Emmas Bokhylla

 

 

 

Jane Darling har, enligt sig själv, ett ganska miserabelt liv. Hon jobbar på tursitbyrån i Edinburgh, har inte en enda vän i stan och en ganska så sunkig lägenhet. De på jobbet är antingen onödigt glättiga, med plumpa skämt och överdriven entusiasm, eller överlägsna strebers med siktet inställd på toppkarriärer inom turistbranschen. Förutom då chefen som har ett kontor i ett hav av rosa fluff och bilder på sina tre barn. Möjligtvis finns det någon som är ganska så trevlig, men Jane är inte helt säker på om det är en fasad eller en äkta person.

Efter att ha förlorat humöret på en extremt otrevlig kund och bett honom dra åt helvete blir Jane inkallad till chefen som bestämmer att Jane nog behöver lite extra uppmuntran och beslutar sig för att skicka henne till turistmässan i London tillsammans med kontorets karriärist Nr. 1 för att göra en mycket viktig presentation om Edinburgh för några utländska flygbolag. Väl på mässan så går presentationen riktigt bra, men efter ett storgräl med kollegan så bestämmer sig Jane för att gå på mässan själv och blir på kuppen riktigt full – så mycket gratisvin som möjligt har hon satt i sig för att dämpa den växande känslan av ångest och misslyckanden. Hon missar nästan tåget tillbaka till Edinburgh, hennes kollega pratar inte längre med henne och Jane bestämmer sig för att hon nu officiellt befinner sig på botten. När hon sitter och tjurar på tåget så upptäcker hon att någon som har suttit där tidigare har glömt en bok i sätet. En dagbok. Hon börjar läsa den och blir intresserad av personen, Richard, som skriver dagboken. Ja, till och med kär. För en person med sådana vackra tankar måste ju vara underbar, eller hur…? Så Jane bestämmer sig för att leta rätt på honom, med den fasta övertygelsen att om hon bara lyckas med det, så kommer allt att bli bra. Mycket bra, såå mycket bättre även vad det är nu…..

 

Jag ar ju som jag tidigare namnt en sucker for jul.
Och balnd det basta och viktigaste ar julgranen.
Den har forgyllde min helg, den stod i lobbyn pa Sea Cliff Hotel.

Ibland far man nagot som man inte vantade sig och da blir i alla fall jag lite extra glad. som nar jag oppnade plastomslagen pa min begagnade Sarah Dessen-bok och upptackte att den itne alls var begagnad, utan sprillans ny. Samt hade ett inplastat bokmarke fran aterforsaljaren har i Dar es Salaam - Bargain Books. Bargain Books ligger pa Mindu Street , mitt emot Coca-Cola containern (ja, man gor vagbeskrivningar som sa har), och ligger ta-daa; i Upange. JAG bor i Upanga, dessutom ganska sa nara Mindu Street och det har ar ju ett gyllene tillfalle att gora fynd!

Jag fick alltsa saa mycket mer nar jag kopte en "begagnad" bok...

Svenska Deckarakademin har utsett vinnare och jag har (som vanligt) missat det totalt.

 

Nagon som inte missade det var och har betydlgit mer koll an jag ar Enligt O, las om vinnarna har.

 

Note to self: hitta system som hjalper mig komma ihag sadana haringa saker.

 

Winston lever i Oceanien, ett av de tre länder som täcker jordens yta och som kontrolleras av Partiet. Partiet som sedan en sisådär trettio år tillbaka leder landet med ett järngrepp och kontrollerar allt som händer. Alla varor, alla böcker, filmer, rapporter och nyheter och helst alla tankar. Genom teleskärmar på alla offentliga plaster och i alla partimedlemmars hem, tankepolis, sociala aktiviteter och angiveri så vet partiet nästan allt om alla. Oceanien ligger i ständigt krig, antingen med det ena eller med det andra av övriga länderna och ingen kan någonsin minnas något annat. Storebror är Partiets älskade ledare, som ingen har sett på flertalet år och som alla dyrkar och lyder hans minsta vink.

Känslor uppmanas inte på något vis, det enda undantaget är att tycka om sina barn, det är bra att tycka om dem litegrann i alla fall. Barnen uppfostras dock totalt i Partiets anda, och de flesta människor lever i en ständig skräck för att bli angivna av sina egna barn om de råkar ett endaste felaktigt ord slinka ur en vid ett oaktsamt tillfälle.

Winston arbetar med att korrigera historien. Om något händer, om en viktig person faller i onåd, eller om man helt plötsligt byter land att kriga mot, så måste historien, sanningen, korrigeras, skrivas och tryckas om. För det som står skrivet är Sannigen och icke möjligt att ifrågasätta. På samma sätt korrigerar man personers minnen och sinnen. I alla fall på Partimedlemmarna, en ytterst liten del av befolkningen. Resten, prolerna, den arbetande massan, den styr man mer med enklare grepp – kontrollerar allt de konsumerar och ser till att de hålls i schack med hjälp av begränsad utbildning, spioner och regelbundna bombattentat (från fienden, såklart) i deras bostadsområden.

Winston har en längtan bort, till den tid som varit, en tid som han minns vagt, långt borta i sin barndom. Genom den här längtan så utsätter han sig för fara, dels genom att söka upp en lumphandlare som har en massa gamla, historiska ting, dels genom att inleda en förbjuden kärlekshistoria med en kvinna i Partiet. Och självklart slutar det som det gör. Smärtsamt och helt hopplöst, till och med för mig som läser.

Jag hade faktiskt aldrig läst boken tidigare, trots att det är en klassiker (jag har högvis med klassiker som jag inte har läst, tyvärr) och något som många har läst i skolan. Jag har dock alltid varit nyfiken, alla referenser man har hört om den genom åren har ju alltid verkat intressanta.

Och visst är den intressant, och direkt skitläskig. Speciellt eftersom jag har läst en del skildringar om hur det var/är att leva i den kommunistiska Kina och Sovjet. 1984 har för många likheter, trots att den skrevs 1949, med verkligheten så som den blev för en del människor. Ett hopplöst samhälle med strävan efter total dominans över medborgarnas kropp och själ och jag har full förståelse att den totalt skrämde skiten ur hela Västvärlden när den kom. Jag kan ju inte säga rakt ut att den faktiskt påverkade kommunistjakten och människohetsen som pågick under Kalla Kriget, för det vet jag inte helt säkert, men det känns för mig otroligt att den inte skulle ha påverkat – den är ju full av det som Väst fruktade allra mest, en skrämmande bild av det totalitära samhället, när det verkligen har gått åt helvete åt alla håll och kanter. En framtid som till varje pris måste undvikas, kosta vad det kosta vill.

I gar, i dag och imorgon har jag kampanj utomhus med jobbet. Jag star vid Sea Cliff hotell och kampanjar. Det ar ju inte kallt in alla fall, det ar det minsta man kan saga....;-)

Som tur ar det lite bris har, eftersom vi ar nere vid havet, sa man smalter inte bort hela tiden i alla fall (stralande sol och ca 35C), alltid nagot.

Men jag klagar absolut inte, missforsta mig ej!

Ett julklapptips, och även önskning från min sida är den här superfina Loppisboken. Som inspiration till den dagen jag har eget boende (just nu bor vi i en foretagslagenhet som ar moblerad). Jag ar inte en sadan person som vill ha en stil genomgaende i hela hemmet, jag vill mixa villt och skiter lite i om det skar sig, det viktigaste ar att det blir mysigt och ombonat med massor av utrymmen for bocker!

 

Och det ar ju annu roligare att boken ar gjord av en hangiven bloggare, mycket trevligt!

 

 

Vad glad jag blir! Jag har fatt ytterligare ett korsbar fran Vixxtoria! Tack sa mycket!

 

Det har kanns ju helt underbart, det regnar korsbar, som ar sa goda!

 

Yummy!

 

 

Lördagen 20e November var det dags för The Diplomatic Spouses Groups’ Annual Charity Bazaar som anordnas på International School of Tanganyika.

Här säljs det allt möjligt, men för mig var de stora attraktionerna först och främst två saker: hallen med second hand och internationella hallen, där alla de olika länderna representerade har bord där de säljer lite av varje – vanligtvis mat och hantverk från deras land (eller inspirerat av deras land) och alla vinster går till utvalda välgörenhetsprojekt.

Jag skyndade mig faktiskt hem från jobbet extra tidigt (alltså, vi slutar 13.00 på lördagar, men extra tidigt för mig betyder att jag åker vid 13.30, vanligtvis jobbar jag över till i alla fall 14.30) bara för att hinna med en mycket viktig sak: nämligen att inte missa KANELBULLARNA som säljs i Internationella hallen, förra året fick jag nämligen den sista påsen… Sverige, Finland, Danmark och Norge har nämligen ett långbord där som alltid drar en massa folk. I år hade Sverige kanelbullar och lussekatter samt specialtillverkade brickor, Finland hade tjusiga pepparkakshus, Danmark juldekorationer och Haribo-godis och Norge hade mat (lax, mjölkchoklad, leverpastej och mesost). Bland annat.

I år hade Sverigearrangörerna bakat extra mycket bullar och det fanns till min glädje mycket kvar när jag kom, så jag nappade direkt två påsar plus den sista påsen med lussekatter till 1a advent nästa helg (jag var nog lite forcerad, stackars damen som stod där när jag kom), jag var överlycklig, jag har saknat dem något enormt (och åt fyra styckna i bilen på väg hem, det blev ingen lunch för mig i går). Nu kanske du tänker i ditt stilla sinne ” so what, baka dina egna bullar så slipper du stressa så mycket”. Men, det handlar inte riktigt om det. Jag kanske inte kan förklara det mer än så här; jag kan baka kanelbullar själv (speciellt med en fästman som kommer från en bagarfamilj), självklart, men det blir oftast inte som så, jag vet inte varför. Kanske för att jag jobbar en massa, inte har tillgång till en tvättmaskin och tycker om att socialisera med mina vänner, men det är väl lika för alla, eller hur? Men jag vet inte, en enkel lycka för mig är en påse hembakta kanelbullar som är bakad av någon annan, och det fann jag massor av på IST i lördags.

Vad jag också fann massor av var böcker, eftersom det självklart är anledningen till att jag är så förtjust i second hand-hallen (i ISTs gymnastiksal, ganska lik vilken svensk gymnastiksal som helst). Förra året när jag kom var det ganska utplockat men i år fanns det mycket kvar att rota bland. Jag borde ha plockat fram kameran, för det var en underbar blandning av böcker, och förvånansvärt mycket svenskt. Lite Toppliste-leftovers (” Madame Terror” på norska, någon?), men mycket bestod av EnBokFörAlla-utgåvor av gamla klassiker från 80-talet (jag fick nostalgitrippar så det bara skvätte om det) och till och med ett slitet ex av ”Svensk flora, del 1”. Sade jag att det bodde mer än dubbelt så många nordbor här på 80-talet än vad det gör nu?). Böckerna var riktigt billiga, 1 000 Tsh styck (5 kr) men i och med alla böcker som jag har köpt/fått på sista tiden, så försökte jag begränsa mig. Det är bra ibland, har jag hört. Följande böcker fick följa med mig hem;

-Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren (aldrig läst, men hört mycket om)
-Lord of the flies av William Goldig (jag har bara läst utvalda stycken och sett bitar av filmen, men jag tror att jag måste spara den här till en dag då jag är beredd att må dåligt, mycket dåligt)
-True Tales of Animal Heroes av Allan Zullo (tänkte eventuellt ge den till min brorson i julklapp)
-Women and ghosts av Alison Lurie (jag känner igen hennes namn, men har inte en aning om varifrån)
-Otrogen på öppen gata – En roman om Agatha Hansson av Belinda Olsson (varit nyfiken på, aldrig läst)

Väldigt nöjd (och lite skakig, utan lunch i den här hettan blir man det) åkte jag därifrån för att handla mat och komma in i luftkonditionerade utrymmen och kyla av mig lite. En fantastisk tillställning, om jag får lov att säga det. Önskade dock att jag både hade mer kontanter och mer ork i lördags, men det får vänta tills nästa år.

 

I dag ar det en manad till Julafton. Julen ar min mesta, basta och mest alskade hogtid. Trots att jag lever i Dar es Salaam och njuter massor av det, sa far jag hemlangtan runt 1a advent varje ar. For att jag vill sitta och mysa med tanda ljus, pulsa i snon, kopa julklappar, ata julmat, ga pa gloggpartyn, baka en massa pepparkakor och lussekatter, ata ischoklad, sla in paket, kla granar, kolla pa juldekorationer, lyssna pa julmusik och bara njuta. Helst i en hel manad. Underbart!

Sa, sjalvklart kommer det bli en del jul-tjafs har pa bloggen nu!

 

 

Som jag tidigare namnt, sa fick jag ett Cherry On Top Award fran snalla Bara Bocker i forra veckan och blev sjalvklart jatteglad, bade for priset och for den fina motiveringen, det varmde gott! Tack sa mycket, Bara bocker, det lyfte min dag! Jag blir alltid lika glad nar jag far hora att nagon gillar mina funderingar kring bocker och lasning.

 

Regler for Cherry On Top Award:

Tacka den du har mottagit priset ifrån.
Kopiera prismärket till din blogg.
Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
Skicka awarden till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

 

Ojda, att valja 3 av alla mina favoriter, det ar ju... oerhort svart! Jag har fatt tanka en massa, och aven nar jag har tankt ett tag sa ar jag inte saker pa att att de belv "de basta", for det andras ju hela tiden, men i alla fall, har kommer de:

- Maika Cobbold Hjörne. Jag blir aldrig besviken. Aldrig.
- Terry Pratchett. Skrattar igenkannande nar man behover komma bort ibland.
-Kate Morton. Har bara last tva hittills och de har varit kanoners.

 

Aven om det var svart att valja 5 mottagare som jag tycker fortjanar det var annu svarare an att valja 3 favoritforfattare, det finns ju sa manga! Men, har kommer i alla fall ett urval av dem som jag verkligen tycker om att lasa:

 

- Bokomaten. Vass och varierad, aktuell och rolig. Jag har aldrig trakigt nar jag kikar in hos Bokomaten. Dessutom har hon supersota katter och sinne for humor, det ni!

- ...och dagarna gar. Joanna skriver om bocker, lasning och livet i allmanhet med glimten i ogat och en stor portion humor. Jag blir alltid glad nar jag laser hennes bolgg!

 

-Karin Widen. Skriver om allt som faller henne in och far mig att skratta sa att mina kollegor tror att jag ar sjuk. Och det hander tyvarr ofta, nu for tiden skakar de bara pa huvudet, de vet vid det har laget att jag inte kan satt ord pa vad det ar som ar sa roligt.

-Bohuslaningens Bokblogg/It's all about books. It's all about books flyttade till Bohuslaningen och blev tidningsbokblogg, Grattis! Det ar dem val fortjanat, de ar alltid uppdaterade och roliga!

- I Hyllan. Har haft paus ett tag (vem behover itne det ibland?) men jag hoppas hon komer igang snart, ar riktigt bra och rolig att lasa!

 

Jag har tappat lite sting just nu, dras med en forkylning som gor att jag inte riktigt kan tanka klart...Darfor har jag missat en del viktiga saker. Sa som att Augustpriset har delats ut (fy mig!). Har ar i alla fall vinnarna:

 

Årets svenska skönlitterära bok
Sigrid Combüchen, ”Spill”. En damroman”.

Årets svenska fackbok
Yvonne Hirdman, ”Den röda grevinnan”.

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Jenny Jägerfeld ”Här ligger jag och blöder”

 

Tre kvinnor, det maste ju vara rekord! Nagon dar ute som har koll, har det har hant tidigare?

 

Grattis i alla fall till vinnarna, det maste kannas fantastiskt!

 

 

 

Det här utlovade jag för länge sedan, att berätta lite mer om livet här i Afrika, men ibland är man inte så bra på att hålla sina löften, märker jag tyvärr. Det har varit mycket här sista tiden, utomhuskampanjer, resor, besök från leverantörerna i Europa (både sådana som jag visst om sedan tidigare och sådana som var rena överraskningarna).

Men i alla fall, här kommer det.
Jag har en vän till familjen (och även min tidigare chef som jag har sommarjobbat hos i åtta års tid, i Sverige dock) som har bott här nere i nu snart elva års tid. När min kille letade efter ett projekt att skriva sin examensuppsats kring så erbjöd sig han sig att ordna något här nere i Afrika och i November 2007 åkte vi ner. Jag följde med för att få lite semester och uppleva Afrika – hade precis lämnat in min examensuppsats och tyckte att jag kunde unna mig fem lata veckor innan examen och arbetslivet. Lite av en slump träffade jag ägaren för företaget som min vän jobbade på ett cocktailparty anordnat av Scania Tanzania och han undrade om jag inte var intresserad av komma på intervju, de letade efter en Marknadsföringschef och eftersom jag snart skulle ta min examen så skulle jag kanske passa. Jobbet var mitt om jag ville ha det och i februari 2008 började jag på det lokala företaget som bland annat är verksamt inom fordonssektorn här i TZ. Jag trivs väldigt bra och tiden bara rinner iväg, jag har svårt att förstå att jag har jobbat här i tre år i februari.

Det första året bodde jag hos vänner (vilket verkligen är att rekommendera när man flyttar till ett nytt land!), men när min kille också flyttade ner 2009 och började jobba så skaffade vi en liten lägenhet inne i stan, i Upanga, som området heter, samt en liten bil. Katt hade jag redan, lite hipp som happ, skaffat. Hon heter Katti och är en äkta Tanzanisk katt. Jag har bestämt mig för att ta med henne hem till Sverige.

Jag är oerhört tacksam för de vänner som tog emot mig när jag kom ner, för det kan vara utmanande att flytta till ett nytt land, där man inte ens vet vilket sjukhus man skall gå till när man har malaria/mangoflugor/urinvägsinfektioner och vad det nu är man har, eller hur man ens köper el (den är förbetald här, man köper kort som man laddar en dosa i hallen med), telefonkort eller vart fasiken man kan skaffa den mat man vill ha. Det tar längre tid än vad man kan tro och ibland, särskilt i den förvirrade början, kan man till och med känna en längtan efter sin sunkiga kvartersbutik med igenkännliga varor så som filmjölk, crème fraiche och Ferraribilar. Men det går över. Vissa saker saknar jag inte ens längre, som till exempel den där fruktansvärda känslan när man blir rosenrasande över att man har missat bussen och att nästa buss inte går förens om hela tio minuter. Här är allt mer avslappnat, mera pole pole (långsamt, långsamt) och hakuna matata (inga bekymmer), även om det ibland blir så mycket att man får raseriutbrott för att inget händer, trots att man ha bett om något femtioelva gånger. Vissa människor, utlänningar som ofta har varit här ganska länge, kan fastna i det där och antigen få superkort stubin eller bli hur avslappnade som helst och aldrig få något att hända over huvud taget och jag har bestämt mig för att den dagen det händer mig, vilket av dem det än är, så är det dags att åka hem, för då är man inte längre trevlig att ha att göra med.

Det här kan komma att bli en väldigt lång text, så jag har beslutat mig för att dela upp den i småbitar, som jag kommer att posta med jämna mellanrum, här under kategorin ” Afrikaliv”.

 

Åh, vilken underbar start på helgen

Bara Böcker har gett mig ett Cherry on Top Award!! Tack så jättemycket, jag blir verkligen superglad för de fina orden! Nu skall jag tillbringa helgen med att fundera lite på vem jag skall ge det vidare till! Vilken lyx, eller hur?

För ett tag sedan frågade jag om det fanns någon som kunde ge tips på bra Sydafrikanska författare som kunde matcha mitt Sydafrikanska vin.

Och massor av tips fick jag, tack alla fina tipsare!

 

Och jag upptäckte, lite av en slump, att jag faktiskt hade en bok an en av de författarna som det tipsades om, nämligen Deon Meyer.

Och ja, it was a perfect combination.

Jag tror att jag är kär!

 

 

I dag fyller Bokbloggar.se ett år och de firar året som gått och de framgångar som nåtts med en tävling!

 

Under det här året har de inte bara samlat en massa bloggar, de har även haft mer än 78, 000 besökare och lanserat bland annat Bloggslumparen!

 

Och som sagt, detta firas med en tävling där priset är ett bokpaket! Mumma, det är inte illa, eller hur?!

Jag tycker att jag ser Sarah Dessen överallt, på alla bloggar och alla verkar mer eller mindre lovebomba henne. Så jag började fundera på saken, det kanske vore intressant att läsa själv och se vad det hela handlar om? Och, till min stora glädje sprang jag i förra veckan på en hög begegnade böcker i City Supermarket på J-Mall. Till riktigt bra priser, dessutom (my,my, ibland har man tur!), 6 000 Tanzaniska shillings är nämligen ca 30 SEK.

 

Så The Truth about Forever av Sarah Dessen och The Secret of Lost Things av Sheridan Hay fick följa med mig hem! Yummy!

 

 

 

 

Ibland läser man böcker på helt fel sätt och förstör genom det hela läsupplevelsen, det blir ju inte riktigt som man hade tänkt sig. För mig händer det här ofta när jag har längtat så mycket efter en bok att när jag väl har den i mitt grepp inte kan slappna av, suga lite på karamellen och vänta tills jag har tillräckligt med tid att sitta ner och läsa den i ett sträck, eller i alla fall i så få sittningar som möjligt, och istället läser den hackigt, i bitar här och där, tre sidor där, fem sidor här. Vissa böcker fungerar det bra med, vissa inte.

I November (ja, exakt ett år sedan) förra året sträckläste jag bok nummer 1-8 i Sookie Stackhouse-serien och var helt fast i dess grepp. Det var det enda jag gjorde där ett tag, lästelästeläste om Sookie, Bill, Eric, Jason och deras värld. När man läser som så är det lätt att fastna och att allt flyter ihop lite – jag har till exempel ingen koll om vilka delar av handlingen som utspelar sig i vilken bok längre, det är en enda lång berättelse.

Och självklart vill jag ha alla böckerna i en och samma utgåva (en av dem är i ” fel”, den skall jag byta ut när tillfälle ges) och väntade därför länge på att ” Dead and gone” skulle kom i rätt upplaga. När den väl gjorde det så beställde jag den på adlibris och min svärmor tog med den ner till mig när hon kom och hälsade på i september.

Och jag kastade mig över den, eftersom jag har väntat så länge. Och det blev, såklart alldeles hackigt, eftersom jag hellre än läsa självklart ville umgås med familjen när de var på besök och bara läste en liten stund innan jag somnade, i bilen etc. Jag visste ju självklart att jag borde ha väntat tills jag hade lite tid att sträckläsa, jag visste till och med att den tiden skulle komma snart, men jag kunde inte hålla mig, helt enkelt.

Så det blev som det blev. Den var bra, den fyllde mina förväntningar, absolut. Bon Temps blir överrumplat när varulvarna och andra shifters väljer att komma ut precis som vampyrerna och det dröjer inte länge innan något riktigt hemskt händer i Sookies närhet. Samtidigt börjar det röra sig ibland älvorna och Sookie hamnar åter igen i skottlinjen. Och boken var bra, men jag hamnade inte i det djupa läsflow som jag hade hoppats på, det blev inte riktigt som jag hade tänkte mig och jag har bara mig själv att skylla.

Det här måste jag komma ihåg tills nästa gång jag får en karamell.

 

Jag har en lång historia ihop med Arto Paasilinna, om jag inte minns fel så började den någon gång under gymnasietiden då jag skrattade så tårarna rann när jag läste hans ”Kollektivt självmord”, ” Den ljuva giftkokerskan” och ”De hängda rävarnas skog”. Lovely, vi var bästa vänner där ett tag och allt gick som på räls, sedan gled vi av någon anledning ifrån varandra under en period, med små, men inte så ihållande återfall med jämna mellanrum.

Så bestämde jag mig för att jag skulle läsa lite litteratur som berörde döden (läs mer här och här) och beställde bland annat den här, för jag tänkte att lite galghumor måste man ju alltid ha. Jag är fortfarande övertygad om att det måste man ha, men jag är inte riktigt säker på vad jag fick i det här fallet…

Hjälten (?!) i historien dör en pinsam död när han kliver rak ut framför en bil – blicken är fästade vid ett par alldeles förtjusande kvinnoben och han ser därför inte alls var han går. Först förstår han inte att han är död, för hans ande svävar omkring precis vid kroppen, men när han har tagit in det faktum att det är hans kropp som ligger där på backen så inser han att han faktiskt är död och bestämmer sig för att ta tillvara på tillfallet, hur mycket finns det inte som man kan göra nu? Som att ta reda på om ens fru blir ledsen över att man dött…?

Sedan glider han omkring i världen och träffar andar från människor över hela världen, upplever revolutioner i Sydamerika, svält och fattigdom. Han går på de döda författarnas möte i Finland och träffar storheter från den finska litteraturen, han blir förälskad och träffar fyllbultar, präster och påvar.

Och det skulle kunna bli så bra, jag hade så höga förväntningar på den här boken. Och själva konceptet är det väl inget fel på, men… jag vet inte. Jag ryckts bara med bitvis och bitvis så tycker jag att det faktiskt är en rätt slätstruken bok. Inte dålig, men inte så bra som jag förväntade mig, den lyfter inte riktigt, den blir inte så vass som jag hade hoppats. Tyvärr. Tror att jag skall läsa om ”Kollektivt självmord” när tillfälle ges, för att komma ihåg hur bra Arto Paasilinna faktist är, egentligen.

Bokomaten ahr en ryslig tävling, jag vill absolut vara med och det tycker jag att du också skall vara!

Här tävlar du!

Om Tobias eminenta inlägg om Terry Pratchett! Du kan läsa den här och han fick med så mycket som jag själv skulle vilja säga om Pratchett men inte får ur mig riktigt.

 

Och så väcks lusten till Pratchett ännu mer! Underbart!

Som säkerligen alla vet sedan länge (eller i alla fall sedan några veckor tillbaka) så är temat för nästa års Bokmässa i Göteborg är tyskspråkiga författare. Åter igen något som jag har dålig koll på. Jag börjar till och med fundera på om det är som så att jag har dålig koll på det mesta som inte är typ svensk och engelskspråkig litteratur, eller är jag verkligen så enkelriktad...? Förmodligen, skulle jag vilja säga, men det är väl ganska bra att man är medveten om sina brister och försöker åtgärda dem...?

 

I alla fall känner jag ju till några tyskspråkiga författare, men det är ju mest Nobepristagare som Günter Grass och Herta Müller, och inte har jag läst dem heller....

 

Är det någon som har några bra tips på riktigt bra tyskspråkiga författare? För bevisligen så behöver jag det!

 

 

Ibland har man tur, fruktansvärd tur. I förra veckan när jag besökte en god vän så lade jag märke till en rejäl hög med pocketböcker som stod på golvet brevid bokhyllan. Jag kunde inte hålla mig och skämtade om att han behövde skaffa en ny bokhylla, varpå han svarade att han faktiskt skulle göra sig av med dem och att jag fick ta så många jag ville. Jag upprepar: jag fick ta så många jag ville och han tipsade mig om flera av dem. Jag höll på att få en chock av lycka. Och girig som jag är när det gäller böcker, så blev de som finns på bilden resultatet (fast jag lämnade en rejäl hög också, till mitt försvar...). I’m in heaven!

 

 

 

Jag fick ju ett rejält ryck och införskaffade en rad Terry Pratchett-böcker som jag slukade med stor frenesi under ett par veckor, det brukar komma med jämna mellanrum. Jag tror att det har lagt sig för den här gången, och det var underbart, men nu kommer det nog att dröja ett tag innan jag hugger tag i dem igen, men det kan man ju aldrig vara 100% säker på…

Det här är ytterligare en bok om en av mina favoritkaraktärer i Skivvärlden (Discworld, världen som är en rund skiva som balanserar på fyra elefanter som i sin tur står på en jättesköldpadda som simmar fram genom världsrymden (don’t ask, jag undrar vad Terry rökte för ganja när han kom på det här, jag skulle också behöva ett bloss, för det här älskar jag!)), Sam Vimes, Head of Citywatch och Duke av Ankh-Morpork and hans fru, Lady Sybil.

Patriciern, ledaren över Ankh-Morpork, behöver skicka en diplomat med kunskaper utöver det vanliga till Überwald (som jag alltid har varit nyfiken på), det iskalla riket i norr som kryllar av vampyrer, varulvar, dvärgar och annat knytt, för att övervaka det kommande valet av dvärgakung. Valet riskerar att orsaka en hel del oroligheter och det är bäst att någon är där och håller ett öga på saker och ting. Någon som är stark nog att inte bli inlurad i diverse politiska spel och som är smart nog att ta sig ur dem när allt väl gått åt helvete. För det är stor risk att det gör det, särskilt när man inte har hört något från den förre diplomaten på alldeles för lång tid…

Klart att jag inte blir besviken, Terry levererar som vanligt och det fullkomligt osar av psykopatiska varulvar, nyktra vampyrer som smider politiska ränker och dvärgar som förargas över de kvinnliga dvärgarnas övertygelse att de har rätt att bära både högklackat och smink.

Terry my dear, jag måste nog se till att hotta upp mitt tempo lite, för det känns som om jag ligger sorgligt efter med hans böcker, han producerar nästan i samma takt som JCO. Men bara nästan.

 

Sveriges Radio söker ny jury till Sveriges Radios Romanpris 2011, och hade jag fortfarande bott i Sverige så hade jag definitivt sökt (eller, man kanske kan vara med via radiolänk från Tanzania?), så kom igen ni som känner er manade, ta chansen!!

 

Nu har nomineringarna till Stora Kulturbloggpriset kommit, har kan du hitta de nominera bokbloggarna!

Ga genast in och rosta pa din favorit, dat skall jag gora!

Dn.se rapporterar att Sofi Oksanen har fått Prix Femina för sin bok Utrensning och jag måste erkänna att jag faktiskt inte känner till det priset närmare. Kanske vore det något för en läsutmaning? Fast då får det bli översatt litteratur alternativt Prix Femina för utländsk litteratur, för min franska är inte så vass  längre (eh, eller har kanske aldrig varit...). Och när jag läser igenom listan av pristagare så inser jag att jag har läst pinsamnt få av författarna...

Har du läst någon Prix Femin-vinnare? I så fall, vilken?

 

Är du intresserad av att veta mer så kan du göra det här, och vill du läsa deras blogg så kan du göra det här.

 

 

Danska Gretelise Holm tillhör de där författarna som jag håller stenhård koll på; deras utgivningstakt och när böckerna kommer i pocket. Pocket är viktigt i många fall – just nu kan jag knappt ens komma ihåg sista jag själv köpte en bok som var inbunden (vikt, ni vet, viktiga kilon fram och tillbaka mellan Sverige och Tanzania). Hon har hittills aldrig gjort mig besviken, för mig är hennes böcker lite som Rocky Road-glassen; jag vet vad jag får när jag köper den, ändå är det alltid en fin liten smaksensation varje gång jag äter den. Holm har också alltid en politisk känga med i sina böcker, vilket jag uppskattar något oerhört – det ger ett annat djup till den och har ett syfte till att få läsaren att tänka ett varv till.

Gretelise har en oerhört skön, avslappnad hjältinna, journalisten Karin Sommer, i 60-årsåldern som alltid är på bettet och nystar upp diverse historier, vare sig det handlar om mord på ålderdomshem eller hennes egen krokiga historia. Karin bor på Jylland och har ett rykte om att vara (eller har varit?) en bra, grävande och intelligent journalist.

Men nu börjar Karin bli trött; pojkvännen är svårt sjuk i cancer, hon själv har mindre än ett år kvar till pensionen och hon känner hur hon börjar slappna av lite väl mycket på jobbet och hon är lite ambivalent till hur det kommer att bli med allt. När hon då blir erbjuden att skriva en jubileumsskrift om ett stort, internationellt danskägt företag så tackar hon ja – både pengar, lite konstnärlig frihet och en skopa prestige, kanske precis det som behövs för att rycka upp sig igen?

Men efter lite grävande i företaget, en bjudresa till deras fabriker i Baltikum, ett paket från en orolig baltisk farmor som saknar sin sonson borta i Danmark och en försvunnen kollega så börjar saker och ting ge en fadd eftersmak. Så mördas den danska integrationsministern och Karin måste anstränga sig på riktigt för att få alla bitarna på plats.

Så, hur blev det nu med boken? Japp, jag har fått min Rocky Road-glass med ett rejält lager med politik på grädde på moset. Gretelise Holm gjorde mig inte besviken den här gången heller.

 

Sådärja, i alla fall tillbaka i DSM för ett par dagar. Untan bilder, utan text, utan en massa viktiga saker. Men bra var det och mycket jobb!

 

Arusha är underbart, om det är någon där ute som funderar på att åka!

 

FAIL: att aka till Arusha och glomma BADE kameran och adaptern till datorn. Inga bilder och inget batteri till datorn.

Skit ocksa.

Sarskilt nar hela staden kokade i gar av alla valresultat....

DN.se skriver om den danska familjen Mauritson som gjorde en helomvändning från sitt liv med för mycket socker, öl och annat tjafs till en  "sundhetsrevolution" som gjorde dem gladare, smalare lyckligare och gav dem ett bättre sexliv. När de hade lyckats med det så skrev de boken "Kärnfrisk familj" där de delade med sig av sina tips till andra (sedan kom en hel industri på köpet, menmen...).

 

Nu kommer boken till Sverige och jag måste säga att jag är nyfiken. Lite skeptisk, men nyfiken. Jag jobbar för mycket, stressar en hel del, tränar för lite, tycker mycket om sötsaker och tar gärna en öl/ett glas vin ibland. Plus att lunchen som serveras här på företaget består till största delen av...ris. Är ofta lite halvtrött och kan sova mig igenom nästan vad som helst.

 

Så, det vore kanske lite bra att se om de har något intressant i sin "formula"? Visserligen brukar det mesta som kommer i sådana böcker se likadant ut som en mängd andra böcker som redan tryckts upp i våra ansikten i omgångar, men det är alltid kul att se hur budskapet är förpackat och om det har kommit någt nytt senast senaste bomben i bokhandlarnas hälsoavdelning....