Emmas Bokhylla

Rosemary är född och uppvuxen på Tasmanien, söder om Australien, tillsammans med sin mor. Eftersom modern är något av en främmande fågel på ön, så har hon aldrig riktigt blivit accepterad, trots att hon driver något så ovanligt som en hattaffäer, för hon har även hållit alla andra människor på en armslängds avstånd, vilket Rosemary också har gjort. När modern, överhopad av skulder, helt plötsligt dör när Rosemary endast är arton år gammal, så blir det deras enda vän, Esther Chapman, byns enda bokhandlare, som tar hand om henne. När hon gräver ner sig totalt i sin sorg, bestämmer sig Esther för att göra något drastiskt och tar ut sina besparingar och köper en biljett till Rosemary, en biljett till New York City, för att hon inte skall fastna i sin sorg och framför allt inte på Tasmanien, och kunna få en nystart i livet.

Så Rosemary åker till New York, flyttar in på ett sunkigt kvinnohotell som hade sina glansdagar på 30-talet och driver omkring i staden. Det är tidigt 80-tal och New York representerar den strålande framtid som alla som reser dit hoppas nå (är det inte fortfarande så?). Hon spenderar sina dagar med att försöka lära känna staden och bli vän med den inåtvända receptionisten Lillian från Argentina.

En dag kliver hon in i bokhandeln The Arcade och vet helt plötsligt att det är här hon vill arbeta och har tur, redan samma dag får hon jobb som en så kallad ”floater”, där hon driver mellan de olika avdelningarna och får hjälpa till med det som behövs. Det jobbar en rad olika intressanta figurer på the Arcade, assexuelle Oscar, albinon Mr. Geist, tysta Mr. Geist, transsexuella Pearl, konstintresserade Arthur bland annat. Bokhandeln handlar med alla slags böcker, men allra helst med värdefulla förstautgåvor och samlarna kommer dagligen för att se om nya saker har kommit in. Naiva Rosemary är något av en främmande fågel och snart dras hon in i det spel som pågår på platsen och inser inte riktigt att vissa människor skulle kunna göra vad som helst för pengar och lite kärlek, vad som helst.

Jag drogs med i den här berättelsen, den utspelar sig på en fantastisk plats, en enorm bokhandel, kan det bli bättre? Och jag fascineras av det underbara i alla få en helt ny start i ett nytt land. Och jag kan förstå det överväldigande med det, speciellt eftersom jag själv nyligen (nåja, tre år sedan) flyttade till en ny kontinent, ny kultur och nya förutsättningar.

Det desperata i berättelsen, det desperata för kärlek, är något så ytterst mänskligt att jag känner väldigt mycket för det, för alla dem som letar efter kärleken. Att det sedan leder en på villospår som man inte kunde tänka sig från början, det är också mycket mänskligt, man ser sig inte alltid för när man stigen framåt vandrar.

Det enda som lägger lite, men inte mycket, smolk i min glädjebägare är dock att Rosemary är för naiv ibland. Jag har nästan lust att slå henne ganska hårt i skallen, men tänker samtidigt att hade hon inte varit så naiv, så hade det inte blivit som det blev, på gott och ont.