Författarintervju: Marika King

 


Marika King, bild från hennes blogg

 

Marika King slog igenom 2009 med boken Supernova, om unga Lisa som efter examen från Handels får drömjobbet på en prestigefylld konsultbyrå i centrala Stockholm och genom det hetsiga och uppskruvade tempot sakta går mot ett enda mål – rakt in i väggen. Numera bor Marika King med sin familj i Kinondoni, Dar es Salaam, Tanzania, där hon skriver på nästa bok om Lisa.

 

Jag har träffat henne och vi har pratat om författarskap, litteratur och om hur det är att bo i ett av världens fattigaste länder. Vi börjar med att prata om den vardag som vi båda delar här i Tanzania, hur det kan vara att vara den enda europén i hela kvarteret, hur man så småningom lär sig att anpassa sig till viss del, men att ständigt leva med vetskapen att om man så bodde här under resten av sitt liv, så skulle man fortfarande vara
”den där mzungon” (muzung=vit människa).

 

 

EB = Emmas Bokhylla

MK = Marika King

 

 

EB: Din bok Supernova slog väldigt stort när den kom ut, och behandlar ett väldigt aktuellt ämne, känslan av att sitta fast i ekorrhjulet och inte vilja, eller kunna, ta sig ut ur det när man borde. Tror du att det fenomenet är något som alltid har funnits eller är det något som kommit på senare år?



MK: Hm. Både och. På ett sätt är det ett välfärdsproblem, å andra sidan har det nog alltid funnits mer eller mindre. Som utbrändhet. Stressforskaren Alexander Perski pratar om att utbrändhet egentligen också alltid funnits men att det gått under olika namn. Runt förra sekelskiftet och den industriella revolutionen pratade man om ”neurasteni” eller ”svaga nerver”. Han menar att det kommer vissa faser i samhällets utveckling där stora förändringar sker, och att det skapar en slags grundstress i samhället. Just nu handlar det om informationssamhället och kanske också om ”valfrihetssamhället”. Vi har så otroligt många val vi måste ta ställning till hela tiden! Vilken tandkräm ska jag köpa, vilken klänning känns som ”jag”, i vilken utsträckning ska jag sopsortera och vart i hela världen vill jag nu bo?

 

 

EB: En stor del av Supernova känns självupplevt, stämmer det?

 

MK: I stora drag är det självupplevt, men det ska ju bli bra litteratur också. Jag hade två målsättningar med Supernova. Den första var att skriva en bok man skulle ha svårt att lägga ifrån sig, både för att den är spännande men också för att den berör. Den andra var att det skulle kännas genuint och nära – att läsaren skulle ”bli” Lisa. Och då ska ju helst allt kännas självupplevt. Jag läste en gång att om man skriver i Jag-form så tror alla att allt är sant oavsett vad man säger. Jag tror det ligger någonting i det, men tycker inte att det känns särskilt jobbigt.

 

 

EB: Vad läser du just nu?

 

MK: Jag läser en bok som heter ” The position”, som jag blev nyfiken på när jag besökte A Novel Idea (Som bloggen har nämnt tidigare här! Kommentar från EB). Jag plockade bara upp den och den lät intressant, jag tänkte att jag skulle ge den en chans. Det är rätt kul att göra så, bara plocka upp något och se vad det är. På så sätt får man många överraskningar. Fast jag har inte hunnit så långt i den ännu, hittills har den varit sådär. En annan bok som jag nyligen har läst är Isobel Hadley-Kamptz’ ”Jag går bara ut en stund”. Den var tidvis väldigt bra.

 

 

 


Marikas nya bokhylla, som jag blev lite avis på, så fin och så mycket plats! Men,
som sagt, min galna katt är ju fortfarande galen, så det kanske är bäst att behålla dem i garderoben...

 

 

EB: Hur ser din läsning ut om man tittar på indelningar? T.ex. manliga/kvinnliga/svenska/utländska författare?

 

MK: Jag läser mycket svensk litteratur och en stor anledning till det är att jag vill behålla det svenska språket. Eftersom min man är engelskspråkig så kan det annars bli lätt att jag pratar en mix av svenska-engelska-swahili. Så det är nog till 80% svenska författare och cirka 80% av alla är kvinnliga. Jag känner ofta att de tilltalar och är mer intressanta för mig än vad många manliga författare är. Men om jag läser en bok och den inte lyckas fånga mig efter cirka 50 sidor, då brukar jag lägga ner den och läsa något annat istället.

 

EB: Finns det någon författare/genre som du helst undviker?

 

MK: Jag får nog äta upp det här någon gång, men jag är inte så förtjust i deckare. Särskilt inte med manliga, halvalkoholiserade före detta poliser i huvudrollen.

 

 

EB: Har du några böcker som du har läst som du känner har lämnat spår som kommer att finnas livet ut?

 

MK: Ja, det har funnits olika författare i olika delar av livet. När jag var ung, tonårig glamrockartjej så var det mycket ryska poeter som hängde med i handväskan. Jag älskade Majakovskij! Även ” Brott och straff” gjorde stort intryck på mig. Och ” Stäppvargen” av Herman Hesse var extra speciell. Jag minns inte handlingen helt och hållet längre, det är nog dags för en omläsning snart, men jag minns att när jag läste den så gick det upp för mig att man faktiskt kan vara flera personer i en, att man inte måste välja bland sina drömmar och att det kan finnas rum för mycket i en enda person – även om det är till synes vitt skilda saker som poesi, Afrika, rock’n’roll, och business!

 

EB: Vad är det bästa och det sämsta med att bo i Tanzania istället för i Sverige?

 

MK: Livet i Sverige är helt klart mer intensivt i jämförelse med den avslappnade livsstilen i Tanzania, under förutsättningen att allt fungerar här. När saker och ting inte fungerar så kan det däremot vara oerhört stressande och frustrerande. I Sverige är saker och ting välorganiserade, går något sönder så finns det ett maskineri att vända sig till, det finns inte allt på samma sätt här. Pajar generatorn och det inte finns el så måste man se till att ordna det på egen hand, annars händer det inget. Och man får perspektiv på livet genom vardagen här i Tanzania! Saker som knappt ens är viktiga i Sverige, för att vi tar det för självklarheter, är på liv och död här. Till exempel så går 80 % av Tanzanias befolkning på nästan 39 miljoner människor aldrig till läkaren. I Sverige blir folk urförbannade om bussen är några minuter försenade… Man lär sig att tänka om. En sak som är trist är att jag missar en del i jobbet när jag bor här. Det är många saker som jag måste tacka nej till eftersom det inte finns möjlighet för mig att delta i dem. Och jag har inte lika nära kontakt med läsarna, det är något som jag verkligen kan sakna.

 

 

EB: Du skriver nu på din andra bok, en uppföljare om Lisa i Supernova, som nu har valt en annan bana än det hetsiga karriärlivet. Kommer vi att träffa Lisa i Afrika?

 

MK: Självklart tar Lisa sig vidare, annars blir det ju inte mycket till fortsättning, men var och hur är för tidigt att avslöja. Det kanske inte är helt bestämt ännu, eller så kanske det är det… Lisa som person och hennes personliga resa är ju det som är mest intressant, samtidigt som jag vill känna att jag förmedlar något, insikter som jag tycker är viktiga. Jag plockar av egna erfarenheter, broderar ut, lägger till och drar ifrån, så att det blir den en bra och spännande historia som också berör.

 

 

Marika visar sitt skrivschema där hon har lagt upp handlingen och händelser

 

EB: Och, avslutningsvis, om du just nu fick önska dig vad som helst, vad skulle det vara?

 

MK: Om jag bortser från önskan om fred på jorden och ett slut på världssvälten så skulle jag gärna se att mina böcker säljer bra, kanske till och med blir filmer, så att jag kan tjäna lite bättre på att skriva och känna mig trygg i det. Det vore fantastiskt!

 

 


Författarintervju: Barbara Voors

Foto: Rabén&Sjögren
Efter att ha läst "När elefanter dansar" av Barbara Voors (du kan läsa om det här) så blev jag oerhört nyfiken på henne och hennes erfarenheter av det som vi tidigare kallade för "Tredje Världen", numera "Syd", så jag bestämde mig för att göra en intervju med henne via e-post och det fick jag! Det blev väldigt intressant och här kommer resultatet.
Jag hittade till dig som författare via ett slitet ex av en av dina böcker
på en sidogata i Arusha, Tanzania, där en man stod med en överlastad kärra
och försökte kränga böcker. Hur känns det att höra vilka kringelikrokar ens
böcker egentligen tar för att nå sina läsare?



Underbart. Hoppas också att han tjänade en hacka på boken! Jag tänker ofta
så: mina böcker är inte mina i samma sekund de går i tryck, de är läsarens.
Där finns inte längre någon kontroll, vilket är precis som det ska vara.

Bokhandlaren i Arusha, som jag köpte Barbaras bok av, 2009 om jag
inte minns fel. Bilden är tagen 31 Juli 2010

Sedan du reste runt i Tanzania 1993 och skrev din bok "När elefanter
dansar", har du besökt landet igen och träffat några av de människor som du
skriver om i boken?

Nej, tanken har slagit mig men jag tror nog att det vore bättre om jag tog
ett helt annat land och skrev en reseberättelse till.


I boken känns det som det var en oerhört omvälvande upplevelse att resa
runt i Tanzania, hur reagerade du när du kom hem till Sverige?


Jag kände mig länge lika hudlös som jag var när jag kom till Sverige som
11-åring efter sju år i Iran. Det är något med livets verkliga villkor som
berör en starkt när man bor och reser utanför väst. Människor kämpar så hårt
för sin överlevnad att allt oväsentligt skalas bort. Det viktigaste i livet
är relationer, det vet alla som har satts på prov.


Det sägs att "den röda jorden" kryper in under skinnet på alla som spenderar
en längre period i Afrika och stannar där för alltid. I mitt fall tror jag
att det stämmer, gör det i ditt?


Ja. Minns att min pappa sa något liknande inför min resa till Tanzania,
kanske fick jag med det i boken till och med?


Din reseberättelse från Tanzania fick mig att se omkring mig på ett annat
sätt, det kändes som om jag nu ser saker och ting med ett annat djup. Har du
några planer på att skriva fler reseberättelser?



Ja. Har väntat tills våra döttrar skulle bli större, vilket de nu är. Inga
ursäkter kvar, annat än att finna finansiering.


Du är oerhört engagerad i olika biståndsfrågor. Tycker du att inställningen
till länderna i Syd har förändrats något under de senaste åren?


Oj, svårt. Kanske att man mer ser vad som faktiskt FINNS i dessa länder, i
stället för det som INTE finns. Något som också var mitt syfte med att
skriva När elefanter dansar. Fler satsar ju i dag på mikrolån samt verkliga
affärer med Syd.



Du bodde under flera år under din tidiga barndom i Iran och berättar en del
om dina upplevelser i dina krönikor, bland annat om en bilresa som påverkade
dig för livet. Du beskrev hur du utanför bilen ser fattiga människor som
tigger för första gången och hur det påverkade dig. Kan den här händelsen
vara en av anledningarna till ditt stora engagemang?



Kan vara. Eller bara en episk eftergeneralisering! Minns bara tidigt en
stark rättvisekänsla som barn, något som också togs på allvar av min pappa.

Varje dag när jag åker till jobbet möts jag av tiggare, allt från gamla
människor till handikappade, små barn och ensamma mödrar. Jag ger inte
längre alla pengar, inte heller orkar jag se dem i ögonen längre, jag vet
inte längre hur jag skall hantera situationen. Vet du om det finns det något
bra sätt att hantera den här känslan, och i sådana fall, hur? Och om man
vill engagera sig för att bidra till en förändring, vilket sätt skulle du
rekomendera?


Vilka bra frågor! Och just därför så svåra att besvara. Själv tror jag inte
på skuld, den bär inte. Alltså att vi skulle vara personligen skyldiga till
att vi har det bra och andra inte. Den känslan hjälper ingen. Däremot tror
jag på att behandla alla med värdighet, alltså att skapa så många värdiga
möten som möjligt. Ur det växer vad just du kan bidra med. Det är hemskt
svårt, jag vet.


Sverige har arbetat med bistånd under en väldigt lång period, sedan
1960-talet om jag inte har helt fel. Tycker du dig se någon skillnad i
attityden gentemot bistånd och biståndsfrågor sen den tiden du blev
engagerad fram tills nu?


Ja, som jag nämnde: att man i dag poängterar länders eget ansvar och kraft,
företags roll, människor egen kraft att växa ekonomiskt som genom
mikrokrediter. Förståelsen att det till stor del är kvinnor som bär
familjer, och därefter länders framtid.

För oss som gärna skulle vilja lära oss mer om biståndsfrågor, har du några
bra boktips?


Anders Ehnmark skriver alltid bra, liksom Per Westberg men jag vet inte om
de skriver om just Afrika i dag. Troligen finns den bästa litteraturen
skriven av afrikaner i exil, sponsrade av bra universitet i USA eller
England.



Och slutligen, om du fick önska vad som helst just nu, vad skulle det vara?


Att världen fortsätter utvecklas positivt, särskilt Afrika. Att jag
fortsätter växa som människa, och därigenom som författare. Att allas
familjer förblir säkra.

bloglovin bloggar Bokbloggar.nu
RSS 2.0