Emmas Bokhylla

Svenska Deckarakademin nominerade i förra veckan (jag vet, jag missade det totalt och fick reda på det genom ett flertal fellow bokbloggare. jag skyller på värmen, det är det enda jag kan säga! Skyll, skyll!) de böcker som tävlar om priserna för ”Årets bästa svenska kriminalroman” och ”Årets bästa till svenska översatta kriminalroman”.

Nominerade till Årets Bästa Svenska Kriminalroman är:

Grebe, Camilla & Åsa Träff: Bittrare än döden (W & W)
Kepler, Lars (dvs. Alexander och Alexandra Andhoril): Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag) 
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)

Emmas kommentar: Har hört talas om allihopa, men itne läst en enda, inte ens andra böcker av samma författare. Skämms på mig! Dock fick sambon Leif GW i födelsedagspresent, så jag får väl nappa den vid behov.

De nominerade till Bästa till Svenska översatta kriminalroman är: 

Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)

Emmas kommentar: Här är det nästan lika illa, jag har inte läst en enda av de nominerade böckerna, men Hill och Indriason läser jag regelbundet och Meyer ligger faktisk hemma, ska kanske ge honom en chans...?


Svenska Deckarakademin meddelar även att Årets bästa svenska kriminalromaner utses vid Svenska Deckarakademins höstmöte i Eskilstuna lördagen den 20 november. Då utses även eventuell (svensk) debutpristagare.

Där skulle jag gärna vilja vara en fluga på väggen...!

På söndag 31 Oktober är det val här i Tanzania, något som inte går att missa, det räcker med att man tittar i en tidning, slår på radion eller bara tar en tur genom Dar es Salaam. Sedan självständigheten på 60-talet donimerar CCM - landet var en enpartistat fram tills 1995 då andra partier tilläts. Och CCM har ändå behållit makten sedan dess. Hela stan är tapetserad med deras färger - gult och grönt.

Jag tvivlar inte på att CCM vinner, Presidenten går in för att bli omvald  (och hela DSM har hans nylle på billboards, vart man än vänder sig) och de konkurrerande partierna är relativt svaga. Tror jag i alla fall. Men det växer, och för första gången någonsin så kan man säga att de är starka (nu säger jag visst emot mig själv?). Men tillräckligt?

Det vimlar av fula anklagelser (som att den ledande konkurrenten är ankladad för att ha stulit en annan mans fru och fallet är nu i domtsol. Hur kan man stjäla en fru, hon är ju ingen ägodel?), förstörda debatter och valmöten (ojdå, slutade vi sända när de andra partierna drog sina tal? Sooo sorry?), upplopp (Moshi, Mwanza och Iringa har det gått rykten om) och ständigt en massa rykten (som att det har importerats X antal förikryssade valsedlar från Sydafrika - och det rapporterades i radion).

Jag håller inte på något part, vet inte tillräckligt om något av dem riktigt för att höja min röst, jag hoppas bara att alla vet vad de gör. Eller rättare sagt, vem de röstar på.

Och EU har, efter att blivit ombedda av den tanzaniska regeringen, kommit hit för att övervaka valet. Träffade en tanzanisk kille som fått jobb i administrationen och jag frågade honom om ryktena om att man skall stanna inne på söndag, speciellt om man är expat. "Nej, nej" svarade han, "håll er bara borta frå alla större vägar etc., ingen fara!", men när vi gick så utbrast han "Och glöm nu inte att stanna inomhus på söndag, OK?"

Jag tror inte att det är särskilt farligt, Tanzania är ett extremt fredligt land, men eventuellt så skall jag stanna på soffan och läsa hela söndagen. Just in case.

Allstå, Dead in the Family är bok nr 10 i Sookie Stackhouse-serien and I want it bad. Och den kommer inom räckhåll till jul när jag är i Svea Rike om jag inte vill göra en internationall beställning härifrån.

MEN, ett stort men det här - versionen som jag samlar på, pocketarna med tecknade omslag i glada färger, kommer inte förens 2011. Så det blir till att vänta tills den kommer, för det skall banne mig vara lika i hyllan!

Den här recensionen finns numera på LitteraturMagazinet.se.

Men när man läser mitt tidigare inlägg, så skulle man ju kunna få för sig att jag inte tycker om att få böcker i present utan vill bestämma allt själv, men då har det blivit en missuppfattning, för så är det inte alls.

Jag ÄLSKAR att få böcker i present, för det roliga är att se vad andra tror att man kanske gillar eller vad de gillar själva. Mina vänner, släktingar, in-laws brukar alltid få till det, jag kan ärligt säga att jag inte kan minnas ett enda tilllfälle då jag har fått dubletter (det är sant, helt otroligt!), eller har fått en bok som jag tycker är dålig - jag har kanske folk med extremt bra boksmak omkring mig...?

Men självklart är det roligt att få andra saker än böcker, och det vet de också. Choklad till exempel... ;-)

Alltså, jag kommer (förhoppningsvis, Inshaallah som vi säger här på kontoret) hem till Sverige för att fira jul och det skall bli alldeles, alldeles underbart.

Och jag önskar mig rejäla mängder böcker i julklapp, som alltid. Vi har ett system i min familj - jag "får"en summa pengar som jag kan braka loss på adlibris för, och sedan skickas allt hem till mina föräldrar som slår in allihop och lägger under granen. Jag blir överlycklig och de slipper köpa fel alt. förstå sig på långa, krångliga och ibland till och med felaktiga listor som jag knaopar ihop och ändrar sisådär femtion gånger innan jul. Jag älskar't, systemet vi har!

MEN, det medför ju lite problem ibland. För till exempel, hur skall jag kunna bestämma mig?! Och hur skall jag kunna släpa allt fram och tillbaka Sverige/Tanzania? För jag har ju liksom inte chansen att kila in på Pocket Shop/Akademibokhandeln/lokala boklådan när jag vill och när jag väl är hemma så måste jag make the most of it.

Så, jag har redan börjat grubbla på det här underbara lilla dilemmat... Är det någon där ute som har tips på vad jag i bokfloden absolut INTE borde missa? Eller  INTE borde lägga min tid på?

Uppdatering:

Kunde inte mostå och gick in på adlibris.se och snodde ihop en potentiell beställning (utan att klicka "köp"). Jag slutade när jag lite spontant hade fått ihop 20 böcker, och då hade jag inte ens gått in på min Önskelista.... Det här kommer att bli komplicerat....

Såhär såg det ut;

Köpte dem i ett paket och läser Grimm innan jag somnar ibland. 
Blodiga sagor precis innan sömnen tar en - yummy!

Trots det ideliknande stadie jag befinner mig i så kunde jag inte låta bli att hosta till och blir lite ledsen när jag läste på DN.se att illustratören Hans Arnold hade gått ur tiden.

Jag älskade hans bildern när jag var barn (och fortsatte i vuxen ålder) och kunde inte se mig mätt på hans bilder, speciellt Allrakäraste syster av Astrid Lindgren.

Oerhört vackra bilder och jag undrar om det går att beställa litografier av honom, vore fantastiskt att ha på väggen, kanske flankerad av John Bauer?

Något som däremot har piggat upp mig är paketet som mina föräldrar skickade till min födelsedag (som visserligen är i nästa vecka, men jag slet upp paketet så fort jag lade tassarna på det, så mycket diciplin har jag just nu....) där bland annat senaste numret av Vi Läser fanns med! Såå härligt och nästan helt utläst redan.

Det bästa hittills är att Unni Drougge säger att hennes snällaste, mesigaste (och minst personliga) bok hon har skirivit är "Det lutherska badet". Det är den enda av hennes böcker som jag har läst, jag läste den när jag reste i Vietnam för nästan exakt 5 år sedan. OCh jag tyckte att den var riktigt bra... Borde kanske prova hennes andra?

Det är något fel på mig just nu, jag är så fruktansvärt seg. Seg som i vill-gå-och-lägga-mig-när-jag-komemr-hem-kvart-över-sju-seg.

Jag har svårt att rycka upp mig, jag är överdrivet retlig och får lätt ont i huvudet och blir illamående. Trodde att det var malaria igen (huvudvärken/illamåendet tydde på det) men efter att ha testat mig så visade det sig att det inte alls fanns några malariaparasiter i mitt blod.

Jag är på en nivå att även om jag läser en bra bok (Pride av Rachel Vincent, nr 3 i serien om werecat Faythe) och har en påbörjad text om mitt liv i Afrika (tack för alla frågor, vad glad jag blir!) så vill jag helst av allt bara frysa mig till en isbit i duschen och sova, gärna med full AC på och kanske en blöt handduk över mig....

För jag gissar att allt det här beror på värmen, som nu börjar komma igång ordentligt. I går gick vi fram och tillbaka till en resturang som ligger ca 5 minuter från lägenheten och när jag kom hem (lagom däst efter maten) så var jag genomsvettig, som en nybadad säl.... Och det var runt halv tio på kvällen. Jag är så oerhört tacksam för att jag har en utbildning och en tjänst som gör att jag slipper arbeta utomhus alt. i verkstaden utan sitter på ett luftkonditionerat kontor i alla fall 75% av dagarna.

Men vetskapen om att den här värmen når sin peak i Dec-Feb är egentligen inte ett problem, eftersom efter några veckor så har jag vant mig och tycker isället att det är rätt så skönt, det är övergångsperioden från den kallaste Tanzaniska vintern på flera år (det gick ner under +18C på nätterna, brrrr) till hettan och luftfuktigheten som kan vara lite krånglig.

Dock har det börjat komma lite skurar, vilket betyder att "lilla regnperioden" snart är här. I våras var det rätt kraftiga regn, och det blir nog inte lika mycket den här gången, men såhär såg det ut då;

Men, jag tror att det här snart går över och att jag då kommer tillbaka till normalt bloggande... ;-)

Jag är oerhört förtjust i Sookie Stackhouse (både i bok och TV form) och har läst de första 9 böckerna i serien. Men, de räcker ju inte i all evighet och då kan man (jag, menar jag ju egentligen, jag skall inte dra in någon annan....) behöva något slags substitut och nu tror jag att jag kanske har hittat något tillfälligt. Nämligen Stray av Rachel Vincent. Boken är den första i en serie på sex och handlar om werecat Faythe och hennes flock på sitt territorium i Sydöstra USA. Det här har börjat lovande och mer kommer här på bloggen inom kort!

Min relation med Jilly Cooper är både lång och kort. Lång på det sättet att hon har funnits i mitt bakhuvud i säkert femton års tid, kort på det sättet att jag faktiskt inte har läst någon av henne förens i november 2009.

Det hela började med att något av de två-tre första åren jag gick på ridskola (vilket jag gjorde i nio års tid, jag saknar det fortfarande) så låg det ett slitet exemplar av Jilly Coopers Ryttare (Riders) på skrivbordet på kontoret i stallet och jag ville så gärna läsa den, jag med. På framsidan såg man en manshand som vilade på ena skinkan av en kvinnostjärt iklädd kritvita tävlingsridbyxor och blänkande svarta läderridstövlar. Syftet med bilden var ju att locka med något erotiskt, det fattar jag självklart nu, men den 11-åriga (12? 13? Inte helt säker) Emma såg det inte riktigt på det sättet, jag ville läsa den för att mina ridlärare läste den (antog jag i alla fall, varför skulle den annars ligga på kontoret i ett års tid?) och jag ville så gärna vara som dem. Modiga, duktiga ryttare som hade ridit Grand Prix och drev en ridskola, sådan ville jag också bli! Jag såg boken när jag var och handlade på Vessels med min mamma, men hon blånekade av naturliga skäl att köpa den och nu när jag väl har läst den, sisådär 15-17 år senare, så förstår jag absolut henne, jag hade nog onekligen haft rätt så svårt att förstå den.

Jag glömde nämligen mer eller mindre bort Jilly Cooper och hennes kvinnostjärtskramande omslag fram tills i november förra året. Visst, jag har reflekterat över henne när jag har sett hennes böcker i bokhandlar och ibland kollat priserna, men aldrig känt en sådan dragning att jag faktiskt ville köpa dem. Men, i november förra året så anordnade Little Theatre sin årliga julbazaar och i Dar Animal Havens stånd, där det bara såldes begagnade böcker för 2 000 shilling styck (ca 12 svenska kronor, jag tror jag köpte 20 styckna…) så hittade jag ett gammalt ex av Riders. För det priset var den ju värd och den fick följa med hem. Jag började läsa direkt och blev medryckt så pass att jag läste ut den på en vecka, trots att den är lite mer än 1 000 sidor.

Riders är en driven historia, fylld av hästar, tävlingar, konflikter och sex. Förmodligen vad man kallar
” tantsnusk”, men som jag egentligen skulle vilja placera som tidig chicklit. Skitrolig, ganska elak med en bitsk ton och oerhört underhållande när man är trött, utarbetad och behöver avkoppling. Jag gillade, det var precis vad jag behövde där och då. Så när jag hittade några fler Jilly Cooper böcker hos en kompis som sålde böcker för välgörenhet så köpte jag dem, däribland Wicked.

Wicked är ytterligare en tegelsten på 997 sidor och har potentialen att bli riktigt underhållande och kampen mellan den utslitna kommunala skolan med ligistelever som hotas av nedläggning och den fina, rikemansskolan Bagley Hall med sina snorrika societetsbarn (varav några är ungar till huvudpersonerna i Riders – de är båda del i Coopers The Rutshire Chronicles, vilket jag hade dålig koll på innan) är bra, rolig och underhållande, MEN, och det är ett stort men, så blir det ofta lite för mycket. Lite för tillrättalagt, lite för gulligulligt, lite för….ja, jag vet inte riktigt. Det känns som om Cooper tycker för mycket om lärarna och eleverna och vill dem alldeles för väl, och dels faller för att göra allt bra för dem, dels vill dölja det med att anordna diverse obehagligheter. Alltså, skulle jag skriva en bok så skulle jag förmodligen också falla i samma fälla utan att lägga märke till det, men som läsare så märker man det alldeles för väl, men får det under näsan, in under huden. Det tog mig betydligt längre tid att läsa ut den här boken, trots att jag hade med mig den på senaste flygresan fram och tillbaka till Sverige, plus 6 timmars väntetid på flygplatsen i Doha. Sedan blev den liggandes under hela vistelsen i Sverige, den var inte tillräckligt bra för att dra fram då, jag avslutade den inte förens jag kom tillbaka till Dar es Salaam. Det är fortfarande en ganska underhållande bok, med många av de ingredienser som jag gillar med Cooper, men man behöver nog ta pausar när man läser det, annars kan man få det besvärligt med allt sockret.

Och värre lär det bli, med knappt 2 månader kvar av året (nej andra halvan av December räknas inte). Menmen, det brukar ju lösa sig...

Det finns en ständigt pågående diskussion inom bokvärlden, den om Filmen eller Boken. Vilken som är bäst, vilken man skall se först och hur man kan förhålla sig till den ena eller andra.

I de flesta fall så brukar jag tycka att boken är bättre än filmen, men ibland att filmen i vissa fall är mer lättillgänglig, som Sagan om Ringen och ibland i fin harmoni, som Harry Potter. I en del enstaka fall (som Forrest Gump, den boken måste jag nog läsa om snart, för att se om mitt uttalande fortfarande stämmer) så är boken en totalkatastrof som man har lyckats göra till en oerhört smart film, eller bara riktigt, riktigt trist och något som bara riktigt bra manusförfattare lyckats omvandla till en framgångssaga (som Sex and the City).

I fallet Inkheart (del ett i en trilogi) så såg jag filmen innan jag läste boken, och när jag läste boken så ångrade jag det. Mycket. För jag kunde lätt inse att jag hade njutit så mycket mer av att läsa boken, och kunna få hela historien att komma till mig i sin egen takt, med mina egna bilder och överraskningsmoment. Nu vet jag ju hur det skall gå, eller kan lätt räkna ut det, och boken är ett mycket större djup än vad filmen hade, även om filmen var riktigt bra.

Inkheart handlar bokbindaren Mo och hans dotter Meggie, deras kringflackande liv runt om i Europa tillsammans med deras böcker. Meggies mamma har varit försvunnen så länge att Meggie knappt ens minns henne, och Mo talar väldigt sällan om henne. En natt knackar det på dörren och det står en underlig figur utanför, Dustfinger, som verkar vara en bekant till Mo. Meggie trivs inte alls med att han har dykt upp i deras liv och vill gärna att han försvinner, man samtidigt så verkar han veta en massa saker som hon är nyfiken på, så hon bestämmer sig för att försöka bli mer vän med honom. Snart uppdagas det att Mo har en särskild gåva; när han läser en bok så kommer gestalter och karaktärer levande ut ur berättelsen! Men, varje gång någon kommer ut ur boken, så måste någon gå tillbaka in i den, och det är därför Meggies mamma inte längre finns hos dem. Hon och familjens två katter försvann in i boken Inkheart, samtidigt som bokens ärkeskurk, hans hantlangare och Dustfinger kom ut ur den. Mo har sedan dess försökt hitta ett nytt exemplar av boken och läsa ut henne igen, men eftersom de som har kommit ut ur boken kanske inte vill tillbaka igen, så har en jakt på de sista exemplaren av Inkheart börjat…

Jag tycker om den här historien och tänker lägga vantarna på de andra böckerna i serien, absolut, men jag kan ändå inte hjälpa att jag stör mig på vissa delar i berättelsen. Som att man lätt hade kunnat avhjälpa problemet med att det inte längre finns några exemplar kvar av boken genom att kila in på vilken billig printshop som helst och kopierat upp den i en 10-15 kopior. Som student tillbringade jag otalet timmar med att kopiera uppsatser, källmaterial från dammiga gamla arkiv och gamla böcker som inte längre går att få tag i, för mig är lösningen lätt som en plätt.

Den här recensionen finns numera på LitteraturMagazinet.se.

DN.se rapporterar att J.K. Rowling (Harry Potters skapare) har fått HC Andersen-priset, ett nyinstiftat pris.

Snacka om att sätta ribban högt, det är, enligt mig, få författare som når upp till Rowlings kvalité. Jag hoppas att de inte väger in försäljningssiffrorna när de delar ut priset dock, annars blir det inte så många flera pristagare... ;-)

Margaret Lea lever ett mycket stillsamt liv med arbete och bostad i sin fars antikvariat. Hon står sin far nära, medans hennes mor är mer eller mindre sinnesförvirrad sedan hennes tvillingsyster dog när de var små. En dag får Margaret ett brev på posten från den bästsäljande författaren Vida Winter som vill att hon skall skriva hennes biografi. Vida Winter är berömd för att sprida ut historier om sin bakgrund och ingen vet säkert vad som är sant, trots år av spekulationer. Men nu ligger hon för döden och vill inte att hennes historia skall försvinna tillsammans med henne.

Margaret bestämmer sig efter en del funderingar att ta uppdraget och åker till Vidas isolerade gård där hon bor ensam med sin katt och sin hemhjälp. Och Vida börjar berätta historien om den knasiga, knepiga familjen Angelfield som med inslag av mental förvirring, incest och sadism lever på den engelska landsbygden på ett gods som förfaller mer och mer. De föräldralösa tvillingarna Adeline och Emmeline, med sina gröna ögon och röda hår, växer upp mitt i röran, otämjda, egensinniga och mer eller mindre rubbade och eftersom de är de sista i släktet så tas de om hand av den åldrade hushållerskan och den gamle trädgårdsmästaren. Margaret dras med i den fantastiska och väldigt sorgliga historien, men är städigt på vakt för att kunna lokalisera eventuella lögner och nå den riktiga historien bakom Vida Winter. Och hon lyckas, men sanningen är inte alltid som man tror, hur enkelt man än vill att det skall vara.

Den här boken var en del av högen som min kompis som hälsade på mig förra året lämnade efter sig. Jag hade helt och hållet missat dess existens och lät den ligga ganska länge innan jag bestämde mig för att läsa den, men jag fastnade direkt i historien. Det är en typisk Emma-bok, med inslag av övergivna herrgårdar, invecklade relationer och mörka familjehemligheter! Gillar du sådant så är det här definitivt något för dig.

När jag gick på gymnasiet så var några av mina favoritförfattare Alf Henrikson; hans skrev om, för mig, väldigt intressanta perioder/personer i historien och på ett väldigt lättillgängligt språk med en massa humor. Få av mina klasskamrater kunde förstå varför jag frustade av skratt när jag läste historieböcker.... Bland de absoluta favoriterna fanns Antikens historier och Biblisk historia, som manade på mitt intresse för sanningshalten i just Bibeln.  Läste och gottade mig en hel del i ämnet, men det var ju rätt länge sedan, intresset har tyvärr somnat till lite under åren som har trillat iväg.

Sen i dag, på DN.se, återuppväcktes det drastiskt när jag läste om Hans Furuhagen och hans bok "Bibeln och arkeologerna". "Äntligen" ville en del av mig utbrista sådär lite lagom melodramatiskt. Precis vad jag behöver för att sparka igång det här snarkande intresset!

Att Jonas Thente, som skrev artikeln, är lite lätt nervös för syndafloden av ilskna mejl som förmodligen kommer att överfalla honom, får mig att både le och tycka synd om honom. För texten föll mig precis på läppen och för tillfället bor jag i ett land där de flesta tror att Bibeln (eller Koranen) skrevs ord för ord av Gud himself, och Nåde Mig, när jag ibland lyckas drista mig till att tänka annorlunda (det finns många, långa historier, bland annat en kollega som blev sjukt sur på mig för att jag inte tror på Healing Genom Hans Kraft, men vi behöver inte gå in på detaljer)!

Jag har faktiskt inte läst boken Eat, Pray, Love (Lyckan, Kärleken och meningen med livet på svenska), utan när den boomade som mest (även här i Tanzania hittade man dem på gratisblaskornas boksidor) så avfärdade jag den som mumbojumbo och tog inte i den med tång ens. Har fortfarande inte gjort det.

Nu har den kommit som film med Julia Roberts i huvudrollen och i går var jag, till min egen stora förvåning, och såg den.

Det var en ganska trevlig film om att göra upp med sin existensiella ångest, gärna i strålande vackra miljöer (Italien, Indien, Bali), och lära sig älska sig själv. Och det är något jag kan förstå, det här med att inte veta sin mening, inte hitta "sitt ord"(som de säger i filmen) och känna sig i sådan obalans att allt faktiskt går åt helvete, inombords. Det räcker med att livet går för fort och att man tappar bort sig själv på vägen. Den känslan har jag själv ibland, men mer i en light-version, för mig räcker det mer att vi sitter stilla ett tag och funderar på hur det kom sig att vi hamnade där vi hamnade...

Sedan brukar jag uppskatta böcker mer än filmer när det handlar om sådana saker - jag tycker om att läsa vad som händer inne i huvudet på personen i fråga och hur de kommer fram till de förändringar och slutsatser som de faktiskt gör. Sådant saknar jag i många filmer, även här.

Men det var som sagt en ganska trevlig film, i oerhört vacka miljöer som väckte min reslust något enormt (och hunger, tur att jag hade ätit innan). Men när scenerna från Indien och särskilt det indiska bröllopet kom, då var det inte långt till tårarna - min chef som dog i augusti sade nämligen alltid att han skulle bjuda in mig till sin äldsta dotterns bröllop, när det än blev, så att jag kunde få uppleva hur man gifte sig i Indien (själv hade han ett litet bröllop, bara ca 800 gäster....).

Och filmen väckte lite funderingar - ni som har läst boken, vad tyckte ni om den? Har ni sett filmen, är de lika? Vilken föredrog ni, boken eller filmen?

Själv har jag bestämt mig, nästa gång jag ser den i ett loppisstånd för en billig penning så skall jag slå till och få den läst, men helst på engelska.

Här är de nominerade till Augustpriset 2010;

Barn- och ungdomsböcker:

Maja Maria Henriksson, ”Jag finns”

Jenny Jägerfeld, ”Här ligger jag och blöder”

Eva Lindström, ”Jag tycker inte om vatten”

Sofia Nordin, ”Det händer nu”

Lena Sjöberg , ”Tänk om”

Fackböcker:

Henrik Ekman, ”Vargen – den jagade jägaren”

Yvonne Hirdman, ”Den röda grevinnan”

Kristoffer Leandoer, ”Mask. Litteraturen som gömställe”

Magnus Linton, ”Cocaina”

Moa Matthis, ”Maria Eleonora, drottningen som sa nej”

Tina Thunander, Resa i Sharialand, Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien

Skönlitteratur:

Sigrid Combüchen, ”Spill”

Magnus Florin, “Ränderna”

Johan Jönson, ”Livdikt”

Sara Stridsberg, "Darling River"

Peter Törnquist, "Kioskvridning 140 grader. En wästern"

Magnus William-Olsson, "Ingersonetterna"

Jag har faktiskt ingen aning. Hur tänker ni?

DN.se skriver här om nomineringarna till Augustpriset som blir offentliga klockan 12.15 svensk tid och låter de litteraturansvariga på kulturredaktionen fundera lite om vilka de skulle vilja nominera själva.

Jag funderar lite på vem jag skulle vilja nominera, men jag måste nog tänka länge på det, för jag har inte läst så många svenska böcker i år som både är publicerade i år och håller den klassen (har jag läst någon? det tål att tänkas på).

Men ni som läser, har ni någon bok ni skulle vilja nominera? Ge mig lite input är ni snälla, för just nu kommer jag inte på ett enda namn....

Jag fick en förfrågan om jag kunde skriva lite mer om mitt liv här i Afrika och det gör jag så gärna, så jag startade en kategori som heter just "Afrikaliv", där lite smått och gott får plats.

Men, är det något särskilt ni vill veta? Lämna gärna en kommentar så jag får lite riktlinjer, annars kan det här sluta hur som helst.... ;-)

14e Oktober är en nationell helgdag här i Tanzania, "Nyereredagen", efter landsfadern Julius Nyereres, som ledde landet från självständigheten from till tidigt 90-tal, dödsdag. På TV har de visat en kavalkad av hans viktigaste tal, som när han talade inför FN, annars märkte jag inte så mycket av det. Jag är nämligen aktiv i Lions Club och i år firade vi World Sight Day den 14e Oktober (alltid andra torsdagen i Oktober, om jag inte minns fel) genom att anordna ett Free Eye Camp i Kongowe, ca 4 mil utanför Dar es Salaams stadskärna.

I år var det i samrabete med ögonkliniken på CCBRT-sjukhuset och det kom cirka 250 personer som blev undersökta av läkarna och en stor del av dem behövde mediciner och glasögon som donerades och distribuerades av de olika Lionsklubbarna som deltog.

Det var en heldag och när jag kom hem hade jag planerat att skriva lite rapporter, jobba lite, skriva lite till bloggen etc. men jag var så trött och oinspirerad att det bara blev middag, lite läsning i Terry Pratchetts "Jingo" och sedan direkt i säng, jag slockande som ett utblåst ljus. Allt arbete får helt enkelt vänta tills i kväll (okej, bloggen är ju inte arbete, utan nöje, men den får tyvärr också vänta).

Men, någon som fick mig på bra humör och motiverad till inspiration var det här inlägget av Underbaraclara. Hon har helt rätt, man borde bara ta tag i sig själv och producera! Men, som hon säger, att det kan vara så svårt och samtidigt så lätt....

Njuter av bilderna från Den Hemliga Trädgården och deras närvaro på Bokmässan.

Lite avundsjuk blir man allt.

För ett tag sedan så ylade jag ilsket över att det inte fanns något Blog Awards för bokbloggare och funderade allvarlig på om man kunde göra något åt saken. Frågade lite vilka folk skulle vilja nominera och i sådana fall, till vilka kategorier och funderade en massa på hur man skulle kunna administrera det hela härifrån Afrika. Jag kom i kontakt med flera trevliga bokbloggare som också tyckte om idén, så jag när ett litet hopp om att det här är något som skulle kunna bli verklighet någon gång i framtiden!

Men så tipsade Bokomaten om att Stora Kulturbloggspriset delades ut förra året och det gjorde mig rätt glad, det fanns i alla fall något slags forum där det fanns utrymme för bokbloggare! Nu är det alltså dags igen och om du går in här, så kan du nominera dina favoriter genom att skriva i kommentarerna. Fram tills 15e Oktober är det öppet för nomineringar, så jag tycker att alla skall ta chansen och ge sin favoritblogg lite cred!

Bookerpriset 2010 gick till Howard Jacobsen för den komiska romanen The Finkler Question, skriver dn.se.

Jag erkänner att jag inte har så mycket koll på Bookerpriset, och ingen närmqre koll alls på Howard Jacobsen.

Är det någon där ute som har läst den? Och i sådana fall, vad tyckte ni?

Jag önskar verklgien att jag hade kommit ihåg att slita upp kameran och ta en bild av  den lilla butiken där jag köpte de här böckerna, det var en kombinerad "butik" med begagnade böcker och målningar, enkla trähyllor och vitkalkade väggar (som de flesta andra butiker där, i och för sig). Billiga var de också.

Jag måste vara en av de sista svenskarna som inte har läst Snabba Cash av Jens Lapidus och efter en diskussion på en middag med några svenska kompisar för några veckor sedan så fick jag för första gången ett sug efter den. Tänkte att jag skulle behöva vänta till jul, men där låg den ju och bara väntade på mig!

Jag gillar Fiona Walker, ända sedan jag hittade hennes Lucy Talks för 20 baht (ca 5kr då) i en reahylla i en second hand bokshop i Chian Mai i norra Thailand för nästan exakt 5 år sedan (shit vad tiden går fort, jag blir ju mörkrädd...). Hon skriver rolig chicklit med ett fräscht och krispigt språk som oftast utspelar sig med kopplingar till den brittiska landsbygden och överklassen (yummy!) och hennes böcker är ofta långt över min lägstanivå. Well groomed är en fortsättning på en av hennes tidigare böcker, som jag erkänner att jag hade missat att den ens existerade, så jag blev jätteglad! Men.... jag skämms faktiskt bara jag ser omslaget. Och jag är inte den som är den när gäller det vi så fint kallar "tantsnusk", det skall gudarna veta (hej Jilly Cooper ;-)), men MÅSTE det vara ett så sjukt smetigt omslag till en bok som förmodligen inte alls kommer att falla inom den ramen? Men förmodligen var det väl såhär 80-talets chicklit såg ut. De flesta av hennes böcker har kommit i nyutgåvor i betydligt mindre pinsamma versioner.

Är det fler än jag som har problem med att kommentera på Blogspot-bloggar?

Det tar en halv dag att ladda ner profilen man ska välja. Är det här ett problem som flera av er har?

Fast, jag är rätt säker på varifrån problemet kommer - min urusla uppkopplong som jag dras med för tillfället. Måste se till att få en lösning på det. Så fort som möjligt!

...läser jag...

...1984 av George Orwell och Du leder! av Mia Törnblom.

Av någon anledning har Midnattsbarnen av Salman Rushdie, Porr, horor och feminister av Petra Österngren och Sepulchre av Kate Mosse blivit liggandes halvlästa eller bara påbörjade. Jag vet inte alls vad som orsakade det här, såhär brukar jag inte ha det. Men saker och ting förändras ju.

Ja, och sedan åkte vi vidare till Zanzibar. Underbara, underbara Zanzibar. Det var tredje gången jag åkte dit, och mer skall det bannemej bli, eftersom färjan är så billig för oss som är fast boende. Att jag sedan mår sjukt illa varje gång jag åker, det får jag ta. Eller skaffa åkjuketabletter, det bore ju vara en bra lösning. Hade tänkt läsa på båten, men tji fick jag. Verkligen tjii.

Men, men, vi kan ju börja med den underbara stranden....

Båttur med snorkeling. Men eftersom jag inte är så bra på att snorkla, så simmade och läste jag mest.

Och om man sitter på en båt och matar fiskarna med chips och nötter, så kan de bli såhär glada!
...och kanske lite läskiga om man hade befunnit sig i vattnet....

Och sen så lite räkor till middag.

Vi åkte på en av de absolut vanligaste turistnójena på Zanzibar - Spice Tours, som jag faktiskt inte har varit på hittills. På fingrarna har jag äkta vanilj.

Och på rummet försökte städerskorna överträffa sina kreationer, dag för dag!
Visserligen är de kanonfina, men det skönaste för mig, som inte har en tvättmaskin (vilket kan bli oerhört tröttsamt i varma, svattiga Dar es Salaam), var att inte på något sätt behöva befatta mig med något som helst har med dylikt att göra!

För det tredje kvartalet 2010 (shit, tiden går asfort, det här är ju läskigt!) så har jag läst följande böcker:

- - Den vita massajen av Corinne Hofmann

- - Den trettonde historien av Diane Setterfield

- - We were the Mulvaneys av Joyce Carol Oates

- - Ministermordet av Gretelise Holm

- - How it was with Dooms – Atrue story from Africa av Xan Hopcraft och Carol Cawthra Hopcraft

- - Nu kommer min röst att komma från en annan plats I rummet av Lotta Lotass

- - Den motvilliga resenären av Jenny Diski

- - Inkheart av Cornelia Funke

- - Parallell Lies av Stella Duffy

- - Madam, this is Annie av Dianne Case

- - Monstrous Regiment av Terry Pratchett

- - The Fifth Elephant av Terry Pratchett

- - Dead and gone av Charlaine Harris

- - Hoppsan, jag är död! av Arto Paasilinna

- - Have love will travel av Lucy Sweet

Bara 15. Jag tyckte att det gick så bra i början av kvartalet. Riktigt bra. Och så räknade jag med att få en ordentlig boost i och med semestern, men jag hittade andra saker att göra... Ja, det kanske inte blir bättre än så här.

Nu fungerar internet ordentligt! Jag visste inte ens om att det lilla crappiga inlägget om Mario Vargas Llosa har blivit publicerat - hela systemet hängde sig i omgångar att jag till slut inte visste vare sig in eller ut. Förhoppningsvis tillräckligt länge för att jag skall kunna publicera lite av de bilder och inlägg jag har i lager! Men, men, Insallah, as we say over here.

Jag erkänner som sagt villigt att jag inte har läst årets Nobelprisvinnare och jag har ännu inte hunnit läsa några reaktioner från andra bloggare/tidningar/medier, förutom (av någon grumlig anledning) Jonas Thentes och han är inte övervåldigad på något sätt. Inte alls, faktiskt.

Någon som har läst honom? En reflektion, kanske?

Jag borde verkligen uprätta en läslista av Nobelpristagare, kanske rätt projekt för nästa år...?

Just nu suger min uppkoppling. Hårt.

Det går inte att ladda upp bilder överhuvudtaget, hur många gånger och i olika versioner jag än försöker.

Och just nu har jag massor av härliga bilder jag vill dela med mig av - Zanzibar, bokläsning på en dhow etc. Men de får helt enkelt vänta ett slag. Tyvärr.

Skit också.

Ja, egentligen har ju det här inte det minsta med böcker att göra, men det skiter jag i... ;-) Här kommer i alla fall lite bilder från resan...

För fjärde gången besökte jag (för familjen första) Selous National Park och bodde på Jimbiza Lodge. Det är bara ca 25 mil från Dar es Salaam till Selous, men eftersom vägen är såpass dålig så tar det nästan 6 timmar att åka dit. Men, det är en fantastsik möjlighet att se hur folk ute i byarna lever. Besöker man bara Dar es Salaam så kan man lätt få en rätt sned uppfattning om hur folk lever här, det är ju en storstad.

Första kvällen tog vi en båttur på Rufiji-folden och tittade på krokodiler och flodhästar.

Vi åkte i en sådan häringa flatbottnad båt och steg iland på en sandbank där vi kunde kika lite närmare på djuren.

Dagen efter var en heldag med picknick inne i parken och vi såg många olika djur. Bland annat så hade vi turen att stöta på lejon på smekmånad (faktiskt andra gången för mig). En gång om året tar hannen i en flock lejon varje hona, var för sig, och drar på smekmånad. Det innebär att de parar sig konstant, var 15e minut, dygnet runt, i en vecka....

Det här paret låg ca 5 meter från vår öppna bil och brydde sig inte ett smack om oss, men så var de ju både mätta och hade viktigare saker att tänka på. Annars hade det inte gått, då hade vi varit lejonmat enligt vår guide.

Vi hade också turen att se några skygga zebror.

Och en massa, massa giraffer.

Efter det drog vi vidare till Zanzibar, men det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

På torsdag 7:e Oktober kl 13.00 (14.00 Tanzanisk tid) delas Nobelpriset i Litteratur ut.

Hur har diskussionerna gått? Har det kommit upp några "nya" tippade kandidater? Vad har jag noll koll på?

Jag har ju missat det här lite i år och skall försöka läsa in mig lite nu innan torsdag, men jag håller fortfarande på Joyce Carol Oates (envis som jag är...).

Vem håller ni på? Och har ni av någon anledning ändrat uppfattning?

J.K. Rowling har tydligen inte helt och hållet stängt dörren för att det kommer nya Harry Potter-böcker! Mycket intressant. Och kanske lite skrämmande.

För även om jag ÄLSKAR Potter-böckerna och gärna skulle vilja att de håller på i evigheternas evighet, så vet jag att det mesta har ett slut. Och att man skall föredra att det slutar när det är som bäst.

Men, ändå..... Harry?!

Och, när jag smet förbi kontoret i fredags på väg från flygplatsen, så fick jag en glad överraskning!

På mitt skrivbord låg nämligen ett paket från Bonniers i Sverige! Jag blev så glad! I paketet låg Du leder! av Mia Törnblom som det skall bli oehört spannande att läsa - som relativt ung och ny på arbetsmarknaden i en ny kultur och som för inte alltför länge sedan fick ansvar för en mindre grupp medarbetare så känns det bra att få lite ny input. Hoppas att Mia kan ge mig det!

Recension kommer inom kort!

Nu är jag tillbaka i Dar es Salaam, efter två veckor av Game Drive i Selous National Park via Jimbiza Lodge och mycket lata dagar på Zanzibar, rättare sagt i Nungwi, på Mnarani Beach Cottages. Eller, jag var faktiskt tillbaka i fredags, men under lördag och söndag 8-18.30 så har jag stått på Tanzania Automotive Festival 2010 i vårt bås och blev nerdammad av drafting cars och fryhjulingar.

Jag har under en längre period varit avis på alla som skulle till Bokmässan och få tillfälle att njuta av alla aktiviteter där, men jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, måste jag erkänna, Det har varit en hel del annat.... Jag har bland annat tittat på fantastiska djur (både från bil och till fots), solat, badat, plockat snäckor, spenderat tid med familjen, varit på spice tour, ätit enorma mängder god mat, sovit en massa och känner mig otroligt utvilad! MEN, jag har faktiskt inte läst speciellt mycket. Lite konstigt, det brukar bli hur mycket som helst, men just nu...ja, jag antar att det var mycket annat som blev gjort i stället.

Men nu när jag är tillbaka, tyvärr med rätt "noll koll" på allt som har hänt på bland annat Bokmässan och i bloggosfären,  och det kanske tar några dagar för mig att  komma igen (man möts ju av minst tusen saker som måste göras på kontoret, plus tvätt etc. och inte minst 1000+ inlägg i Google Reader...) och med en hel del roliga bilder som jag gärna vill dela med mig av! Och självklart reflektioner om böcker i alla de former!