Emmas Bokhylla

Den här boken kom i det medierus som följde efter Weisbergers tidigare bok, Djävulen bär Prada vilket gjorde att alla läste den och även om den inte blev lika omtalad som som den tidigare boken, så blev Everyone worth knowing lite av en snackis. Jag följde inte med den strömmen, för just böcker och filmer som blivit så oerhört omtalade, kan ibland både locka och stöta bort mig. Jag både vill och inte vill. På grund av det här så har jag både Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Underdog av Torbjörn Flygt liggandes hemma i Sverige. Köpta när de var på höjden av sin popularitet, men ligger fortfarande kvar på min Måste-Läsa-Så-Fort-Som-Möjligt-Lista. Everyone worth knowing kom inte ens till det stadiet.

Förens i september när jag stod på en gata i Arusha, norra Tanzania, tillsammans med en av företaget jag jobbar åts återförsäljare. Vi tittade på små bord fulla med begagnade böcker och då fick jag syn på det slitna ex som skulle bli mitt. När jag tvekade om priset så betalade raskt återförsäljaren boken, och menade att nu behövde jag ju inte fundera längre. Sedan blev den liggandes ett tag, men när jag rest mig ur min lässvacka så fick jag tid för den. Och det gick ju.

Bette har jobbat på en bank i fem långa, tråkiga och utmattande år. En dag får hon NOG och säger upp sig, till sin egen förvåning, på stående fot. Genom en kontakt som hennes morbror, den kända skribenten, har, så får hon ett prestigefyllt jobb på PR-firman Kelly and Company och snart börjar världen gå fortare och fortare. Snart upptäcker Bette att hon inte bara får betalt för att festa järnet, utan dessutom har en officiell pojkvän som hon förväntas dra publicitet ur, ett gäng knarkande kollegor samt en skvallerjournalist som rapporterar hennes minsta steg. Är verkligen livit precis så som hon vill ha det, egentligen…?

OBS! Spoliers!
Boken är helt okej för att vara chicklit, rätt underhållande och ganska så rolig på sina ställen, men jag kan inte låta bli att störa mig på vissa saker. Till exempel så fattar jag inte att någon är så korkad att hon inte förstår att killen som älskar att kladda på henne när hon står framför kamerorna men inte vågar ta i henne när de är ensamma är gay (och HUR kan hon bli upprörd över det?) och så tycker jag inte om att man ger upp när man är mitt i smeten av ett viktigt arrangemang och väljer att bara gå och lämna de som står kvar att reda upp röran. Sjukt osolidariskt och jag skulle störa mig som fasiken på det i verkligheten. Men annars, helt okej underhållning!