Emmas Bokhylla

Familjen Mulvaney består av mor och far, tre bröder och en syster. Tillsammans lever de ute på en gård på landet men en salig blandning av djur; hästar, hundar, getter, höns, katter, undulater och så vidare. De lever i något som kommer väldigt likt den optimala Amerikanska Drömmen. Pappa Michael Mulvaney Senior är en äkta Self-Made Man, som har arbetat sig upp från sina två tomma händer till att ha en stor gård ute på landet, en framgångsrik egen firma, en stor, lycklig familj och till slut även ett erkännande (som han nästan strävar mest efter) av de som ingår i stadens elit. Det går bra för familjen, de är omtyckta och respekterade i den lilla staden där de bor.

Men så händer något fruktansvärt, som för alltid ändrar familjen. Marianne Mulvaney, 16 år gammal och med smeknamnet Button (”cute as a button”) går på skolans Valentines Bal och blir våldtagen av en av skolans populäraste killar. Och när det kommer ut så förändras livet för alla i familjen, och det kommer aldrig att bli det samma igen. Marianne skickas bort från familjen och familjen väljer att aldrig prata om det som har hänt, inte ens med varandra. Alla väljer att hantera det på olika sätt, men inte tillsammans med varandra, och det blir en familj i totalt förfall tillslut, utan närmare kontakter med varandra.

Historien berättas nästan tjugo år senare, av den yngsta brodern i familjen, och det griper tag i mig på många sätt. I början, när allt är så fantastiskt fint, sitter jag bara på nålar och väntar på att det skall gå åt helvete, och resten av boken så lider jag mest, för det blir faktiskt inte bättre (jo möjligtvis på slutet) på något sätt. Och den väcker så mänga frågor, den gör mig så fruktansvärt FÖRBANNAD på många ställen. Och den väcker många frågor, frågor som för mig kanske är både möjligt och omöjliga att besvara.

Hur kan ett helt samhälle vända en familj ryggen bara för att deras dotter blir våldtagen i baksätet på en bil och sinsemellan viska om vilken slampa hon är? Hur kan man som mor skicka iväg sin egen dotter på en 12 år lång exil från familjen, och tro att resten av den skall acceptera det? Hur kan man ens bli sårad över att de andra barnen vägrar att komma hem till Jul och Påsk, när man inte har låtit deras syster fira hemma på så många år? Och hur kan man acceptera att familjen bara förskjuter en, utan att ens bli arg?

Våldtäkt är något som man läser/hör om med jämna mellanrum och jag har varit förskonad från det, tack och lov. Så därför har jag ingen aning om hur det känns, hur man mår, vilka reaktioner som kommer. Jag vet inte heller hur det känns när en hel skola eller ett helt samhälle vänder sig emot en, och man inser att mans tår ensam i världen. Jag har läst om det i tidningen flera gånger, sett det på TV och hört det på radio, jag vet att det händer, oftare än vad man tror. Men jag vet ju inte hur det känns, för det kan ingen utomstående veta. Och jag vet inte heller vad som händer inom en familj när något sådant inträffar. Men den här boken gav mig i alla fall en liten inblick i hur det skulle kunna bli, och det är en rent fruktansvärd läsning. Det skär i hjärtat och jag blir ömsom arg, ömsom ledsen. För jag vet att det här är något som händer om och om igen ute i världen, vart man sig än vänder.