Emmas Bokhylla

Jag träffade precis en kollega som kom direkt från det största statliga sjukhuset där hennes morbror ligger (förmodligen) inför döden och hon var förtvivlad. Hans lever och njurar har kollapsat och alla de privata sjukhusen (dvs. de bättre) har nekat vård (ingen försäkring, kanske?) och nu fanns bara det här alternativet kvar.

Hon berättade att när de kom med honom till Akutavdelningen så nekades de att ta in honom och personalen vägrade att registrera hans närvaro, det var fullt, sade de. Tills de trollade fram 15, 000 Tshs (ca 75 kr), då kunde personalen tänka sig att registrera hans närvaro. Sedan betalade de för ett privat rum, men blev ändå placerade i allmänsalen (och här betyder det att det är folk överallt, golv, skrymslen, vrår, jag har sett det själv) och när de klagade så svarade sköterskan förnärmat att de kunde gå till ett privat sjukhus om de nu hade problem med deras och de verkade ju bada i pengar.

Efter ett dygn utan någon närmare vård, kontontroller eller medicinering så kontaktade de chefen för avdelningen (som de som tur var kände) och då blev det liv i luckan och nu har han både dropp och smärtstillande. Som man kollega sade; vi inser att han är döende, men vi vill att han skall få dö i frid, i lugn och ro, inte i smärta och total ignorans bland folk som skiter i honom. Skóterskorna tjurade eftersom de tyckte att familjen hade tjallat på dem.

I samma sal låg en man som dog igår. Han låg död i nästan tre timmar innan hans familj kom och upptäckte att han var död och larmade personalen och krävde att han skulle tas till bårhuset.

Jag vet att den svenska sjukvården inte är den bästa i alla lägen, att köerna är långa och att det finns många komplikationer. Men jag är tacksam över den, så oerhört tacksam.