Emmas Bokhylla

Jag satsar hårt på julläsningen i år! Det blev novellsamlingen "It must be Christmas" med Jennifer Crusie/Donna Alward/Mandy Baxter, "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan" av Claire Sandy, "Let it snow" av John Green/Maureen Johnson/Lauren Myracle, "Christmas Eve at Friday Harbour" av Lisa Kleypas och "Maybe this Christmas" av Sarah Morgan. Jag hoppas att jag hinner med allihopa och att de ger mig den där glödande julkänsla som jag eftersöker. Vilka julböcker laddar ni med i jul?


#jullitteratur #christmas #christmasromance #romance #JenniferCrusie #ClaireSandy #SarahMorgan #LisaKleypas #JohnGreen #jul

Sunday night treats. #bathtubreading #Matilda #RoaldDahl #whitewine #chocolate #treats #badkarsläsning #läserjustnu

Vi har alla någon som gör oss riktigt, jäkla Starstruck. Någon (eller några) som gör en knäsvag och som man förmodligen inte skulle veta överhuvudtaget vad man skulle säga till dem, kanske bara stamma, muttra och rodna. Jag tror att jag skulle ha svårt att ha något intressant att prata om med en rad olika kända människor, men det är mest för att jag kanske inte är så intresserad av vad de sjunger/spelar i/skriver/filmar etc. Det är inte riktigt att vara Starstruck i mina ögon det är mest bara....ointresse?

Men att bli äkta Starstruck, det är det skillnad det. Självklart är några av dem som skulle sätta mig i trance skåderspelare/artiser (Meryl Streep, Tina Turner, Ving Rhames etc.) men största delen är ändå författare. För att klara av att ha en ordentlig konversation med typ Neil Gaiman skulle jag nog behöva förbereda mig rejält för att inte sitta och fånflina. När jag tänker efter så är det en lång rad författare som hamnar i samma fack, jag beundrar dem och skulle gärna träffa dem.

Men när jag går igenom listan i huvudet så dyker det upp tre författare som jag inte har läst på väldigt länge och som jag tror skulle vara helt fantastiskt att träffa och som skulle kunna göra mig riktigt ordentligt Starstruck. De skulle nog också göra mig rätt nervös, eftersom de har format en stor del av min barndom/tidiga tonår. Nämligen Lisbeth Pahnke, Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Lisbeth har skrivit böckerna om Britta och Silver, Gunilla om Twiggy (samt även om Putte) och Nan Inger skrev om olika karaktärer i nästan varje bok (Rosettjakten är en jobbig men bra gammal favorit). Ja, det som lite grovt kallas 'hästböcker'. Många kan prata lite föraktfullt om just den här genren och det kan göra mig oerhört arg. För det första så vet de som kritiserar dem oftast inte speciellt mycket om genren överhuvudtaget, för det andra visar det på ett oerhört förakt inför en genre som är mycket viktig för många unga tjejer.

Okej, det går inte att komma ifrån, det finns en massa skit i genren, men ärligt talat, i vilken kategori finns det inte skit i? Ni vet, massor av "tjej som vinner ponny på lotteri och sedan vinner högsta vinsten i hopptävlingen utan att knappt ha kunnat rida innan" (ärligt talat, det är djurplågeri att ens försöka lotta ut en ponny, vi kan ju börja där...), för det funkar bara inte så. Och det kommer in en hel del sådana böcker i olika floder av KonsumtionsLitteratur som är spökskrivna efter en mall och i längden är det astrist och sjukt orealistiskt. Visst, att man ibland putsar lite på verkligheten är en sak, men de helt världsfrånvarande böckerna sorterar de flesta ut relativt snabbt.

För ärligt talat, att hänga med hästar är visserligen lite gulligull i början, men tro mig, de som bara vill gosa etc, det försvinner rätt fort. Det är rejäla, stora djur som trots att jag tycker att de är alldeles fantastiska så vet jag att de kräver att man har både pondus, envishet och stryka för att kunna umgås med dem. Kvar blir de målmedvtena, som inte är rädda för att få lite skit under naglarna, som är villiga att ge sig in i den hierarkiska striden på ridskolan/stallet, som är genuint intresserade av att lära sig rida och är beredda att satsa tid och även lite blod, svett och tårar för att möjligtvis kunna bli skapliga. Samtidigt är det också alldeles, alldeles underbart att lära sig att förstå och röra sig i harmoni tillsammans med ett djur som väger flera hundra kilo, vilket är anledningen att så många,  även jag, har fastnat för just hästar. För jag är en av alla dem som gick på ridskola i tio år, åkte på ett antal ridläger och kanske aldrig blev sådär jättebra, men som ändå saknar det något enormt och fortfarande ser mig som en hästtjej, trots att det är 7-8 år sedan jag satt på en häst.

Och det är böcker som verkligen kan fånga den här känslan som fastnade hos mig, de som visade att visst fasiken slet man, men det som kom ut på andra sidan, det man lärde sig och det man upplevde, det var fasiken värt det om man bara kunde hantera det på rätt sätt.

Lisbeth Pahnkes böcker om Britta och Silver är glada, snälla och vardagliga, inte speciellt mycket dramatik med ändå oerhört realistiskt. För ett vanligt hästliv är trots allt rätt vanligt i grund och botten.

Nan Inger Östmans böcker var ofta rätt såriga och tog upp konkurrens, påtryckningar från föräldrar, att inte ha råd, hierarkin, tjafset, slitet och allt det där jobbiga, men lyckades ändå få med den glädjen som infinner sig när allt faktiskt går som det ska.  Jag skulle vilja kalla det diskbänksrealism horse-style, för här var det fanimig inte lätt för vare sig dem som "hade" (ponnies, dyra grejor) och de som inte "hade" (tröga, lånade ponnies, inga kläder alt. lånade grejor).

Gunilla Wolde skrev också mycket realistiskt, främst om hur hon köper den sura ponnyn Twiggy till familjen hur de de påverkar varandra, ponnyn och familjen. Hennes böcker om Putte gick också rakt in i hjärtat på mig, fattiga Kia och rika Lena som hängde i samma stall och nästan, på något sätt, blir kompisar.

Så, Pahnke, Wolde och Östman skulle göra mig sjukt Starstruck eftersom jag läste deras böcker med stigande intresse, älskade dem för att de sade som det var och inte förskönade ett skit. Visade på verkligheten men också på allt det roliga, fina. Jag kan till och med erkänna att jag varit på vippen att kontakta både Wolde (jag köpte en samlingsvolym om Twiggy i sena tonåren och ville skriva och berätta hur mycket böckerna har betytt för mig genom åren, hade till och med ett frankerat kuvert med hennes namn på hängandes på anslagstavlan i säkert ett år men jag fick aldrig modet) och Pahnke (jag gick en kurs på universitetet tillsammans med en kille som var släkt med henne på håll och han trodde att hon skulle bli jätteglad om jag skrev en rad och berättade, men det vågade jag aldrig), (Östman har jag mest fantiserat om att skriva till) men jag har aldrig haft mod till det. Vet inte varför, det är ju lite löjligt egentligen. Men att jag fortfarande, vid snart 30 år ålder, vill skriva 'hästböcker' någon gång i livet visar onekligen på att de har lämnat sina spår hos mig!

När jag googlade lite kring mina gamla favorittitlar så stötte jag på Caroline Karlsson på Biblioteket.se, hon skriver väldigt bra om genren 'hästböcker' i artikeln Älskade hatade hästbok! och ger bra tips på 'hästböcker' för den hugade. Det var lite roligt att upptäcka många av de böcker hon tipsar om är gamla favoriter, men de är klassiker i sig som överlever länge!

Hittebarnet Fry, elva år,  lever ett hårt liv i bronsålderns Sverige, hon sliter med hushållssysslor på Nygården och blir oerhört illa behandlad av frun i huset. Hennes tillvaro lättas dock upp av hennes få men nära vänner, hennes tama duva som hon kan prata med, hennes hund, den gamla kvinnan Inglev och bästa vännen Frida, som bor på Kungsgården en bit bort. Fry kan både tala med sin duva, drömmer konstiga drömmar och känner av andra människors tankar och önskningar bara genom att vara i deras närhet, men reflekterar inte nämnvärt över det.

Vid ett besök hos Frida på Kungsgården så får flickorna se offergåvorna till gudarna inför det kommande Våroffret, vilket är mycket spännande. Kort därefter blir Fry anklagad för att ha stulit offergåvorna och kastad i fängelse. Straffet för att stjäla från gudarna är döden, hur skall Fry visa att hon är oskyldig....?

Jag gillade den här boken och tror att den hade blivit en storfavorit om jag hade varit yngre (tror den passar kanske till 9-13 år)! Berättelsen om Fry är både spännande och hög igenkännigsfaktor (ja, i alla fall för mig då, även om det var ganska länge sedan jag var elva), när det gäller orättvisa vuxna, bästa kompisar och rädslan över att inte bli förstådd när det händer allvarliga saker. Och i bronsålderns Sverige är det mycket som handlar om liv och död om man inte kan bevisa att man är oskyldig. För mig gjorde det mycket att boken utspelade sig i en historisk miljö och ansträngde sig en hel delför att få detaljerna korrekt (vad åt man? drack man? hur offrade man? etc) eftersom jag alltid har varit historieintresserad.

Det var alldeles för länge sedan jag läste ungdomsböcker för yngre tonåren och det var jättekul, det måste jag göra oftare, det var himla skoj! Dessutom så funderar jag på att ge den här boken i julklapp till min brorson, han är i precis rätt ålder och skulle nog gilla den här berättelsen.

Boken är en gåva från förlaget.

Det var någon bokbloggare, jag är inte säker på exakt vem, men tror att det skulle kunna vara Johanna L på Bokhora, som skrev att Sarah Dessens böcker egentligen inte handlar om något särskilt, men ändå så händer det så mycket. Det är en väldigt träffande beskrivning, måste jag säga, för i alla fall i den här boken så händer det massor, men egentligen så handlar det ”bara” (nej, inte så bara, jag vet) om Macy som hittar tillbaka till livet efter sin fars död. En ganska stillsam berättelse, med alldeles underbara karaktärer och jag föll som en fura. Jag förstår helt plötsligt varför bokbloggarna i kör lovsjunger Dessen.

Macys pappa dog i en hjärtattack under en joggingtur och nu, efter ett och ett halvt år, har hon fortfarande skuldkänslor för att det var just den morgonen som hon valde att ligga och dra sig i fem extra minuter istället för att följa med ut på turen direkt, istället hittar hon honom liggandes livlös på trottoaren och det finns inget de kan göra på sjukhuset. Macy har valt att dra sig in i sitt skal och lever ett extremt inrutat liv, mest bestående av extremt pluggande, hushållssysslor, assistera sin mor i hennes jobb som hussäljare, en och annan yoygaklass och lite umgänge med hyperintelligenta pojkvännen Jason.

När Jason åker på studieläger över sommaren och Macy blir ensam kvar i stan, med ett urtråkigt jobb på biblioteket där hon dessutom blir utmobbad av sina två kollegor så känner hon, någonstans inom sig, att något borde ändras. Hon dras motvilligt till en cateringfirma där det jobbar ungdomar som lever liv helt främmande för henne och när hon får jobb där så ändras hennes liv för alltid.

Det ligger så mycket under ytan i den här berättelsen, sådan man som läsare ser och känner av, och man får mycket sympatier för de välskrivna karaktärerna, man vill att det skall gå dem väl och stönar inombords när de får motgångar. Många av miljöerna är också sådana som jag skulle vilja krypa in i, stanna i eller återskapa här i verkligheten; jag har till exempel alltid drömt om en egen magisk trädgård, full av spännande skrymslen och knäppa statyer i alla vrår.

Dock blir jag ibland lite sur på Macy och speciellt hennes mamma, jag har lust att ställa mig och skrika till dem ” men så TALA med varandra” och jag har lust att knuffa Macy och säga att ” Herregud, du är ju nästan vuxen, stå upp för dig själv!” men jag har också förståelse för vad det är som har resulterat i att de inte pratar med varandra, varför det har låst sig.

Jag gillar egentligen inte indelningen ” ungdomsbok” och ”vuxenlitteratur” för jag tror att det begränsar många läsare som inte är villiga att hoppa över skaklarna till de olika kategorierna, vilket är väldans synd – det finns ju så mycket mer under djupet och bara för att jag snart är trettio så betyder inte det att jag helt plötsligt har tappat halva hjärnan och inte förmår att uppskatta sådant som är bra, bara för att det inte räknas till min ålderskategori, eller hur? Det här är en bok jag verkligen kan rekommendera, för gammal som ung, för den handlar om att kunna gå vidare i livet, något som berör oss alla.