Den motvilliga resenären av Jenny Diski
Om någon skulle fråga mig om vad den här boken handlar om så skulle jag förmodligen, utan att tänka efter, svara att den handlar om att vara ensam. Eller vilja vara ensam. När man reser jorden runt. Och vad man kan få ut av det. Och en hel del om att tvinga sig själv till att göra en massa aktiviteter för att visa för andra att man inte är dö/konstig/alldeles för annorlunda. Jag kan känna igen mig själv i det rätt väl, även om jag kan erkänna att jag aldrig skulle klara av den grad av stillasittande som Jenny Diski ibland favoritiserar utan att bli light-deprimerad och kräva mängder av socker, högar av filtar, en lätt, konstant huvudvärk samt en tungsinthet som vägrar ge med sig på flera dagar. För visserligen älskar jag att vara inne, burra ner mig i en säng/soffa/badkar och bara läsaläsaläsa så skulle jag aldrig klara av de två månader som Jenny planerar i mitten av boken.
För Jenny reser först till Nya Zeeland, sedan till Somerset och till sist till Sopporo. Och det är underbara resor, alla tre har olika karaktärer. Den första är lite kortare, ett avslut på en jobbresa, den andra är en medveten isolering i två månader och den sista är en veckas intensivt umgänge och turistande i den samiska kulturen norr om Kiruna. Och alla delarna är annorlunda och jag tycker om dem för att de fyller olika behov.
Men mest tycker jag om delen om hennes besök i Soppero. För trots att jag har kollat på ett antal dokumentärer om samer, dreglat över samiskt hantverk på vintermarknaden i Jokkmokk och till och med skrivit uppsatser med jämförelser om kolonialiseringen av Nya Zeeland och norra Sverige och hur detta påverkade maorierna respektive samerna på gymnasiet så inser jag att jag ändå lär mig en hel del om samerna och deras kultur genom att läsa en brittisk, motvillig reseskildrares berättelse om ett folk som bor i mitt eget land. Det är fascinerande, jag brukar tänka att ibland krävs det verkligen en utomståendes insyn för att man skall se vad som händer i ens närhet.
Som alltid, Jenny Diski är motvilligt nyfiken, ganska lat, kritisk och har glimten i ögat. Passar mig som handen i handsken.
