.

 

Personligen lever jag i en kultur och arbetar på ett företag där andelen muslimer och kristna är ungefär lika och samexisterar och respekterar varandras religioner och det känns oerhört befriande. Snart är det Ramadan (börjar antingen på söndag eller måndag, beroende på månen) och det skall bli skönt, jag ser fram emot det.

... läser jag (som jag bökade rätt på i mörkret i morse)  "Praxis" av Fay Weldon och det är alldeles, alldeles Weldonsk hääärlig. Galen. Ond. Lycklig. Allt på samma gång.



Eftersom jag nyligen har läst Fay Weldons självbiografi "Auto da Fay" så känner jag igen rätt mycket från den. "Praxis" är nämligen, enligt Fay själv, den av hennes böcker som har flest självbiografiska drag och det var även henne första bok, om jag inte minns fel. Så nu sitter jag och jämför med Fays eget liv och prickar av i huvudet. Modern övergiven av fadern? Check! Tajt ekonomiskt? Check! Förälskad som skolflicka i en äldre flicka och går med i kören för att vara henne nära? Check! Och så vidare. Men på ett bra sätt, alltså. Det här komemr att bli ett rent, skärt nöje!

Jag saknar ordentlig ost.  Det finns hyffsad inhemsk fetaost som jag andvänder mer än gärna,
men ibland är det slut i butiken. All ost kan vara slut.
Arla Apetina fetaost kostar ca 40 kr
(för några månader sedan var det 50kr,
Shillingen svänger kraftigt just nu), vad kostar den i Sverige?

Har inte köpt den, det finns oftast bra lokala alternativ.

 

 

Det här, en artikel där DN intervjuar Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, var oerhört intressant och något som jag har tänkt på en hel del när jag har läst alla artiklarna om massakern på Utöya.

 

Varför behandlar man en kristen fanatiker annorlunda än en muslimsk fanatiker? Fanatiker som fanatiker!

 

Varför är det flera medier som har slutat kalla honom för terrorist? Det är ju det han är - kristen terrorist.

 

Varför är det ingen som har trängt in Fremskrittspartiet i ett hörn och frågat dem om deras påverkan av sina medlemmar i den här riktningen? Han har ju varit medlem i väldigt många år och de har en extrem hård tongång.

 

Varför är det ingen som har letat reda på hans mamma, ev. syskon, eller vad man nu kan hitta, och frågar dem om varför de inte har misstänkt något, hur de har varit med och format en psykopatisk terrorist? Det brukar de ju göra med självmordsbombare etc., vad är det för skillnad på den här gången?

 

Och slutligen, VARFÖR har ingen konfronterat Sverigedemokraterna för alla de puckade uttalanden som ett flertal av deras medlemmar har fällt sedan det hände? De har ju en liknande politik som Fremskrittspartet som har fostrat terroristen har, även om de inte vill kännas vid det och deras medlemmar glatt skyller det som har hänt på det multikulturella samhället i Norge.

 

Slutligen, läs Lisa Magnussons inlägg om kärleken. Så jäkla bra!

Efter två dagar med hektiskt arbete på eventet och väldigt långa dagar, mycket stående, kilande fram och tillbaka etc. så firade jag att flera månaders planering var över med att läsa ut min bok, dricka en öl, fotbada i nästan 45 minuter (och upptäckte lite fläckar i duschen som jag inte sett tidigare...), äta en smörgås och sedan sova som en död fram tills att klockan ringde vid den vanliga tiden vid halv sju...

I går läste jag ut  min bok ("Take a chance" av Sarah Webb") på ren viljestyrka innan jag krachlandade i sängen efter att ha jobbat 04.00-21.00. Trött men oerhört nöjd och glad, måste jag säga.



Nu på morgonen var det dags att välja bok i all hast och det där med att fundera och tänka på vad man har reflekterat över tidigare, vad man trr skulle passa just nu samt tänka efter lite är svårt när man rullar ur sängen, sömndrucken och lite mörbultad.


Så då gjorde jag det enda rätta - rotade runt i högen med " borde läsas snart"-böcker sm ligger vid mitt sängbok och tog den första som kändes till talande. Det blev " Praxis" av Fay Weldon, som jag till och med hade glömt att jag hade lagt i den högen.


I bilen på väg till jobbet skall jag påbörja den.

Om mornarna, allså. I går och i dag har det varit kampanjande från 04.00-07.00 och sedan från 16.00-20.30 i går i dag satsar vi på 16.00-21.30.

 

Beef Samosa and Spicy tea, mmmm, breakfast for winners!

 

 

 

Ubungo Bus Station i gryningen

 

 

I går åkte jag hem och sov ett par timmar, fram tills lunch, men det hinner jag inte i dag.
Ergo, bloggningen har lidit lite, jag har inte tid att vare sig läsa, skriva eller posta.

Eller läsa andra bloggar heller, för den delen.

 

 

Alla vill ha en Muminmamma, en uppoffrande, snäll mor som alltid har god mat, varma bullar och kramar redo när det behövs. I alla fall sägs det så. Jag vet faktiskt inte, låter inte det rätt...trist? Är det inte roligare att ha en som är spralling, roliga och målinriktad? Klart att man alltid vill ha en massa kramar och krälek, men någon som är helt självutplånande? Njae, det låter osunt. Visserligen erkänner jag att jag gillar Muminmamma och beundrar henne, mest för hennes fantastiska tåla mod och för att min egen mor har drag av henne  (drag som jag själv hoppas kunna uppvisa om det blir barn någon gång), men samtidigt tänker jag att det måste vara jobbigt att vara henne. Alltid snäll, alltid mild, aldrig arg när ungarna hittar på jävelskap, gift med en äventyrslängtande, Christie-läsande dagdrömmande karl? Jag kan beundra, men själv skulle jag nog få spader...

 

 

Ann Heberlein skriver om att vara Muminmamman,

Sitter och väntar på att klockan skall bli 04.00 och en kollega skall hämta upp mig för tidigt event för pigga kunder. Bara Katten är vaken.

Tror dock att det blir en tupplur längre fram på förmiddagen. Och eventuellt lite läsning, för att komma till ro.

Efter att ha hetsläst allt jag kunde komma över om de oerhört tragiska händelserna i Norge till långt in på eftermiddagen i lördags (och blivit alldeles darrig över ondskan en enda person kan besitta) så åkte vi hem, åt middag och bestämde oss för att försöka tänka på något annat och åkte till Milimani City för att se sista, den allra, allra sista Harry Potter- filmen ( Harry Potter and the Deathly Hallows part 2).

 

 

Jag är ledsen, jag blev besviken. Jag tyckte att döden av alla de karaktärerna som vi har följt i flera filmer och böcker trivialiserades. Skräcken, ångesten och sorgen som jag grät floder över när jag läste boken tyckte jag lyste med sin frånvaro. Folk som offrar sig för det de tror är det rätta behandlades inte med den respekt som jag hade väntat mig.  Men det kanske var jag, kanske inte filmen. Jag vet inte.

 

 

ps. Mina schemalagda inlägg i helgen tickade på som vanligt. Jag funderade ett tag på att stänga av allt, precis som det kändes som om huvudet var avstängt. För det finns så mycket viktigare saker i världen än just blogginlägg och i situationer som den här så känner i alla fall jag det väldigt starkt. Men samtidigt blir jag så rasande jävla förbannad på att en idiot i Norge spränger, mördar och lekar Gud, avslutar så många unga liv, sättar så många människor i skräck, plågar en hela nation och chockar en hel värld att jag lät det vara. Eller rättare sagt, jag kunde inte bestämma mig för om de skulle vara där eller inte och till slut så bara blev det så. Rätt eller fel, jag vet inte.

 

Jag hoppas bara att ingen kande att de blev upprörda över det, det var aldrig min mening.

 

Samtidigt som allt det här hände så gifte sig en av mina bästa barndomsvänner på en strand på Gotland. Jag önskar att jag hade kunnat vara med och fått en dos av all den kärlek som råder en sådan dag.

 

 

 

Prableen Kaurs blogg om händelsen på Utoeya.

Lars Linder på DN srkiver mycket vackert om hur hans då 21-årige son fick en hjärntumör och efter operationen blev liggandes som ett paket på sjukhuset. I sin desperation och för att undvika tystnaden så tar Lars med sig den då mycket populära (och som precis hade vunnit Augustpriset) "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi och läser högt för sin son. Mirakulöst så kvivknar han till och lyssnar genom bandagen på berättelsen från norra Sverige. Lars text var gripande och du kan läsa den HÄR!

Jag har nämnt tidigare att jag är rätt förtjust i lokal litteratur och gärna skulle köpa mer av den, om tillfälle fanns. Här nere i DSM så har A Novel Idea ett ganska bra utbud, så här klagar jag inte!

 

Men hemma är det svårare - jag är ju inte där rent fysiskt utan kan bara läsa om böckerna på webben. Till exempel så Ing-Marie Johansson i Björnhova släppt en ekologisk kokbok. Hon odlar och säljer ekologisk mat, en del av varorna verkar onekligen ha en intressant twist, vad sägs om till exempel rödlöksmarmelad?  Det gör mig onekligen nyfiken.

 

Menmen, vi får väl se om jag kan lägga vantarna på ett ex när jag kommer hem, jag är inte så ofta i Färjestaden, det är lite väl långt söderut.

Fick ett grattisSMS, för att det är Emmadagen i dag.

Jag hade faktiskt glömt bort det totalt, det finns så mycket annat att tänka på i dag.

 

Jag hade tänkt fira med en flaska bubbel, men känns som om det får bli någon annan dag.

 

 

Jag såg i går på FB att något hemskt hade hänt i Norge men sedan dog mitt internet så i morse när jag kom till jobbet fick jag jordens chock när jag gick in på DN.se och läste bland annat det här. Bombdåd och massaker på barn i Norge? En (eller flera?) galning utklädd till polis som skjuter villt omkring sig, jagar och skjuter ner ungdomar som gömmer sig i buskar eller försöker simma iväg?!

Har världen blivit galen?!

 

BBC rapporterar att det är bland de blodigaste attackerna i hela världen.

 

 

Ni som läser bloggen vet kanske att det har varit många dödsfall i min närhet på min arbetsplats.

 

I Juli 2009 dog en kvinnlig medarbetare på grund av felbehandling efter ett sent missfall.

I Augusti 2010 dog min chef tillsammans med sin 4-åriga dotter i en bilolcyka.

I Januari 2011 dog en manlig medarbetare i en hjärtattack i sin bil ute på parkeringen.

 

För två timmar sedan ringde det från Indien, en kollega som jag har delat kontor med under de senaste tre åren och som sade upp sig i Maj för att flytta hem till sin familj fick plötsliga bröstsmärtor efter lunchen och de åkte till sjukhuset. Det visade sig vara en hjärtattack som han inte överlevde. Han var knappt 40 år gammal, pigg, alert, motionerade regelbundet och oerhört energisk. Han hade saknat sin familj och speciellt sina två barn under åren här och var oerhört glad åt att kunna få ett bra jobb i sin hemstad så att han kunde flytta hem igen.

 

Är det så här för alla människor? Att folk bara dör omkring en?

 

Katrine Kielos har skrivit en krönika om vikten av att vara påläst som Hermoine och om att det fatiskt inte är något fel med det, trots att andra människor, som inte delar ens uppfattning (eller kanske känner sig hotade av ens person?) kan komma att påstå det ibland.

 

Krönikan startar med att hon berättar att innan en debatt så säger en av de äldre, manliga deltagarna lite hånfullt att hon alltid måste vara så himla påläst, hon kan inte bara tuta och köra, vilket gör henne helt ställd för tillfället. I mina ögon är det vanlig, rutten härskarteknik som anvånds av personer som vill sätta en annan person ur balans och det reflekterar hon också över och gör en jämförelse med Hermoine i Harry Potter-böckerna.

 

För egentligen, Harry gilder runt mycket, pluggar inte så mycket, kommunicerar inte speciellt mycket (det här stör jag mig faktiskt själv på en hel del, det är inte så jäkla svårt att bara prata med varandra!), litar till sin tur och inneboende talang - och får rätt ofta hjälp av Hermoine. Överlever till och med ganska många gånger på grund av att hon kan de rätta trollformlerna och kommer ihåg dem vid rätt tillfälle.

 

Påminner mig ganska mycket om mina högstadieår, när man blev sedd som jordens nörd bara för att man läste sina läxor och kunde svara på i alla fall en majoritet av frågorna. Och där en majoritet av killarna bara gled runt med ett självklart självförtroende och tyckte att plugga, det behövde man inte, det fixar sig alltid, på ett eller annat sätt. Och det gör det ju ofta, på ett eller annat sätt, men kanske inte alltid som man hade tänkt sig.

 

Själv önskar jag att jag hade haft mer klacksparkssjälvförtroende, men samtidigt är jag glad att jag har insett vikten av att vara påläst. Det gör livet så mycket lättare i längden.

 

 

 

 

 

Jag har tidigare bloggat om de två svenska tjejerna som driver ett barnhem i Kabale i Uganda (ute på vischan, minst sagt) och den blogg som en av tjejerna driver, "Våra Skitungar", som handlar om hur allting började, vilka problem de har tampats med, om killarna som bor där, om deras verksamhet och deras kamp för att kunna fortsätta driva hemmet. Jag känner extra för dem eftersom jag ser gatubarn varje dag när jag åker till och från jobbet, känner hur det kniper i magtraken varje dag och önskar att jag kunde göra mer för dem. Så jag vet hur mycket deras arbete behövs!

 

De leter nu efter donationer till den dagliga verksamheten, det vill säga hyra, personal, mat, skolavgifter etc.

 

Är du intresserad av att skänka pengar eller att sprida deras nödrop på hjälp, gå in på deras sida, skänk en slant eller bara blogga om det. Många bäckar små....

 

 

Som några av er kanske har märkt så har jag under den senaste veckan återupplivat en del gamla poseifavoriter och det har var härligt! Men jag, som vanligtvis läser ganska lite poesi, upptäckte att de som jag kan och känner till och gillar är svenska klassiker (okej, inte Sid Vicious då...) som jag för det mesta kom i kontakt med när jag gick på högstadiet/gymnasiet. Efter det har det inte hänt så mycket och det vore det trevligt att ändra på!

 

Läser ni posei? Vilken slags poesi? Och har ni några favoriter som ni kan rekomendera till mig?

Det behöver inte vara nysrkivet/modernet etc., utan det ni gillar bäst!

 

....läser jag "Take a chance" av Sarah Webb.

 

Jag har aldrig läst något av henne tidigare böcker, men det verkar lovande.

 

Någon annan som har läst hennes böcker? Vad tyckte ni?

 

 

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

 

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

 

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

 

Någon som kommenterade på ett tidigare inlägg med poesi nämnde den här och jag hade faktiskt nästan glömt bort den här. Jag tror att jag var 13-14 när en lokaltidning i Örebro tryckte den här dikten som utfyllnad tillsammans med en bild av en syrénkvist och jag fastnade direkt. Visst hade jag hört talas om Hjalmar Gullberg innan, men inte läst just den här dikten. Jag klippte ut den och fäste på min anslagstavla så att jag kunde läsa den i omgångar, vilket jag också gjorde. Dock hängde jag den lite för lågt ner, för den blev till slut sönderriven av en av våra kattungar som inte kunde stå emot lockelsen av det svajade pappret....

 

 

 

 

 

 

 

Alltså, det är väl allmän kännedom att det är svårt att försöja sig på sin penna? Och att de flesta författare har minst ett jobb utöver skrivandet. Och att förmodligen alla drömmer om att kunna försörja sig på det.

 

För det blir väl onekligen enklare att producera text om man inte jobbar heltid, eller hur? Jag vet ju själv hur trött man kan vara när man kommer hem om kvällarna, lite svårt att sätta sig och producera då...

 

 

Någon som absolut inte behöver bekymra sig om det är Camilla Läckberg, som tydligen är den som tjänar bäst i skrivar-Sverige för tillfället.

 

Det gjorde mig glad, för hon har fått utstå mycket spott och spe, och inte minst avundsjuka, Läckbergskan, kring sina böcker, allt från ifrågasättande av kvalitén, påhopp av andra författare och Gud vet vad och fan och hans moster. Allt det här tjafset om Deckardrottningarna och hur de "urholkade svensk litteratur"-gnället som kom främst från kända, svenska manliga författare (någon som minns vem som sade vad i hela historien?). Jag har själv läst de fyra första böckerna och tycker att de är trevligt lättsmälta, underhållande och helt okej om man läser dem en och en lite då och då. För nästan alla författare blir tjatiga om man sätter sig och sträckläser hela deras produktion...

 

Och hoppas, jag hoppas verkligen, att Camilla skrattar hela vägen till banken, trots alla sårade manliga egon som hon har passerat på vägen.

 

 

 

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

 

Även här en dikt som jag förälskade mig i i mitten av tonåren.

Jag vet egentligen inte varför, eftersom jag är emot prostitution i alla dess former, men samtidigt, ångesten...ångesten!

 

 

Ingen kan ha missat den misär som breder ut sig i norra Kenya, vid gränsen mot Somalia. Krigshärjade, uttorkade Somalias jord kan inte längre försörja sin svältande befolkning, de extrema grupper som håller delar av landet i sitt våld tar inte emot hjälp utifrån, och folk flyr för att inte svälta ihjäl. Flyktinglägret i norra Kenya är överfullt och tiotusentals människor har slagit läger utanför - de får inte komma in i lägret men har inget annat att återvända till och har vandrat i veckor för att komma dit överhuvudtaget.

 

Bokmania har dragit igång ett projekt, "Bokbloggare för Afrika", som fokuserar på att skänka pengar och uppmana andra bokbloggare att göra det samma. Många bäckar små bildar ett hav och för de flesta av oss går det att undvara 100kr. För oss som har den möjligheten, stöd gärna projektet och bidra till att de människor som just nu svälter i flyktinglägren får mat för dagen. Förhoppningsvis också tillräckigt mycket FN-stöd för en hållbar framtid.

 

För mig som bor relativt nära känns det här extra overkligt - visst, både Tanzania och Kenya har områden där folk lever i total misär, men det finns fortfarande mat i butikerna, vatten i kranen och (för det mesta) el. Det känns overkligt att inte alls långt borta svälter människor till döds och senast i går hade jag ett betungade beslutet om jag skulle laga mat hemma eller gå på resturang och göra det. Lyxproblem. Extrema lyxproblem.

 

Ni kan också läsa mer på DN.se om vidden av katastrofen!

...när man tillbringar sin kafferast på Hemnet/Holm&Co/andra mäklarfirmor och drömmer om ett litet torp i hembyn och funderar över hur man fort som fasiken skall få ihop 1, 500,000 kr, bara sådär. Fantiserar om en hammock, syrénbärså och saftstunder i skuggan av ett äppelträd. Och en jäkla massa utomhusläsning dårå. Fast det får jag verkligen inte brist på här, så det är inte så att jag klagar, inte alls. Dessutom är det +37 C och 96% luftfuktighet här i Dec-Feb, så det har ju onekligen vissa fördelar inom det området.

 

 

Men man är väl lite skadad och vill ha The Classic Scandinavian Summer lite då och då.

 

 

På nästan samma sätt som hur man avslutar en bra - man tar en solig dag, en skön plats och trevligt sällskap! Fast eftersom den ena avslutades på kvällskvisten coh den andra påbörjades på morgonkvisten så kvistas det olika dricka. Det blev hibiskuste på morgonen.

 

 

Och så var jag ju tvungen att inspektera myggspiralen som försöker hålla odjuren borta om nätterna.
(vissa morgonar ser jag ut som om jag har mässlingen, trots försiktighetsåtgärder)

Katti mös och spanade på kråkor.

 

Och såupptäckte jag åter igen att naturen försöker ta över min del av bakgården, men det är bara trevligt, vittnar om att den är stark coh vid god vigör!

Jag kunde ju inte låta bli att driva lite med den här boken när jag precis hade börjat läsa den, den var så full av alla ”obligatoriska” saker som ingår i en klassisk chicklitt. Det obligatoriska dilemmat, den obligatoriska dåliga självkänslan, den obligatoriske svåråtkomlige snyggingen och den obligatoriska bögkompisen. Och sedermera dyker den obligatoriska distraktionskillen upp, ni vet, han som huvudpersonen TROR är den rätte, men som visar sig bara vara en strulpelle som inte ens är värd att kyssa hennes skor. Men, ärligt talat, berättas det här på ett snyggt sätt så är jag inte den som är den (som A-Lo på The Bookpond påpekade – det ÄR alltid något charmigt med en Hat Shop on the Corner, så är det bara) och den här berättelsen har ALLA ingredienser för att göra en succé. Och jag läser hela, men succén uteblir.

 

Det är språket som sätter stopp för det. I början håller det på att driva mig till vansinne, även om det sedan blir lite bättre (eller är det jag som vänjer mig? Det kan vara så illa faktiskt). Det är sådär raktuppochned, lite som om när man bakar en tårta och har allt på plats, men glömmer att lägga på grädden/marsipanen/frukten som skall garnera den och visa den från dess bästa sida – allt finns med, men utan alla viktiga små detaljer som GÖR BOKEN! Lite ofärdigt, som ”Hon sa si och alla de andra tyckte att det var jättebra och så blev det så”. Inga utvecklingar, mycket rakt på sak, bara pang på rödbetan och alla håller alltid med, om deras konversationer ens finns med. Det glider lite som kniven genom solvarmt smör – inget motstånd, vad det än gäller. Lite trist, faktiskt. Inte ens när Strulpellen är otrogen och de gör slut händer något särskilt – bara smööör rakt igenom.

 

Aja, helt dåligt var det faktiskt inte. Hyfsad underhållning som innehållar allt man vill ha från en chicklitt, dock lite väl enkelt förpackad. Och som A-Lo (nej, Camilla!) sade,  det är verkligen charmigt med en hattbutik på hörnet, och det tjänar den här boken på. Helt och hållet hyfsat tidsfördiv, måste jag säga, ha dock inga högre förväntningar, det blir ni bara besvikna på.

 

UPDATE:

Meh, vad pinsam jag är, det var ju Camilla på Mind the Book/Läsdagboken som påpekade charmen i Hattshoppar på Hörnen och varför man tilltalas av dem. Det visste jag juh.

Ni ser , jag behöver verkligen semester nu, kan inte ens hålla koll på småsaker!

 

 

 

 

 

I helgen avslutade jag "Disobedience" av Naomi Alderman och jag tyckte att det skulle göras med stil!

Så bra som den var så förtjänar den verkligen det!

...så läser jag "I  die, but the memory lives on. The World AIDS crisis and The Memory Book Project" av Henning Mankell.

 

Jag gjorde som Hannah på One-Way Communication tipsade om i kommentatorsfältet till mitt inlägg om vad katten jag skulle läsa för tillfället. Hon föreslog att jag skulle titta in och ta en av de 'fula' böckerna, en av de som man kanske undrar "VAD tänkte jag när jag köpte den där, den kommer aldrig bli läst!" och kanske bli glatt överraskad.

 

Jag gjorde det och hittade den här boken av Hanning Mankell. Den faller inte riktigt in i kategorin (mer i "den skall jag läsa så fort jag har tid, när det nu blir") men den har legat där ett bra tag nu, och i bilen på väg till jobbet i morse började jag på den (nej, det är inte jag som kör, bara så att ni vet). Den handlar bland annat om de så kallade "Memory Books" som många människor, döende i AIDS, skriver för sina barn och barnbarn, som de aldrig kommer få se växa upp.

... en garderob full med böcker (nej,för tillfället äger jag inga bokhyllor. och ja, jag förvarar mina böcker i garderoben) och ändå kan jag inte för mitt livb komma på vad jag vill läsa? Kamelbokmobilen tog ju slut på ett litet kick...




Dagens I-landsproblem?!

Allstå, jobbar men inom serviceyrken så träffar men en massa människor. De flesta av dem är glada, trevliga och alldles normala människor, men en liten del är faktiskt inte det. De är sura, påfrestande, ibland berusade och ibland rent ut sagt psykopatiska. I know, jag har sommarjobbat 8 sommrar i rad i ett gatukök med meterlånga köer om dagarna och nattöppet som låg mittemot ortens största pub och enda disco. Tro mig, jag vet.

 

Missförstå mig inte, jag gillade mitt jobb riktigt mycket. Jag träffade en massa trevliga, roliga och skitfina människor genom det och sörjde lite när den epoken i mitt liv gick i graven. Jag kan vara så oerhört serviceminded, trevlig, glad och skämtsam att du vill äta hamburgertallrik hela din semestervecka bara för att du får det där lilla extra av personalen i grillen. Jag lärde mig också att stråla som en sol när folk var direkt otrevliga och när man faktiskt fick säga ifrån på skarpen alternativt springa till vakterna på närmaste krog eftersom det var fullt slagsmål mitt ute i gatan. Det är alltså både himmel och helvete, men jag är oerhört glad att jag har den här erfarenheten, för jag lärde mig otroligt mycket genom åren.

 

Därför uppskattar jag en av mina favoritbloggar extra mycket, nämligen Arga Bibliotekstanten. AB får ta emot alla slags besökare, med de mest konstiga krav, tjat, aggressiva utbrott, hot och gnäll. Mest om hur dåååååligt allt är, eftersom det inte är just, exakt, precis som personen som klagar vill ha det. Och AB hanterar dessa människor med en ängels tålamod och en STOR portion humor, precis som man (enligt mig) måste gör för att överleva inom serviceyrken. Så jäkla skönt! Om ni inte läser den bloggen, ta någon minut och besök den, det är den väl värd!

 

 

Det går tydligen bra för HP 7:2, de slår kassarekord åt alla möjliga håll.

 

Och själv bara längtar jag, förhoppningsvis kommer den hit nästa vecka. Förhoppningsvis.

 

Tröstade mig med Transformers 3 i helgen, funkade sådär.

 

 

Alltså, återigen, förmodligen sista av alla, har jag hängt på en trend i bokbloggosfären, den här gången är det TV-serien Vampire Diaries. Jag vet inte hur många bloggar som har nämnt den, gillat den, ogillat den, längtat efter den, lottat ut den.... Men jag har inte haft någon närmare kontakt förens i förra veckan, då jag och sambon såg de tre första avsnitten. OCh jag måste säga att jag onekligen tycker att det var lite...B? Eller, väldigt mycket B?

 

Fast, man fastnade i alla fall.  Och jag tror att det växer en hel del, serien lyckades dra sig upp en hel del på bara tre avsnitt, mäste jag säga. Men till True Blood-status? Tror inte det, inte som det ser ut i nuläget...

 

 

 

 

 

 

 

 

...läser jag "The Camel Bookmobile" av Masha Hamilton.

 

 

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.

När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

 

 

 

 

På gymnasiet så fastnade jag för den här dikten, det gick så långt att jag hade en uppklistrad (tillsammans med den rad andra) på de tråkigt gråa garderobsdörrarna som jag hade i hallen i mitt studentrum som jag bodde i när jag pluggade i Uppsala.

DN kör en serie om Missförstådda Monster nu i sommar (er sommar alltså, min vinter, faktiskt, om jag får be!) och först ut är Mårran. Eftersom jag är Big Time Muminfantast, så gillar jag även Mårran, även om hon skrämdes lite när jag var liten. Eller, rättare sagt, hon var döläskig! Minns fortfarande den skräckblandade förtjusningen när vi hade högläsning av "Trollkarlens hatt" när jag var liten och Mårran kom närmare, och närmare...

 

Magi, rubiner, hattar och Mårror...

 

 

You were my little baby girl
And I shared all your fears
Such joy to hold you in my arms
And kiss away your tears

But now you're gone there's only pain
And nothing I can do
And I don't want to live this life
If I can't live it for you.

To my beautiful baby girl
Our love will never die

 

 

Som 14-15 åring läste jag "Inte som andra döttrar"av Deborah Spungen och blev oerhört fascinerad över Nancy Spungens uppväxt, liv och död. I mitt naiva,unga,  svenska medelklasssinne var hon annrolunda, men till och med jag förstod att hon förmodligen led något fruktansvärt och mådde oerhört dåligt. Minns att jag lärde mig dikten utantill.

 

 

Vi har, efter 2,5 år av handtvättande (knäskurande), äntligen köpt en tvättmaskin. En begagnad, men ändå. Dock har rörmockaren inte behagat att komma vid de två tillfällen som vi har bokat honom, så den är ännu inte inkopplad och används därför bara av Katti, som liggdyna. Eventuellet världens dyraste liggdyna? Äh, det finns säkert någon bortskämd Hollywood-katt som har en med guld och diamantar, och så dyr är faktiskt inte en begagnad tvättmaskin.

 

Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
- jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon därborta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
- men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
- i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen,
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
- till fyra år blev hon dömd av lagen
- en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
- nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.

 

 

 

För att vi jobbade så mycket med den när jag läste Svenska C på gymnasiet, jag älskar den och blir fortfarande vemodig när jag läser den.

 

Jag och min sambo skall gifta oss nästa år och jag hittade en rad underbara bokiga bröllopstips hos Calliope Books, jag ser det som att absolut perfekt komplement till alla de tjusiga bröllopsmagasin som jag läser för tillfället.

 

Borde man inte kunna dekorera med böcker? Typ, en trave slitna, läderinbundna böcker pa varje bord, med en ljusstake på toppen? Hmm...vore inte det nagot?

 

 

7/7 ("saba"betyder just "sju") och det är en nationell helgdag här i Tanzania. Egentligen så är dagen till för att alla skall kunna gå på den stora handelsmässan som pågår under ca 2 veckor i slutet på juni/början på juli (den pågår på ett område som heter just "SabaSaba"), men vi har besökt den tidigare och bestämde oss för att tillbringa dagen på stranden med bästa O som var här på besök.

 

O köpte ett par skitsnygga halsband och jag tänkte "men det kan jag ju göra i DSM, inga problem". Har nu varit ute och letat efter samma färger och har kommit fram till att jag skulle ha slagit till samtidigt som henne...

 

 

Oerhört finkornig sand, det tog ett tag att få bort den mellan tårna.

 

Någon fyllde år i går, kom vi ju på, så den fettdrypande, kolhydratstinna middagen fick vänta tills på lördag och istället blev det traditionell födelsedagstårta - kraftig sockerkaka med sockerglasyr. När någon, för första gången i mitt liv, frågade om jag ville ha lite glass till tårtan, så tackade jag ja och det var riktigt gott.

 

 

I dag firar jag och min sambo att vi har varit tillsammans i nio år.

Nio år är rätt lång tid men shit vad snabbt tiden går! Och så mycket vi har hunnit med under den tiden, det är så att man blir alldeles nostalgisk....

 

Men än kan man förvåna och tur är väl det!

 

Som i går när jag i badrummet skrålade "Pling-plong sång" av Robban Broberg (som egentligen ganska ofta finns i mitt bakhuvud, men jag sjunger det tydligen inte så ofta) och sambon med panik i rösten frågar vem i helvete jag är och vad jag har gjort med Emma....Tydligen har han missat den delen av mig, haha.

 

 

Men, i alla fall, i kväll planerar vi att gå ut och äta något riktigt gott, gärna fettdrypande och kolhydratstinnt.

Jag röstar för italienska resturangen på Mövenpick, det är en ny favorit!

 

Yummy!

 

 

 

Många av er som läser bloggen har förmodligen snappat upp att jag och min sambo är medlemmar i Lions här i Dar es Salaam. För ett par månader sedan fick vi en förfrågan från en Lions-klubb i USA om vi kunde göra ett projekt ihop - de samlar in och skickar över böcker, vi hittar lämpliga skolor och distribuerar dem. Så, i förra veckan landade sändningen med 35 boxar med böcker.

 

I går, söndag, träffades vi i den ansvariga gruppen och gick igenom vad som kom i lådorna från USA.

Sedan öppnade vi dem och sorterade dem. Det var så många att vi blev tvugna att göra det högvis...

 

Många högar blev det, ca 800 böcker! Tur att det var strålande sol ute!

En hög med gymnasie och universitetslitteratur. Massor av skitkomplicerad kemilitteratur, så vi bestämde oss för att donera dem till universitetet, de måste ju komma till användning.

 

En hög med skönlitteratur för ungdomar och vuxna. Jag kände igen en hel del av vuxenlitteraturen (och funderade i mitt stilla sinne vad som kommer att hända när de kraschar med oftast strikt uppfostrade afrikanska ungdomar, tänk att få vara en fluga på den väggen!) och oerhört lite av ungdomsböckerna. Oehört lite, till och med. Vilken skatt som måste finnas där ute!

 

En hög med 1-6 års böcker, mycket Disney.

 

Och en hög med 6-11 års litteratur. Det fanns en del riktigt fina böcker, som en hel box med Bröderna Hardy-böcker och Nancy Drew-böcker. Dessutom hittade jag hela Lemony Snicket-serien, den där om de otursförföljda barnen. Såg till att de hamnade i samma låda, för tänk er själva - klart att man vill ha hela serien! MEN, när jag sedan gjorde finsorteringen så kunde jag inte hitta bok nr 7 (av 13), hur mycket jag än letade. Hoppas det inte är alltför störigt för läsarna att de inte finns där....

 

Vi håller nu på med att slå fast datum kring när vi skall besöka de utvalda skolorna för att lämna över böckerna, jag är helt övertygad om att de kommer att uppskatta tillskottet till sina bibliotek!

 

 

Som utlandssvensk i tropiskt klimat (eller kallas det sub-tropiskt såhär ute vid kusten? Minns inte längre) så lever man inte efter den svenska kalendern överhuvudtaget. När det är kolsvart och mulet i november så regner det lite och börjar bli stekande hett med klart solsken och när det (förhoppningsvis) är sommar i Sverige så är det vinter här, vilket betyder allt från växlande molnighet med lite regn till klarbla himmel coh stekande sol. Och ja, det är lite svalare nu, runt 28C. Här ändrar sig tiden då solen gar upp/ner kanske med 20 minuter beroende på årstid.

 

Men, jag vet ju inte hur det är för andra, men min kropp och min hjärna är fortfarande inställd på svenska årstider, mer eller mindre. Hade jag inte haft tillgång till en kalender och till internet, så hade det kanske varit annorlunda. Som det är just nu så följer jag vädret/jordgubbarna/snötillståndet och allt annat i Sverige ytterst noga, vilket onekligen påverkar mig en hel del.

 

Just nu så är hela min kropp inställd på sommarlov. Från allt, helst.

 

För att alla andra har det och allt jag läser handlar om strålande sol, jordgubbar, lata dagar med massor av läsning, leeedigt. Tyvärr blir det inte som så. Inte just nu i alla fall.

 

MEN, det blir faktiskt semester i augusti, Mashallah.

 

 

 

...läser jag  "Disobedience" av Naomi Alderman.


Det utspelar sig i en statsdel i London där den überortodoxa judiska befolkningen och handlingen kretsar om 32-åriga Ronit som brutit all kontakt med sitt förflutna, flyttat till New York och skaffat ett annat liv, men som nu kommer tillbaka  för att städa ut huset efter sin fars död.

Hittills har jag suttit som klistrad, helt fantastiskt!

I dag (7/7) var det nationell helgdag och jag har tillbringat en lat dag på stranden med Sambon och underbara O som är här på besök. Inte många knop blev gjorda. Bilder kommer när jag har fått ur sanden ur håret!

Efter att knappt ha lyft en bok sedan slutet av juni (det är ju redan 6e i dag!) och haft en stigande känsla av läskramp, så har det äntligen lossnat och jag har börjat på en bok, "The Hat Shop on the Corner" av Marita Conlon-McKenna.


Jag är på sidan 30 och det obligatoriska dilemmat har redan presenterats (sälja butiken och tjäna pengar eller driva vidare och bygga på sin mors livsverk?), den obligatoriska ouppnålige snyggningen är på plats (tjusig advokat), det obligatoriska dåliga självförtroendet har skymtat fram (kan hon göra lika tjusiga hattar som hennes mor? Är hon värdig att driva drömmen vidare?) och den obligatoriska bögkompisen har kommit förbi på lunch (missförstå mig inte, jag har gärna fler homosexuella karaktärer , men måste det alltid vara samma roll - tjusig, trevlig, framåt kille? Finns det inga bittra bögar, eller varför inte en tjusig, trevlig, framåt homosexuell TJEJ? Och varför kan inte huvudpersonen vara gay i en chick-litt? Någon som har tips på sådan chick-litt? Aja, på ett sätt omfamnar jag i alla fall de här karaktärerna - för inte alltför länge sedan pratade man knappt om homosexualitet, det är bra att de finns, homofobikerna finns fortfarande där ute...).


Summa: det har varit mycket obligatoriska saker hittills och ganska förutsägbart, men jag är ju som sagt bara på sidan 30, mycket kan hända på det återstående 367 sidorna. Och de har ju i alla fall alla kompnenter för att bli underhållande i alla fall.

...makes Emma a dull bookblogger.

 

Sawa?

 

 

Sitter i en fotölj i vardagsrummet med dörren till bakgården öppen och sniffar efter kvarvarande dofter av kattpiss, som trots skrubbning finns kvar vid dörren. Solen strålar in och Katti ligger och flämtar i värmen.


Jag dricker hibiskuste, äter en bit ganska dålig choklad och reflekterar över om jag skall öppna en ny bok, och vilken i sådana fall, fortsätta traggla mig igenom det feltryckta avsnittet i "Summertime" eller om jag skall försöka knåpa vidare på något som jag hoppas kan bli en roman en dag.


Funderar också på om man som författare kan se skillnaden i sina verk - skillnaden mellan pretto smörja och något som faktiskt fungerar. Och inser att riskerna är stora att jag absolut inte skulle kunna se det.


Funderar på att fortsätta med mitt hibiskuste och lämna skrivandet till en dag då saker och ting känns lite mera positiva.

Kommer hem och det luktar kattkiss i vardagsrummet.

 

Vår Katti är rumsren och har aldrig kissat inomhus, trots det kollar jag efter fläckar, måste hitta källan till lukten.

Hittar ingenting.

 

Tills jag öppnar dörren ut till bakgården, där finns det en tydlig pöl. På utsidan. OCh Katti har inte varit ute.

 

Jag misstänkter att marodören har varit i farten igen!

 

Skadegörelse, det kan man bli straffad med en hink vatten över sig, eller hur...?

 

 

 

 

...eller, Vad i Helvete Hände med Guldfiskarna, Hans Thomas?!!

 

 

 

Jag är Med i Ciccis Bokbloggs Nostalgiutmaning och som andra bok i utmaningen har jag läst "Spelkortsmysteriet" av Jostein Gaarder. En älskad klassiker som jag har läst fler gånger än jag kan minnas. Jag har även läst "Sofies värld" och "Julmysteriet" av samma författare, men de tilltalade mig inte alls på samma sätt. Kasnke det vore bra att läsa om dem också...?

 

Tolvåriga Hans Thomas och hans halvalkoholiserade, filosoferande far kör genom Europa, från Norge ner till Grekland, för att försöka hitta och hämta hem modern/hustrun som försvann åtta år tidigare för att "finna sig själv" och numera är fotomodell i Aten.

Vid en bensinstation får Hand Thomas ett förstoringsglas av en mystisk dvärg och i den lilla byn Dorf i alperna får han en bulle av en vänlig, men även mystisk, bagare. En bulle som visar sig innehålla en pytteliten bok, som bara kan läsas med förstoringsglas.

Genom resan i Europa läser Hans Thomas boken i smyg och det ar en fantastisk berättelse i den lilla boken, skeppsbrott, magiska öar och Rainbow Fizz i mängder. Dock har berättlese tydliga paralleller till Hans Thomas egen värld och det som händer runt omkring honom, men det är väl bara slumpen...? Eller...?

 

Jag var lite orolig innan jag började läsa boken, dels för att jag var rädd att den fantastiska, magiska känsla som jag alltid har förknippad med boken skulle vara borta, dels för att jag läste den på engelska. Skulle jag störa ihjäl mig på att den kallades "sticky-bun book" och inte "bullboken"?

 

Jag hade inte behövt oroa mig speciellt mycket. Magin fanns kvar, det bara sprutade om den, till och med och jag var fast precis som första gången jag läste den. Det var en fantastisk känsla och den varade heeela vägen fram till slutet. Alldeles, alldeles underbart! *hög på nostalgi*

 

 

Ja, i alla fall nästan. För prologen föll mig inte alls på läppen längre. Som läsare har jag en liten hang-up och den är rätt enkel; jag vill veta vad som händer med saker, de får inte bara lämns hängades i luften. Ett exempel: Person A har en fantastisk hund/häst/papegoja (gärna något djur som kräver lite omvårdnad, eller i alla fall mat på regelbundna tider, eller en affärsverksamhet som behöver tillsyn) som har funnits med hela berättelsen och spelar roll i berättelsen. Så dör person A och testamenterar djuret/affären/whatever till person B, som skall ta hand om hela klabbet. MEN MAN FÅR INTE VETA HUR DET GÅR! Person B nämner inte affären/djuer/whatever det minsta lilla, så man till och med tror att de har gått upp i rök... Det känns sorgligt, på nägot sätt. Får nästan lust att leta rätt på en mejladress till Jostein Gaarder och fråga vad som hånde med allt. Och om det verkligen var rättvist mot Frode, Hans, Albert och Ludwig. Menmen...

 

En sak till som jag insåg när jag läste prologen är att jag inte alls gillar litterära fantastiska berättelser som utspelar sig i huvudpersonernas barndom och som de senare, när de blir lite äldre, inte alls minns längre, eller ens vill kännas vid (Hallå Susan i Narnia!). Jag vet att det nog skall vara symbolik för det fria sinnet man har som barn och hur det stelnar i sina förinställda åsikter och stänger ute sådant som inte anses vara rationellt tänkande, men det STÖR mig. I prologen är nämligen Hans Thomas 17 år och har börjat ifrågasätta allt som hände den där sommaren med bullboken, inte inför andra, utan bara inför sig själv, att "det kan väl knappt vara möjligt, satt jag och läste ur en minibok som jag hittade i en bulle? Men jag har ju fortfarande förstoringsglaset, det måste ju betyda något. Eller jag bara inbillar mig.". Var det tvunget att bli som så? Menmen...

 

Aja, annars så kan jag varmt rekomendera den här för alla som tycker om magiska öar, oväntad logik och lite filosofi.

 

 

Det här är första månaden som jag INTE har hunnit färdig med min Prix Femina-bok (damn you, feltryck!) för Juni månad och jag upptäckte just nu att jag INTE har loggat om Maj månads bok, "Foreign Affairs" av Alison Lurie.

 

Tsk, tsk, på det här sättet blir det varken några barn gjorda eller Läsutmaningar färdiga...Men det är ju i alla fall sommar. I Sverige i alla fall, jag har bara fått sommarsinnet!

 

Undrans hur det går för Ingrid?