Emmas Bokhylla

Renée visar utåt upp en fernissa av trött, obildbar typisk fransk portvakterska i en byggnad för lyxlägenheter, men i hemlighet njuter hon av de klassiska litterära verken och utmanar sig själv med filosofiska teorier när hon är uttråkad. Renée vet nämligen att om man inte passar i det fack som man placeras in i, så kan det skapa obehagligheter och det är egentligen bäst att låtsas som om man inget vet. I samma hus bor hyperintelligenta tolvåriga Paloma, som har bestämt sig för att ta livet av sig – det finns få saker i livet som är så pass intressanta att det är värt att leva för. När det flyttar in en japansk herre i en av lägenheterna så väcks både Renes och Palomas intresse och helt plötsligt så är de saker som alla har tagit för givet inte längre lika självklara.

Den här boken var riktigt hypad och jag är glad att jag av naturliga skäl inte kunde läsa den när det begav sig utan fick vänta tills nu. För den är småputtrigt mysig och jag gillar den verkligen, även om den inte direkt uppfyller de superhöga förväntningarna som jag hade för ett par månader då jag satt i TZ och suktade efter den. Missförstå mig rätt, den är riktigt bra, tankvärd och snabbläst, men inte det under jag förväntade mig i och med alla de stående applåderna som jag hörde från alla håll och kanter. Men det är också skönt att det inte alltid är som så, att jag inte alltid håller med "alla andra".

Det bästa med att ha högar med böcker hemma är att man ibland hittar sådant som man hade glömt bort att man hade och blir glatt överraskad. Den röda soffan tror jag att fick av mina föräldrar julen 2009 (varför han ingen skrivit i den, vi brukar ju alltid skriva hälsningar i våra böcker?) och den har fått ligga i min garderob och mogna (ja, jag bor i en företagslägenhet utan bokhyllor) tills jag i förra veckan plockade fram den, började läsa och satt sedan fast tills jag sträckläste den.

Anne har sporadisk kontakt med sin gamla vän och älskare Gyl, som har flyttat till en liten by vid Bajkalsjön där han lever ett stillsamt liv där han spelar byteater och bygger drakar till alla barnen. Efter ett tag upphör kontakten och Anne, som blivit orolig, bestämmer sig för att ta Transibiriska järnvägen dit för att ta reda på vad som har hänt honom.

Hon tar inte turistversionen utan lokaltåget och under sin resa betraktar hon sina medpassagerare och miljöerna som passerar utanför fönstret, samtidigt som hon funderar över sitt liv hemma i Paris. Speciellt funderar hon på den gamla damen, Clémence, som bor i samma trappuppgång och som hon umgås med flera gånger i veckan. Anne läser högt för henne där hon sitter i sin röda soffa, eller berättar om spännande, äventyrliga kvinnor som levt genom tiderna och de frossar i allt kvinnligt uppror som pågått i världen, dricker vin och njuter av att vara vänner. De berättar också för varandra om det som det aldrig blev något av, om Paul som blev skjuten under upproren och Gyl som hade för mycket inre uppror.

Ju närmare Anne kommer till Gyls lilla by, desto mindre bryr hon sig om hon egentligen träffar honom. Resan till honom har istället blivit en inre resa och hon inser att det man förlorat inte alltid behöver vara livsavgörande, att tiden alltid kommer att fortsätta, livet likaså och att det inte behöver vara slutet just för det.

Det här är en liten pärla som jag satt helt fastklistrad vid och när jag slutade så frågade jag mig själv hur den kunde ha fått ligga i garderoben så långe, hur kunde jag ha tillåtit det? Jag funderar över tidens gång, på hur saker och ting kanske inte alltid blir som man har tänkt sig och jag bestämmer mig för att den dagen jag sitter, förhoppningsvis vid en väldigt hög ålder, så skall jag vara nöjd med det som blev, hur det nu än slutade.

I slutet av boken finns en lista över böcker som det svenska förlaget, Sekwa Förlag, har gett ut och det finns massor av intressanta titlar, bland annat har de gett ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery, en bok som har lovsjungits både av press och bloggar och som jag har bestämt mig för att skaffa nu till jul, jag har höga förväntningar på den. Om den är bra så kanske jag har ett nytt favoritförlag?

Jenny söker sig rätt ofta till ensamheten, styrkan i att vara anonym och lättsamheten i att lära känna en människa och dess historia under en kort period, för att sedan kunna röra sig vidare, utan att ha vare sig krav eller närhet kvar att ta hänsyn till. Genom en resa över Atlanten som passagerare på ett lastfartyg så inser hon att själva resan är en stor del av tjusningen, och bestämmer sig för att göra en resa med tåg genom USA. Det här är hennes reflektioner om livet, både hennes eget och andras, så som det ter sig från rökkupén på ett tåg i ständig rörelse.

Hon njuter av att vara på väg någonstans, att ständigt vara i rörelse och att bara ha ytliga, tillfälliga bekanta. När hon under sin andra tågresa genom USA bestämmer sig för att hälsa på en bekant från den första resan, så drabbas hon av panikångest och en inre rädsla för att bli kvarhållen mot sin vilja, så stark är hennes önskan att röra sig vidare.

Många av de människor som hon träffar under resans gång påminner henne om hennes liv och hon reflekterar över det och hur det har tett sig när hon sitter i rökkupén och låter Amerikas landskap rusa förbi utanför. Och det har varit ett inte helt lätt och ganska omvälvande liv, med en hel del problematik som hon öppenhjärtligt delar med sig av. Man sugs in i hennes berättelse, funderar över hennes liv och alla kringelikrokar det har tagit genom året.

Den här boken tilltalade mig något oerhört, för jag tillhör dem som älskar att resa, känslan av att vara på väg är bland det bästa jag vet. När jag sitter på en flygplats och har en längre resa att se fram emot, då är jag oftast glad, uppspelt och har jag pengar på fickan så spenderar jag dem gärna. 14 timmar till Bangkok? Inga problem! 7,5 till Amsterdam? En baggis! 1,5 till Luleå? Nästan lite för kort! Allt under förutsättningen att jag är frisk och har något någorlunda intressant att se fram emot i andra änden av min resa. Fast jag erkänner, även för mig, skulle det vara lite påfrestande att resa konstant under ett par veckors tid, utan att egentligen stiga av någonstans, att inte se mig omkring ordentligt.

Men Jenny Diski väcker i all fall mitt slumrande intresse för att resa runt i USA och jag har redan börjat fundera på hur man möjligtvis skulle kunna finansiera en road trip genom alla staterna… Or why not India?

Om någon skulle fråga mig om vad den här boken handlar om så skulle jag förmodligen, utan att tänka efter, svara att den handlar om att vara ensam. Eller vilja vara ensam. När man reser jorden runt. Och vad man kan få ut av det. Och en hel del om att tvinga sig själv till att göra en massa aktiviteter för att visa för andra att man inte är dö/konstig/alldeles för annorlunda. Jag kan känna igen mig själv i det rätt väl, även om jag kan erkänna att jag aldrig skulle klara av den grad av stillasittande som Jenny Diski ibland favoritiserar utan att bli light-deprimerad och kräva mängder av socker, högar av filtar, en lätt, konstant huvudvärk samt en tungsinthet som vägrar ge med sig på flera dagar. För visserligen älskar jag att vara inne, burra ner mig i en säng/soffa/badkar och bara läsaläsaläsa så skulle jag aldrig klara av de två månader som Jenny planerar i mitten av boken.

För Jenny reser först till Nya Zeeland, sedan till Somerset och till sist till Sopporo. Och det är underbara resor, alla tre har olika karaktärer. Den första är lite kortare, ett avslut på en jobbresa, den andra är en medveten isolering i två månader och den sista är en veckas intensivt umgänge och turistande i den samiska kulturen norr om Kiruna. Och alla delarna är annorlunda och jag tycker om dem för att de fyller olika behov.

Men mest tycker jag om delen om hennes besök i Soppero. För trots att jag har kollat på ett antal dokumentärer om samer, dreglat över samiskt hantverk på vintermarknaden i Jokkmokk och till och med skrivit uppsatser med jämförelser om kolonialiseringen av Nya Zeeland och norra Sverige och hur detta påverkade maorierna respektive samerna på gymnasiet så inser jag att jag ändå lär mig en hel del om samerna och deras kultur genom att läsa en brittisk, motvillig reseskildrares berättelse om ett folk som bor i mitt eget land. Det är fascinerande, jag brukar tänka att ibland krävs det verkligen en utomståendes insyn för att man skall se vad som händer i ens närhet.

Som alltid, Jenny Diski är motvilligt nyfiken, ganska lat, kritisk och har glimten i ögat. Passar mig som handen i handsken.

I juli 1209 får den unga Alaïs en mystisk bok av sin far, tillsammans med en berättelse som han hävdar handlar om den sanna Graalen. Men hennes far och hans Sällskap är inte de enda som vet om bokens makt och som åtrår Graalen, utan försöker finna den till varje pris. Boken och hennes nya kunskap, samt de första Europeiska korstågen i regionen runt Pyrenéerna, leder henne och hennes följeslagare, den unge pojken Sajhë, igenom blodiga händelser och en ständig kamp för överlevnad.

I juli 2009 är Dr. Alice Tanner på besök på en utgrävning i Sabarthès (franska delen av Pyrenéerna) och under en liten expedition på egen hand så hittar hon en grotta, en grotta som inte har varit öppen på mycket länge, och som inte bara innehåller benrester efter två människor, utan även hemligheter som har legat bevarade mycket länge. Och de som har väntat på att hemligheten skall komma fram i dagsljuset börjar nu jaga efter sanningen om Graalen och vem som än kan stå i vägen blir undanröjd.

Jag hade läst en hel del om den här boken (och längtat efter den!), och var mitt i värsta lässvackan när jag hittade den på en loppmarknad på Little Theatre och jag erkänner att det tog ett bra tag innan den grep tag i mig, men när den väl hade gjort det… Ja, då var det inte mycket mer än att ta ett par helkvällar och se till att komma till slutet!

Jag kan ju på förhand informera om att jag är väldigt förtjust i den här sortens historier, de fängslar mig och jag ser tjusningen i dem. Lite samma sak hände med Da Vinci Koden, tempot är högt, ledtrådarna många samt en stor dos historia och konspirationsteorier (mumma!!). Men, jag tycker ändå att Kate Mosse har hittat ett bättre koncept än Dan Brown. Det finns mer utrymme för karaktärerna att utvecklas och det gör att historien får ett djup som jag tycker att Browns böcker saknar (nu har jag ju bara läst två av hans böcker, så jag skall inte dra alla böckerna över en kam).

Avslutningsvis så kan jag väl säga att den här boken lyckades rycka mig ur min lässvacka och fick mig att beställa en annan bok av henne, Sepulchre (Kryptan, finns på svenska), som ligger och väntar på mig hemma i Sverige! SÅ bra tyckte jag att den var!

När jag för första gången hörde talas om den här boken så blev jag direkt intresserad och lade upp den på min önskelista på adlibris.com (som för övrigt är sjukt lång). Och jag blev inte besviken, den var fascinerande; ett lands historia kommer ikapp i utvecklingen och vänner blir till fiender i en sönderfallande nation. I den situationen så sluter sig de olika etniska grupperna samman och de som av olika anledningar inte passar in i mallen blir uteslutna. Eller mördade. Mitt i alla kaos befinner sig en mor med sin man, sin älskare och sina två söner. Alla befinner de sig inom de olika nationaliteterna och splittringarna går hårt åt dem, men hon strävar för att lyckas föra sig och sin familj i trygghet, vilket hon också lyckas med.

Språket är väldigt rakt och jag inser att jag njuter av det, men även att det är så pass rakt att jag förvillar det med en annan genre – biografiernas. Jag börjar fundera medans jag läser, hur mycket av det här är egentligen sanning från hennes eget liv och hur mycket är inte det? Och varför skulle det spela någon roll? Jag vet inte riktigt, kanske skulle jag kunna lura mig själv att kriget inte var så fruktansvärt som det verkligen var (även om nu just den här boken inte går in på några av alla de olika massmorden som skedde under Balkankriget) om jag trodde att det var mindre sant? Samtidigt så är jag övertygad om att det var precis sådär, fast förmodligen mycket jävligare, för alla som på något sätt var inblandade.