Emmas Bokhylla

Winston lever i Oceanien, ett av de tre länder som täcker jordens yta och som kontrolleras av Partiet. Partiet som sedan en sisådär trettio år tillbaka leder landet med ett järngrepp och kontrollerar allt som händer. Alla varor, alla böcker, filmer, rapporter och nyheter och helst alla tankar. Genom teleskärmar på alla offentliga plaster och i alla partimedlemmars hem, tankepolis, sociala aktiviteter och angiveri så vet partiet nästan allt om alla. Oceanien ligger i ständigt krig, antingen med det ena eller med det andra av övriga länderna och ingen kan någonsin minnas något annat. Storebror är Partiets älskade ledare, som ingen har sett på flertalet år och som alla dyrkar och lyder hans minsta vink.

Känslor uppmanas inte på något vis, det enda undantaget är att tycka om sina barn, det är bra att tycka om dem litegrann i alla fall. Barnen uppfostras dock totalt i Partiets anda, och de flesta människor lever i en ständig skräck för att bli angivna av sina egna barn om de råkar ett endaste felaktigt ord slinka ur en vid ett oaktsamt tillfälle.

Winston arbetar med att korrigera historien. Om något händer, om en viktig person faller i onåd, eller om man helt plötsligt byter land att kriga mot, så måste historien, sanningen, korrigeras, skrivas och tryckas om. För det som står skrivet är Sannigen och icke möjligt att ifrågasätta. På samma sätt korrigerar man personers minnen och sinnen. I alla fall på Partimedlemmarna, en ytterst liten del av befolkningen. Resten, prolerna, den arbetande massan, den styr man mer med enklare grepp – kontrollerar allt de konsumerar och ser till att de hålls i schack med hjälp av begränsad utbildning, spioner och regelbundna bombattentat (från fienden, såklart) i deras bostadsområden.

Winston har en längtan bort, till den tid som varit, en tid som han minns vagt, långt borta i sin barndom. Genom den här längtan så utsätter han sig för fara, dels genom att söka upp en lumphandlare som har en massa gamla, historiska ting, dels genom att inleda en förbjuden kärlekshistoria med en kvinna i Partiet. Och självklart slutar det som det gör. Smärtsamt och helt hopplöst, till och med för mig som läser.

Jag hade faktiskt aldrig läst boken tidigare, trots att det är en klassiker (jag har högvis med klassiker som jag inte har läst, tyvärr) och något som många har läst i skolan. Jag har dock alltid varit nyfiken, alla referenser man har hört om den genom åren har ju alltid verkat intressanta.

Och visst är den intressant, och direkt skitläskig. Speciellt eftersom jag har läst en del skildringar om hur det var/är att leva i den kommunistiska Kina och Sovjet. 1984 har för många likheter, trots att den skrevs 1949, med verkligheten så som den blev för en del människor. Ett hopplöst samhälle med strävan efter total dominans över medborgarnas kropp och själ och jag har full förståelse att den totalt skrämde skiten ur hela Västvärlden när den kom. Jag kan ju inte säga rakt ut att den faktiskt påverkade kommunistjakten och människohetsen som pågick under Kalla Kriget, för det vet jag inte helt säkert, men det känns för mig otroligt att den inte skulle ha påverkat – den är ju full av det som Väst fruktade allra mest, en skrämmande bild av det totalitära samhället, när det verkligen har gått åt helvete åt alla håll och kanter. En framtid som till varje pris måste undvikas, kosta vad det kosta vill.