Emmas Bokhylla

Tredje och sista delen i  Tegenfalks deckartriologi som inleddes med "Vredens tid".

Som jag har väntat!

...för jag sträckläste första boken och sedan tvåan "Nirvanaprojektet" redan i vintras och hade Tegenfalk-feber ett bra tag efteråt.

När det väl damp ned i brevlådan så blev jag verkligen inte besviken; jag gottade ner mig i fåtöljen och sträckläste helt enkelt.

Och det går med flygande fläng, men allt börjar bara någon dag efter att "Nirvanaprojektet" slutade, med att Walter tar ledigt och åker på semester till Frankrike, utan att meddela någon vart han skall. Han är arg, eller kanske mest besviken, på Jonna som har dragit på sig en internutredning efter sin klumpiga insats i jakten på Tor Hedman, och pratar knappt med henne. Jonna är själv rätt livrädd för vad som skall hända i och med utredningen och det enda som kan ta bort de tankarna, i alla fall lite, är Alexander som på grund av askmolnet sitter kvar i Sverige och inte på ett plan till Sydamerika. Samtidigt har Säpo lagt locket på allt som har att göra med Leo Bragler att göra, men så kan man inte lämna det, eller hur? tänker Jonna. Och eftersom Walter inte är där så kan man bara gå enligt devisen What Would Walter Do? och köra så det ryker. Frågan är bara om det håller... Med Jörgen Blad hack i häl jagar Jonna vidare, i Väntan på Walter.

Det är fullt ös och jag blir inte besviken på hur det hela upplöser sig, inte alls (nu är det bäst att passa sig så jag inte försäger mig), personligen är jag rätt förtjust i maffiga upplösningar med explosioner, blåljus, biljakter och blod. Jajjamensan, är du också det så blir inte du heller besviken!

Boken är ett Recensionsexemplar från Massolit förlag.

Lyckades jag inte matcha det hela riiktigt snyggt?

Till att börja med så kan jag berätta att jag precis hade avslutat del ett i den här trilogin, ” Vredens tid, och tog den här (del två) direkt efteråt. Jag sträckläste den. Tempot är högt, intrigerna många, Leo Bragler är fängslad av galna, svenska extremister och Jonna träffar en kille. Nu skall jag inte gå in på för många detaljer för er som inte har läst boken (eller vill läsa del ett i lugn och ro utan att ha mina kommentarer och profetior ringades i bakhuvudet), men vi kan ta det lite försiktigt.

I ”Vredens tid” mördar vanligtvis beskedliga, stadgade medborgare plötsligt den person som råkar befinna sig närmast och kriminalkommissarie Walter Gröhn jagar efter den skyldige tillsammans med praktikanten Jonna de Brugge. Säpo inkallas och efter många vilseledande spår så inser de att det är den galne vetenskapsmannen (jag vet, det låter cheesy men jag gillar begreppet ” galen vetenskapsman”, ahhh…!) Leo Bragler, som förvildad av sorg efter hustrun och dotterns död i en trafikolycka. Han har bestämt sig för att hämnas på dem som lät rattfyllot som dödade hans familj gå i tidigare rättegångar och gör det genom sitt mästerverk – Drog X, som framkallar extrem aggressivitet hos dem som tar den. Gröhn & de Brugge är Bragler på spåren, men plötsligt är han spårlöst försvunnen. I ”Nirvanaprojektet” inser de att han nog inte har försvunnit av egen fri vilja utan att någon som vill använda hans droger för att få samhället att kollapsa håller honom fången för att pressa honom på detaljer.

Jag gillade det här. Det ibland lite stappliga språket som återfanns i ”Vredens tid” är som bortblåst och istället blåser det på som i värsta Hollywod-actionen (Dödligt Vapen, släng er i väggen!), fast lite mer svenskt, lite mer byråkratiskt. Kanske inte världens mest sofistikerade action, men ibland gillar jag när det smäller mycket!

Jag skall börja med att nämna att jag är väldigt förtjust i deckare. Inte Clive Cussler-stuken (dock skall jag erkänna att jag aldrig har gett honom en ärlig chans, han kanske överraskar?) utan Agatha Christie, Denise Mina, Val McDermid-stuket. Allt från lik i biblioteket och smarta gummor med stickningar till helgalna seriemördare som jagar skolflickor med stämjärn och det får gärna finnas twitches and turns som förvirrar och förblindar. Ju mer desto bättre. Dock har jag blivit lite allergisk (okej, jag gör undantag, är det snyggt gjort så älskar jag det i alla fall) mot trötta upprepningar av samma koncept och läser därför vissa författare bara i mindre doser.

Därför hade jag nog lite fördomar kring Vredens tid, eftersom radarparet är en gammal intorkad polis med emotionella problem och en ung, begåvad praktikant, också med emotionella problem. Dock släppte det rätt fort eftersom deras relation känns mer avslappnat och naturligt än vad jag förväntade mig och jag sögs snabbt in i historien, även om de första 50 sidorna kändes lite som om författaren kände sig fram väldigt mycket, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom det är en debut, men förutom just det så märks det inte av att Tegenfalk inte redan har en radda böcker bakom sig. Sedan är det full fart framåt och jag måste erkänna att jag sträckläste resten av boken.

En våg av mord löper genom Stockholm och förövarna tillhör alla en mycket ovanlig samhällsgrupp; de är alla anställda av Stockholms tingsrätt. Alla har samma symptom, de överfalls av en plötslig vrede och slår ihjäl den närmaste personen de kan hitta, i de flesta fall familjemedlemmar. Ingen av dem minns riktigt vad som har hänt efteråt, bara själva ilskan som kom till dem. Snart inser man att de har blivit drogade, men ingen av dem har några spår till vem det kan ha varit som gjorde det. Kriminalinspektör Walter Gröhn, äldre och ettrig, får i uppdrag att utreda det första mordet och till sin hjälp får han praktikanten Jonna de Brugge, ung och begåvad. Spåren de hittar hänger inte ihop och de blir allt mer förvånade över vad som kommer fram. När antalet mord växer så blir de dock utknuffade från utredningen, SÄK tar över och har sina egna teorier och då bestämmer de sig då för att fortsätta på egen hand, eftersom alla spår leder åt ett och samma håll. Men det är ett oväntat håll och inte ens säkert att det ens är vetenskapligt möjligt att deras misstankar stämmer…

Jag rycktes som sagt med i den här boken, jag gillar oväntade detaljer och har inga problem med att greppa handlingen och fokuset på en drog som väcker het, oförställd vrede. Hey, i princip alla härförare genom tiderna har haft sina egna metoder för att hetsa upp sina soldater och flertalet av dem med droger, så varför skulle det inte gå att framställa på kemisk väg? Borde i princip redan finnas, fråga FBI. Både Walter och Jonna, huvudkaraktärerna, funkar bra och deras samspel är underhållande. Jag känner dock en del för den medryckta Jörgen Blad, som både blir misshandlad, överkörd av både Jonna och Walter, samt kidnappad. Ibland är det inte lätt att vara grävande kvällstidningsjournalist.

När jag avslutade boken så sträckte jag mig direkt efter fortsättningen, vilket kändes oerhört skönt – det tar lite tid annars att få tag i fortsättningar i och med att jag bor lite väl långt borta och brukar få vänta i alla fall ett par veckor på att få tag i det jag söker.

Boken är ett recensionsexemplar från Massolit förlag.

Hilja är i sena 40-års åldern, arbetar i en blomsterhandel och bor ihop med sin tyranniska syster Karla. Deras far var aldrig gift med deras mor och när fadern dör i en hjärtattack så sjunker modern allt djupare ner i en depression som slutar med självmord. Under den jobbiga perioden är det systern Karla som får ta hand om Hilja och hennes bror Kristian, och hon tar ut all sin vrede och frustration på dem med hugg, slag och psykisk misshandel. När modern dör är Karla gammal nog att ta ansvar för Hilja, medans Kristian erbjuds att bo hos en vänlig vän till familjen och får möjlighet att gå i skolan.

Här skiljs syskonen åt deras relation bli i framtiden aldrig riktigt nära. Hiljas enda vän i barndomen är Jenny, en jämnårig flicka. Men när Jennys föräldrar skiljer sig så flyttar hon ifrån området de bor i och de tappar kontakten.

I nutiden är Hilja fast i blomsterhandeln medans Kristian driver egen mäklarfirma och Jenny, numera Jennifer, är en av Sveriges mest firade skådespelare. Hilja försöker att ta kontakt med Jenny, som konsekvent ignorerar henne, vilket gör att hon fokuserar sin ilska och sitt hat mot henne. När Kristian får erbjudandet att sälja Jennys fina villa hänger Hilja på, för att få en glimt av Jennys nya, tjusiga liv. När Hilja blir kvar i huset efter visningen så blir hon vittne till något riktigt obehagligt, något som får allvarliga konsekvenser för henne och hennes liv.

Det här min första bok av Inger Frimansson och det är absolut inte den sista, för den är riktigt, riktigt bra. Historien om nutid och dåtid kommer växelvis, långsamt kopplar hon ihop trådarna för läsaren, och för den som letar finns det förklarande glimtar överallt. Så bra, så finkänsligt i sitt språk och utan tvära kast och blodiga scenarion så väver hon ihop en riktigt otäck historia som får det att isas i magen på mig!

Danska Gretelise Holm tillhör de där författarna som jag håller stenhård koll på; deras utgivningstakt och när böckerna kommer i pocket. Pocket är viktigt i många fall – just nu kan jag knappt ens komma ihåg sista jag själv köpte en bok som var inbunden (vikt, ni vet, viktiga kilon fram och tillbaka mellan Sverige och Tanzania). Hon har hittills aldrig gjort mig besviken, för mig är hennes böcker lite som Rocky Road-glassen; jag vet vad jag får när jag köper den, ändå är det alltid en fin liten smaksensation varje gång jag äter den. Holm har också alltid en politisk känga med i sina böcker, vilket jag uppskattar något oerhört – det ger ett annat djup till den och har ett syfte till att få läsaren att tänka ett varv till.

Gretelise har en oerhört skön, avslappnad hjältinna, journalisten Karin Sommer, i 60-årsåldern som alltid är på bettet och nystar upp diverse historier, vare sig det handlar om mord på ålderdomshem eller hennes egen krokiga historia. Karin bor på Jylland och har ett rykte om att vara (eller har varit?) en bra, grävande och intelligent journalist.

Men nu börjar Karin bli trött; pojkvännen är svårt sjuk i cancer, hon själv har mindre än ett år kvar till pensionen och hon känner hur hon börjar slappna av lite väl mycket på jobbet och hon är lite ambivalent till hur det kommer att bli med allt. När hon då blir erbjuden att skriva en jubileumsskrift om ett stort, internationellt danskägt företag så tackar hon ja – både pengar, lite konstnärlig frihet och en skopa prestige, kanske precis det som behövs för att rycka upp sig igen?

Men efter lite grävande i företaget, en bjudresa till deras fabriker i Baltikum, ett paket från en orolig baltisk farmor som saknar sin sonson borta i Danmark och en försvunnen kollega så börjar saker och ting ge en fadd eftersmak. Så mördas den danska integrationsministern och Karin måste anstränga sig på riktigt för att få alla bitarna på plats.

Så, hur blev det nu med boken? Japp, jag har fått min Rocky Road-glass med ett rejält lager med politik på grädde på moset. Gretelise Holm gjorde mig inte besviken den här gången heller.

Cynthia, 14 år, försöker vara rebellisk, är ute och super med sin betydligt äldre pojkvän när hennes pappa hittar dem och släpar med henne hem till ett riktigt praktgräl. Rasande skriker Cynthia till sina föräldrar att hon hatar dem och önskar att de vore döda, innan hon tjurande somnar uppe på sitt rum.

När hon vaknar på morgonen är huset tomt och hennes föräldrar och äldre bror är borta. Det finns inte ett spår av dem, inga ledtrådar, inga meddelanden. I 25 år lever Cynthia i ovetskapen om vad som hänt dem, med deras försvinnande ständigt närvarande i sitt liv. Trots det lyckas hon skapa sig ett liv med man och barn och det är hennes man, Terry, som är berättarrösten genom historien. För att kunna en få skiljeväg i sitt liv, antingen kunna gå vidare eller få reda på vad som har hänt familjen så ställer hon upp i ett TV program om olösta brott. När programmet har sänts börjar saker och ting hända, små, nästan omärkliga saker, som gör att det står klart att något inte står väl till. Terry är dock inte säker på att det någon utomstående som orsakar dem, eller om det är Cynthia själv som mår så pass dåligt att det är hon som orsakar problemen omkring dem…

Den här boken hade det Perfekta Upplägget och jag hade Skyhöga Förväntningar efter alla positiva saker jag läst om den. Och den var (är) bra. Men… ibland när man hypar något för mycket, då liksom glider det en ur händerna. Jag läste cirka 35% av boken med tanken att ”bli bra nu, överraska mig, make me fly!” innan jag verkligen fastnade i den. Och det förstör verkligen en hel del. För, som sagt, den är bra och jag dras till slut, äntligen, med och kan njuta av den sjysta stilen. För den är verkligen välskriven och bra, och gillar man deckare så är det förmodligen en riktig hit. Men ha inte så fanatiska förväntningar, då sabbas ju bara skiten….