Emmas Bokhylla

Det här inlägget är en del av En Bokcirkel För Allas läsutmaning Med Afrika i Fokus (läs mera här) som jag är med i sen tidigare.

Jag stod på en sidogata i Arusha, var där för andra gången i jobbet och besökte en kund, eftersom jag sedan tidigare visste att på den här gatan fanns det inte bara en liten mataffär utan även en kroknande vagn, fullastad med begagnade böcker, så smet jag ut en stund efter mötet.

Vagnen innehöll mer eller mindre slitna böcker på en rad olika språk, en oproportionerligt stor del av dem på svenska. Jag är nästan säker på att det skamfilade exemplaret av När elefanter dansar låg på vagnen förra gången jag var där, åtta månader tidigare, men då hade jag av olika anledningar inte blivit intresserad av den urblekta pocketryggen, men den här gången blev jag det och kikade närmare.

När elefanter dansar beskrivs som en litterär reseberättelse, där Barbara Voors reser genom Tanzania några heta veckor (månader?) 1993. Hon vill komma nära landet, krypa in under huden på det, och ta reda på varför det är som det är, hur det blev som det blev och hur människorna som lever mitt i det uppfattar det.

Jag tycker att hon lyckas bra med det, hon ger en fantastisk bild av hur människorna hon träffar ser på sina liv, vilka förväntningar de har, vad de drömmer om och deras livsfilosofi. Jag kan följa henne rätt bra i sinnet, jag bor ett stenkast från Zanaki street, har semestrat både i Bagamoyo och på Zanzibar, jag har varit i Mwanza med jobbet (dock inte ute på landsbygden) och företaget jag jobbar på har systerföretag i Kagera (även om jag aldrig varit där själv). Jag har varit ute på landsbygden och skämts ögonen ur mig för det konsumtionssamhälle som jag själv lever i (och även den Tanzaniska överklassen) när jag sett hur större delen av den Tanzaniska befolkningen bor, det har vänt sig i magen på mig när sett hus utan tak, barn utan kläder och skolor utan någonting alls. Jag har varit på bröllop och send-off parties, besökt barnhem och barnfängelsen, jag har stått med bensinstopp längs Bibi Titti Road och jag har festat på en del av de hippaste klubbarna i DSM. Jag har en psykotisk katt från Kinondoni och jag har också haft malaria. Jag äter maharagwe minst en gång i veckan och älskar det, likaså mixi and mishikaki med en trevlig bia (Ndovu, för att vara mer exakt), tackar aldrig nej till kuku na chipsi men undviker ugali som pesten( ” mer till er andra” brukar jag glatt svara i kantinen när mina kollegor undrar varför i helsefyr jag inte äter ugali). Jag är galen i kangas i tjusiga färger, har besökt the National Museum och min sambo får hålla i mig så fort vi kommer i närheten av hantverkare och wood carvings, annars skulle vi inte själva få plats i huset.

Även jag försöker fråga så mycket som möjligt om Swahilisamhället, seder, kulturer och bruk (språket är det tyvärr fortfarande rätt svårt med, jag har inte det språköra som jag inbillade mig att jag hade, men det går långsamt framåt). Jag har träffat alla slags människor; människor som längtar tillbaka till enkelheten i byn, som uppskattar det de har, och även om de tycker att de har fått det bättre så kan de ändå längta tillbaka till det som var, människor som bara väljer att blicka framåt och vars liv har förändrats drastiskt till det bättre de senaste tio-femton åren och människor som tyckte att det var bättre förr. Men, som sagt, jag arbetar inom det privata näringslivet i Dar es Salaam, det är klart att de människor jag träffar tillhör ett visst skikt av samhället, har vissa förutsättningar och överlag likriktade åsikter. Och jag lever inte något typiskt isolerat wazungo-liv, som så många andra Européer, men självklart inte heller samma liv som Tanzanierna, det tror jag inte är möjligt, om jag så stannade här resten av mitt liv.

För ändå, trots alla sakerna som jag precis har räknat upp, så känner jag mig oftast som det jag just är; en främmande fågel som aldrig kommer att smälta in och som aldrig kanske kommer att fatta grejen, och som alltid kommer att vara utanför. Det är nödvändigtvis inte något dåligt, jag tror inte att man som utomstående kan förstå en folksjäl bara för att man har bott i landet en kortare period och man skall heller inte tro att man gör det. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att göra det, även om jag ständigt kommer på nya ledtrådar och insikter. För även om Barbara gör ett oerhört bra försök (hon utger sig inte heller för att ha lyckats, absolut inte), så är det viktigaste ändå att hon försöker, och att hon väcker de frågor och den nyfikenhet som hon gör. Att man tänker i flera omgångar, att man tänker till, att man ifrågasätter.

Barbara har träffat helt andra människor än de som jag har träffat, hon har träffat de människor som lever helt andra liv, som har andra värderingar än de människor som jag har i min vardag. Hon har frågat de som går på fälten om deras liv, de som jobbar på de olika museumen som hon besöker om deras historiesyn och framtidsutsikter, allt från kulturarbetare till majsodlande landsbygdslärare till taxichaufförer. Hon mixar in landets och de olika kulturella fenomenens historia på ett fantastiskt bra sätt, jag känner att jag får insikt i både hur samhället såg ut 1993 och hur det kom sig att det blev som så. Det känns som när jag läser hennes bok, så kommer jag närmare mitt nya hemland, trots att hon bara var här en kortare period och jag har bott här i över 2,5 år. Det känns både skrämmande och fantastiskt.

En del av det hon berättar har förändrats, jag antar att det både är till det bättre och det sämre. Tanzania är inte längre världens näst fattigaste land, även om det fortfarande är oerhört fattigt. Marknadsekonomin har under de senaste 15 åren slagit sig in i landet, både på gott och ont. Här i Dar es Salaam är de flesta jag möter relativt positiva, även om de anser att regeringen har blivit grundlurade på många sätt när de sålde ut en stor del av naturtillgångarna till utländska företag. Det finns fortfarande en uppsjö av NGOs som stretar åt olika håll för att både hjälpa och stjälpa. Biståndspengar försvinner med jämna mellanrum. Det råder någon slags form av demokrati, även om det är CCM som dominerar stort på alla plan. Gatorna är fortfarande överfulla med dyra bilar, oftast Toyota Landcruicers, med regeringsskyltar. De rika knösarna har blivit ännu rikare, de fattiga satarna ännu fattigare. Flyktingarna från Rwanda och Burundi håller på att skeppas tillbaka dit de kom ifrån, de måste göra plats för nya ifrån Kongo. Men det var i alla fall mig veterligen länge sedan det flöt lik i Kagera-floden, numera mest tilapias och Nilabborrar.

Det här blev ett inlägg om mig lika mycket som om Barbara och hennes bok (kanske till och med mest om mig), men i det här fallet så vävdes det så hårt samman för mig, min vardag fanns i boken och en del svar på frågorna som ställs i boken finns i min vardag. Det blev en fantastisk läsupplevelse för mig, men jag är ändå medveten om att en stor del av den handlar just om det faktum att jag är här, med den i min hand och kan spegla mig i den, vilket gör att ljuset bara blir starkare. Och den väcker många frågor. Kom hon tillbaka, Barbara Voors, till det röda dammet, den varma vinden och de vita leendena? Och hur svarade Sverige på hennes bok? Har hon träffat människorna igen? Men den viktigaste frågan är ändå till Barbara själv; när kommer du tillbaka igen? Jag är säker på att Afrika längtar efter dig, dada!