Emmas Bokhylla

Cynthia, 14 år, försöker vara rebellisk, är ute och super med sin betydligt äldre pojkvän när hennes pappa hittar dem och släpar med henne hem till ett riktigt praktgräl. Rasande skriker Cynthia till sina föräldrar att hon hatar dem och önskar att de vore döda, innan hon tjurande somnar uppe på sitt rum.

När hon vaknar på morgonen är huset tomt och hennes föräldrar och äldre bror är borta. Det finns inte ett spår av dem, inga ledtrådar, inga meddelanden. I 25 år lever Cynthia i ovetskapen om vad som hänt dem, med deras försvinnande ständigt närvarande i sitt liv. Trots det lyckas hon skapa sig ett liv med man och barn och det är hennes man, Terry, som är berättarrösten genom historien. För att kunna en få skiljeväg i sitt liv, antingen kunna gå vidare eller få reda på vad som har hänt familjen så ställer hon upp i ett TV program om olösta brott. När programmet har sänts börjar saker och ting hända, små, nästan omärkliga saker, som gör att det står klart att något inte står väl till. Terry är dock inte säker på att det någon utomstående som orsakar dem, eller om det är Cynthia själv som mår så pass dåligt att det är hon som orsakar problemen omkring dem…

Den här boken hade det Perfekta Upplägget och jag hade Skyhöga Förväntningar efter alla positiva saker jag läst om den. Och den var (är) bra. Men… ibland när man hypar något för mycket, då liksom glider det en ur händerna. Jag läste cirka 35% av boken med tanken att ”bli bra nu, överraska mig, make me fly!” innan jag verkligen fastnade i den. Och det förstör verkligen en hel del. För, som sagt, den är bra och jag dras till slut, äntligen, med och kan njuta av den sjysta stilen. För den är verkligen välskriven och bra, och gillar man deckare så är det förmodligen en riktig hit. Men ha inte så fanatiska förväntningar, då sabbas ju bara skiten….