Emmas Bokhylla

När Emma springer som en skållad råtta är Emma ingen bra Bokbloggare.

När råtteriet är avklarat så återgår, förhoppningsvis, allt till det normala.

 

Mungo Akipenda.

(Om Gud Vill)

 

*fortsätter att springa i galen takt*

 

 

...på tredje delen i Stefan Tegenfalks triologi. Mycket, alltså. För jag sträckläste del ett & två och gillade verkligen och nu vill jag gärna veta hur det slutar. Den kom ut 22/9, i förra veckan alltså.

 

Frågan är bara, när får JAG läsa den?

 

Aja, om inte berget kan komma till mig så får jag väl komma till berget!

 

Det är nu det är dags att börja fundera på vem man tror skall vinna Nobelpriset 2011. Enligt O har redan brjat med sina funderingar har har mycket bättre kolla vad som händer i världsspekulationerna än vad jag har.

 

Personligen så funderar jag som vanligt på JCO, eller om det kan komma en totalskräll och typ Alison Lurie vinner. Det vore fantastiskt att bli så överraskad.

 

Vilka tror ni på?

 

 

Den här lilla busen hittat något som hon tycker är supermysigt - att dra ner husses kläder ur tvättkorgen och sedan sova på dem. Hon gör, av någon anledning, inte det med mina och föredrar husses strumpor, as you can see. Och hon vet att hon egentligen inte får, men jag har inte hjärta att skälla på henne där hon ligger i sitt lilla strump-bo och myser om mornarna när vi går till jobbet. Men ser hon inte lite skyldig ut på bilden?

 

 

...som jag läser om stackars förvirrade Israel så läser jag också  "Free Love and other stories" av Ali Smith.

Måste Googla och se om det är DEN Ali Smith, men av någon anledning så tvivlar jag. DEN Ali Smith är från London, eller hur? Den här är från Inverness, Scotland. Viss skillnad, faktiskt. Bra är den dock.

Första novellen handlar om en ung brittisk lesbisk tjej som för första gången i sitt liv ligger med en kvinna när hon i Amsterdam går till en prostituerad. Intressant ämnesval. För en gångs skull passar baksidetexten väldigt bra "Ali smith shows how things come together and how they break apart". Så sant så sant.

...läser jag "Fallet med de försvunna böckerna" av Ian Sansom.

 

Har hunnit nästan hälften och stör mig onekligen lite på hur mesig Israel Armstrong är. Sjukt mesig och blir överkörd precis hela tiden. Men sedan började jag tänka efter lite. Man är faktiskt inte så jäkla kaxig när man är hel ny på ett nytt jobb, i en ny stad, dessutom i ett nytt land. Tro mig, så jäkla kaxig var i alla fall inte jag. Jag hade visserligen tur när jag flyttade hit - hade vänner till familjen att bo hos, som visade sjukhus, mataffären (ännu viktigare; bokhandlarna!!), hur man köper el, visade mig runt i staden etc. Men lätt nervös och ansträngde mig för att inte trampa någon på tårna. Nu var visserligen ingen av mina kollegor så glana som Israels, men ändå.

Helt plötsligt fick jag enormt mycket sympati för den stackaren. Och började gilla boken på ett helt annat sätt.

 

...eller vad man nu kan kalla det.

 

Jag måste inleda det här inlägget med att berätta att jag verkligen gillar Emma Hamberg och har gjort det sedan...ja, det minns jag inte, men någonstans mellan, eller rättare sagt mixen av år då Singel i Stan-stripparna, hennes avslut av Fröken Sverige och VeckoRevyn och hennes första bok, "Mossvikenfruar" härjade fritt så tror jag att jag blev kär. Och jag läste inte ens VeckoRevyn. Det är något med henes om gör mig glad, så jäkla glad och det var det enda jag kunde tänka på under de första kapiteln i boken. Hur glad jag var över att läsa just hennes bok. Jag blir nästan alltid glad när jag läser om Emma Hamberg, om det är hennes serier, artiklar hon har skrivit, hennes matblogg (som jag iofs inte följer regelbundet) och hennes böcker. Jag blev dessutom lite grön av avund när jag läste ett Hemma-hos-reportage om henne - ett sådant kök vill jag också ha! Hon är en sådan person som jag väldigt gärna skulle vilja vara vän med, men samtidigt förmodligen skulle bli ganska Starstruck av och knappt få fram ett pip, om jag nu skulle springa på henne på ICA. Ungefär här slutar jag, nu skall vi inte göra det alltför obehagligt och använda för mycket vackra ord så jag börjar framstå som knepig. Eller, knepigare än vad jag egentligen är, vi är nog alla lite knasiga till mans.

 

I alla fall, let's cut to case.

Boken handlar om konstnären Maja, som tillsammans med sin äldre, berömde konstnärsmake bor ute på en ön mitt ute i en sjö. De bor i ett gammalt sommarslott, mer eller mindre intakt med tjusiga möbler, 1800-tals kläder och en tjusig (numer oanvänd) pool. Maja har egentligen jäkligt tråkigt ute på ön, för det går inte speciellt bra med hennes skapande och det har det inte gjort på bra länge. Rent skitdåligt, till och med. Ön börjar kännas trång och till råga på allt vill hennes man inte längre ligga med henne, så situationen är rätt pissig, trots slott och egen ö. För att få göra något eget och få lite variation så bestämmer sig Maja för att starta en simskola för vuxna, något som först verkar bli en riktigt hit, men efter skräll med massor av abokningar så står hon där med tre ynka deltagare. Det är Tonårskillen, Kulturkvinnan och Trädgårdsodlaren, som alla vill lära sig simma. Och Maja bestämmer sig för att köra så det ryker, trots att det bara är tre deltagare kvar. Vad hon inte hade räknat med är att alla tre kommer med sitt egna emotionella bagage och blandar man det ena med det andra så kan man aldrig riktigt vara säker på i förväg vad som kommer ut i andra änden...

 

Jag gillar, som jag redan har varit rätt tydlig med, Emma Hambergs stil, hennes böcker gör mig överlag väldigt glad. Så även den här. Till och med tillräckligt glad för att jag skall svälja sådana saker som egentligen skulle störa mig. Som att någon har ett 1700-talsslott som bara råkar vara fyllt med massa gamla tjusiga peruker och kläder, som bara råkar bli sexiga och härliga när man drar ihop till maskerad, med ens coola konstnärspolare som bara råkar fortfarande orkar vara exklusiva, härligt avslappnade och still going strong. Men, det är sådana saker som jag gärna skulle vilja uppleva, som gärna får hända i min värld, så då unnar jag definitivt de ömhetstörstande personerna i Hambergs bok att det händer dem. Så kan man bara ha lite överseende med sådana detlajer, så är det här en glad och rolig bok, äkta feelgod med fokus på att ta tillvara det som är viktigt här i livet, äkta avslappning och jag klämde den på planet från Stockholm till Doha när jag flög hem sist, så bra var den!

 

 

När man sitter på olika uteserveringar så är det alltid försäljare som kretsar omkring för att försöka sälja både det ena och det andra. Halsband, träskulpturer, färsk (eller, efter ett tag, inte så färsk) fick, CDs, DVDs, galgar, taburmajorer, kuddar, jordnötter, chips, tidningar, plastbyttor - you name it. Men, för första gången såg jag faktiskt en kille som sålde böcker och hade en liten bokvagn som han drog runt på! Bra skit, en mobile bookstore. Tyvärr hittade jag inget jag var intresserad av att köpa, men han var trevlig och lät mig ta en bild på vagnen.

 

Tänk, ibland när man inte håller koll (som jag, den här veckan), så händer det en massa roliga saker. Som att underbara Trillingnöten har gett mig en Award (och var tvungen att påpeka det för mig, sjukt pinsamt)! Med en himla fin motivering!

I Awarden ingår det att man svarar på sex frågor och sedan skickar den vidare till fem bloggare som man tycker är bra, läsvärda, omvälvande, mysiga eller varför man nu gillar dem. Jag är rätt så förtjust när bloggare som jag gillar tipsar om nya blogga - det hela följer ju ett logiskt system - jag gillar dem och eventuellt så gillar jag också det de gillar!

 

Först och främst så vill jag tacka för den fina awarden (läser ni inte Trillingnöten så tycker jag att ni skall göra det bums!) sedan måste jag sätta mig och fundera. Först på vad jag skall svara på frågorna, sedan på vilka jag skall skicka dem vidare till. Sjukt svårt, måste jag säga. Tål att tänkas på, annars blir det en roman till svar och ångest över nomineringarna!

Frågorna lyder som följande:

 

1. Varför började du blogga?
2. Vad har du för mål med bloggen?
3. Vilka bloggar följer du?
4. Vad har du förfavoritfärg?
5. Vad har du för favoritfilm?
6. Vilket land/länder drömmer du om att besöka?

Jonas Thente sätter lite ord på vad jag tänker om Bokmässan.

 

Ni som läser här regelbundet vet ju att jag drömmer om att driva ett litet bokfölag som ger ut (i Europa) bortglöm afrikansk litteratur. Då blir jag väl en av dem som står där och svär och fixar med min monter i sista minuten, med stora förhoppningar om att kunna sälja in min litteratur till bibliotikarier, bloggare och bokklubbar.

Jag brukar ofta hävda att jag inte skäms för några av de böcker jag läser, men att jag ibland kan inse att andra skulle dömma mig utifrån dem (deras omslag, författaren, förutfattade meningar etc. Hänger ni med? Men, förförsta gången på länge läser jag nu en bok vars framsida skulle få mig att vilja sjunka genom jorden. 
Ärligt talat.

 

 

 

Har ni någon läsning som ni skäms över?

 

 

...läser jag "Venus Rising" av Flora Speer.

När jag under mitt första år här i Tanzania bodde hemma hos en Svensk-Tanzanisk familj så läste jag mycket av vad de hade i bokhyllan. Det var en mix av böcker som de själva gillade och sådan som jag (antog) hade blivit kvar från tidigare ägare/hyresgäster. En mäktig blandning.


Då läste jag "Venus Rising" för första gången och blev både imponerad och lite förfärad över min smak. Boken är nämligen något så (i alla fall i min värld) ovanligt som en sci-fi romance som, i alla fall som jag minns den, var både välskriven, lockande och väl insatt i detaljer om det som beskrevs i boken. Den var, för att tala klarspråk, jäkligt rolig.  Och romance då, fast inte som vanligt, annorlunda (här tillkommer då frågan, kan man verkligen räkna in den i facket om den inte riktigt följer ramarna...?) .


Så när mina bekanda valde att städa ur sin bokhylla för nästan ett år sedan, och bjöd in mig att ta vad jag ville ha får de utsprterade böckerna så låg den där - och självklart kunde jag inte stå emot. Och nu läser jag den igen. Hittils är det precis så charmig som jag minns. Inte så sliskig som en 'vanlig' romance kan vara och full av high-tech prylar och intressanta teorier om telepati, diktaturer och livet i naturen.

En rolig grej är också att boken har, i alla fall under de första 100 sidorna, blivit läst av någon som har använt den för att lära sig mer avancerad engelska - det finns nämligen anteckningar på var och varannan sida med förenklade versioner av utvalda ord. Skitskoj och påminner mig om att språket inte alls är så förenklat som man kan luras till bara för att den tillhör en viss genre.

Just nu surrar hela Göteborg på grund av Bokmässan, nästan hela bokbloggarvärlden är där och shoppar, träffas, minglar, intervjuar, lyssnar och Gud vet vad. Jag intalar mig själv att jag inte alls är avundjsuk och läser andra bokbloggare som också sitter och trånar, tänker att jag är i alla fall inte ensam.



Fast egentligen är det ine alls så synd om mig, sambon fyller 30 i dag och snart skall vi ut och äta en god middag för att fira. Och jag bor ju faktiskt i ett land som går mot varmare tider istället för ytterligare en vargavinter. har fullt upp på jobbet och senast i dag slog det mig att jag älskar det jag gör. Ibland kan man inte både ha kakan och äta den.


Och sedan blev det lite bättre när jag fick sms från världens bästa B, som jag tidigare har besökt Bokmässan med. Hon skrev att om jag är hemma nästa år, så slår vi på stort med flerdagarsbiljett, fint hotellrum, gott vin, massa snack och shopping. Vi tänker precis lika, hon och jag, och då kändes det ytterligare lite bättre.


För vad är väl Bokmässan 2011 i Gbg, när 2012 redan har potential att bli mycket, mycket bättre...?

Alltså, ibland tappar man verklighetsuppfattningen. Som den här månaden, jag har verkligen känt att jag inte har prioriterat läsningen, det har varit så mycket annat roligt; bröllopsfester, Game of Thrones, filmkvällar etc. Så jag drog slutsatsen att jag faktiskt inte har läst så mycket och det kändes okej.

 

Sedan kollade jag min läslogg (där jag skriver ner allt som läses) och upptäckte att jag faktiskt ahr läst fem böcker den här månaden. Utan att jag knappt har tänkt på det. Tur att jag har min läslogg, annars skulle väl jag inte har någon koll alls!

 

...med hemligheter inför morgnondagen då sambon fyller 30 år. Tur att han ligger och sover.
Det är ändock lite roligt att bli överraskad trots att man är vuxen, eller vad säger ni?

Just nu läser jag "Rapture" av Susan Minot, en del i min Prix Femina-läsutmaning. Jag har hunnit ca 80 sidor av 115 och tycker att den är rätt bra, lite annorlunda story.

 

Benjamin och Kay har sex och under akten får man följa deras tankegångar, kring dem själva, kring deras fläkiga historia (Benjamin har varit tillsammans med Vanessa i en massa år och träffar sedan Kay och de har en vild  romans som han sedan, till hennes förtvivlan avbryter, för att stanna hos Vanessa, trots att han egentligen är kär i Key. Vanessa har sedan kastat ut honom och sedan dess har han glömt Kay och längtar bara tillbaka till henne) och hur de känner för varandra under själva samlaget (Benjamin tänker mest att han har fullständigt fuckat upp, Kay att hon, efter att ha varit så arg på honom, kanske ändå kan bli kär i honom igen). Mycket intressant grepp som jag faktiskt gillar.

 

MEN, på baksidan står det att historien är erotisk, vilket jag inte riktigt kan hålla med om. Visst, de har sex, visst Kay utför en flera sidor lång oral stimulation på Benjamin, men hur fasiken kan det anses vara erotiskt när beskrivs två meningar sex och sedan 5-6 sidor ren ångest/förhoppningar från dem? Jag ser inte kopplingen. Inte erotiskt enligt mig. Kanske vackert, kanske intressant, men absolut inte erotiskt.

 

 

Att många människor faktiskt är ganska...elaka?
På riktigt, alltså.

 

Vuxna människor,kollegor, föreningsbekanta, så kallade vänner, som borde veta bättre är regelbundet arroganta, spydiga, lynniga, otrevliga och till och med direkt elaka.

 

Visst, vem har inte sina mood swings, det har jag också, men känslan av att man trodde att allt är fina fisken och sedan får man ett mejl/telefonsamtal/konfrontation som lämnar en helt naken. Så högstadiet!

 

Tur att man i grund är optimist...

 

 

Ytterligare intervju med Camilla Läckberg som faktiskt är bra.

 

Har helvetet frusit till is?!

 

Du kan läsa den på SvD här!

 

En hetsig måndag.

 

I dag tog det fyra timmar att få liv i min jobbdator. I fyra timmar hade jag alltså inre panik för att över tre års arbete och rapporter skulle vara borta puts väck.

 

De räddades, som tur var, och i kväll skall jag ta med mig den hem och göra jordens back up på den, så att nästa (?!) gång det händer så kan jag slippa i alla fall lite av ångesten.

 

Det betyder dock att jag ligger lite efter med typ allt i dag, och jobbar därför över ett par timmar för att täcka frånfallet på förmiddagen.

 

Sedan skall jag åka hem till en god vän och beklaga sorgen, henne mor har precis gått bort i en hjärnblödning, 56 år gammal.

 

Bra start på veckan, eller vad säger ni?

 

 

På fredag 23/9 har journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i tio år! TIO ÅR!


Och vad gör svenska regeringen?!
Det är en skam att Eritrea får ha kvar sin ambassad i Sverige samtidigt som de har en svensk medborgare inlåst utan rättegång eller ens laglig grund för att hålla honom där.

Ställ lite krav, för i helvete!
Jag skulle gärna vilja läsa de rapporter som måste finnas om vad de ha gjort för att få honom fri, det skulle nog bli en intressant läsning!


Jag kokar bara jag tänker på det!

I går när jag inte kunde siva så lång jag och tänkte på en klassisk fråga;

Om du kunde äta middag med fyra författare, svenska som utländska, döda som levande, vilka skulle du välja?

Har alltid tänkte att "det är väl lätt", men kunde inte spika fyra favoriter på en gång.


De två första var enkla, Agatha Chrisite och Jonas Gardel, lätt som en plätt! Men sedan...? Jane Austin och Donna Tartt är bubblare, men jag är faktiskt inte hundra. George Orwell?

Eller varför inte ta det piano och ta med Margit Sandemo och Charleine Harris?

Selma Lagerlöf...?

Nej, nu msåte jag sluta och fundera på saken!

Vilka fyra skulle du vilja äta middag ihop med?
Och vad skulle ni prata om?

...innan öronen trillar av.

 

I dag åt jag affärslunch men några besökare och vi pratade läsning och litteratur, det visade sig att alla fyra lästa mycket och det var spännande diskussioner fram tills av en av mina kollegor, superkristen, släppte en bomb som fick och att sluta prata böcker och läsning.

 

Vi kom nämligen in på Harry Potter (som jag ju älskar) och som en av besökarna, en medelålders man från Sydafrika tyckte var helt okej. Då kom bomben från min kollega. Han sade nämligen att han inte läste Harry Potter för att trollformlerna finns på riktigt och om man läser dem så hamnar de inom dig, vilket är skadigt och fel, eftersom trolldom är emot Guds vilja. Och kan utsätta en för svart magi.

 

Den sydafrikanske mannan höjde på ögonbrynen och utbrast något i stil med "men du skojar?" och eftersom jag känner min kollega och vet att han absolut inte skojar och att han skulle kunna driva på det här ganska så länge (och bli ganska så obehaglig, tyvärr) så började jag snabbt prata med en andra gästen. Det funkade, ämnet släpptes och kom inte upp igen.

 

Han får gärna tro vad han vill, men jag måste nog ta ett snack med honom om vad man pratar och inte pratar om med besökare som man inte vet om de delar ens religiösa övertygelser. Många tror på svartkonster här i Afrika, det är otroligt utbrett och inget konstigt med det här, men har man gäster utifrån, som kommer tycka att man är knäpp om man säger sådana saker, så kommer det att skada deras förtroende för oss.

 

Jag menar, nu var visserligen den här killen från Afrika, men jag kommer ihåg första gången jag hörde det, då tyckte jag också att det var konstigt.

 

 

 

Alltså, som vanligt är jag sist av alla, men jag vill i alla fall gratulera Bokhora för att de kammade hem vinsten i Forma Books Blog Award! Grattis, grattis!!

 

De jobbar hårt och driver en riktigt bra blogg, så priset är de väl värda!

 

Okej, det tyckte jag ändå att alla som var nominerade gjorde, alla förtjänade priset, men bara en kan vinna, så är det tyvärr.

...läser jag "Elle Mat och Vin".

 

Jajjamensan och hittills är jag väldigt nöjd! Har fått tusen tips och vill mest av allt bara laga en massa mat i mina föräldrars trädgård. Och vill inreda mitt kommande kök med en massa blommiga, färgstarka detaljer, sambon är mindre glad. Tror att det kommer att bli en clash av oändliga proportioner när vi ska skaffa eget boende (nu bor vi i företagslägenhet) och hippe/bondromantik med indiska influenser möter stål/vitt&svart möter varandra på riktigt.

 

Har försökt komma igång med "Rapture" av Susan Minot i flera dagar, men det är något som inte riktigt vill sig. Eller så kan det bero på att jag de senaste dagarna har varit på trevliga tillställningar (ytterligare ett Send-off party, födelsedagsfirande etc). Aja, det lossnar nog snart.

Det var ett tag sedan jag gick på bokmässan, ganska länge sedan, till och med. Minns inte exakt, 2003-2004, kanske? 2006? 2007? Eller kanske ännu tidigare? Minns i alla fall att jag älskade det big time. Vi gick och gick och gick tills fotterna var ömma, ryggsäckarna fulla och vi nästan såg i kors. Och jag älskade det. Köpte böcker i mängder, såg upplevde och bara njöot. Sedan, om kvällarna, satt vi hemma hos henne  och drick vin och diskuterade våra inköp. Och njöt.

 

Jag saknar det och när jag kommer hem till Sverige så har jag lovat mig att då jäklar, då skall det bli Bokmässa i Göteborg tills jag bara kräks på fenomenet.

 

Så, ni kan förstå att jag, åter igen, är lite avundsjuka på alla er som skall dit i nästa vecka. Ni som kommer att få skavsår, trötta fötter, sönderpratade huvuden och tomma plånböcker. Men jag skall inte klaga, förra året satt jag på Nungwi Beach på Zanzibar under Bokmässan, och det kändes som jag i alla fall det året drog det längesta strået. I år skall jag fira min sambo som fyller 30 år, det är inte heller helt fel. Så sååå synd om mig är det kanske inte.

 

 

Tur med dhow utanför Nungwi, norra Zanzibar, september 2010.

 

Men, i alla fall, om det finns någon där ute som skall åka för första gången (som a-lo på The Book Pond!), här är en liten checklista på saker som är bra att komma ihåg;

- Klä dig både bekvämt men snyggt, du skall gå och stå en (flera?) hel dag och det gör ont i fötterna efter ett tag! Dessutom kanske du springer på just din favoritförfattare, då kanske man vill känna sig lite fin?

-Det kommer att bli varmt som attan i en del av lokalen, semtidigt som det blir rätt kallt i alla. Ha en kofta med dig som du kan slänga både av och på!

- Ta med dig en ryggsäck. Bära i bokkasse i all ära, men den blir också tung och otymplig efter ett tag, med ryggsäck slipper du det problemet. Ryggen är oftast starkare än armarna.

- Ta med både vatten och något som snabbt kan höja blodsockret. Fikaplatserna/matställena är ofta överfulla och ibland behöver man något just NU. Varmt blir det också, håll vätskenivån!

- Ordna med kontanter innan du kommer till mässområdet - jag har själv stått och stampat i köerna i bankomaterna precis utanför entrén och det är verkligen inte roligt. Långt ifrån alla på mässan tar kort och cash in hand är ett måste.

-Prioritera vad du vill se, det finns sjukt mycket roliga saker att göra, men oftast orkar man med långt ifrån alla.

 

Och glöm inte, ta med er ett jäkligt glatt humör och njut av mässan!

 

Eftersom jag, av naturliga skäl, väldigt sällan, har tävlingar här på bloggen (fast jag planerar att ha någon innan jul, så jag kan skicka paketet till vinnaren när jag är hemma!), så kommer min kategori "Tävlingar" även att innehålla tips om andras tävlingar, samt sådana som jag själv deltar i. Krångligt, nej inte alls?

 

Jag b:orjar med att tipsa om författaren Monika Hääggs tävling där man kan vinna hennes senaste bok "Kungsgården". Du tävlar här! Tävlingen slutar i dag, 15/9.

 

Har du en bokrelaterad tävling som du vill att jag skall tipsa om?

 

 

Skriv det i kommentarerna eller skicka ett tipsmejl på [email protected].

 

 

För några dagar skrev jag om att ett avsnitt i Torgny Lindgrens "Hummelhonung" väckte stora äckelkänslor hos mig, ja, nästan så att jag verkligen kräktes (det vändes både in och ut i magen, mycket intressant upplevelse, det var länge sedan det hände).

 

Nu har Hermia hittat en bok som väcker liknande känslor, nämligen Kioskvridning 149 grader av Peter Törnqvist, där det rensas huvudsvålar. Jag kan bara tänka mig vad man kan hitta där (brrr, nu mårrar det i äckelnerven).

 

 

Men, det måste ju finnas mer där ute? Vad väcker ert äckel? Och har ni någon bok som har fått er att vilja kräkas, skrika eller må riktigt obehagligt på andra sätt? Dela gärna med er!

Just nu befinner jag mig i lunchkoma (ja, fortfarande. ja, jag vet att klockan snart ar tre (tanzanisk tid)) efter att blivit bjuden pa braklunch av en god van.

 

Ar man van att ata ett kokt agg samt en rejal mangd gronskar boner och en skvatt ost till lunch sa blir man nast intill utslagen av biff med potatismos. Sa gott. Ar.sa.matt.

 

Tankte nu knarka lite (mycket) te for att administrera mitt ateruppvaknande. Under tiden kan val ni, som behover stimuleras, lasa en fantastisk artikel om Tanzania som jag hittade i garkvall.

 

 

M.G. Vassanji skriver om Tanzanias korruption och bristen pa utveckling. Mycket intressant.

Jag satt och funderade här om dagen, lite över vad som skulle kunna vara det ultimata drömjobbet.

Missförstå mig rätt, jag trivs väldigt bra med mitt jobb, men om jag själv fick designa ett jobb, en tillvaro, vad skulle det bli?

 

Klart, jag vill bli publicerad författre, jag vill driva bokförlag, gärna få uppdrag som frilansjournalist (gärna litteratur och resereportage) och jag vill läsa massor av böcker. MASSOR av böcker. Så jag funderade. Och funderade.

 

Och kom på att det bästa vore att bli provläsare för typ adlibris. Alltså; läsa böcker och recensera dem genom en blogg/mejlutskick/specialsidor på hemsidan och genom det göra reklam om dem. Alltså, reklammakare och läsare i ett! Det skulle ju vara heeelt perfekt! (Hallå, adlibris, bokus, här ÄR jag!), läsaläsaläsa och sedan skriva om dem, underbart!

 

Dock har jag inte löst frågan om hur man skall göra med böcker som faktiskt är, eh, mindre bra? Om man skall sälja dem så vill man kanske hylla dem, men om man hyllar dem och de är dåliga, då litar ju ingen på ens omdöme. Lösa det genom att bara läsa bra böcker?

 

Och så gick jag in på adlibris och kollade om de hade tänkt samma tanke som mig, men det hade de tyvärr inte. Dock fanns det en mycket intressant tjänst som Marknadsassistent. Tja, man kan ju inte få allt, eller hur?

 

 

Jaha, så var det slut på den första säsongen om Game of Thrones och min sambo och jag har redan abstinens. Har hört rykte om att det redan finns en hel del material i en teaser på Facebook, så det är väl bara och ge sig ut och leta.

 

Men, men, båda två vill vi veta redan NU hur det kommer att fortsätta och därför skall vi i helgen ge oss ut på jakt efter George RR Martin på A Novel Ideas butiker. Någonstans måste väl "A Clash of Kings" finnas?! Vet att jag har sett den här nere, men det var ett tag sedan, man får bara hoppas att den finns kvar!

 

Sedan kommer ju diskusisonen, VEM skall få börja på den? Jag eller sambon?! Tror faktiskt att jag skall ge walk over den här gången, för jag funderar redan på hur jag skall lägga upp mina Läsutmaningar för 2012 och då skulle kanske ett Martin-marathon kunna passa bra?

 

Dessutom, så har jag redan spanat in den här fina boxen, den vore väl något att hitta under granen?

 

Har ni funderat något på vilka läsutmaningar ni vill delta i under 2012?

 

 

...läser jag "Treeland The Land of Laughter"av Mkama Mwijarubi. Det är en tanzanisk ungdomsbok och hittills är jag uppslukad!

 

När jag rotade runt efter "Treeland" så hittade jag även "White"av Marie Darrieussecq i garderoben. Var inte det lite av en snackis i bokbloggarvärlden för ett tag sedan? Jag visste inte ens att jag hade den. Tror jag köpte den på Dar Animal Haven's bokloppis i våras, men jag inte säker.

 

 

Det blev en hemmasöndag med texter som skall skrivar, rapporter som måste ses över och
lite mys som blev myst.

På söndagen var det slut på våra ljus, vi måste skaffa flera.
Men, de räckte i alla fall till middagsbjudningen på lördagen och det var då för väl.
Det är ju hela 20 meter till butiken mittemot där man kan köpa nya...

 

 

Vi hade köpt fetaost på Italian Deli på Oysterbay Shooping Centre och den behövde saltlake till den,
så på söndagen kokade jag den. Det är skitenkelt, bara koka upp salt och vatten. Men att så lite kan få mig att känna mig som UnderbaraClara, det var inte illa!

 

Jag är väldigt förtjust i närodlat och just nu är det hqr det närmaste jag kan komma.

Tror jag i alla fall.

Scandinavian rye bread, hemmagjord hummus och avocadopaté samt fetaost från Iringa.
Allt inköpt på Italian Deli, mums!

 

Och så lite olja i håret när man ändå sitter inne och ugglar.

 

Känner mig som en ny människa i dag!

 

 

Det som fastnade mest i minnet när jag läste "Sången om Is och Eld" för en herrans massa år sedan så var det slutet av boken som jag mindes mest. Och Khal och hans Khalessi. De blev mina absoluta favoriter, det är fortfarande dem jag tänker på när jag tänker på  boken (och nu också TV-serien Game of Thrones) och jag sörjde djupt hur det gick för dem. Visst, jag mindes också den stora väggen, familjen Stark och vargarna, men mest av allt dem.

 

Utan ge en alltför stor spoiler så kan jag bara säga att det blev så vackert och sedan blev det så fel. Och slutet, det magiska slutet, det har jag alltid velat se i filmversion.

 

 

Natten mellan fredagen och lördagen sjönk en färja med ca 800 passagerare som var på väg mellan Unguja (Zanzibars huvudö) och Pemba (nordö). Den sjönk vid klockan 01.00 (tanzanisk tid), vilket försvårade räddningsarbetet. Hittills beräknas att runt 620 personer har räddats, men man har inte säkra siffror.





BBC har bilder, som ger mig en tjock klump i halsen, massor av människor klamrar sig fast vid bråte för sina liv och väntar på räddningen! I BBCs artikel beskrivs hur höga vågar har försvårat för räddningen, allt från stora färjor till små, privatägda fiskebåtar att hitta de nödställda. Och hur döda kroppar dras upp ur vattnet på hela nordkusten... Jag har varit där uppe, jag vet hur det ser ut och jag hoppas bara att den där lilla armadan med båtar som finns där uppe drog upp så många de bara kunde och att de verkligen hittade alla....

I går hade vi för första gången på flera månader middagsgästar och självklart gick elen precis när sambon dammsög och jag hackade grönsaker. Dock var det inte så mycket att göra åt saken - och vi är ju rätt vana vid det här laget, vi har ett antal vinflaskor runt om i lägenheten med stearinljus i, så det var bara att gå runt och tända dem. Vi fixade i ordning allt, välkomnade gästerna, lagade maten (tack gode gud för gasspis), åt och umgicks, vinkade adjö till gästerna, städade undan allt, skrapade bort utrunnen stearin, diskade, torkade och precis när vi satt oss ner en stund innan det var dags att sova, då kom elen tillbaka. Det var jag visserligen tacksam för, jag vill gärna ha det svalt i sovrummet om natten. Trött som attan och bestämde mig för att sova så läääänge jag vill, så blev jag väckt av katten runt åtta (jag vet, för många är åtta sovmorgon, men...). Och då var det lika bra att gå upp. Funderade på att äta överbliven äppelpaj och vaniljglass till frukost med insåg att det kanske inte var en bra idé. Det blev Scandinavian Rye Bread med avocado paté, hoummus och fetaost (allt från Italian Deli/Oysterbay Shopping Centre). Till det letade jag fram den tanzaniska ungdomsboken "Treeland The Land of Laughter" av Mkama Mwijarubi. det har precis börjat regna och det är efterlängtat! Och nu sitter jag här, katten är glad och utomhus, kläderna ligger i blöt, varmvattenberedaren är på, saltlagen till fetaosten är kokad, frukosten är uppäten, underlagen till alla de texter jag vill skriva i dag ligger framme och jag vill egentligen bara gå och lägga mig en liten stund till. Får man bestämma sådana saker själv på en söndag? Eller är det nu man plockar fram äppelpajen?

Eh, jag vet att man inte skall vara kräkmagad och försöka sätta in händelser i litteratur i ett större sammanhang och ofta är jag jäkligt bra på det, men ibland går det mindre bra. Väldigt mindre bra.

 

Som i går, när jag innan mitt möte satt på Mövenpick och fikade (nej, det fanns ingen el hemma och fika är nästan obligatoriskt om man kommer till Mövenpick) och läste Torgny Lindgrens "Hummelhonung". Hade precis ätit en ganska otäck bit White Forrest (sååå besviken) och var lite däst av den.

 

Då kom jag till avsnittet när Olof ligger på sin kökssoffa med en tesked och pressar ut var ur sina bölder som han sedan äter (tre får plats på varje sked!). Och höll nästan på att kräkas upp den där trårtbiten. Fy satan, då mådde jag riktigt illa, faktiskt. Yuck. Trodde nästan att tårtbiten skulle komma upp....

 

I går var jag i möte med en välgörenhetsorganisation som planerar en stor kampanj för att samla in pengar till ett projekt för fattiga som skall gå av stapeln nu under hösten. De räknar med att få in en hel del pengar och alla var väldigt sporrade över de projekt som organisationen nu kommer att kunna genomföra.

 

De hade bestämt att i slutet av kampanjen så skall en stor cermoni annordnas för att öka medvetenheten om projekten här i staden.

 

Diskussioner bröt ut kring vem som skulle bjudas in som Hedersgäst och någon lägger fram förslaget att en hög chef för den myndighet som är involverade från statens sida i samma salgs projekt skall bjudas in, för att ge tyngd åt tillställningen.

 

Många protesterade högljutt och för första gången på rätt länge blev jag faktiskt lite chockad när jag hörde deras anledningar till att inte bjuda in en myndighetsperson till ceremonin - nämligen att om personen i fråga får veta hur mycket pengar som ar samlats in, så kommer det, som ett brev på posten, komma en begäran om i alla fall en rätt stor del av kakan. För att de ställer upp, för att de också behöver pengar till sina "projekt" (ny bil, kanske?) och för att man inte kan neka dem då de förmodligen kan ställa till en hel del trubbel om de inte får som de vill (inga fler godkända tillstånd för projekt etc.). Och för att de skiter fullständigt i att pengarna kommer att gå till att förbättra livet för de fattiga på landsbygden.

 

Som sagt, jag trodde inte att jag fortfarande kunde bli chockad.

 

Senare, på samma möte, föreslogs det att en del av pengarna inte skulle gå till projekten utan till ett barnhem som är i behov och då kom nya protester. Det har tydligen nyligen avslöjats att personalen på flera barnhem tackar och tar emot gåvorna (kläder, mat, leksaker etc) till barnen, för att senare, när de som donerar har gått, ta sakerna från barnen och sedan sälja på eget bevåg. Jag blev faktiskt inte lika chokcad av det, för det har jag hört rykten om tidigare.

 

Jag menar absolut inte att man inte skall skänka saker till välgörenhet, det skall man absolut (till och med mer just nu när det faktiskt är akut på Afrikas Horn), men man måste också vara medveten om att sådana saker händer. Och kanske välja mer vilka organisationer man väljer att stödja, att man väljer dem som man känner att man har förtroende för.

 

Personligen gillar jag den här!

 

Alltså, uppstod det verkligen en debatt om Fredrik Reinfeldts läsvanor nu i somras? Jag läser en intervju med Camilla Läckberg på dn.se som jag tyckte var väldigt bra (rubriken "Drottingen av fulkultur" av rätt sorglig dock), som inleddes med att berätta att Statsministern hade gått ut i somras och sagt att han hade läst fyra Läckberg-böcker på raken och gillat det, vilket hade utlöst en debatt i 'det kulturella etabillsemanget'. Om att Statsministern läser 'fulkultur'.

 

Ursäkta mig, det här missade jag totalt? När hände det? När jag var på semester och inte läste tidningarna så regelbundet, antar jag.

 

Det som är med intressant är frågan, VARFÖR hände det? Varför bryr sig folk om Reinfeldt läser Läckberg eller Proust? Får inte han läsa vad han vill? Alltså, när jag pluggade som mest så läste jag knappt icke-kurslitteratur överhuvudtaget, jag läste serietidningar och dagstidningar, något mer orkade inte hjärnan med förutom på sommaren (då jag visserligen arbetade en hel del, men ändå). Hur är det inte då för Statsministern som konstant jobbar, har familj och förmodligen läser milvis med rapporter varje dag. Det vore konstigt om han orkade dra igång stora läsprojekt när han för en gångs skull ligger i hängmattan.

 

Men frågan består, VARFÖR stör sig folk på att han läser det?  Inte fint nog? (andra statsministrar kanske håller sig till internationellt godkänd statsministerlitteratur? och vi får skämmas för att vår inte gör det?) Tror de att han fördummas? (oj, läser man deackre hela semestern så klarar man inte att styra landet efter det!)

 

Eller är det helt enkelt så att vi är kvar i den gamla fin- och fulkulturdebatten? Jisses vad trött jag är på den.

 

Och...

 

...JA, jag gillar Läckberg i lagom doser.

...JA, jag ser skillnaden mellan 'mer seriös' och 'mer lättsam' litteratur, men måste det nödvändigtvis innebära att den ena är sämre ån den andra?

 

 

 

 

...i dag har jag nog lite hemlängtan. Det händer viktiga saker hemma just nu, jag skule gärna vara där.

 

 

Vad gör jag för att bota det?

På min kafferast googlar jag friggebodar och trädgårdsskulpurer.

Drömmer åter igen om en Biblioteksfriggebod. Och utanför den skall det stå en gipskopia av Venus från Milo. Men henne tänkte jag måla som en av de indiska gudarna, jag har bara inte kommit fram till vilken ännu.

 

 

Jag har upptäckt att många bloggare just nu tippar och tipsar om eventuella vinnare av både August- och Nobelpriset med stor frenesi och det är härligt. Dock har jag som vanligt inte läst tillräckligt mycket svensk nyutkommen litteratur för att kunna inflika någon eventuell vinnare av August och när det gäller Nobel så hoppas jag som vanligt på JCO.

 

Vad tror och tycker ni? (för det är ju faktiskt två helt olika saker!)

 

 

I dag på förmiddagen skall jag och min sambo sätta oss på en lugn plats och i sinnet följa med på en begravning som samtidigt sker hemma i Sverige, som vi gärna hade velat vara med på, då det är en mycket viktig person för oss.

 

Förra veckan var vi inbjudna på en begravning i Nairobi, som vi tyvärr inte kunde gå på.

 

Veckan innan dess var vi på begravning här i Dar es Salaam.

 

Det händer igen och igen och igen.

 

 

Nu hoppas jag på en lugn period, gärna en som sträcker sig över ett par år, då allt är lugnt, lyckligt och levande. Men samtidigt vet jag att döden är en del av livet och ju äldre man blir, desto fler dödsfall kommer det av naturliga skäl. Tyvärr. Men nu, för ett par år, får det gärna vara lugnt och skönt.

 

 

 

...läser jag "Hummelhonung" av Torgny Lindgren.

 

Det blev det, till slut, jag hade inte ork med feltryckta "Summertime" just nu.

 

Och jag har bestamt mig for att lasa ikapp mina Prix Femina-bocker, sa eftersom "Summertime" var juni så ar "Hummelhonung" juli. Fastan det ar september. Sa det sa.

 

Prix Femina Lasutmaning 2011 lever igen! :-)

Aftonbladet rapporterar att det så kallade kristna amerikanska bokförlaget Shepherd Press saluför böcker om barnuppfostran där aga ingår i rekomendationerna och ondgör sig över att dessa säljs via Bokus och Adlibris i Sverige.

 

En del av mig blir väldigt upprörd, att aga barn är bland det värsta jag kan tänka mig och att ens föreslå det som en 'bra' uppfostringsmetod gör mig mörkrädd och eventuellt lite sjösjuk och att boken säljs i Sverige gör mig arg.

 

En annan del av mig rycker bara på axlarna, tragiskt visserligen, att boken finns tillgänglig i Sverige, men inte mer än så. För det är fanimig så mycket värre att praktisera det som står i boken än att 'bara' sälja den.

För de metoder som Aftonbladet beskriver att boken förespråkar har jag hört en del av mina kollegor diskutera i lunchrummet och en av mina kollegor, som specifikt uttrycket sig att "man kan ju inte slå barnen med samma hand som ger dem kärlek, det gör dem bara förvirrade, utan du måste i stället använda en käpp så att de förstår skillnaden när du slår dem"  och därmed i princip citerade ur boken Aftonbladet rapporterar om, är oerhört kristen och har förmodligen läst sig till metoden på liknande vis. Vid tidpunkten för den här diskussionen så var hans dotter endast två år.

 

Nämnde jag att jag inte längre äter i lunchmatsalen? Den upplyftande konversationen klarar jag mig utan.

 

 

Har nu, i två dagar, gjort ett kardinalfelet som får det att krypa i hela kroppen på mig - jag har inte haft någon bok i handväskan! ...och har nu tillbringat X antal bilresor samt 1,5 h på banken när systemet var nere utan att HA NÅGOT ATT LÄSA! Ingen bok i handväskan och Egoboost hade jag lagt in i soffan.

 

Vet ni hur frustrerande det är?! Att se all potentiell lästid bara flyga ut genom fönstret?! GAAA!

 

Som tur var hade banken alla dagstidningarna och bilen har ju en väl fungerande radio, men ändå... 
*lyxproblem*

 

Och det som stör mig ännu mer är att det här stör mig, eftersom jag bor i ett utvecklingsland där människor har betydligt större problem i sina liv än brist på läsmaterial...

 

Dock hade the Guardian en oerhört intressant artikel om problemen med att hålla läsnivåerna i landet uppe.

 

 

Så här såg det första omslaget ut på den översatta versionen.
Kutym på 90-talet var att man delade upp i princip alla engelska böcker i minst två delar när man översatte
till svenska, så för att vara mer exakt så är det här första delen av första boken.

 

I går såg jag och sambon första avsnittet av TV-versionen av "Game of Thrones" som har blivit bejublad och älskad inom bokbloggarvärlden under året som gått. Det väckte en massa gamla minnen och jag satt och drömde mig tillbaka till åren då jag var som mest fantasyfrälst (12-17 år) och jag läste allt jag kunde komma över. I förra veckan bloggade jag om hur fäst jag var vid David Eddings och hur jag läste nästan all jag kom över i fantasyväg (jag måste skriva nästan, för jag erkänner att jag inte läste vare sig Robert Jordan eller Katherine Kerr, trots att de också peakade samtidigt som David Eddings. Jag vet inte riktigt varför) och var medlem i B. Wahlströms Fantasybokklubb och följde noga vad som kom ut.

 

Det måste ha suttit någon riktigt beläst och skarp på B. Wahlströms fantasyavdelning på den tiden, för fantasyfloden drogs igång rejält och även andra förlag drogs med och gav ut några riktiga pärlor som jag minns än i dag! Dock sinade floden efter ett tag, eller, om jag skall vara helt korrekt, blev mer mainstream och jag tappade lite intresse, vilket innebär att jag nu har ett par oavslutade seirer där hemma - gaaa, det finns knappt något värre om man är fast i bokserieträsket. Och flera serier kom bara ut med ett par böcker, sedan fick man vända sig till engelska utgivningen. Och, trots att engelska var ett av mina favoritämnen, så klarade jag på den tiden inte övergången mellan svenska-engelska när flera serier avbröts mitt i översättningen och hamnade därför onekligen på efterkälken. Nu har jag däremot inga problem med det språnget och har till och med bestämt att när jag flyttar hem till Sverige så skall jag ha en äkta fantasy revival och läsa igenom alla mina gamla favoriter, se till att komplettera alla avbrutna serier (OBS! Mycket viktigt! Jag hade till och med svårt att sova i går av ren irritation på mig själv över att jag inte visste hur det hela slutade....) och gå igenom sprången till engelska - sådana petitesser stoppar mig inte längre!

 

Så, igårkväll nqr jag hade lite svårt att sova så gick jag igenom alla de böcker som jag älskade som yngre och som jag känner att jag gärna skulle vilja läsa igen. En del är serier som jag aldrig avslutade av olika skäl (språk, lathet, tappat intresse), men som egentligen var riktigt, riktigt bra...

 

Några favoriter som måste återupplevas (de som jag minns just nu, alltså, minnet blir kortare med åren...);

 

Roger Zelazny och hans Amber-serie. Serie på tio böcker på svenska. Hur kunde jag inte kopa de två sista böckerna? Hur tänkte jag egentligen? Det här var fantasy på ett helt nytt sätt för mig när jag laste det första gången. Återigen, hur kunde jag?

 

Dave Duncan och hans A Man of His Word-serie. Serie på fyra böcker. De två första kom ut på svenska och jag var fast. Underbart! Men, sedan höll kanske inte projektet för bok tre och fyra kom aldrig på svenska utan en av bokklubbarna jag var med i erbjöd de två sista delarna på engelska och jag köpte dem, men var helt enkelt inte tillräckligt bra/motiverad att läsa dem på engelska så de blev liggande. Fy skäms! Dags att läsa om alla!

 

Tad Williams och hans Minne, Sorg och Törne-serie. Nio eller tio böcker på svenska och jag har alla utom den sista. Hur tänker man där egentligen? Tänker man överhuvudtaget? De var ju bra, dessutom! Måste införskaffas och läsas om!

 

David Eddigs. Älskade, hatade David Eddings. Borde försöka läsa om dem för att se om jag möjligtvis tycker att han fortfarande är lika bra. Risken är stor att jag inte gör det, men där och då, då var han kung!

 

Raymond E. Feist & Janney Wurts skrev den underbara Imperiets dotter-serien (sex böcker på svenska). Jag läste alla och älskade dem - politik och maktspel i en magisk värld, går det att inte tycka om?

 

Margaret Weis & Tracy Hickman har haft flera serier i Sverige med fokus på drakar; en som blev superpopulär och en som de slutade översätta (eller, blev det bara ett jättehopp och jag missade den sista delen? Måste snoka reda på!), som jag fkatiskt inte ens kommer ihåg vad den heter. Självklart fastnade jag för den mindre poulära som var mörk och underbar och hur det nu blev med slutet, så fick jag inget ordentligt avslut och tjurade ordentligt över det. Tillräcklige för att inte läsa den efterföljade, superpopulära serien...

 

Och så klart, George RR Martin, som där på 90-talet bara kom ut i en enda bok (eller, rättare sagt, två böcker, man delade ju nästan alltid upp dem på svenska, trodde väl inte att den svenska  publiken skulle orka med mastodontverk?) och jag minns att jag verkligen gillade den. Att jag väntade ett bra tag på den och till och med snokade runt på SF-bokhandeln i Sthlm efter dem. Hittade den engelska versionen, men blev lite avskräckt, måste jag säga. Hade precis börjat på universitetet, var överlastad med kurslitteratur och hade inget självförtroende när det gällde att läsa på engelska, så det fick vara. Tills nu. Nu jäklar skall den läsas från början till slut!

 

Det var en liten kavalkad av minnen som skall återupplivas och jag ser verkligen fram emot det, men till och med jag inser att det kommer att ta ett tag - alla böckerna ligger nämligen nedpackade i lådor, alternativt står i bokhyllan längst in i min lilla friggebod hemma hos mina föräldrar, och den är så överfylld att man knappt kan öppna dörren. Behöver ett riktigt hem i Sverige innan jag kan börja rota där....

 

Och TV-serien Game of Thrones?

 

Jo, det var ju faktiskt riiiktigt bra. Men jag satt nästan hela tiden och försökte minnas boken, trots att det är tio-femton år sedan jag läste den, och försökte pussla in de olika händelserna och gestalterna. Glada tjut när jag kom ihåg (yay, Karl Drogo!) och besviken tystnad när jag inte gjorde det. Måste sluta upp med det där, annars kommer jag att sabba hela serien... Som kommer att bli BRA, jag känner det i hela kroppen!

 

 

 

Alltså, lite böcker tog jag såklart med mig ner till Afrika, man kan ju inte åka helt tomhänt. Här lyckades jag fånga de som jag int ehar hunnit läsa ännu. De flesta är relaterade till min Prix Femina Läsutmaning, så att det inte blir några stopp i den! Och så fick jag ju ändå begränsa mig en hel del - måste ju kunna släpa hem böckerna igen!

 

I fredags var jag som sagt på Send off-party för en av mina kollegor, vilket alltid är en oerhört intressant upplevelse. Den här festen är alltså i klass med en vanlig bröllopsfest - i storlek på lokalen, i antal inbjudna, i festkläder och dekorationer och i presenter... Så, här kommer en snabbis i ett mycket fint arrangerat, och jäkligt lyckat, Send-off Party!

Tyvärr så lyckades vi glömma den sprillans nya kameran som vi köpte hemma i Sverige och 
istället blev det bilder med min gamla vanliga. 
Men inte helt fel det heller!

 

 

Temafärgen var blått, vitt och silver, vilket återspeglades överallt.
Här på det mycket tjusiga inbjudningskortet.

Hur mycket tid har de (festkommittén, alltså, det är så man jobbar här) 
egentligen lagt ner på alla kort? Det var ju flera hudra pers där? Och det är
minste 2-3 event? Mycket klippa och klistra blir det...

 

The Hall var mycket tjusigt smyckat!

 

Även inne var det fin och pyntat!

Stolarna hade fått rosetter!

 

Det dansades för bruden vid ett flertal gånger framme vid podiet!

 

Bruden, till vänster, och hennes tärna, var fantastiskt fint klädda.

Under middagen och alla talen så satt de (bruden och hennes tärna), självklart, på podiet, som sig bör.

Självklart bjöds det även på tårta, men faktiskt före middagen.

Men självklart räckte inte den stora tårtan åt alla, utan det fick bli en liten på varje bord.
För säkerhets skull, så att ingen blev utan!

 

Alltså, jag är i extas över hur fint och trevligt det var!
Men, kände även pressen på mitt eget kommande bröllop.
Man skall ju inte, kan inte jämföra, abbsolut inte, men tankarna kommer ju...

"...så dääär skulle jag också vilja ha det!"

 

 

 

 

Nej, jag kunde inte alls bestämma mig i går kring vilken bok jag skulle läsa och gick för att sova på saken.

 

Och i morse grabbade jag ingen bok när jag drog till jobbet (ja, jag läser i bilen, nej, det är inte jag som kör), utan jag grabbade en tidning ur min lilla hög som jag tog med mig från Sverige. Sambon har lärt sig leta både inne på Pressbyrån/Press Stop och på Pocketshop när jag försvinner inne på Arlanda... (och ja, jag vet precis vart jag skall leta efter honom också, för han försvinner han med, även om det nu låter som om det bara är jag som leker kurragömma på Arlanda).

 

 

tidningar som fick följa med mig från Sverige:
Pondus, Egoboost, Allt om bröllop, Filter och Elle Mat & Vin

 

Och jag har varit sjukt nyfiken på Egoboost sedan jag läst massor om den på olika bloggar så jag bestämde mig för att ta mig en titt. Jag ingår kanske inte riktigt i deras målgrupp, men jag gillar inspiration i alla dess former, att bli lite kickad och bankad på när jag känner mig omotiverad, seg och trött. Hann ju inte med att läsa så mycket i bilen, men i alla fall de första sidorna slank ner och hittills smakade det bra. Jag vet, att bli inspirerad är en sak, men det är också ett jäkla slit att att skriva en bok/blir mäklare i NY/starta sitt eget klädmärke/företag etc, men man måste ju börja någonstans, eller hur? Vi får se om är lika yummy efter jobbet i dag....

 

 

Jag läste ut "Mörkersikt" av Johannes Källström på bussen från Bagamoyo och hade inte med mig något nytt att hugga tänderna i, så istället somnade jag och är därför ruskigt seg såhär på söndagskvällen.


Och så står jag och väger kring vad jag skall fortsätta läsa. Min Prix Femina-utmaning kapsejsade lite i och med mitt feltryckta exemplar av "Sumemrtime" av J.M. Coetzee som sabbade min struktur och mina planer, men nu har jag äntligt ryckt tag iden och skulle behöva avlsuta den. Samtidigt har jag en annan Prix Femina-vinnare, Torgny Lindgren, som ligger och väntar med sin "Hummelhonung".


Skall jag slita klart med Coetzee eller göra Lindgrendebut?


Risken finns att jag somnar på soffan innan jag ens kan bestämma mig....

I går kväll var jag på en väldigt intressant tillställning, något som jag bara har stött på här i Tanzania, nämligen ett
Send-Off Party. Inte mitt första, men fortfarande intressant.

 

The Send-Off Part är festen som brudens familj, släkt och vänner ordnar för henne några dagar innan bröllopet, firar att hon skall gå in i det gifta livet och inte komma tillbaka. Full fokus på bruden hela kvällen och det var jättetrevligt. Det var en tjej från jobbet som gifter sig nästa vecka i Arusha, och vi var en stor grupp från jobbet som gick dit. Ibland är de här festerna lika stora som själva bröllopet och i det här fallet kan det ses lite som en kompensation - för alla de som inte har möjlighet att åka till Arusha, så kan man bjuda dem hit i stället.

 

Ganska rolig sed - här kan det bli många fester för ett och samma bröllop. Bland annat finns det Kitchen parties - bara för kvinnor, där skall bruden lära sig hur man blir en god hustru (jag funderar alltid på vad som exakt sägs på Kitchen parties, jag följer inte alltid med i Swahilin, men ibland har jag haft någon med mig som kan översätta och det kan leda till intressanta överraskningar - som när lilla krumma mormodern till bruden kliver upp på podiet, grabbar mikrofonen och deklarerar, inför nästan 100 kvinnor, att det är viktigt som hustru att inte prata om mannens storlek på pensien med sina väninnor. den gångne blev till och med bruden chockad och alla skrattade. En gång har till och jag blivit med blivit ombedd att ge bruden råd uppe på podiet, men jag höll mig lite mer modest i mina råd) och får möbler och köksutrustning till sitt nya hem.

 

Men, i alla fall, jag tog lite bilder som jag tänkte dela med mig av, men just nu är min uppkoppling så usel att det inte går att ladda upp dem, det får vänta till en annan dag.

 

 

Bara för att det är en sådan dag i dag. En tedag.

Och nej, inte kallt och ruskigt det minsta, här är det strålande sol och lite ulliga vita moln på klarblå himmel.

Utan för att det är mycket viktiga saker som skall göras i dag.

Och därför behövs försvarliga mängder te för att hålla igång maskineriet.

 

 

När jag var yngre så hade jag en period då jag endast läste fantasyböcker. Jag läser och uppskattar (och älskar!) fortfarande fantasy, men inte 24/7 365 dagar om året som jag gjorde då. Jag hade läsorgier fram till fem-sex på morgonen och om jag läste en serie och klockan bara var runt halv tre när jag slutade på den ena, ja, då fanns det väl inget som hindrade att man fortsatte på den andra...?


Det hela började när jag upptäckte David Eddings och hans böcker om Belgarion, Belgarat, Polgara och de andra. I efterhand har jag förstått att jag inte var den enda som fastnade i hans grepp (hell, det är väl den enkla förklaringen till att han var så populär?! Böckerna greppade tag i människor över hela jorden!), men också att Eddings var någon som många såg ner på. Visst, mycket mainstream, enkla dramaturgiska grepp som tilltalade en stor publik och med ett koncept som ständigt upprepade sig (jaga ondska i grupp till häst där det finns någon alla kan identifiera sig med, magi, kärlek och lyckliga slut?), men i alla fall den första bokserien har ändå bidragit till att många har tagit steget över till annan, mer avancerad fantasylitteratur.


Själv läste jag Sagan om Belgarion (5 böcker), Sagan om Mallorea (5 böcker), Sagan om Elenien (3 böcker, Sagan om Tamuli (3 böcker) och ytterligare ett antal böcker om de olika karaktärerna innan jag lessnade totalt på upprepningarna. För trots allt fanns det en charm som inte gick att komma ifrån och aningen om den är första, underbara känslan över att ha hittat något alldeles speciellt som den 12-13-åriga Emma upplevde där i början.


Och visst har Eddings lämnat spår hos mig. En del av dem försvann rätt fort (som uppfattningen om att det måste finnas en cool kung eller drottning för att fixa en bra fantasystory, det försvann rätt kvickt), medans andra stannade kvar för alltid.


En idé fantiserar jag fortfarande om sådär lite småhemligt ibland, och vilka underbara saker man skulle kunna åstadkomma med den. I en av serierna (Elenien eller Tamuli, jag minns inte riktigt) så  är gruppen som reser kraftigt försenad och de magiska personerna stannar tiden mellan två sekunder, släpper in sällskapet och låter dem vandra i något som uppfattas som flera veckor - men när de kommer ut igen på andra sidan så har inte mer än en sekund förflutit.


Redan när jag läste den här boken så insåg jag vilka möjligheter en sådan teknik (eh, magi) skulle kunna medföra. Och jag kan inte släppa tanken. Utan större problem skulle man kunna läsa alla böcker man ville - jag skulle till exempel kunna läsa hela min hög med olästa böcker utan några större problem. Och om man förberedde sig så skulle man kunna beta av en rätt rejäl bit av all litteratur som man skulle kunna läsa. Av all litteratur genom tiderna. Och sedan bara kunna fokuera på allt nyutgivet istället. Jag dreglar nästan vid tanken.


Synd bara att sådan magi bara finns i böckernas värld....

När jag var hemma så hann vi med en tur in till Kalmar och jag lyckades till och med att klämma in ett
besök på mitt favorit-antikvariat (i Kalmar, alltså, jag har ytterligare ett i Örebro och ett i Uppsala, mer om dem någon annan gång!)
Som jag faktiskt inte vet vad det heter (det ligger brevid Kullzenska Caféet, om någon nu vill besöka det. Alla i Kalmar vet vart Kullzenska ligger.). Det har ingen tydlig skylt längre, utan bara en markis och ett överfullt inre. Inte mig emot. De hade sommarerbjudandet "3 Pocket för 50 kr" i lådorna utanför och jag hittade raskt tre JCO som jag inte hade läst tidigare. Synd bara att jag inte kom ihåg att fota dem innan jag åkte, för de fick tyvärr inte plats i väskan.
Jag var ju tvungen att skära någonstans, för att släpa flyttkartonger med böcker över hela två kontinenter med jämna mellanrum håller snart inte längre.