Emmas Bokhylla

Jag satsar hårt på julläsningen i år! Det blev novellsamlingen "It must be Christmas" med Jennifer Crusie/Donna Alward/Mandy Baxter, "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan" av Claire Sandy, "Let it snow" av John Green/Maureen Johnson/Lauren Myracle, "Christmas Eve at Friday Harbour" av Lisa Kleypas och "Maybe this Christmas" av Sarah Morgan. Jag hoppas att jag hinner med allihopa och att de ger mig den där glödande julkänsla som jag eftersöker. Vilka julböcker laddar ni med i jul?


#jullitteratur #christmas #christmasromance #romance #JenniferCrusie #ClaireSandy #SarahMorgan #LisaKleypas #JohnGreen #jul

Jag kunde ju inte låta bli att driva lite med den här boken när jag precis hade börjat läsa den, den var så full av alla ”obligatoriska” saker som ingår i en klassisk chicklitt. Det obligatoriska dilemmat, den obligatoriska dåliga självkänslan, den obligatoriske svåråtkomlige snyggingen och den obligatoriska bögkompisen. Och sedermera dyker den obligatoriska distraktionskillen upp, ni vet, han som huvudpersonen TROR är den rätte, men som visar sig bara vara en strulpelle som inte ens är värd att kyssa hennes skor. Men, ärligt talat, berättas det här på ett snyggt sätt så är jag inte den som är den (som A-Lo på The Bookpond påpekade – det ÄR alltid något charmigt med en Hat Shop on the Corner, så är det bara) och den här berättelsen har ALLA ingredienser för att göra en succé. Och jag läser hela, men succén uteblir.

Det är språket som sätter stopp för det. I början håller det på att driva mig till vansinne, även om det sedan blir lite bättre (eller är det jag som vänjer mig? Det kan vara så illa faktiskt). Det är sådär raktuppochned, lite som om när man bakar en tårta och har allt på plats, men glömmer att lägga på grädden/marsipanen/frukten som skall garnera den och visa den från dess bästa sida – allt finns med, men utan alla viktiga små detaljer som GÖR BOKEN! Lite ofärdigt, som ”Hon sa si och alla de andra tyckte att det var jättebra och så blev det så”. Inga utvecklingar, mycket rakt på sak, bara pang på rödbetan och alla håller alltid med, om deras konversationer ens finns med. Det glider lite som kniven genom solvarmt smör – inget motstånd, vad det än gäller. Lite trist, faktiskt. Inte ens när Strulpellen är otrogen och de gör slut händer något särskilt – bara smööör rakt igenom.

Aja, helt dåligt var det faktiskt inte. Hyfsad underhållning som innehållar allt man vill ha från en chicklitt, dock lite väl enkelt förpackad. Och som A-Lo (nej, Camilla!) sade,  det är verkligen charmigt med en hattbutik på hörnet, och det tjänar den här boken på. Helt och hållet hyfsat tidsfördiv, måste jag säga, ha dock inga högre förväntningar, det blir ni bara besvikna på.

UPDATE:

Meh, vad pinsam jag är, det var ju Camilla på Mind the Book/Läsdagboken som påpekade charmen i Hattshoppar på Hörnen och varför man tilltalas av dem. Det visste jag juh.

Ni ser , jag behöver verkligen semester nu, kan inte ens hålla koll på småsaker!

Dogs and Goddesses av Jennifer Cruise/Anne Stuart/Lana Diane Rich

Jag måste erkänna att jag var skeptisk när jag hittade den här på Nakumatt i Mombasa, 3 författare till 1 bok, brukar inte det bli…ojämnt och spretigt? Men, eftersom jag tidigare har varit rätt förtjust i Jennifer Cruise så bestämde jag mig för att ge den en chans.

Det var faktiskt en bra idé, för den innehöll alla de ingredienser, ofta rätt osannolika, som jag gillar. Lite antika myter och truliga, halvgalna Gudinnor (i det här fallet påhittade), lite matmagi (heeello magic cookies), lite husdjur med humor, små caféer, nyfunnen sexualitet samt rejäla förändringar. Allt detta fick plats i Dogs and Godesses på ett lite småputtrigt, förutsägbart sätt. För mig just nu, passade det alldeles, alldeles utmärkt och den slank ner på rekordfart!

Abby har ärvt sin mormors gamla café och återvänder till den lilla amerikanska staden tillsammans med sin hund för att undersöka den. Daisy har bott hela sitt liv i staden, arbetar med datorer, är lätt uttråkad och mycket irriterad över att hennes mamma dumpar sin ettriga hund på henne och drar till New York på shoppingresa utan att ens fråga om lov. Shar är universitetsprofessorn som gör slut med sin trista kille och inser att det inte bara är han som är trist, utan att hela hennes liv, förutom hunden, är lika tråkigt. Alla lockas de till att gå med sina hundar till Kammani-Gula’s lydnadskurs, men alla är också överens om att det är något som inte stämmer, vare sig med Kammani, dryckerna hon bjuder på eller det faktum att de nu kan höra sina hundar tala – på riktigt….

Mycket lättsmält och mycket underhållande. Friktionsfri. Jag gillade den verkligen, det var precis vad jag behövde, lite som att äta en maffig chokladmoussebakelse en regning, tråkig dag.

Dock kan jag inte låta blir att tänka; det är tre författare på omslaget, varav en är bästsäljare, en tydligen är hyfsat känd och den tredje knappt känd alls. Hur stora är oddsen för att en stackare fick slita det tunga författarlasset för att kunna få sitt namn på omslaget…? Man kan ju undra.

Simone har precis tagit examen från journalistutbildningen på öststatsuniversitetet och fått jobb på en rätt bra tidning i Los Angeles, allt för att komma så långt som möjligt från sin framgångsrika syster som är välkänd programledare för ett krimprogram. När hon väl har lyckats köra hela vägen till LA så möts hon av den dystra nyheten att tidningen har gått i konkurs och hon befinner sig nu utan jobb i en helt nu stad. För stolt för att åka hem igen så söker hon alla jobb hon kommer över, till och med på tabloidblaskan The Asteroid som är känt dels för att snoka reda på kändisvärldens alla hemligheter, dels för att göra det på de mest okontroversiella sätt. Simone’s första uppdrag blir att stjäla och rota igenom en känd stjärnas sopor och hon är nu säker på att hon inte kan sjunka lägre. När hon hittar en blodfläckig silverstiletto bland ruttna morötter och döda parakiter så är hon övertygad om att något inte står rätt till; bara några veckor tidigare så hittas en gammal C-kändis död, självmord tror alla, aven fast kvinnan har skurit halsen av sig, men hennes ena silverstiletto saknas… Simone fortsätter att rota runt i historien och snart visar det sig att det inte bara är C-kändisen som skurit halsen av sig, snart är det flera som gör samma sak och Simone har en stark känsla av att de inte gör det frivilligt…

Roligt, snabbt och spännande. Simone är en cool karaktär, med skinn på näsan och hon skyr väldigt lite, en kul omväxlig i en chicklitt. Boken överraskade mig genom att vara snäppet smartare, roligare och framförallt vassare än vad jag trodde när jag plockade upp den, vilket onekligen ger ett rejält plus i kanten. Gaylin har bara skrivit några få böcker till, men dem tänker jag definitivt ge en chans, när tillfälle ges.

Men, jag hittade en tidigare upplaga av Trashed och framsidan är värre än värsta kiosklitteraturen, designad för att säljas från hylla direkt vid kassan i en lagom sjabbig matbutik i vilken amerikansk småstad som helst. Skönt att Gaylin har fått uppsving; alla hennes böcker har precis kommit ut med chica, tecknade omslag. Hon är nämligen bättre än så, mycket bättre!

Jill White kommer från en obalanserad hippiefamilj i Georgia, har gått på stipendier genom tjusig prep-school (mobbad som attan) och bohemskt college (äntlige träffar hon riktiga vänner) och har arbetat sig upp i New Yorks mediavärld, först som Media Wonderkid när hon gör braksuccé av nya tonårsmagazinet Cheeky, senare som grundare av magazinet Jill, det vassaste och coolaste som funnits på flera år. Jill har precis köpts upp av ett större mediaföretag och för en gångs skull finns det massor av pengar och förmåner över för hennes tidning och personal. Jill är gift med Josh, pjäsförfattare, gravid med deras första barn och tycker att livet är ganska så underbart.

Men snart börjar saker och ting gå mer eller mindre åt helvete. Jill får plötsligt missfall och trots upprepade fertilitetsbehandlingar så blir hon inte gravid igen. Hennes nya chef börjar dra in förmånerna för hennes publikation, kräva allt större förändringar samt anställer en ny publicist som inte alls verkar kunna eller ens vilja sälja in tidningen till eventuella annonsörer. Långsamt inser Jill att hennes hårda slit under flera års tid långsamt håller på att malas sönder frågan är bara vad hon kan göra åt saken?

Jag gillade den här boken, den var annorlunda mot ”vanlig” chicklitt – inga taffliga kärlekshistorier utan fokus på något annorlunda, stenhård karriär (vilket i sig är rätt vanligt, det medger jag) och ofrivillig barnlöshet. Jill som karaktär är väldigt mänsklig, inte bara den där supersnälla tjejen som man alltid skall identifiera sig med, utan hon blir arg, sur, är egoistisk men samtidigt väldigt lojal med sina vänner och sin man. En person man gärna skulle ha som vän i verkliga livet. Jag gillar henne så pass mycket att jag förlåter det sockersöta slutet, som annars skulle ha gett mig diabetes….

Jag köpte den här boken på ISTs Annual Charity Bazaar och jag visste någonstans i bakhuvudet att det fanns en bok innan, men det tog ett tag innan polletten trillade ner. Hennes första bok om Agata Hansson heter Gravidchock och jag hade den hemma när jag bodde i Uppsala och det var liksom en karamell jag gick och sög på, jag skulle läsa den vid rätt tillfälle. Tjosanhejsan, det där tillfället kom aldrig och när jag flyttade ner till Tanzania så försvann den i en av alla de flyttkartongerna som står huller om buller hemma hos mina föräldrar och jag kommer förmodligen inte att få tag i den förens jag bestämmer mig för att flytta hem till Sverige, så omöjligt är det att reda i de där lådorna, inpackade i trånga utrymmen som de är och att släpa ut dem i snön nu till jul, det låter inte riktigt sunt.

Men i alla fall, den här boken går att läsas fristående. Det börjar med att Agata, kvällstidningsjournalist, och hennes kille Teo är på sjukhuset för att föda barn, vilket de också gör med buller och bång. Och de upptäcker att de har en liten bebis, helt plötsligt, och att livet är helt annorlunda än innan. Agata går hemma och är mammaledig, och överlever svettiga nätter, skrikig bebis, bajsblöjor och allt som hör därtill, men har svårt att gå in i den där extrema mammigheten som en del drabbas av. Visst, lilla Alex är underbar och hon älskar honom, men att gå in i hela svängen med babysim och babydans med kvinnor som verkar ha glömt alla sina hjärnceller på BB?! Nej, tack, här finns det roligare saker att göra, som att titta på TV hela dagarna, till exempel. Och längta tillbaka till farten och fläkten på Kvällstidningen. När chansen att vikariera ett par dagar dyker upp så hugger hon direkt, trots Teos ogillande och det är så underbart att vara tillbaka på jobbet, med fester, stress, deadlines och lite flörtande. Men när det blir mer än bara flörtande…?

Jag tycker att den här boken är rolig och lättslukad, jag hade kul när jag läste den. Inte rocket science, kanske, men fnissade en del, det gjorde jag. Något så bra som lite rolig, vass svensk chicklit, det trodde jag faktiskt inte att det fanns, så jag blev glatt överraskad! Jag kanske skall leta fram de där kartongerna i alla fall…? Och Belinda, när kommer nästa bok om Agata? Hallå?

Jane Darling har, enligt sig själv, ett ganska miserabelt liv. Hon jobbar på tursitbyrån i Edinburgh, har inte en enda vän i stan och en ganska så sunkig lägenhet. De på jobbet är antingen onödigt glättiga, med plumpa skämt och överdriven entusiasm, eller överlägsna strebers med siktet inställd på toppkarriärer inom turistbranschen. Förutom då chefen som har ett kontor i ett hav av rosa fluff och bilder på sina tre barn. Möjligtvis finns det någon som är ganska så trevlig, men Jane är inte helt säker på om det är en fasad eller en äkta person.

Efter att ha förlorat humöret på en extremt otrevlig kund och bett honom dra åt helvete blir Jane inkallad till chefen som bestämmer att Jane nog behöver lite extra uppmuntran och beslutar sig för att skicka henne till turistmässan i London tillsammans med kontorets karriärist Nr. 1 för att göra en mycket viktig presentation om Edinburgh för några utländska flygbolag. Väl på mässan så går presentationen riktigt bra, men efter ett storgräl med kollegan så bestämmer sig Jane för att gå på mässan själv och blir på kuppen riktigt full – så mycket gratisvin som möjligt har hon satt i sig för att dämpa den växande känslan av ångest och misslyckanden. Hon missar nästan tåget tillbaka till Edinburgh, hennes kollega pratar inte längre med henne och Jane bestämmer sig för att hon nu officiellt befinner sig på botten. När hon sitter och tjurar på tåget så upptäcker hon att någon som har suttit där tidigare har glömt en bok i sätet. En dagbok. Hon börjar läsa den och blir intresserad av personen, Richard, som skriver dagboken. Ja, till och med kär. För en person med sådana vackra tankar måste ju vara underbar, eller hur…? Så Jane bestämmer sig för att leta rätt på honom, med den fasta övertygelsen att om hon bara lyckas med det, så kommer allt att bli bra. Mycket bra, såå mycket bättre även vad det är nu…..

Min relation med Jilly Cooper är både lång och kort. Lång på det sättet att hon har funnits i mitt bakhuvud i säkert femton års tid, kort på det sättet att jag faktiskt inte har läst någon av henne förens i november 2009.

Det hela började med att något av de två-tre första åren jag gick på ridskola (vilket jag gjorde i nio års tid, jag saknar det fortfarande) så låg det ett slitet exemplar av Jilly Coopers Ryttare (Riders) på skrivbordet på kontoret i stallet och jag ville så gärna läsa den, jag med. På framsidan såg man en manshand som vilade på ena skinkan av en kvinnostjärt iklädd kritvita tävlingsridbyxor och blänkande svarta läderridstövlar. Syftet med bilden var ju att locka med något erotiskt, det fattar jag självklart nu, men den 11-åriga (12? 13? Inte helt säker) Emma såg det inte riktigt på det sättet, jag ville läsa den för att mina ridlärare läste den (antog jag i alla fall, varför skulle den annars ligga på kontoret i ett års tid?) och jag ville så gärna vara som dem. Modiga, duktiga ryttare som hade ridit Grand Prix och drev en ridskola, sådan ville jag också bli! Jag såg boken när jag var och handlade på Vessels med min mamma, men hon blånekade av naturliga skäl att köpa den och nu när jag väl har läst den, sisådär 15-17 år senare, så förstår jag absolut henne, jag hade nog onekligen haft rätt så svårt att förstå den.

Jag glömde nämligen mer eller mindre bort Jilly Cooper och hennes kvinnostjärtskramande omslag fram tills i november förra året. Visst, jag har reflekterat över henne när jag har sett hennes böcker i bokhandlar och ibland kollat priserna, men aldrig känt en sådan dragning att jag faktiskt ville köpa dem. Men, i november förra året så anordnade Little Theatre sin årliga julbazaar och i Dar Animal Havens stånd, där det bara såldes begagnade böcker för 2 000 shilling styck (ca 12 svenska kronor, jag tror jag köpte 20 styckna…) så hittade jag ett gammalt ex av Riders. För det priset var den ju värd och den fick följa med hem. Jag började läsa direkt och blev medryckt så pass att jag läste ut den på en vecka, trots att den är lite mer än 1 000 sidor.

Riders är en driven historia, fylld av hästar, tävlingar, konflikter och sex. Förmodligen vad man kallar
” tantsnusk”, men som jag egentligen skulle vilja placera som tidig chicklit. Skitrolig, ganska elak med en bitsk ton och oerhört underhållande när man är trött, utarbetad och behöver avkoppling. Jag gillade, det var precis vad jag behövde där och då. Så när jag hittade några fler Jilly Cooper böcker hos en kompis som sålde böcker för välgörenhet så köpte jag dem, däribland Wicked.

Wicked är ytterligare en tegelsten på 997 sidor och har potentialen att bli riktigt underhållande och kampen mellan den utslitna kommunala skolan med ligistelever som hotas av nedläggning och den fina, rikemansskolan Bagley Hall med sina snorrika societetsbarn (varav några är ungar till huvudpersonerna i Riders – de är båda del i Coopers The Rutshire Chronicles, vilket jag hade dålig koll på innan) är bra, rolig och underhållande, MEN, och det är ett stort men, så blir det ofta lite för mycket. Lite för tillrättalagt, lite för gulligulligt, lite för….ja, jag vet inte riktigt. Det känns som om Cooper tycker för mycket om lärarna och eleverna och vill dem alldeles för väl, och dels faller för att göra allt bra för dem, dels vill dölja det med att anordna diverse obehagligheter. Alltså, skulle jag skriva en bok så skulle jag förmodligen också falla i samma fälla utan att lägga märke till det, men som läsare så märker man det alldeles för väl, men får det under näsan, in under huden. Det tog mig betydligt längre tid att läsa ut den här boken, trots att jag hade med mig den på senaste flygresan fram och tillbaka till Sverige, plus 6 timmars väntetid på flygplatsen i Doha. Sedan blev den liggandes under hela vistelsen i Sverige, den var inte tillräckligt bra för att dra fram då, jag avslutade den inte förens jag kom tillbaka till Dar es Salaam. Det är fortfarande en ganska underhållande bok, med många av de ingredienser som jag gillar med Cooper, men man behöver nog ta pausar när man läser det, annars kan man få det besvärligt med allt sockret.

Yana Ivanova är, trots sin ungdom, en levande Hollywood-legend. Vacker, begåvad, ödmjuk och tillsammans med sin pojkvän, såpaskådisen Jimmy, ett av de mest Lyckade Paren som respekteras av alla. Hon har en solskenshistoria bakom sig, uppvuxen i en liten stad någonstans mellan Moskva och Novosibirsk, upptäckt under en skolresa till England vilket ledde till en kometkarriär inom filmen.

Nu bor hon i ett stort lyxigt hus i Hollywood Stjärne-liv, med all ångest och problem som det tillför. I huset bor hennes pojkvän Jimmy och hennes assistent Penny. Penny anser sig vara på toppen av sin karriär – hon är lyxversionen av en assistent, som ser till att Yana får alla treats som hon behöver och gör att hon kan prestera i alla lägen. Penny är också känd för att festa och ligga runt en del, men vad (nästan) ingen vet är att enda anledningen till att hon gör det är för att dölja det faktum att det är hon, inte Jimmy, som ligger med Yana.

För Jimmy är egentligen bara en inhyrd pojkvän, som mot en skjuts i karriären (och bra betalt) agerar som Yanas kille, för att det gagnar dem båda. Enligt både Yana och hennes agent Felix så finns det inga lesbiska SuperStjärnor, för de som har kommit ut har det snabbt gått utför, och det vill ingen skall hända Yana, alltså måste det till alla pris döljas. Och Penny, som egentligen vill ha ett vanligt liv med Yana, måste foga sig, annars finns det ingen plats för henne kvar i Yanas liv.

Allt rullar på och fungerar rätt bra, fram till dess att det börjar dyka upp anonyma hotbrev från någon som verkar vet hur det ligger till i huset, och som inte alls skulle dra sig för att släpa fram allt i offentlighetens ljus. Yana och Penny måste nu göra allt de kan för att hitta den som hotar dem och ser till att göra sig av med problemet och det är fort, innan någon slår på stora mediatrumman…

Det här är den första boken jag har läst av Stella Duffy, jag hittade den i rea-korgen på A Novel Idea och jag blev verkligen glatt överraskad! Baksidetexten fick den att låta lite halvtrist och jag har väntat rätt länge med att läsa den, men oj, fel jag hade! Jag njöt verkligen av det krispiga språket och det faktum om att jag hade kommit över en chick-litt som inte följde det vanliga konceptet och var full av överraskande twists and turns! Och sen är jag hjärtligt trött på att det ofta inom just chick-litt skall finnas en homosexuell side-kick, alltid killar, aldrig några ordentliga utvecklade karaktärer (som inte är stereotypa). Kanske har jag läst fel slags chick-litt (tips mottages tacksamt), men det är var verkligen en frisk fläkt och jag sträckläste sista halvan av boken, ivrig att få reda på vem som lurar vem i hela historien!

Den här boken kom i det medierus som följde efter Weisbergers tidigare bok, Djävulen bär Prada vilket gjorde att alla läste den och även om den inte blev lika omtalad som som den tidigare boken, så blev Everyone worth knowing lite av en snackis. Jag följde inte med den strömmen, för just böcker och filmer som blivit så oerhört omtalade, kan ibland både locka och stöta bort mig. Jag både vill och inte vill. På grund av det här så har jag både Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Underdog av Torbjörn Flygt liggandes hemma i Sverige. Köpta när de var på höjden av sin popularitet, men ligger fortfarande kvar på min Måste-Läsa-Så-Fort-Som-Möjligt-Lista. Everyone worth knowing kom inte ens till det stadiet.

Förens i september när jag stod på en gata i Arusha, norra Tanzania, tillsammans med en av företaget jag jobbar åts återförsäljare. Vi tittade på små bord fulla med begagnade böcker och då fick jag syn på det slitna ex som skulle bli mitt. När jag tvekade om priset så betalade raskt återförsäljaren boken, och menade att nu behövde jag ju inte fundera längre. Sedan blev den liggandes ett tag, men när jag rest mig ur min lässvacka så fick jag tid för den. Och det gick ju.

Bette har jobbat på en bank i fem långa, tråkiga och utmattande år. En dag får hon NOG och säger upp sig, till sin egen förvåning, på stående fot. Genom en kontakt som hennes morbror, den kända skribenten, har, så får hon ett prestigefyllt jobb på PR-firman Kelly and Company och snart börjar världen gå fortare och fortare. Snart upptäcker Bette att hon inte bara får betalt för att festa järnet, utan dessutom har en officiell pojkvän som hon förväntas dra publicitet ur, ett gäng knarkande kollegor samt en skvallerjournalist som rapporterar hennes minsta steg. Är verkligen livit precis så som hon vill ha det, egentligen…?

OBS! Spoliers!
Boken är helt okej för att vara chicklit, rätt underhållande och ganska så rolig på sina ställen, men jag kan inte låta bli att störa mig på vissa saker. Till exempel så fattar jag inte att någon är så korkad att hon inte förstår att killen som älskar att kladda på henne när hon står framför kamerorna men inte vågar ta i henne när de är ensamma är gay (och HUR kan hon bli upprörd över det?) och så tycker jag inte om att man ger upp när man är mitt i smeten av ett viktigt arrangemang och väljer att bara gå och lämna de som står kvar att reda upp röran. Sjukt osolidariskt och jag skulle störa mig som fasiken på det i verkligheten. Men annars, helt okej underhållning!

The Sugerqueen är en rätt lågmäld historia om Josey som under hela sitt liv har hållits i stramt ledband av sin numera åldrade mor. Som ett straff för att hon var så svårhanterlig som barn och är så lik sin bortgånge fader, ser modern till att Joseys hela liv kretsar kring att göra hennes till lags och se till att hennes liv blir så bekvämt som möjligt.  Josey själv har för länge sedan gett upp och följer lydigt allt som hennes mamma beordrar henne till, men gör i hemlighet uppror i sin garderob – med resetidningar, romantiska böcker och godis. Men en morgon när hon vaknar, så sitter det en överraskning av det obehagligare slaget i hennes garderob. En överraskning som förändrar hela Josys liv.

Sarah Addison Allen förtrollade mig med den tidigare boken Garden Spells, jag föll som en fura (även om den hade kunnat utvecklas på många sätt) och den var…ja, magisk, helt enkelt. När jag då öppnade The Sugarqueen så hade jag skyhöga förväntningar, och alla vet ju vad man brukar få för sådana. Men den här gången blev jag inte alls besviken, utan däremot stärkt i min uppfattning att Sarah Addison Allen är en författare i min smak!

Jag har varit förtjust i Fiona Walker ända sedan jag köpte ett slitet ex av ” Lucy Talks” för 20 Bath (ca 5 kr) på en av de mysigaste bokhandlar jag någonsin satt min fot i. Den låg (ligger förhoppningsvis kvar) i Chiang Mai i norra Thailand och drevs av en äldre brittisk dam och hennes thailändska man. De hade en mycket välsorterad second hand bokhandel på en liten gata (jag har glömt vilken, det var länge sedan, men jag hoppas att jag hittar tillbaka den dagen jag åker tillbaka!) tillsammans med två-tre andra bokhandlar och den hade ett litet café inne i butiken. De serverade den mest fantastiska fruktsallad med krämig vaniljglass och jag som hade varit på resande fot i över två månader trodde att jag hade kommit till himmelriket när jag åt den tillsammans med en spritzer på vitt vin. Damen satt alltid vid ett av borden och stickade och när hon såg mig och min glasslycka så utbrast hon något i stil med ” Well dear, I see it’s your splurge day today!”. Sedan dess har ” splurge” varit ett av mina favoritord.    ”Lucy talks” läste jag ut på en strand i södra Thailand mer än en månad sedan och med den brittiska damen och den krämiga vaniljglassen i bakhuvudet så älskade jag den.

”Four Play” är den tredje boken jag läser av Fiona Walker och jag börjar skönja ett mönster i hennes böcker, men hittills så stör det mig inte alls, inte det minsta. Det finns ett stänk av brittisk societet, unga förvirrade bohemiska kvinnor, frustande hästar och en stor grad förväxlingar. Och hittills så funkar det väldigt bra för mig! I ”Four Play” är det Dilly Gently, som nyligen har fått sitt hjärta krossat och hennes intrigerande vän Nell som är huvudpersonerna. Dilly och Nell lär känna musikern Magnus och det slår gnistor mellan Dilly och Magnus, men det gör det också mellan Nell och Magnus. När Nell deklarerar sin förälskelse i Magnus så bestämmer sig Dilly att det kanske är bäst att vara tyst och träffa någon annan, vilket hon också gör – Nell’s bror Flipper. Men Flipper är inte den mest hänsynstagande person man kan tänka sig, utan ganska så rå och det ena leder till det andra… Men, Dilly har ovetandes väckt sympatin hos Magnus’ bästa kompisar, de tre systrarna som kallas The Three Disgraces, och utan att veta om det har hon nu hjälp från oväntat håll.

Fiona Walker har ett enkelt och flödande språk som för mig är oerhört tilltalande och jag är löjligt förtjust i de litterära referenser som hon sprider omkring sig. Hennes böcker är både smarta och roliga, OCH strået vassare än de allra flest böckerna som finns inom genren. Nu för tiden har hennes böcker också passande omslag – riktigt snygga teckningar av en illustratör som har riktigt bra humor(tyvärr har jag inte hittat något namn). Jag har sett hennes tidigare böcker i andra omslag och de är sexiga – på samma sätt som 80-talsomslagen till Harleqin’s Galmour serie är sexiga. Det är lååånga ben i röda skor, röda läppar som dricker rött vin etc. som tydligt hör hemma i tantsnusk genren á la Jackie Collins. Inget fel med det i sig, det är precis det jag vill ha när jag läser tantsnusk, men rätt skall vara rätt, förpackningen säger mer än vad man tror. Nu har Fiona Walker hamnat i rätt genre där hon hör hemma!

Lindsey Parker tillhör Londons unga elit och trots sin gedigna utbildning har hon inget större intresse av att börja arbeta, utan hennes två stora intressen är att jetsetta runt i Europa samt att ta hand om sin älskade pappa som är änkling sedan lite mer än tjugo år tillbaka. Hennes pappa anser sig dock inte behövas tas om hand om, utan träffar den bra mycket yngre Karen och bestämmer sig för att han nu vill gifta om sig.

Lindsey avskyr direkt Karen, hon är vulgär, chav och med sina enkla intressen så bestämmer hon att Karen är helt fel för hennes pappa, det här kommer att krossa hans hjärta och det bestämmer sig Lindsey för att sätta stopp för. Och det lyckas hon med, dock med resultatet att Karen nästan stryker med på kuppen, vilket Lindsey egentligen inte ser som något negativt. När Lindsey’s far får reda på vad som hänt så slänger han ut henne och hon får för första gången i sitt liv lära sig att ta hand om sig själv. I hennes ögon blir situationen ohållbar och hon bestämmer sig för att försöka får ihop Karen med hennes pappa igen, bara för att göra saker och ting bra. Men, det stora problemet är att Karen redan har träffat någon annan…

Den här boken var en liten pärla i högarna av skit man brukar få gräva igenom i chicklitträsket! Jag hade oerhört roligt när jag läste den och har kommit på mig själv att tänka på den flera gånger under tiden som har gått sen dess. Av naturliga skäl inte Nobelpriskvalité, men vem vill det när det är chiklit man läser…?

Precis som i Pastures Nouveaux, som jag skrev om i går, så längtar huvudpersonerna i boken bort från London och vill flytta ut på landet. Rowena och Markus, tillsammans med sin son Tod, är nyblivna bybor och har höga förväntningar på det nya livet. Självklart blir det inte som de har tänkt sig, speciellt inte eftersom Markus , som pendlar till London, verkar jobba mer och mer, utan att ha det minsta intresse av att spendera mer tid med familjen. Ganska snart så börjar Ro misstänka att han har en affär med någon inne i staden, varför skulle han annars jobba över alla sena kvällar, alternativt sova över?

Den här boken började bra, men jag måste erkänna att den väldigt fort stagnerade och så här i efterhand funderar jag på hur det kommer sig att jag faktiskt läste klart den. Tror att det beror på att jag inte gillar att ha oavslutade saker omkring mig, eller om jag faktiskt ville se om Rowena ryckte upp sig och började ställa krav i reaktionen (vilket hon egentligen aldrig gjorde) för den var verkligen inte värd min uppmärksamhet ända till slutet.

Det som störde mig mest i hela boken var de två huvudpersonerna; Markus, egoistisk och ganska så otrevlig mot sin familj och Rowena, mesig och undflyende, utan att på något sätt sätta ner foten och ställa Markus mot väggen, trots att han beter sig som ett svin i princip från flytten från London. Jag fick bara lust att ta henne i armen, skaka om henne och sedan förklara problematiken med att aldrig bli förbannad över att ens partner totalignorerar det gemensamma barnet.

Läs inte! Om det nu inte är så att ni behöver en anledning till att bli rejält irriterade….

Rosie, bokens huvudperson, är Londonbo och illustratör, och börjar bli hjärtligt trött på att bo inne i stan. Hennes late sambo, Mark, däremot, är inte det minsta intresserad och fokuserar all sin strävan på att avancera på tidningen som han arbetar på. När han däremot plötsligt får chansen att skriva en krönika i tidningen han arbetar på, och inriktningen måste vara den senaste trenden – livet på landet, så får han eld i baken och blir genast intresserad. Tillsammans letar de frustrerat efter ett boende och när de tillslut hittar ett, i en by full av celebriteter, inte långt ifrån London, så verkar idyllen perfekt, om än ganska så dyr. Till samma by flyttar även nyrika golddiggern och filmstjärnewannaben Samantha med sin make Guy och när hon bestämmer sig för att bli byns nya huvudperson så börjar det att röras om i grytan.

Den här boken är både en klassisk chicklitbok, samtidigt som den har det där lilla ”extra” som gör att den ändå känns fräschare än vad böcker i genren vanligtvis brukar göra. Den känns inte som om den helt och hållet är stöpt efter den klassiska formen utan bjuder på en del överraskningar och jag erkänner att det piggar upp! För den som letar efter bra avslappning och ett kvickt språk så kan jag definitivt rekommendera den! Själv skall jag se till att läsa mer av Wendy Holden i framtiden.