Emmas Bokhylla

Jag har faktiskt inte läst boken Eat, Pray, Love (Lyckan, Kärleken och meningen med livet på svenska), utan när den boomade som mest (även här i Tanzania hittade man dem på gratisblaskornas boksidor) så avfärdade jag den som mumbojumbo och tog inte i den med tång ens. Har fortfarande inte gjort det.

Nu har den kommit som film med Julia Roberts i huvudrollen och i går var jag, till min egen stora förvåning, och såg den.

Det var en ganska trevlig film om att göra upp med sin existensiella ångest, gärna i strålande vackra miljöer (Italien, Indien, Bali), och lära sig älska sig själv. Och det är något jag kan förstå, det här med att inte veta sin mening, inte hitta "sitt ord"(som de säger i filmen) och känna sig i sådan obalans att allt faktiskt går åt helvete, inombords. Det räcker med att livet går för fort och att man tappar bort sig själv på vägen. Den känslan har jag själv ibland, men mer i en light-version, för mig räcker det mer att vi sitter stilla ett tag och funderar på hur det kom sig att vi hamnade där vi hamnade...

Sedan brukar jag uppskatta böcker mer än filmer när det handlar om sådana saker - jag tycker om att läsa vad som händer inne i huvudet på personen i fråga och hur de kommer fram till de förändringar och slutsatser som de faktiskt gör. Sådant saknar jag i många filmer, även här.

Men det var som sagt en ganska trevlig film, i oerhört vacka miljöer som väckte min reslust något enormt (och hunger, tur att jag hade ätit innan). Men när scenerna från Indien och särskilt det indiska bröllopet kom, då var det inte långt till tårarna - min chef som dog i augusti sade nämligen alltid att han skulle bjuda in mig till sin äldsta dotterns bröllop, när det än blev, så att jag kunde få uppleva hur man gifte sig i Indien (själv hade han ett litet bröllop, bara ca 800 gäster....).

Och filmen väckte lite funderingar - ni som har läst boken, vad tyckte ni om den? Har ni sett filmen, är de lika? Vilken föredrog ni, boken eller filmen?

Själv har jag bestämt mig, nästa gång jag ser den i ett loppisstånd för en billig penning så skall jag slå till och få den läst, men helst på engelska.

Jag har alltid hyst en fascination för James Bond, ända sen jag var i tioårsåldern. Han var/är en playboy, en stjärna och en skitstövel. Jag förundrades över hur han kunde komma undan med vad om helst, klarade sig ur alla kniviga situationer och alltid fick den snyggaste tjejen. Även om det skedde med metoder som jag redan då fattade var föraktliga och insåg att jag aldrig skulle acceptera om det hände mig själv. Speciellt var det de äldre Bondfilmerna som fångade mitt intresse. Ingen var så elegant, manlig och stilig som (helst) Sean Connery, (efter det) Roger Moore och (till och med) George Lazenby och Timothy Dalton. Men med Brosnan hade jag inget tålamod och slutade abrupt att titta på filmerna. Än i dag är jag inte ens säker på att jag har sett alla, även om jag har försonats med Brosnan som 007 (Daniel Craig var faktiskt ett lyft, jag var förvånad). Och jag gråter fortfarande när jag ser ” On Her Majesty’s Secret Service” och Teresa blir skjuten av ärkeskurken Blofeldt.

Och med allt det här i min bakgrund så var jag i princip hjälplös när bokhandeln på Milimani City hade utförsäljning på Ian Flemming’s Bond-böcker. Jag införskaffade Casino Royale, den första boken i serien om den mulitbegåvade agenten. Den ligger näst på min lista, efter Kate Mosse och hennes
” Labyrinth”. Då skall jag sätta tänderna i original-Bond, och se vad som kan tänkas komma ut!