Four Play av Fiona Walker
Jag har varit förtjust i Fiona Walker ända sedan jag köpte ett slitet ex av ” Lucy Talks” för 20 Bath (ca 5 kr) på en av de mysigaste bokhandlar jag någonsin satt min fot i. Den låg (ligger förhoppningsvis kvar) i Chiang Mai i norra Thailand och drevs av en äldre brittisk dam och hennes thailändska man. De hade en mycket välsorterad second hand bokhandel på en liten gata (jag har glömt vilken, det var länge sedan, men jag hoppas att jag hittar tillbaka den dagen jag åker tillbaka!) tillsammans med två-tre andra bokhandlar och den hade ett litet café inne i butiken. De serverade den mest fantastiska fruktsallad med krämig vaniljglass och jag som hade varit på resande fot i över två månader trodde att jag hade kommit till himmelriket när jag åt den tillsammans med en spritzer på vitt vin. Damen satt alltid vid ett av borden och stickade och när hon såg mig och min glasslycka så utbrast hon något i stil med ” Well dear, I see it’s your splurge day today!”. Sedan dess har ” splurge” varit ett av mina favoritord. ”Lucy talks” läste jag ut på en strand i södra Thailand mer än en månad sedan och med den brittiska damen och den krämiga vaniljglassen i bakhuvudet så älskade jag den.
”Four Play” är den tredje boken jag läser av Fiona Walker och jag börjar skönja ett mönster i hennes böcker, men hittills så stör det mig inte alls, inte det minsta. Det finns ett stänk av brittisk societet, unga förvirrade bohemiska kvinnor, frustande hästar och en stor grad förväxlingar. Och hittills så funkar det väldigt bra för mig! I ”Four Play” är det Dilly Gently, som nyligen har fått sitt hjärta krossat och hennes intrigerande vän Nell som är huvudpersonerna. Dilly och Nell lär känna musikern Magnus och det slår gnistor mellan Dilly och Magnus, men det gör det också mellan Nell och Magnus. När Nell deklarerar sin förälskelse i Magnus så bestämmer sig Dilly att det kanske är bäst att vara tyst och träffa någon annan, vilket hon också gör – Nell’s bror Flipper. Men Flipper är inte den mest hänsynstagande person man kan tänka sig, utan ganska så rå och det ena leder till det andra… Men, Dilly har ovetandes väckt sympatin hos Magnus’ bästa kompisar, de tre systrarna som kallas The Three Disgraces, och utan att veta om det har hon nu hjälp från oväntat håll.
Fiona Walker har ett enkelt och flödande språk som för mig är oerhört tilltalande och jag är löjligt förtjust i de litterära referenser som hon sprider omkring sig. Hennes böcker är både smarta och roliga, OCH strået vassare än de allra flest böckerna som finns inom genren. Nu för tiden har hennes böcker också passande omslag – riktigt snygga teckningar av en illustratör som har riktigt bra humor(tyvärr har jag inte hittat något namn). Jag har sett hennes tidigare böcker i andra omslag och de är sexiga – på samma sätt som 80-talsomslagen till Harleqin’s Galmour serie är sexiga. Det är lååånga ben i röda skor, röda läppar som dricker rött vin etc. som tydligt hör hemma i tantsnusk genren á la Jackie Collins. Inget fel med det i sig, det är precis det jag vill ha när jag läser tantsnusk, men rätt skall vara rätt, förpackningen säger mer än vad man tror. Nu har Fiona Walker hamnat i rätt genre där hon hör hemma!
