Emmas Bokhylla

Lyckades jag inte matcha det hela riiktigt snyggt?

Till att börja med så kan jag berätta att jag precis hade avslutat del ett i den här trilogin, ” Vredens tid, och tog den här (del två) direkt efteråt. Jag sträckläste den. Tempot är högt, intrigerna många, Leo Bragler är fängslad av galna, svenska extremister och Jonna träffar en kille. Nu skall jag inte gå in på för många detaljer för er som inte har läst boken (eller vill läsa del ett i lugn och ro utan att ha mina kommentarer och profetior ringades i bakhuvudet), men vi kan ta det lite försiktigt.

I ”Vredens tid” mördar vanligtvis beskedliga, stadgade medborgare plötsligt den person som råkar befinna sig närmast och kriminalkommissarie Walter Gröhn jagar efter den skyldige tillsammans med praktikanten Jonna de Brugge. Säpo inkallas och efter många vilseledande spår så inser de att det är den galne vetenskapsmannen (jag vet, det låter cheesy men jag gillar begreppet ” galen vetenskapsman”, ahhh…!) Leo Bragler, som förvildad av sorg efter hustrun och dotterns död i en trafikolycka. Han har bestämt sig för att hämnas på dem som lät rattfyllot som dödade hans familj gå i tidigare rättegångar och gör det genom sitt mästerverk – Drog X, som framkallar extrem aggressivitet hos dem som tar den. Gröhn & de Brugge är Bragler på spåren, men plötsligt är han spårlöst försvunnen. I ”Nirvanaprojektet” inser de att han nog inte har försvunnit av egen fri vilja utan att någon som vill använda hans droger för att få samhället att kollapsa håller honom fången för att pressa honom på detaljer.

Jag gillade det här. Det ibland lite stappliga språket som återfanns i ”Vredens tid” är som bortblåst och istället blåser det på som i värsta Hollywod-actionen (Dödligt Vapen, släng er i väggen!), fast lite mer svenskt, lite mer byråkratiskt. Kanske inte världens mest sofistikerade action, men ibland gillar jag när det smäller mycket!