Emmas Bokhylla

I all korthet.

 

I somras stack min svåger en bok i handen på mig. En kompis till honom hade skrivit den, svågern tyckte att den var väldigt bra och ville att jag skulle läsa den. Jag läste lite på baksidan, bläddrade i den och bestämde mig direkt för att den var tilltalande. Mycket tilltalande. Särskilt med tanke på att jag är intresserad av försvarspolitik (på hobbynivå, bör tilläggas) och tidvis har hängt med i debatten rätt bra. Boken var den egenutgivna "Kamrat .357" av Henrik Wennesund oh den har sedan dess bränt djupa hål i mitt nattduksbord (lässvackan förhindrar mig för tillfället att ta ett ordentligt tag i min läsning - men jag har aldrig glömt bort den).

 

Boken präntade sig fast extra mycket i mitt bakhuvud av en särskild anledning. Bara någon dag efter att jag fått låna den skickade svågern en länk till en ledare på DN.se - Lena Andersson hade läst boken och fann den både intressant och tankeväckade. Jag tycker mig läsa förtjusning i hennes text och blir märkbart upplivad varje gång jag läser den (ja, det här hänt några gånger), här är ett exempel:

"Att sammanfoga de fiktiva officerarnas intensiva avsky för Palmes säkerhetspolitik med deras senare lika starka avsky för Reinfeldts nedrustning är ett originellt och ögonöppnande grepp." (DN 160723)

 

Jag marinerar mig lite i Anderssons formuleringar, låter det mogna inför den kommande läsningen som jag förväntar mig ska bli god. Och för en gångs skull vågade jag faktiskt prata lite mer med en författare under en signering (Bokmässan under den gågna helgen). Just då var det ingen kö och jag kraxade fram till Lena att jag hade boken hemma och hade läst hennes text. Hon glittrade till och någon minut pratade vi lite om säjerhetspolitik och oväntade handlingar inom sköntlitteraturen. Inte på något sätt nydanande eller högflygande, men för mig som vanligtvis mumlar fram ett "Kan du skriva 'Till Emma', tack?" och sedan i nio fall av tio får tunghäfta så var det mitt svar på segertalet på en Oscarsgala.