Emmas Bokhylla

Jag var riktigt nere i förra veckan och indikerade det tydligt här på bloggen, det gick inte att komma ifrån. Nu är det lite bättre och jag funderade på om det var något jag skulle nämna vidare, för det här är ju en BOKblogg, ingen personlig avfallskvarn. Men samtidigt så är det ju MIN bokblogg och jag bestämmer själv vad som sägs i den här. Om vad jag vill berätta om mitt liv och om jag vill ge förklaringar.

Jag gillar ändå lite förklaringar ibland, inte för mycket, inte för detaljrikt, men i alla fall så att folk, om de är intresserade, kan hänga med i mina tankegångar och ibland humörsvängningar. MEN, inte på min BOKblogg. Men nu gör jag ett undantag. Skjut mig om ni vill.

Så jag tänkte bara säga som så, att anledningen till att jag var (är?) nere är att i förra veckan dog min närmaste chef, Mr. Sanjay, i en bilolycka när han var på semester, tillsammans med sin femåriga dotter. De färdades i en taxi som körde för fort och förlorade kontrollen och krockade med en lastbil. De dog ögonblickligen. Hans fru, andra dotter och svärmor vårdas fortfarande på sjukhuset. Tack vare den indiska kutymen att publicera bilder på dödsoffer i lokaltidningen så råkar jag tyvärr veta exakt hur de var klädda, hur rött deras blod var och att han dog med öppna ögon. Det är den sista bilden jag har haft innanför näthinnan varje kväll innan jag somnar den senaste veckan.

Han var inte bara min chef, utan även min nära vän. Jag har umgåtts med honom sex dagar i veckan i över två och ett halvt år, gått på hans dotters dansuppvisningar och födelsedagskalas, ätit middag med hans familj och shoppat med hans fru. Han har stöttat, peppat, tröstat och läxat upp. Förklarat hur saker och ting fungerar i det Tanzaniska samhället. Hjälpt till på traven. Och nu, inte ens två veckor sedan vi sist satt på avdelningschefmöte och debatterade trivialiteter så är han kremerad och hans fru vet inget, eftersom läkarna hävdar att hon inte klarar det för tillfället.

I går satt jag vid hans skrivbord och gick igenom hans lådor för att se hur stor kartong jag behöver för att tömma lådorna och det är inte mycket alls, han städade ut det fint innan han gick på semester och åkte till Indien. Jag tänker lite sötsurt att om samma sak skulle hända mig så är det synd om den stackare som skulle städa ur mitt skrivbord, det är fanimej ett under av messy pappershögar, trassel och tjafs!

Jävla skit, det är vad det är.

Men nu skall vi prata om andra saker igen, det här får räcka för den här gången.