Emmas Bokhylla

Jag har, som sa manga andra, flera bocker som det ligger ett rosa skimmer over. De skakade om mig, gjorde mig lycklig, kanske fick de mig till och med att ga i ett rus under en period, med ena halvan av huvudet i bokens underbara varld.

Hur man uppfattar en bok hanger mycket ihop med hur/nar/var man laser den, vilken tid i livet man befinner sig i och hur man mar, i alla flall galelr de sakerna for mig. Och nar dessa faktorerna forandras, ar det valdigt troligt att ens uppfattning om det man last ocksa forandras.

Jag tror vi alla har varit dar, att forsokt lasa om en bok och insett att det inte alls ar samma sak, att det men tyckte var sa bra da, inte alls tilltalar en langre. For mig ar ett  mycket tydligt exempel Kitty-bockerna. Jag alskade dem over allt annat och fran det att jag var 10 ar fram tills att jag var runt 12 sa var de det basta jag visste. En lyckad helg var nar jag lyckades klamma 2-3 bocker och jag sokte med ljus och lyckta pa loppisar efter gamla exemplar. Jag upptackte ganska sa snabbt att Kitty i de gamla bockerna hade bra mycket mer skinn pa nastan och inte alls beskrevs speciellt ingaende nar det galled utseende, klader etc. men att hon i de nya var ganska annorlunda och stor fokus lag pa hur hon sag ut. I borjan storde det mig inte och nar jag slutade lasa dem sa hndalde det mycket om att jag hittat andra lasintressen. Men ett par ar senare, nar jag var runt 17, sa bestamde jag mig for att jag var tvungen att ta reda pa vad det egentligen var som hade gjort mig sa fast vid henne och hennes mysterier och bestamde mig for att lasa om en bok. Jag laste ca 20 sidro innan jag blev sa trott pa skiten att jag slangde den i vaggen, uttrakad till dods av "Kitty slangde med sitt, langa, rodblonda har" osv. i all evighet.

Sedan dess har jag varit forsiktig med att lasa om bocker, jag ar sa fruktansvart radd for att bli besviken. Men vissa undantag har jag ju gjort,  bocker som for mig alltid kommer att vara lika bra. Som Narnia-serien, "Ny identitet" av Robert Westall, "Spelkortsmysteriet" av Jostein Gaarder, "Pannkakstartan" av Sven Nordqvist och alla Lotta-bockerna av Merri Vik. Plus nagra till.

Till exempel sa alskade jag Sagan om Belgarion av David Eddings och i princip alla hans efterfoljande bocker nar jag var yngre, och funderar pa om jag skall lasa om dem, men jag har en bestamd kansla av att den kanske inte har aldrats lika bra som de ovan namnda bockerna.

En bok, som jag i vuxen alder, blev oerhort medryckt av ar "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt. Jag fick den i present av en av mina basta vanner, som hade snokat fram den pa nagot satt (det var under perioden da den officiellt var slut pa forlaget) och gav mig den nar jag var 22 (eller var jag 23?) och jag alskade den over allt annat. Den var underbar och jag sade till alla att de maste lasa den, lanade ut den (trots skracken over att kanske inte fa den tillbaka) till sidorna borjade trilla ur den och da stoppade jag undan den pa ett sakert stalle, dar ligger den an.

Nu har visserligen bara 5-6 ar gatt sedan jag laste den, och det ar val egentligen inte sa lang tid, men jag har fortfarande inte vagat lasa om den. For tank om jag skulle bli sa fruktansvart besviken. Och det vill jag ju inte.

Sa laste jag i dag en artikel pa SydSvenska Dagbladets hemsida, dar deras skribenter har last bocker som for nagra ar sedan hojdes till skyarna, och recenserat dem. Eva Ström har last "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt, och har skrivit en riktigt bra text om den. Jag gillar den skarpt. Men jag gillar inte alls det hon skriver, for hon totalsagar DHH sa obarmhartigt att jag inte vet vart jag skall ta vagen. Och det ar en bra sagning.

Men sa vill jag ju inte alls att det skall bli! Tank om jag laser den och kanner som sa? Jag vet inte alls om jag skulle vilja att den delen av mig forsvinner bort. Men anda langtar jag efter att lasa den igen. Bade ha kakan och ata kakan.

Jag och mina i-landsproblem.