Emmas Bokhylla

Nej, bara skämmig omslag! Och skämmiga titlar! Yuck!

Jag har en förkärlek för paranormal/supernatural romance/chicklit i olika former och det är nog det närmaste jag kan komma "skämslitteratur". Det är bara det att jag inte skäms så mycket över att jag läser dem, däremot får deras löjliga titlar och pinsamma omslag mig att skämmas såpass mycket att jag vägrar läsa dem offentligt om det inte finns en möjlighet att dölja framsidan...

Just nu läser jag The Last of the Red-Hot Vampires av Katie MacAlister som är rätt bra (I got what I was looking for, liksom), men framsidan...framsidan!! Och titeln? Till saken hör att flera av Katies böcker har getts ut med riktigt snygga omslag (tänk fräck-fräsch), så vad är då det här? Stacakrs Katie, får hon inte välja själv? Eller, jag antar att fórlaget bestämemr omslagen....

Sådana häringa blickar fick jag från min Katti när jag ville åt träningsböckerna som hon hade somnat på.

Behöver jag säga att hon fick behålla böckerna tills hon sovit klart på dem?!

Jag har tidigare bloggat om drömmen att driva bokhandel och drömmen att bli författare, men det är klart att det finns fler drömmar på tapenen än så. Jag gillar nämligen att drömma.

En av dem är drömmen att bli förläggare, att driva eget bokförlag. Jag drömmer om att kunna ge utrymme åt oupptäckta författare (gärna afrikanska!) på den svenska bokscenen och varje gång jag läser om spännande böcker som inte finns översatta så kittlar det till i dröm-nerven.

Som när Ingrid på Ingrids boktankar bloggar om en bok (i det här fallet "Gold dust" av Ibrahim al-Koni) som är fantastiskt bra, men som tyvärr inte finns på svenska. Hon tipsade även (i ett tidigare inlägg) om bokförlaget (Arabia Books) och jag kan inte låta bli att fundera. Hur mycket skulle det kosta att ge ut en bok? Översättning? Lansering? Distribution?

Jag kan inte låta bli att bli ännu mera längtansfull när jag läser Bokhoras måndagsintervju med Pia Printz, förläggaren som gav ut David Nicholls "En dag" (jag gav den i julklapp till min bror), hon får det att låta så lekande lätt. Som att alla skulle kunna göra det. Som att jag skulle kunna göra det....

Okej allihopa, här kommer det...

JAG VIKER HUNDÖRON!

...fast bara i mina egna böcker, och bara i pocket, inte i inbundet...

Stryp mig inte nu!

...läser jag "The voyage of the Dawn Treader" av C.S. Lewis ("Kung Caspian och skeppet Gryningen" på svenska, den femte boken (av sju) i berättelsen om Narnia). Egentligen skulle det väl vara maximal nostalgi om jag hade läst den på svenska (som jag gjorde när jag var liten), men eftersom den inte är tillgänglig så blev det på engelska.

Den är en del i Nostalgiutmaningen som Cicci på Ciccis Bokblogg och bok 1 av 4 som jag läser i utmaningen.

Just det. Fotogenen.

Maten pa jobbet i dag (ris, pommes frittes, kyckling, linsgryta, sallad och banan) smakade SKIT i dag och jag klarade inte mer an nagra tuggor.

Anledning? Det smakade fotogen!

Mest logiska forklaringen? Nagon hade formodligen anvant en av chiliflaskorna att transportera fotogen i innan de hallde i chilin (diskade ens?) vilket gjorde att allt smakade peck. Eftersom jag ar ratt fortjust i chili och den ar ratt rinnig sa hamnade den pa nastan allt. Forutom pa kycklingen. Ergo, en bit kyckling till lunch och slanga resten av skiten. Tur att jag ha ett apple kvar pa skrivbordet.

Varför bloggar man egentligen? Är det skillnad på bokbloggar och bokbloggar?  Och vad kännertecknar i sådana fall de skillnaderna? Och, mycket intressant, vem bestämmer vad som är vad?

Debatten startade lite med att Karin på En Bokcirkel För Alla bloggade om man gör sig mer synlig som bloggare och hur man attraherar fler läsare (bland annat) och diskussionen drog genast igång. Dock har jag inte riktigt förstått alla svängarna, är det inte bra att vi får fler läsare och uppmärksammar varandra? Att vi, som bokbloggare, tillsammans utvecklas?

Den har rasat de senaste dagarna och jag tycker att det är både intressant och tankeväckande. Har dock inte hunnit läsa allt som sagts i debatten, bör väl tilläggas, men grunden handlar till stor del om varför man bloggar, vilket syfte man har med sin blogg och vad man väljer att publicera sig.

Om det nu är nägon som är intresserad så tänkte jag reda ut min egen ståndpunkt i debatten. Känner ni inte för att läsa det så förstår jag fullständigt, hoppa vidare till nästa inlägg eller vänta på ett kommande, förmodligen kommer det handla om att jag hittade fotogen i lunchmaten på jobbet i dag, det är förmodligen mer intressant. Men, i alla fall;

Jag har sedan tidigare en policy för recensionsexemplar som jag håller mig till och den är väldigt enkel - får jag ett erbjudande om en bok så kollar jag upp den och om jag tycker att boken i fräga verkar läsvärd, ja, då tackar jag "ja". Jag är fullt medveten om att det gör att jag förmodligen blir mer positiv till de böcker jag då får, men varför skall jag ta emot böcker som kommer att bli hyllvärmare och som jag absolut inte är intresserad av att läsa dem?

Jag bloggar för att jag tycker att det är kul - dels att skriva mina egna åsikter om böcker och dels för att jag vill läsa andras och få igång diskussioner och delta i dem. I bland skiter jag i att skriva om böcker jag läst, ibland gottar jag ner mig i smådetaljer som jag, just jag och kanske bara jag, tycker är intressanta. Och det kan jag göra för att det här är just min blogg och ingen annans. Jag får inte betalt för att skriva här och bestämmer själv vad jag vill tjattra om, vad jag tycker om och vilka jag vill länka till. Ni andra kan bestämma själva om det är tjatter ni vill lyssna på eller inte, precis som jag bestämmer vilka bloggar jag vill hänga på.

Men när man bloggar, är det inte självklart att man vill nå ut till intresserde läsare? Jag är med i olika nätverk (t.ex. Bokbloggar.nu) för att jag vill gärna nå ut med mina inlägg samtidigt som jag vill hitta andra bloggar som skriver roligt, intressant och bra? Jag välkomnar gärna tips om hur man når ut till fler läsare, för det bland det viktigaste (roligaste!) för mig som bloggare, är just att snattra med andra bloggare. The more, the merrier, I say.

Det har skrivits en massa bra saker i diskussionen (mycket av det bra mycket bättre än de futtiga raderna jag fick ihop), läs dem också;

Och dagarna går...

a fraction of the webb

Vixxtoria

Enligt O

Jag har ju tidigare bloggat om att jag har saknat ett ordentligt bloggpris bara för bokbloggare, och tankar är ju bevisligen som fjärilar, fångar inte jag den så fångar någon annan den. Tur var väl det, det är svårt att arrangera ett svenskt bloggpris nere från Afrika.

Forma Books har tagit tag i saken ordentligt och har nu introducerat Forma Books Blog Award som skall vara återkommande och ges till någon som har "på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i".

Priset är på 25 000 kr och delas ut i samband med Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Det är fritt fram att nominera bloggare fram till 15 maj, sedan tar en jury över och tre kandidater. Efter det blir det allmän omröstning.

Är du intresserad och vill nominera någon till priset? Då kan du göra det här!

Helena på Dark Places påminde mig om en av mina passioner, nämligen den för Lottaböckerna! Jag har alla utom 3-4 och dem skall jag skaffa nar jag åter igen har etablerat mig i Sverige. För det är onekligen lite svårt att hänga på Tradera eller liknande sajter och slåss om olika saker när man sitter i Tanzania. Klart att jag kan buda, skicka pengar etc men...det är ju inte alls samma sak som att sitta hemma och fixa, vänta, hämta paket och slåss om dem. Min internetuppkoppling är dessutom så slö att jag förmodligen skulle missa alla auktioner....

Sedan kommer vi till ett annat problem; jag minns inte langre vilka böcker jag har och inte har. SKAM! När jag bodde hemma i Sverige så hade jag stenkoll, inte bara att jag hade alla böckerna lättillgänglinga utan jag hade dessutom en lista med vilka som saknades. Men när jag flyttade till Afrika så försvann både listan och böckerna ner i en låda som ställdes med 25-30 andra lådor som innehåller "Emmas tjafs" hemma hos mina föräldrar (tack gode gud att de hade utrymme, vem skulle annars förvara dem åt mig på obestämd framtid...?). Och hur kan man jaga titlar som man inte ens vet om man har eller inte?

Men, när jag springer på en Lottabok som jag aldrig ens har sett tidigare, då får jag nästan en liten chock. Som för ca 3 år sedan när jag besökte Nordiska Skolan (var ju självklart tvungen att kika in i deras bibliotek) och fick syn på en Lottabok som jag aldrig tidigare sett. Har aldrig någonsin varit så nära att stjäla från ett bibliotek. Självklart besinnade jag mig, något sådant kommer inte på frågan, det finns gränser.

Författaren Merri Vik hette egentligen Ester Rignér-Lundgren (minns första gången jag läste det - i KP!) och hon har ett eget sällskap - Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren och jag funderar på att bli medlem, det låter ju som en självklarhet för mig.

Längtar dessutom till den dagen då jag har alla och kan bara sätta mig och sträckläsa dem alla!

En av mina absoluta favoriter, jag har läst den fler gånger än vad jag kan minnas.

Är det någon klipsk person där ute som kan tipsa om hur man publicerar ljudfiler på blogg.se? Alltså, inte Youtube-klipp, utan bara själva låten. Tips emottages tacksamt!

Tänkte försöka få det att funka med att blogga en låt då och då. Sån't som vi lyssnar på här nere, som 2 Face, P-Square eller Banana Zorro.

Varje år vid den här tiden får jag våffellängtan av grova kaliber. Jag vill ha spröda, frasiga våfflor med blåbärssylt och lättvispad grädde (med en gnutta socker i).

Och varje år svär jag att jag skall frossa i våfflor när jag kommer hem, att jag skall skaffa med mig ett våffeljärn och äta varje vecka och andra snurrigheter.

Självklart blir det inte så, men från och med i dag och ett par veckor fram över skall jag låtsas som om det skall bli så.

Det var Vixxtoria som påminde mig.

Jag har för Gazets räkning intervjuat författaren Marika King, som bor och skriver här nere i Tanzania!

Ni kan läsa intervjun här!

Jag minns inte, det var rätt länge sedan, så frågade en bokbloggare andra bokbloggare om det var många som hade författardrömmar och det var massor som svarade "ja" pa den fragan, sa aven jag. For det har jag haft sedan jag larde mig lasa sjalv obehindrat. Syftet med att stalla fragan var, om jag inte minns fel, sla fast om det var vanligt med forfattardrommar bland bokbloggare, vilket jag ar ratt saker pa att det ar.

Jag har funderat mycket over det dar sedan dess.

Och kommit fram till att den intressanta fragan egentligen inte ar om man har forfattardrommar, utan varfor man inte ser till att sla slag i saken. Vad ar det som hindrar en? Bade mig sjalv och alla ni andra?

For min egen del sa kan jag rada upp en massa olika saker;

- Mina ideer ar lika originella som en vilken dussindeckare som helst. Eller, kanske till och med mindre. (men det kanske man inte skall lata stoppa sig...? det har ju inte stoppat sa manga andra under tidens gang, why not me, liksom?)

-Jag funderar over att de kommer att sakna sting och bli ytterligare en "brann-pa-bal"-forfattare som ingen kommer att sakna den dagen de slutar ges ut.

-Jag ar radd att mitt sprak inte haller, det var lange sedan jag skrev en text over tva A4-sidor som hangde ihop pa ett bra satt.

-Jag har blivit tillsagd (nar jag var yngre) att jag inte ar sa bra pa det dar, att skriva skonlitterart. Ni vet, 99 personer sager att man ar bra och 1 sager att man ar dalig sa hor man bara det daliga. Och sa altar man sig i det.

Jag minns pa gymnasiet nar vi fick en ny svenskalarare mitt i en kurs som sade rakt pa sak nar det var dags for betygsattning att "du far betyg XX eftersom din tidigare larare har gett dig sa bra omdomme, men personligen sa skulle jag inte ha gett dig det, men nu ar det som det ar och jag kan inte gora nagot at det". Hur tror ni att det gick efter det? Jag var livradd for henne och allt jag skrev blev skit, hur jag an vred och vande pa det. Vi skulle skriva noveller och jag hade en sadan idétorka att jag trodde att jag skulle avlida och texten vaxte som en tugga otrevlig mat i munnen och det blev inte battre. Det blev Harlequin-stuk av det hela och lararens vassa kommentarer blev inte roligare ju langre in i arbetet jag kom. Nar lararen hastigt och lustigt slutade och vi fick en ny (nr 3) sa vande allt och det blev bra. Men som en klasskompis sa vanligt (?) papekade for mig - den forsta och den sista lararen var oerhort partiska, den dar emellan (den kritiska) var i alla fall rattvis (ergo, du fick den kritik du fortjanar, din lus). Jag tanker att jag hade tur som bara hade en sadan larare, manga har haft flera, i omgangar genom aren och det maste ha satt oerhorda spar i deras tankesatt och deras sjalvkansla.

- Till sist sa hor det nog att jag hittills har varit lat. Det kravs en massa tid och energi att skriva en bok. Jag hoppas att jag hhittar det nagon dag.

Ni andra dar ute med forfattardrommar, vilka anledningar har NI? Dela garna med mig, det skulle kannas sa skont att veta!

...läser jag Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk.

ÄNTLIGEN har någon nappat på den UNDERBARA idén att göra film av "Min morbror trollkarlen" av C.S. Lewis! DN.se berättar om det här!

Det har hittills alltid varit "Häxan och Lejonet", "Caspian, prins av Narnia" och "Kung Caspian och skeppet Gryningen" som har varit på tapeten. Och visst, jag älskar dem med (jag älskar hela serien) men mina absoluta favoriter har alltid varit "Min morbror trollkarlen" och  "Hästen och hans pojke". Jag hade hört ett rykte om att det fanns planer på att göra alla 7 böckerna till film, men jag vågade aldrig lita fullt på det. Nu tror jag nästan att det är sant.

"Min morbror trollkarlen" (i samma utgåva som på bilden) var en av de första kapitelböcker som jag fick i present, lite innan jag klarade att läsa själv och jag minns att den låg och väntade på mig. När jag väl kom igenom den så drabbades jag av min första (kan man säga "första" om något som aldrig har tagit slut...?) Narnia-feber och lånade dem alla på biblioteket. Nästkommande bokrea så tjatade jag mig till del 2-7 och sedan dess jag läst dem frenetiskt (ja, i fynden från Dar Animal Haven finns Narnia också med, ser ni?).

Så, nu har jag klargjort att mina förväntningar är skyhöga. Den stora frågan är dock; VEM skall spela Morbror Andrew?! Trots att jag älskar Alan Rickman och han är den absoluta favoriten bland den brittiska skådespelareliten så är jag inte 100% på att han är Den Rätte för den här rollen. Fast det är klart, han har, mig veterligen aldrig gjort en dålig prestation, så han får förbli min favorit.

Vem skulle ni vilja se som den knepige, knasigt Mrobror Andrew?

(*jag kunde inte låta bli, det är en gammal favoritschlager från ESC 2006, Siliva Night  (påhittad, ironisk karaktär som ingen fattade och som blev utbuad) som tävlade för Island och som jag älskar - den går runt i huvudet med jämna mellanrum)

Anyway, min förkylning har blivit värre och i och med det - jag tjurigare. Så ringer tjejen i växeln och ropar;

-CONGRATULTIONS!

-Eh?

-Yeah, you have won the lottery today!!

-Eh?

-Yeah, in your mail!

-How do you know? (oerhört seg och trög svensk som inte tänker "mail"= posten utan =eposten)

-Because it's here in front of me!!

-Ouiiiiii! (trög svensk som äntligen fattar!)

Växeln funkar även som vårt postkontor - en kille åker och tömmer postboxen och lämnar allt till tjejen i växeln som sorterar och delar ut (till fórhoppningsvis rätt person, man kan inte alltid vara 100% säker).

Jag drar iväg som ett skållat troll och hittar två paket som jag sliter upp, nästan med tänderna.

Och här är innehållet;

Tjoho, nu gör det (nästan) inget om jag ligger däckad i morgon...:-)

Jag har tidigare bloggat om att jag släpade hem en låda att fylla med böcker (eller katter?) att skicka hem till Sverige, men att jag hade betänkligheter för om den skulle komma hem ordentligt.

Nu har det dock löst sig, bästa M som åker hem till Sverige nu i veckan tar med sig den i sin container, TACK! Dock var den inte till brädden fylld med böcker utan det fick också plats en träkatt och en trägroda. Jag skickade nämligen bara mina lästa böcker, de andra kunde jag inte skilja mig ifrån ännu.....

Jag har ju tidigare nämnt afrikanska cupcakes och nu i helgen när vi hade utomhuskampanj vid en hantverksmarknad där alla vinster gick till välgörenhet så hittade jag ett stånd som utan tvekan toppade den förra upplevelsen från French School's Fun Day. Den här gången var det Oysterbay Shopping Centre som hade marknad och The Deli sålde cupcakes för glatta livet. Den här inköpte jag för 3, 000 Tshs (ca 15 kr) och den var enormt god. Yum-Yummy!

Och det bästa? Att jag åt den för välgörenhet!

Miljon jag lever i samt mina gener haller pa att satta krokben for mig.

Jag har/haller pa att utveckla enorma mangder brustna blodkarl och pigmentforandringar i ansiktet, trots att jag forsoker undvika att branna mig eller att vara alltfor mycket i solen. Nagot som kommer att bli fruktansvart dyrt att ta bort nar jag val kommer hem till kalla Norden. Jag har inte ens aning om hur manga tusenlappar det kommer att kosta. Brod-och-vatten-i-en-manad-manga eller banklans-manga?

"Meh, lagga pengar pa sadant skit?!" kanske en del av er tanker. Jag med, nar jag ser barnen pa gatan som svalter, ser de uttorkade falten pa den afrikanska landsbygden eller besoker olika barnhem dar barnen lever i sadan misar att jag har lust att ga om husknuten och grina. Da skams jag over att jag tanker sadana saker nar jag tittar mig sjalv i spegeln. Mycket, otroligt mycket.

For samma summa som skulle ta bort allt skit jag har i ansiktet (med laser om jag inte ar helt felinformerad) skulle kunna skicka 10 barn till skolan i sakerligen 5 ar, plus forsorja dem med bade klader, mat och skolmaterial. Och jag vet ju vart mina prioriteringar ligger och det ligger definitivt pa utbildning, alla ganger. For det kan man alltid bara med sig och bygga ett battre liv av och ingen kan ta det ifran en.

Men varje gang jag ser mig (osminkad) i spegeln sa kan jag inte lata bli att rycka till lite. For det borjar synas valdigt tydligt. Oerhort tydligt. No return-tydligt. Och sedan funderar jag. Mycket.

Jag tror jag håller på att bli sjuk - det rosslar i halsen, näsan är svullen och det har börjat klia oroväckande i örat.
Behöver onekligen lite boost.

... läser jag "Balzac and the Little Chinese Seamstress" av Dai Sijie. Den utspelar sig i Kina under 1970-talet då en stor del av stadsbefolkningen skickades ut på landsbygden för att "omskolas".

Boken är en del av min Prix Femina Läsutmaning och Dai Sijie vann priset 2003 för sin bok Mr Muo's Travelling Couch. Jag har bara kommit några sidor i boken och den verkar redan oerhört lovande

Dar Animal Haven (som tyvarr verkar ha lagt ner sin hemsida) har Charity Book Sale pa IST (International School of Tanganyika) pa fredag kl 14-16. I vanliga fall sa skulle jag bli lite nere, for IST ligger i andra anden av stan och det finns ingen chans att jag kan ga pa den.

MEN, den har veckan, fredag-lordag har vi utomhuskampanj i samma omrade, ca 500 meter fran IST. Kl 14 har jag lunchpaus.

Och alla pengarna gar till att ta hand om alla hundar och katter som de hittar overgivna och misshandlade har i DSM. Och de blir sa otroligt tacksamma om man bara koper en enda. Och mitt hjarta dunkar for de sma liven. Och bockerna ar snuskigt billiga och oftast kan man gora rejalt med fynd.

You do the math.

Har man rätt att bli arg på en oerhört störig karaktär? Jag tar mig den rätten, för jag håller på att störa ihjäl mig på Israel Armstrong, huvudpersonen, i The bad Book Affair.

Han är deprimerad och det är ju en sak, men måste han vara korkad, menlös, velig och missuppfatta precis allt? Måste man vägra göra de enklaste saker, inte klara att svara på de enklaste frågor och vara totalt ointresserad av det mesta i sin omgivning? Saknar entusiasm för precis allt? Jag antar att det är det som skall vara charmen med honom, men jag får mest lust att ge honom en örfil i alla hans "ehum", "uhuh" och gnäll om att folk tror att han är över 30 trots att han faaaktiskt inte fyller det förens i nästa vecka. Och han kan inte erkänna när han inte vet hur man skall göra saker och ting (som att blanda färg) och det blir pannkaka av allt.

Och han är besviken över sitt liv och vart i livet han befinner sig, men gör inte ett skit för att det skall förändras och bara tjurar hela tiden. Okej, kurser i Ansiktsmålning eller Sagoläsning kanske inte är jordens roligaste, men är det som erbjuds plus att det obligatoriskt med fortbildning inom ens yrke, men måste man benhårt vägra? Och sedan blir det mer gnällgnällgnäll från Israels håll och skulle det vara författarens mening att man skall väckas av sympati för den "dråpliga" huvudpersonen så har han misslyckats totalt. Jag kan bara tänka på hur det skulle vara att ha en sådan person i min närhet under en längre period och jag skulle nog få spel och ge honom en rejäl omgång, som han förmodligen skulle må bra av.

För övrigt, förutom de avsnitten då huvudpersonen beter sig som en lallande fåne, så är det en ganska bra bok. Men min motvilja växer för tillfället kraftigt...

...läser jag The Bad Book Affair av Ian Sansom.

Har hittills läst ca 40 sidor och redan skrattat gott ett par gånger, det måste väl vara ett bra betyg?

I December läste jag 'Come, tell me how you live - an archaeological memior' av Agatha Christie Mallowan. Hon berättar om några av alla de arkeologiska expeditioner som hon följde med sin make på, 1930-tal om jag inte minns fel. De åker till de områden i Syrien, Trukiet och norra Irak (bland annat Nimrund) och ordnar utgrävningar, sorterar fynd och parerar kulturella krockar. Den var riktigt intressant och en del saker kunde jag känna igen mig i. det fanns en del bilder och det var spännande att se hur de levde och vad de hittade. Christie var riktigt engagerad och sorterade, fixade och donade. Av någon anledning så bloggade jag aldrig om den.

Nu läser jag på dn.se att föremålen de hittade nu har plockas fram och eventuellt skickas till museumet i Bagdad eftersom deras egna blivit förstörda. Man konstaterar att Christie rengjorde tydligen många av elfenbensföremålen med sin tjusiga, dyra hudkräm - och att de inte verkade ha tagit skada av det. Undrans om ett något smart företag kan använda det som marknadsföring? "Rengör allt, även dina assyriksa elfenbenssmycken! Allt +2600 år"?

Nu äntligen har Karin Isbergs bok Nakendiscot kommit ut!

Jag läste boken och intervjuade henne för Gazets räkning i december (vad tiden går fort...) och då var det rätt långt kvar tills den skulle komma ut, men nu ligger den redan på bokhandelsdiskarna.

Jag tyckte att boken var oerhört arg och stark, samtidigt som den handlade mycket om strävan efter att kunna vara nära sina känslor, utan att för den delen vara svag. Boken har en hemsida och en blogg, de hittar du här.

...läser jag (som ni kanske misstänker) City of Bones av Cassandra Clare.

Mycket bra, hittills. Jag tror att det kommer att bli återbesök i bokhandeln och införskaffa del 2 & 3 snart.

...att hitta det man saknar mest på den italienska delin! Min frukost: Wasa originalknäckebröd med hummus, fetaost, avocadocreme med cashewnötter samt ruccola. Avnjutes med en riktigt bra bok!

(...men det hjälper sällan dem som har blivit våta.)

Svårt att komma ihåg ibland, måste jag säga. Ibland måste jag påminna mig om att jag bor i en kuststad med fantastiska stränder, oftast strålande sol och varma vindar. Vardagen finns nämligen överallt och ett kontor är ju trots allt ett kontor, vart än i världen det ligger.

Men det är klart, det kan finnas en rad pluspoäng beroende på exakt vart det ligger...

Hemma, i December.

Kipepeo Beach, ca 5 km från min lägenhet, i Januari.

Jag var ju lite besviken häromdagen, att jag inte längre kunde bestålla böcker från adlibris.se och kunde inte låta bli att gnälla lite över det. Men Anna på adlibris var kvick och var inne här och lämnade en kommentar om att jag skulle kontakta henne, vilket jag också gjorde. De var väldigt tillmötesgående och jag kunde placera min order redan samma dag! Det är riktigt bra kundservice, måste jag tillstå!

Och nej, det här inlägget är inte sponsrat av dem om det nu är någon som tänkte kväka ur sig det, jag ville bara visa min uppskattning för att de tog sig tid och fixade mitt problem, det är långt ifrån alla företag som gör det, tro mig! Jag själv har jobbat inom kundservice hemma i Sverige och gör det delvis nu här nere i TZ, jag vet hur viktigt det är att bemöta sina kunder med respekt.

Glömmer aldrig den lilla tant som ringde och grät när hon inte fick sin tidning när jag jobbade i kundtjänsten på en medelstor svensk dagstidning. Jag trodde att hjärtat skulle brista!

I lördags tog jag ledigt från jobbet och följde med min Lions klubb till ett Free Eye Camp i Muheza, ca 45 minuter från Tanga (ca 6 timamr från Dar es Salaam). Campen arrangerades av en annan klubb i Dar es Salaam, men vi var med och sponsrade det ekonomiskt och blev inbjudna att delta.

En "Free Eye Camp" innebär att alla patienter som kommer blir undersökta gratis och om de skulle behöva glasögon, mediciner eller operationer så bekostar Klubben det. Operationerna kan genomföras på sjukhuset som vi var på och skulle transport till närliggande sjukhus behövas så ordnas det.

Eftersom min Swahili är ytterst begränsad så delade jag ut glasögon på recept och registrerade patienter. I lördags kom cirka 600. På tre dagar undersöktes runt 1500 patienter.

När man är ute på Camp så är det många motstridiga känslor - människorna man träffar är oerhört fattiga och det svider i hjärtat när jag tänker på skillnaderna i världen. Samtidigt så känns det bra att vara med och försöka bidra till en förändring.

Det var en oerhört stärkande upplevelse och jag känner att mina batterier är nyladdade!

Internationella kvinnodagen 2011.

Jag skulle garna vilja fira den här dagen med ett besök på en trevlig utställning eller föreläsning, eller genom ett riktigt genomtänkt inlägg om mina kvinnliga favoritförfattare (det är många, listan skulle kunna bli väldigt lång, jag läser mest kvinnliga författare), eller kanske om kvinnors rättigheter här i Tanzania.

Det kommer dock inte att bli något sådant firande, tyvärr. Inte vad jag vet i nuläget i alla fall. Däremot så skall jag skicka en hälsning till min mor, som har varit och fortfarande är en av de viktigaste kvinnorna i mitt liv och påminna henne om det. Kanske något mer, om andan faller på.

Alltså, jag kunde inte stå emot, och tänkte slå ihop en liiiiten beställning från adlibris som skulle kunna ligga och vänta på mig hemma i Sverige.

Men det visade sig att jag, mångårig kund som brukar shoppa järnet ett par gånger om året och inte har en enda betalningsanmärkning, inte längre är berättigad till 30 dagars kredit i och med deras nya system, eftersom jag inte längre är skriven i Sverige.

Ergo, det finns bara en (nej, två!) saker kvar att göra: ladda upp mitt VISA-kort (det borde väl ändå funka? Cash is king?) eller värva min ömma moder till bokbulvan.

Ett ypperligt I-landsproblem för en tvättäkta bokoholic....

UPDATE: Nu, sa har dagen efter, har bade adlibris kundtjanst hort av sig och erbjudit att forsoka losa dilemmat (se kommentaren har nere!) samt min mor som har erbjudit sig att bli bokbulvan! Karlek, till bade mor och adlibirs!

Här i Tanzania är det statliga skyddsnätet för utsatta individer i många fall oerhört svagt och samhällets bräckligaste står oftast ensamma i kampen om överlevnad. Jag ser det i min vardag, det räcker med att åka till och från jobbet för att jag ska se tydliga exempel på människor som hänsynslöst har fallit igenom det otillräckliga systemet. Jag skäms över det, men vissa hudlösa dagar så orkar jag inte ens titta ut genom fönstret.

Situationen är den samma i de flesta (alla?) länder här i Afrika och därför blev jag extra glad att se att Calle Schulman, med sin nystartade välgörenhetsblogg Schulmania har den här månaden valt att stödja projektet Våra Skitungar, ett hem för 13 föräldralösa barn i Uganda.

Själv började jag nästan gråta när jag läste bloggen om de föräldralösa barnen och fylldes av två överväldigande känslor; 1 - att det verkligen finns en fruktansvärd vardag för så många människor där ute, 2 - att det verkligen finns så fantastiska människor som Emma & Therese som driver det här barnhemmet och har bestämt sig för att skapa en bättre framtid för de här barnen!

Och, det bästa är att vi alla kan göra något för att stödja Våra Skitungar. Calle Schulmans blogg funkar nämligen så att företaget han bloggar för, Paf, skänker en summa pengar varje månad (hur mycket framgår dock inte, det skulle jag gärna vilja veta) för varje individuell besökare som kommer till bloggen. Ergo, i slutet av den här månaden så kommer de pengarna att att tillfalla organisationen i Uganda.

Nu är det väl egentligen så att ingenting i livet är gratis och förmodligen tjänar Paf grova annonspengar på att ha Calle bloggandes hos dem, även om de skänker en hel del till välgörenhet, men just nu så skiter jag i det. För Calle Schulman och Paf skulle kunna göra det här utan välgörenhetsvinkeln och spara alla pengarna till sig själva, utan att dela med sig till gatubarn i Uganda eller vem det nu är som får ta del av pengarna i framtiden.

Om du också vill stödja gatubarnen i Uganda, klicka in dig på Schulmania så registreras ditt besök också.

Bokrean framkallar en riktigt patetisk absinens hos mig. Viljan att bestalla, bära hem, slita upp och sedan gosa ned sig i en hög och bara läsaläsaläsa är oerhört stor just nu. Dock är det ju tyvärr direkt omöjligt, frakten av de enorma högarna ner till Tanzania skulle onekligen bli rätt dyr. Men, det här behovet har vuxit genom åren, jag har inte varit med på en bokrea irl sedan 2007, ergo, behovet växer.

Så, för att stilla klådan lite har jag frågat min mor om inte hon vill köpa något från bokrean och om hon behöver min hjälp med att beställa hem det till henne. Det skulle liksom ge mig i alla fall själva beställningsmomentet att glädjas över.

Jag vet, ni behöver inte säga det högt.

Patetsikt.

Jag vet.

Har insett att jag faktiskt har reklam pa min blogg, hur kan jag inte ha lagt marke till det tidigare?! Och hur gar jag till vaga for att bli av med den...? Kraver lite uppmarksamhet, tror jag minsann....

Eftersom det nu inte blir någon Bokrea för mig, så tröstde jag mig med A Novel Idea på Shopper's Plaza's minirea.
Tre pocket för 10, 000 Tshs (ca 50 kr). De som fick följa med mig hem var;

-Body and Soul av Jade Williams
-The Quarry av Daniel Huws
-By Grand Central Station I Sat Down and Wept av Elizabeth Smart

När jag tittar på den här bilden så är det första som slår mig att "Body and Soul" ser ut att vara en porrnovell. När jag hittade den i reahögen så såg jag inte framsidan och läste på baksidan först och den marknadsfördes som en vanlig chicklit, med enda skillnaden att den riktade sig till den delen av UK's befolkning som är svart. Verkade roligt, ergo den fick följa med hem. Men varför det där omslaget? Men, den gamla devisen "sex säljer" antar jag stämmer även i bokvärlden, det kanske är så att man säljer mer böcker om man utger sig för att sälja något annat? För att bevisa min tes så tog jag en paus i "Livläkarens besök (jag har dessutom kommit till delen som är rent ut sagt jobbig - det är dags att dö, jag behövde ett break) och har läst de 50 första sidorna i "Body and Soul". Den skiljer sig inte nämnvärt mot andra chicklits som jag har läst (huvudpersonen jobbar med media, har killproblem, en tjatig familj och problem med sitt hår, what's new?) så framsidan fïrbryllar mig ännu mer.... Men, jag fortsätter läsa och hoppas att mysteriet skall lösa sig längre fram!

Alltså, ibland är jag lite sen, men... titta vad jag släpade med mig hem i Januari!!

Jag har skyhöga förväntningar!