Det där med kärleksskildringar....
Snart är det Alla Hjärtans Dag. En dag då kärleken, i alla fall enligt den krassa kommersialismen, borde firas över allt annat. Efter förfrågan funderar jag på det där med kärleksskildringar i litteraturen.
Jag, en stor fantast av både chick litt och romance, erkänner villigt att det faktiskt är få litterära skildringar av kärlek som faktiskt fastnar i bakhuvudet. Och som stannar kvar där.
Och vad för slags kärlek är det då vi talar om? Den som svulstigt övervinner alla hinder? Den som tålmodligt väntar? Den som kommer alldeles för nära eller den som existerar på avstånd? Den som klarar alla motgångar, eller den som brinner kort och häftigt och sedan dör som ett utslocknat ljus? Kärlek av sexuell natur eller platonisk? Mellan föräldrar och barn? Vänner? Kärleken till ett djur? Ett föremål? Kärleken till ett fenomen? Eller kärleken till en själv? Kärleken till kärleken?
Kärlek som kärlek, eller hur? ...eller hur var det nu?
Vilken slags kärlek tänker du på när jag skriver "skildring av kärlek"?
Kommentarer
Postat av: Josefin
Jag tror: som den i Små citroner gula. Kanske den första chick-litten jag läste? Så den har satt standarden :)
Svar:
Emma
Postat av: Emma
Just nu tänker jag på svulstig romance men det beror mest på att jag läst några sådana nyligen. Annars är det nog chick-litt som jag skulle komma att tänka på först. Kanske Marian Keyes?
Svar:
Emma
Postat av: Ann
Marian Keyes är djupare än vad man kan tro först. Hon har en djup filosofi som presenteras på ett alldeles charmerande, humoristiskt, lättjefullt språk.
Svar:
Emma
Trackback
