Emmas Bokhylla

Det här utlovade jag för länge sedan, att berätta lite mer om livet här i Afrika, men ibland är man inte så bra på att hålla sina löften, märker jag tyvärr. Det har varit mycket här sista tiden, utomhuskampanjer, resor, besök från leverantörerna i Europa (både sådana som jag visst om sedan tidigare och sådana som var rena överraskningarna).

Men i alla fall, här kommer det.
Jag har en vän till familjen (och även min tidigare chef som jag har sommarjobbat hos i åtta års tid, i Sverige dock) som har bott här nere i nu snart elva års tid. När min kille letade efter ett projekt att skriva sin examensuppsats kring så erbjöd sig han sig att ordna något här nere i Afrika och i November 2007 åkte vi ner. Jag följde med för att få lite semester och uppleva Afrika – hade precis lämnat in min examensuppsats och tyckte att jag kunde unna mig fem lata veckor innan examen och arbetslivet. Lite av en slump träffade jag ägaren för företaget som min vän jobbade på ett cocktailparty anordnat av Scania Tanzania och han undrade om jag inte var intresserad av komma på intervju, de letade efter en Marknadsföringschef och eftersom jag snart skulle ta min examen så skulle jag kanske passa. Jobbet var mitt om jag ville ha det och i februari 2008 började jag på det lokala företaget som bland annat är verksamt inom fordonssektorn här i TZ. Jag trivs väldigt bra och tiden bara rinner iväg, jag har svårt att förstå att jag har jobbat här i tre år i februari.

Det första året bodde jag hos vänner (vilket verkligen är att rekommendera när man flyttar till ett nytt land!), men när min kille också flyttade ner 2009 och började jobba så skaffade vi en liten lägenhet inne i stan, i Upanga, som området heter, samt en liten bil. Katt hade jag redan, lite hipp som happ, skaffat. Hon heter Katti och är en äkta Tanzanisk katt. Jag har bestämt mig för att ta med henne hem till Sverige.

Jag är oerhört tacksam för de vänner som tog emot mig när jag kom ner, för det kan vara utmanande att flytta till ett nytt land, där man inte ens vet vilket sjukhus man skall gå till när man har malaria/mangoflugor/urinvägsinfektioner och vad det nu är man har, eller hur man ens köper el (den är förbetald här, man köper kort som man laddar en dosa i hallen med), telefonkort eller vart fasiken man kan skaffa den mat man vill ha. Det tar längre tid än vad man kan tro och ibland, särskilt i den förvirrade början, kan man till och med känna en längtan efter sin sunkiga kvartersbutik med igenkännliga varor så som filmjölk, crème fraiche och Ferraribilar. Men det går över. Vissa saker saknar jag inte ens längre, som till exempel den där fruktansvärda känslan när man blir rosenrasande över att man har missat bussen och att nästa buss inte går förens om hela tio minuter. Här är allt mer avslappnat, mera pole pole (långsamt, långsamt) och hakuna matata (inga bekymmer), även om det ibland blir så mycket att man får raseriutbrott för att inget händer, trots att man ha bett om något femtioelva gånger. Vissa människor, utlänningar som ofta har varit här ganska länge, kan fastna i det där och antigen få superkort stubin eller bli hur avslappnade som helst och aldrig få något att hända over huvud taget och jag har bestämt mig för att den dagen det händer mig, vilket av dem det än är, så är det dags att åka hem, för då är man inte längre trevlig att ha att göra med.

Det här kan komma att bli en väldigt lång text, så jag har beslutat mig för att dela upp den i småbitar, som jag kommer att posta med jämna mellanrum, här under kategorin ” Afrikaliv”.