Emmas Bokhylla

Jag har en lång historia ihop med Arto Paasilinna, om jag inte minns fel så började den någon gång under gymnasietiden då jag skrattade så tårarna rann när jag läste hans ”Kollektivt självmord”, ” Den ljuva giftkokerskan” och ”De hängda rävarnas skog”. Lovely, vi var bästa vänner där ett tag och allt gick som på räls, sedan gled vi av någon anledning ifrån varandra under en period, med små, men inte så ihållande återfall med jämna mellanrum.

Så bestämde jag mig för att jag skulle läsa lite litteratur som berörde döden (läs mer här och här) och beställde bland annat den här, för jag tänkte att lite galghumor måste man ju alltid ha. Jag är fortfarande övertygad om att det måste man ha, men jag är inte riktigt säker på vad jag fick i det här fallet…

Hjälten (?!) i historien dör en pinsam död när han kliver rak ut framför en bil – blicken är fästade vid ett par alldeles förtjusande kvinnoben och han ser därför inte alls var han går. Först förstår han inte att han är död, för hans ande svävar omkring precis vid kroppen, men när han har tagit in det faktum att det är hans kropp som ligger där på backen så inser han att han faktiskt är död och bestämmer sig för att ta tillvara på tillfallet, hur mycket finns det inte som man kan göra nu? Som att ta reda på om ens fru blir ledsen över att man dött…?

Sedan glider han omkring i världen och träffar andar från människor över hela världen, upplever revolutioner i Sydamerika, svält och fattigdom. Han går på de döda författarnas möte i Finland och träffar storheter från den finska litteraturen, han blir förälskad och träffar fyllbultar, präster och påvar.

Och det skulle kunna bli så bra, jag hade så höga förväntningar på den här boken. Och själva konceptet är det väl inget fel på, men… jag vet inte. Jag ryckts bara med bitvis och bitvis så tycker jag att det faktiskt är en rätt slätstruken bok. Inte dålig, men inte så bra som jag förväntade mig, den lyfter inte riktigt, den blir inte så vass som jag hade hoppats. Tyvärr. Tror att jag skall läsa om ”Kollektivt självmord” när tillfälle ges, för att komma ihåg hur bra Arto Paasilinna faktist är, egentligen.