Emmas Bokhylla

Vi har alla någon som gör oss riktigt, jäkla Starstruck. Någon (eller några) som gör en knäsvag och som man förmodligen inte skulle veta överhuvudtaget vad man skulle säga till dem, kanske bara stamma, muttra och rodna. Jag tror att jag skulle ha svårt att ha något intressant att prata om med en rad olika kända människor, men det är mest för att jag kanske inte är så intresserad av vad de sjunger/spelar i/skriver/filmar etc. Det är inte riktigt att vara Starstruck i mina ögon det är mest bara....ointresse?

Men att bli äkta Starstruck, det är det skillnad det. Självklart är några av dem som skulle sätta mig i trance skåderspelare/artiser (Meryl Streep, Tina Turner, Ving Rhames etc.) men största delen är ändå författare. För att klara av att ha en ordentlig konversation med typ Neil Gaiman skulle jag nog behöva förbereda mig rejält för att inte sitta och fånflina. När jag tänker efter så är det en lång rad författare som hamnar i samma fack, jag beundrar dem och skulle gärna träffa dem.

Men när jag går igenom listan i huvudet så dyker det upp tre författare som jag inte har läst på väldigt länge och som jag tror skulle vara helt fantastiskt att träffa och som skulle kunna göra mig riktigt ordentligt Starstruck. De skulle nog också göra mig rätt nervös, eftersom de har format en stor del av min barndom/tidiga tonår. Nämligen Lisbeth Pahnke, Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Lisbeth har skrivit böckerna om Britta och Silver, Gunilla om Twiggy (samt även om Putte) och Nan Inger skrev om olika karaktärer i nästan varje bok (Rosettjakten är en jobbig men bra gammal favorit). Ja, det som lite grovt kallas 'hästböcker'. Många kan prata lite föraktfullt om just den här genren och det kan göra mig oerhört arg. För det första så vet de som kritiserar dem oftast inte speciellt mycket om genren överhuvudtaget, för det andra visar det på ett oerhört förakt inför en genre som är mycket viktig för många unga tjejer.

Okej, det går inte att komma ifrån, det finns en massa skit i genren, men ärligt talat, i vilken kategori finns det inte skit i? Ni vet, massor av "tjej som vinner ponny på lotteri och sedan vinner högsta vinsten i hopptävlingen utan att knappt ha kunnat rida innan" (ärligt talat, det är djurplågeri att ens försöka lotta ut en ponny, vi kan ju börja där...), för det funkar bara inte så. Och det kommer in en hel del sådana böcker i olika floder av KonsumtionsLitteratur som är spökskrivna efter en mall och i längden är det astrist och sjukt orealistiskt. Visst, att man ibland putsar lite på verkligheten är en sak, men de helt världsfrånvarande böckerna sorterar de flesta ut relativt snabbt.

För ärligt talat, att hänga med hästar är visserligen lite gulligull i början, men tro mig, de som bara vill gosa etc, det försvinner rätt fort. Det är rejäla, stora djur som trots att jag tycker att de är alldeles fantastiska så vet jag att de kräver att man har både pondus, envishet och stryka för att kunna umgås med dem. Kvar blir de målmedvtena, som inte är rädda för att få lite skit under naglarna, som är villiga att ge sig in i den hierarkiska striden på ridskolan/stallet, som är genuint intresserade av att lära sig rida och är beredda att satsa tid och även lite blod, svett och tårar för att möjligtvis kunna bli skapliga. Samtidigt är det också alldeles, alldeles underbart att lära sig att förstå och röra sig i harmoni tillsammans med ett djur som väger flera hundra kilo, vilket är anledningen att så många,  även jag, har fastnat för just hästar. För jag är en av alla dem som gick på ridskola i tio år, åkte på ett antal ridläger och kanske aldrig blev sådär jättebra, men som ändå saknar det något enormt och fortfarande ser mig som en hästtjej, trots att det är 7-8 år sedan jag satt på en häst.

Och det är böcker som verkligen kan fånga den här känslan som fastnade hos mig, de som visade att visst fasiken slet man, men det som kom ut på andra sidan, det man lärde sig och det man upplevde, det var fasiken värt det om man bara kunde hantera det på rätt sätt.

Lisbeth Pahnkes böcker om Britta och Silver är glada, snälla och vardagliga, inte speciellt mycket dramatik med ändå oerhört realistiskt. För ett vanligt hästliv är trots allt rätt vanligt i grund och botten.

Nan Inger Östmans böcker var ofta rätt såriga och tog upp konkurrens, påtryckningar från föräldrar, att inte ha råd, hierarkin, tjafset, slitet och allt det där jobbiga, men lyckades ändå få med den glädjen som infinner sig när allt faktiskt går som det ska.  Jag skulle vilja kalla det diskbänksrealism horse-style, för här var det fanimig inte lätt för vare sig dem som "hade" (ponnies, dyra grejor) och de som inte "hade" (tröga, lånade ponnies, inga kläder alt. lånade grejor).

Gunilla Wolde skrev också mycket realistiskt, främst om hur hon köper den sura ponnyn Twiggy till familjen hur de de påverkar varandra, ponnyn och familjen. Hennes böcker om Putte gick också rakt in i hjärtat på mig, fattiga Kia och rika Lena som hängde i samma stall och nästan, på något sätt, blir kompisar.

Så, Pahnke, Wolde och Östman skulle göra mig sjukt Starstruck eftersom jag läste deras böcker med stigande intresse, älskade dem för att de sade som det var och inte förskönade ett skit. Visade på verkligheten men också på allt det roliga, fina. Jag kan till och med erkänna att jag varit på vippen att kontakta både Wolde (jag köpte en samlingsvolym om Twiggy i sena tonåren och ville skriva och berätta hur mycket böckerna har betytt för mig genom åren, hade till och med ett frankerat kuvert med hennes namn på hängandes på anslagstavlan i säkert ett år men jag fick aldrig modet) och Pahnke (jag gick en kurs på universitetet tillsammans med en kille som var släkt med henne på håll och han trodde att hon skulle bli jätteglad om jag skrev en rad och berättade, men det vågade jag aldrig), (Östman har jag mest fantiserat om att skriva till) men jag har aldrig haft mod till det. Vet inte varför, det är ju lite löjligt egentligen. Men att jag fortfarande, vid snart 30 år ålder, vill skriva 'hästböcker' någon gång i livet visar onekligen på att de har lämnat sina spår hos mig!

När jag googlade lite kring mina gamla favorittitlar så stötte jag på Caroline Karlsson på Biblioteket.se, hon skriver väldigt bra om genren 'hästböcker' i artikeln Älskade hatade hästbok! och ger bra tips på 'hästböcker' för den hugade. Det var lite roligt att upptäcka många av de böcker hon tipsar om är gamla favoriter, men de är klassiker i sig som överlever länge!