Emmas Bokhylla

Jag satsar hårt på julläsningen i år! Det blev novellsamlingen "It must be Christmas" med Jennifer Crusie/Donna Alward/Mandy Baxter, "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan" av Claire Sandy, "Let it snow" av John Green/Maureen Johnson/Lauren Myracle, "Christmas Eve at Friday Harbour" av Lisa Kleypas och "Maybe this Christmas" av Sarah Morgan. Jag hoppas att jag hinner med allihopa och att de ger mig den där glödande julkänsla som jag eftersöker. Vilka julböcker laddar ni med i jul?


#jullitteratur #christmas #christmasromance #romance #JenniferCrusie #ClaireSandy #SarahMorgan #LisaKleypas #JohnGreen #jul

Jag frossar i "Vårjakt i Rosengädda" och fylls av intensiv lust att baka, gå barfota och odla min mer bohemiska sida. Och gråter en skvätt på slutet.

...eller vad man nu kan kalla det.

Jag måste inleda det här inlägget med att berätta att jag verkligen gillar Emma Hamberg och har gjort det sedan...ja, det minns jag inte, men någonstans mellan, eller rättare sagt mixen av år då Singel i Stan-stripparna, hennes avslut av Fröken Sverige och VeckoRevyn och hennes första bok, "Mossvikenfruar" härjade fritt så tror jag att jag blev kär. Och jag läste inte ens VeckoRevyn. Det är något med henes om gör mig glad, så jäkla glad och det var det enda jag kunde tänka på under de första kapiteln i boken. Hur glad jag var över att läsa just hennes bok. Jag blir nästan alltid glad när jag läser om Emma Hamberg, om det är hennes serier, artiklar hon har skrivit, hennes matblogg (som jag iofs inte följer regelbundet) och hennes böcker. Jag blev dessutom lite grön av avund när jag läste ett Hemma-hos-reportage om henne - ett sådant kök vill jag också ha! Hon är en sådan person som jag väldigt gärna skulle vilja vara vän med, men samtidigt förmodligen skulle bli ganska Starstruck av och knappt få fram ett pip, om jag nu skulle springa på henne på ICA. Ungefär här slutar jag, nu skall vi inte göra det alltför obehagligt och använda för mycket vackra ord så jag börjar framstå som knepig. Eller, knepigare än vad jag egentligen är, vi är nog alla lite knasiga till mans.

I alla fall, let's cut to case.

Boken handlar om konstnären Maja, som tillsammans med sin äldre, berömde konstnärsmake bor ute på en ön mitt ute i en sjö. De bor i ett gammalt sommarslott, mer eller mindre intakt med tjusiga möbler, 1800-tals kläder och en tjusig (numer oanvänd) pool. Maja har egentligen jäkligt tråkigt ute på ön, för det går inte speciellt bra med hennes skapande och det har det inte gjort på bra länge. Rent skitdåligt, till och med. Ön börjar kännas trång och till råga på allt vill hennes man inte längre ligga med henne, så situationen är rätt pissig, trots slott och egen ö. För att få göra något eget och få lite variation så bestämmer sig Maja för att starta en simskola för vuxna, något som först verkar bli en riktigt hit, men efter skräll med massor av abokningar så står hon där med tre ynka deltagare. Det är Tonårskillen, Kulturkvinnan och Trädgårdsodlaren, som alla vill lära sig simma. Och Maja bestämmer sig för att köra så det ryker, trots att det bara är tre deltagare kvar. Vad hon inte hade räknat med är att alla tre kommer med sitt egna emotionella bagage och blandar man det ena med det andra så kan man aldrig riktigt vara säker på i förväg vad som kommer ut i andra änden...

Jag gillar, som jag redan har varit rätt tydlig med, Emma Hambergs stil, hennes böcker gör mig överlag väldigt glad. Så även den här. Till och med tillräckligt glad för att jag skall svälja sådana saker som egentligen skulle störa mig. Som att någon har ett 1700-talsslott som bara råkar vara fyllt med massa gamla tjusiga peruker och kläder, som bara råkar bli sexiga och härliga när man drar ihop till maskerad, med ens coola konstnärspolare som bara råkar fortfarande orkar vara exklusiva, härligt avslappnade och still going strong. Men, det är sådana saker som jag gärna skulle vilja uppleva, som gärna får hända i min värld, så då unnar jag definitivt de ömhetstörstande personerna i Hambergs bok att det händer dem. Så kan man bara ha lite överseende med sådana detlajer, så är det här en glad och rolig bok, äkta feelgod med fokus på att ta tillvara det som är viktigt här i livet, äkta avslappning och jag klämde den på planet från Stockholm till Doha när jag flög hem sist, så bra var den!

Jag var väldigt förtjust i Carin Hjulströms debut, "Finns inte på kartan" och hennes huvudperson, Frida Fors, när jag läste den i januari och blev därför väldigt nöjd när jag hörde att det var en fortsättning på ingång. Dock blev jag lite avskräckt när jag från flera olika håll (håll som jag vanligtvis brukar vara överens med) hörde besvikna röster om den nya boken - jag vill gärna inte bli besviken, precis som alla andra, och bestämde mig för att avvakta med att läsa den. Så att det fick lägga sig lite.

Men, någon dag innan avresa från ön så stod jag på ICA och provianterade (ni vet, sådant som inte finns i Afrika, som mjukost, knäckebröd, choklad och pås-såser) så såg jag "Hitta vilse" i ett stånd intill kassorna och jag kunde inte hålla mig och högg den direkt.

Och jag blev inte besviken, inte alls, faktiskt. För det var nästan precis vad jag förväntade mig. Frida Fors har tagit sin journalistexamen och har precis fått Det Alla Journalister Drömmer Om - fast jobb på Aftonpressen! Samtidigt har hon hittat en fet andrahandsvåning som är to die for. Hon tror att det är alldeles för bra för att vara sant, och som vanligt i sådana situationer så visar det sig att det faktiskt är det - innan hon ens har hunnit skriva på anställningskontraktet så kommer det ett sparpaket och hon är ute utan så mycket som en extra krona och med ett kontrakt på sex månader på en svindyr lägenhet. Panik utbryter och när hon inser att hon inte ens kan låna av sin far, den välkända kokboksförfattaren med ny familj och tjusigt hus i Spanien, ja, då är goda råd dyra. När hon får ett mycket exklusivt jobberbjudande som informatör för en nystartad firma så ställs hon inför ett svårt val - isidåsätta sin journalistiska trovärdighet för ett säkrad ekonomi?

Jag gillade den här boken, tycker att den är snabb, rolig och lättläst. Mysig, tror jag också skulle passa bra. Och eftersom jag var rätt övertygad om att det var så den skulle vara så sparade jag den till ett tillfälle då det var precis det jag behövde, vilket såklart gjorde att kemin blixrtade till lite. Dock måste jag säga att jag ibland kan tycka att Frida Fors är lite väl blåögd. Till exempel, kollar man inte upp ordentligt vilka arbetsuppgifter och åtaganden man har innan man tar ett jobb? Även om det lockar med en fet lön? Låter man en manisk kille man träffat på en dejtingsajt skjutsa en till Småland? Tror inte det. Inte jag i alla fall. Men förutom just de störningsmomenten så blev jag nöjd och hoppas till och med att det kommer fler böcker om Frida!