Emmas Bokhylla

Det gick lite segare än vad jag hade tänkt under det andra kvartalet, speciellt i juni månad. Måste få upp tempot lite om jag skall klara årsmålet på 100 böcker!

 

APRIL

1 Charlotte’s webb av E.B. White
2 Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates
3 Unseen Academicals av Terry Pratchett
4 Undead and Unemployed av MaryJanice Davidson
5 The girl most likely to… av Susan Donovan
6 The Farmer needs a Wife av Janet Gover

MAJ
1 En Hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon
2 hush, hush av Becca Fitzpatrick
3 Falling out of Fashion av Karen Yampolsky
4 Trashed av Alison Gaylin
5 Dogs and Goddesses av Jennifer Cruise/Anne Stuart/Lani Diane Rich
6 See Jane Score av Rachel Gibson
7 Auto da Fay av Fay Weldon
8 Bröllopsboken av Magdalena Ribbing
9 Foreign Affairs av Alison Lurie

 

JUNI
1 Small Gods av Terry Pratchett
2 Bara vanligt vatten av Kajsa Ingmarsson
3 Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
4 The Man Who Made Husbands Jealous av Jilly Cooper
5 The Solitaire Mystery av Jostein Gaarder

 

Lite statistik;

Böcker: 20
Kvinnliga författare: 15
Manliga författare: 5
Böcker på engelska: 14
Böcker på svenska: 6

South Africa.

 

Apartheid.

 

History.

 

Fantastiskt intressant artikel om en utställning av fotografen Ian Berry och hana fotografier från de sensate 50 åren i Sydafrika.

 

"Stripped naked, our racist past is ugly" av Jeremy Kuper hittar du här.

 

Vi har ju, efter 2,5 år i lägenheten, äntligen införskaffat trädgårdsmöbler och en grill. Visserligen begagnat, men  oerhört funktionellt. Jag tror att sitta ute i trädgården (okej, det är väl att överdriva, bakgården menar jag) och läsa, grilla och njuta av ett glas vin kommer att bli min nya favoritsysselsättning. Det känns nästan lite som om jag låtsas att det är svensk sommar! ;-)

Jag satt i alla fall ute för första gången i söndags och läste "The Solitaire Mystery"av Jostein Gaarder.

Katti höll mig sällskap och ville även hälsa på grannens nya kattunge, men den blev rädd och sprang hem, så det blev inte så mycket med det.

Vår lägenhet från bakgården. Ser lite ut som ett fängelse, faktiskt, när jag tänker på det.

 

Sedan kom det gäster och vi firade lite svensk Midsommar. Det är vinter här nu, så det är nästan lika svalt som en varm sommardag i Sverige. Men bara nästan....

 

 

 

 

...hur glad jag var över att min vän skulle komma och hälsa på och kunde ta med sig ett lass böcker till mig? Jag är fortfarande lika strålande glad över att hon kommer (DET skall bli alldeles fantastiskt), MEN, jag har fått beskedet att böckerna inte hinner fram i tid.

 

Tänkte inte på att Midsommarafton (HUR kunde jag glömma det?) inte är en arbetsdag, tänkte inte på att 2-5 dager inte betyder 2-5 dagar innan jag har dem i brevlådan, utan 2-5 innan ordern skickas. Så jag var tvungen att avstyra den och se till att den skickades hem till mina föräldrar, dit jag kommer i december, annars skulle min vän få ha dem liggandes hos sig rätt länge... Adlibris erbjöd sig såklart att avbryta ordern, men eftersom det fanns några böcker som jag behöver lite mer akut så får jag se till att de skickas hit, resten får som sagt vänta. Men jag får ju i alla fall härligt besök, det är ju alltid härligt!

 

Tja, jag kan ju se det positiva i det hela. Jag har aldrig handlat julklappar till mig själv redan i juni. Det måste vara ett rekord.

 

 

Det som fanns i paketet var;

- MaryJanice Davidson; Undead and Unappreciated
- Anders Fager: Svenska Kulturer
- Kaffe Fasset: Kaffe Fassets Quils en Provence
- Emma Hamberg: Baddaren
-Mons Kallentoft: Sommardöden
-Johannes Källström: Mörkersikt
-Karin Alfredsson: 80 grader från varmvattnet
-Fred Vargas: Mannen som vände insidan ut
-Carin Wolff-Brandt: Konsten att ge ut böcker

 

 

 

Nu håller jag på att få tuppjuck på den skrangliga internetuppkopplingen som vi har för tillfälet här på kontoret - orsakat av femtioelva strömavbrott bara i dag.

 

Har kafferast och tänkte skriva ett inlägg om hur fantastiskt "Spelkortsmysteriet" fortfarande är efter alla år hur mycket jag njöt av den men att jag ändå störde mig på vissa saker i slutet.

 

MEN, nu har det försvunnit innan jag har hunnit klicka vare sig "Spara" eller "Publicera" och jag är arg som ett bi. Ett aggressivt bi. Och nu är min rast slut.

 

 

Jag har, sedan flera år tilbaka, varit intresserad av att resa med Läs & Res, för det verkar vara ett seriöst företag och ett härligt sätt att upptäcka länder på. Extra sugen är jag på Indien och Sydamerika.

 

Det här får kanske vänta tills vi bor hemma i Sverige igen, men jag kan inte låta bli att drömma mig bort lite.

 

Är det någon soom har rest med dem?

Hur var det? Vart reste ni?

Vad tyckte ni?

När jag läser om det här läsprojektet i Strängnäs på DNs hemsida så blir jag så himla glad! Det är precis så man lär sig ett språk, genom läsglädje och väcker nyfikenhet och intresse, inte genom att traggla samma stycken om och om igen utan att fatta och utan att gilla...!

 

Önskar att all språkundervisning skulle fungera som så!

 

Jag skulle nog själv behöva en dos av det, min Kiswahili skulle gå mycket bättre då!

 

 

Bland det mest underbara som finns är att planera sin sommarläsning. Beställa hem böcker från internet eller botanisera i någon trevlig boklåda. Fundera över vad som passar på stranden/i sommarstugan/på utlandssemestern. Kånka på glänsande pocketar som är så vackra och trots att man inser att man kanske bara kommer att hinna läsa 75% av dem eftersom alla böcker som man har hemma riskerar att ta över lite mer än vad man planerat, trots det älskar man dem där och då. Jag har sett det på massor av bloggar, jag vet att nästan alla har haft den här underbara stunden i år. Och blir lite avundsjuk.

 

Jag skall inte klaga, absolut inte, jag har det jättebra här och dessutom så kommer min fantastiska vän på besök i nästa vecka (jag har äntligen beställt böckerna, det kommer i ett senare inlägg!). Men jag saknar det, men jag skall inte klaga. Fantastiska Lingonhjärta har hittat en lösning på delar av problemet!

 

Vad skall du läsa i sommar?

Det finns hur många sätt som helst at fira Midsommar och alla är lika rätt. De senaste åren har jag firat i Tanzania, och då blir det såklart lite annorlunda än hemma.

 

2008 (första i Tanzania) firade jag ensam med ett glas rött och en pizza. Kollade lite på en indisk såpa och läste en bok. Det hade sin charm.

2009 hade sambon kommit ner och vi firade på ett knytkalas hemma hos den dåvarande ambassadören och dennes familj. Det var oerhört trevligt!

2010 bjöd vi hem några kompisar, åt pizza, drack öl och berättade om hur man firar i Sverige. Riktigt kul.

2011 gick sambon och jag till den italienska resturangen på Mövenpick Hotel och åt en 4-rätters middag och drack lite gott vin. Alldeles, alldeles underbart.

Eventuellt kompletterar vi det med att inviga grillen på söndag. Jag är oerhört nöjd, mäste jag säga.

 

Visst kan vi sakna lite sill, jordgubbar och nubbe, men ännu mer familjen, samvaron. Samtidgt så vet man aldrig, när man väl har flyttat hem till Sverige så kanske man föredrar att fira på något annat sätt, det får komma då.

 

 

Hur firade ni?

 

 

...läser jag "The Solitaire Mystery" av Jostein Gaarder.

 

Och fram tills nu så finns magin kvar!!

 

 

 

Det glömde jag ju!
Så somrigt somd et kan bli nu, inte sant?

 

 

En synnerligen Glad Midsommar tillönskar jag er alla, mina kära bloggläsare!

Ät lite extra sill, ta en extra snapps och grilla lite extra för mig och ha en alldeles, alldeles underbar Midsommar!

 

Här är det, såklart, business as usual. Eventuellt så firar vi med att inviga vår grill på söndag eftermiddag, men inget är 100% bokat ännu. Kanske ett glas vin ikväll.

 

Vi får se.

Men det känns okej, man har vant sig lite genom åren.

 

 

Sedan jag upptäckte att det var ett fletryck i 'Summertime" av J. M. Coetzee så har vår relation svalnat av rätt så rejält. Jag måste bara ta mig tiden att sätta mig ner och läsa/bläddra fram och tillbaka mellan de två stycken där sidorna är feltryckta och komma förbi det. Tror att resten av boken är okej, men det tar sin lilla tid att komma över det där stycket.

 

Anyway, det här här gjort mig lite seg i min läsning, jag kände till och med att jag fastnade och inte riktigt visste hur jag sklle ta mig vidare. Efter att ha avslutat tegelstenen  "The Man Who Made Husbands Jealous" av Jilly Cooper så var det inte riktigt något som lockade. Jag var verkligen in between books, utan att ha någon riktigt bra lösning på problemet.

 

Tills jag rotade runt i min "aktuella böcker"-hög (för den otränade väldigt svår att skilja ut från mina "läst men inte bloggat om", "läst och bloggat om" samt "sådant som kanske vore roligt i alla fall"- högar) och hittade "Spelkortsmysteriet" (fast på engelska) Jostein Gaarder som jag skall läsa till Ciccis Bokbloggs Nostalgiutmaning.

 

Så den är det som gäller nu. Jag är dock lite nervös nu. Jag älskade den här boken. Alltså ÄLSKADE den. Jag har läst om den i omgångar, senast för ca 5 år sedan och den var fortfarande lika magisk. Och jag är mer eller mindre livrädd att den inte skall vara det den här gången. Att den har tappat sin charm eller att det faktum att jag läser på ett annat språk sabbar för mig. Att den inte längre kommer att tala till mig på det sättet som den gjorde förut.

 

Är jag löjlig?

Eventuellt. Men barndomsmagi är så underbart och ganska skört att jag vill hänga fast vi det så länge som möjligt.

 

 

... inte ens när man sitter fastbunden i sin egen trädgård. Katti gör ju det, eftersom vi bor mitt inne i stan och hon förmodligen skulle vara en platt katt inom några timmar annars.  I gårkväll fick hon stryk av en förbipasserande katt och är för tillfället i chocktillstånd och haltar.

 

När skall vi ta tag i det växande kattvåldet egentligen...?

 

 

Jag hörde hemma från Sverige att det regnade just där och då.


Kan trösta med att just här och nu så regnar det också.
Inte sådär dusch-stråle-häftigt, men rätt ordentligt i alla fall.


Om jag nu skall plantera någon buske i trädgården så kanske det är läge nu.

 

Det här är en nödvändighet i mitt kök, synd bara att den är så ful...

 

Min sambo föreslog att vi skulle måla den, men eftersom man byter in behållaren varje gång man skall köpa en ny, så är jag inte säker på att det uppskattas...

...en besökande vän med en tom resväska.

Och som dessutom tillägger "shoppa loss och skicka det till mig, så packar jag ner det i min väska!".

 

Nu måste jag sluta dregla och fundera på hur mycket jag skall beställa....

 

 

...och vill sälja sina böcker, vem tror ni då är på plats...?

 

 

 

Och om de senare slänger in några extra böcker bara för att bli av med dem, då blir man ju bara extra glad, eller hur?

I helgen luftade jag några av de kangas som vi dagligen använder i hushållet, mest i sofforna for att skydda dem mot damm, svett etc. Men nagon av dem aven som klänning/höftskynke nar man måste ut i trädgården och rota. Jag älskar afrikanska textilier och skulle kunna köpa hur mycket som helst och ha dem överallt i huset, fantastiskt vackra!

 

Och tog lite bilder på hur trädgården faktiskt ser ut. Vi har ju ingen direkt uteplats, mer en dörr rakt ut på bakgården, men just nu är det i alla fall lite grönt och fint.

Om man tittar åt höger så ser man det här;

Inte sådär jätterolig utsikt, menmen.

 

Och om man tittar åt vänster så ser det ut såhär;

Betydligt trevligare och lummigare. Trädet i förgrunden är ett bananträd och det fanns inte där när vi flyttade in i februari 2009, utan planterades kort därefter. Växt som tusan har det gjort!

 

Jag spanande lite på växtligheten, som bevisligen försöker claima tillbaka en del av trädgården.

 

 

Och på grannens blommande hibiskus. Jag har funderat i omgångar över om jag skall planera hibuskus själv, det skulle bli himla fint. Men, då måste jag ju också komma ihåg att vattna, men det skall vall inte vara så himla svårt...? Hibiskuste är dessutom alldeles fantastiskt gott!

 

Katti hängde självklart på. Just nu har hon en väldigt kort lina fór grannen har skaffat en liten kattunge och Katti är alldeles för nyfiken på den, ergo får hon hållas kort tills de har vant sig vid varandra. I bakgrunden syns vårt nyinköpta bord som vi tänkt använda för att omvandla vår plätt till en ordentlig uteplats. Fyra stolar har vi också och i veckan kommer det en ordentlig grill!

 

Som ni alla vet så drömmer jag en massa om olika företagsidéer och framtidsplaner.

Skriva böcker. Starta bokförlag. Driva bokhandel.

 

Men, just nu funderar jag över om vad jag skulle vilja göra som INTE är bokrelaterat.
Det jag gör i dag, är såklart bland det bästa jag vet, och jag trivs oerhört bra. Men om jag inte gjorde det jag gör och om det inte får vara litteraturrelaterat, vad skulle det bli då....?

 

Vet ni vad ni skulle välja?

 

 

Hittade den här fantastiskt vackra fotoboken om Dar es Salaam coh Bagamoyo av Moiz Husein, en fotograf härifrån. Om jag inte minns fel så är det hans eget förlag som har gett ut den. Köpte den i deras monter på bröllopsmässan i april och han stod där själv och sålde, det ger alltid ett mervärde!

 

 

Texten i sig är helt okej, men det är bilderna man vill åt, sa vackra!

 

 

 

...när man precis har hämtat ett efterlängtat paket från Sverige på Postens huvudkontor inne i City
kan få förödande konsekvenser.

 

 

Två återkommande drömmar som jag har om böcker är att jag antingen hittar böcker jag letat efter länge (t.ex. de Lottaböcker som jag saknar i min samling, eller varför inte okända böcker ur serier som jag älskade som barn, som Annika-böckerna, eller varför inte Britta och Silver-serien), vilket ger en underbar känsla av tillfredsställelse, eller att jag får en massa böcker gratis och inte kan bära med mig alla, eller måste välja under tid och blir sjukt stressad.

 

Det sista har faktiskt hänt mig i verkligheten och jag vrider lite på mig bara vid minnet. Och får lite ångest faktiskt, trots att det var flera år sedan. Låt mig berätta...

 

En vinter för en 5-6 år sedan blev en av våra grannar väldigt sjuk och hamnade på sjukhuset i den näsrmaste större staden och när vi var inne någon vecka före jul för att hälsa på. Jag hade en ganska kraftig förkylning och det beslutades när vi kommit till sjukhuset att jag inte kunde besöka hennes avdelning, så min pappa och jag gav oss iväg på ett ärende medans min mor var på besöket. Några kvarter från sjukhuset såg jag det som både det som är lite av den dröm och en mardröm - en skylt utanför en källarvåning i ett hyreshus där det stod "Skivor - Böcker - Tidningar"samt "Allt ska bort!". Jag övertalade pappa att stanna och vi gick in. I kassan stod en bitter ung kille som argt sade att den här veckan var allt gratis, för han skulle stänga den här värdelösa butiken och köra hela skiten till soptippen, så trött var han på förlustaffären. I butiken stod det minst tio sprängfyllda skrangliga IKEA-hyllor från 80-talet.

 

Här stannar vi ett ögonblick och tänker efter lite.

 

Inser ni vad det här betyder? En sprängfylld second hand-butik som man bara kan plocka hur mycket som helst ur, GRATIS! För om du INTE gör det, så hamnar allt på tippen. Smaka på den, hörrni!

 

Hur skulle ni reagera? Hur tror ni jag reagerade?!

 

I alla fall, jag visste att tiden var begränsad eftersom vi snart skulle tillbaka till sjukhuset och hämta mamma och jag visste att utrymmet i bilen (och hemma) också var begränsat så med en febrighet som skulle slå en malariapatient b:orjade jag gå igenom hyllorna. Än i dag kan jag inte riktigt minnas av som stod där, förutom ett par Jackie Collins-böcker i 80-talsdesign och ett par Britta och Silver-böcker i Mint Condition. Det snurrade i huvudet och jag började krypa längs golvet för att kunna läsa så många av titlarna som möjligt samtidigt som min far tittade på klockan och kastade oroade blickar på min växande hög. Jag skulle kunna tillbringa timmar där och det vet han, han vet också att jag skulle ta med mig hela butiken om jag bara kunde.

 

Då händer det som inte får hända och som tyvärr händer mig med jämna mellanrum; min mage pajjade. En snabb sammanfattning utan detaljer - sedan tidiga tonåren har haft besvär med min mage och periodvis är jag överkänslig mot en rad olika saker. Dock har det aldrig fastställts vad, men en hint är chili, stress samt en överkonsumtion av mjölk- och glutenprodukter. Det resulterar ibland att jag får aktubehov av att besöka faciliteterna i tid och otid (detta har dock inte hindrat mig från att luffa Sydostasien runt, tack gode gud för Dimor!). Där och då, i den dödsdödmda butiken med alla böcker som förmodligen skulle hamna på tippen om ett par dagar så uppstod ett sådant behov. Akut. Jag minns att det flimmrade framför ögonen och jag började kallsvettas samtidigt som magsmärtorna fick mig att vika mig dubbel. Jag insåg att jag var tvungen åka och det det snaraste och släppte i min förvirring Britta och Silver-böckerna i Mint Condition (WHY, OH WHY?!!?), tog den lilla spontana hög jag hade fått ihop och vinglade ut till bilen och min far som körde direkt till sjukhuset och deras besökstoaletter.

 

Sedan vägrade han att gå med på ett ytterligare besök och jag fick nöja mig med den hög jag fått med mig i flykten. Än i dag kan jag inte minns vad det var i högen, förutom att jag hade plockat med mig lite "klassiker som jag verkligen borde läsa". Den står fortfarande i min vrå hemma hos mina föräldrar, jag var så besviken att jag inte ens iddes gå igenom den igen när vi väl kommit hem.

 

Och nu för tiden drömmer jag mardrömmar om just det scenariot. Att alla böckerna är gratis men att jag itne ens har tid att gå igenom dem ordentligt....

 

 

Jag kan tycka om så kallade coachingböcker och självhjälpsböcker i lagom doser, speciellt om det är någon specifikt jag vill åt, men här i Tanzania ser jag dem överallt och alla verkar tro att det är lösningen på alla problem.

 

Alla Supermarkets med självaktning har en hylla med böcker och större delen handlar om hur man tjänar pengar, driver företag (och tjänar ännu mera pengar), pushar sina anställda (och genom dem tjänar ytterligare mer pengar) alternativt finner inre ro.

 

Jag har sett liknande böcker på fler kollegors skrivbord och företagsledningen har ett litet bibliotek med olika självutvecklingsböcker som de lånar ut till personalen för att få dem att vidareutvecklas.

 

Den här boken har jag fått av en av våra lokala partners och jag har inte hunnit läsa den.
Funderar på att spara den till ett tillfälle när jag behöver bli lite "empowered"!

 

Visst ser han, John himself, antar jag, lite väl självgod ut?

 

En sak som jag tänker mycket på vissa perioder om året, är hur avundsjuk jag faktiskt är på alla som kan beställa hem böcker lite hur som helst från t.ex. adlibris (där jag alltid gör mina inköp och terroriserar personalen om olika sakerna. De är oerhört serviceminded, faktiskt, hela tiden. Och trevliga. Undrans vad de gör efter varje skickat desperat mejl, kastar pil på lämpligt utvalda objekt i rummet?), bara för att de känner för det.

 

Speciellt när de har säsongsrelaterade specielarbjudande. Eller, alltid när de har specialerbjudanden. För det går faktiskt inte att skeppa dem till Tanzania sådär utan problem.

 

Okej, A Novel Idea är faktiskt riktigt bra och de försöker ständigt hålla ett brett utbud, jag skall inte klaga. Och deras personal känner igen mig (jag gick in i deras tält på Karibu Fair och en av deras medarbetare stannade mig och utbrast inför sin kollega - 'Det här är en av mina stammiser på Slipway-butiken!'. tydligen sticker jag ut lite...) och anstränger sig för att ge bra service. Men det kan inte hjälpas att ibland är hyllorna lite väl utplockade, förmodligen sitter deras container fast i hamnen och de får skyla över med det de råkar ha i lager. Och det finns ju såklart andra butiker, men eftersom jag arbetar de tider på den plats i staden som jag gör, så får jag sällan tillfälle att besöka dem.

 

Så, ibland saknar jag det enorma överflöd som man kan få i Sverige. När man med några få musklick kan beställa hem Alberto Méndez-snackisen från Spanien (som jag dreglar över just nu...), kan hitta 12 Prix Femina-vinnare på under en halvtimme (som jag kämpar med att hitta här nere ibland), köpa hela Betsy Taylor-serien direkt och inte bit för bit eller varför inte bara alla Stephen King-böcker som man tror att man klarar att läsa, utan att oroa sig för hur man skall få dem tillbaka till Sverige....(för jag lämnar inte mina böcker någonstans, alla skall med!)

 

Aja, alla sommarläsare, tänk bara på hur bra ni har det ibland. Och jag skall sluta klaga, jag har många andra fördelar! Och det bästa med att inte alltid få läsa exakt det man vill läsa är att man upptäcker en rad böcker som man kanske aldrig skulle ha petat på annars.

 

 

 

 

 

Det var någon bokbloggare som ställde sig frågan (minns tyvärr inte vem, det är lite pinsamt, är det någon annan som gör det?) varför bokbloggare är galna i te.

För mig har det vuxit med åren, jag blir mer och mer galen ju äldre jag blir. 
Och även om det finns en massa spännande teer här nere (skall skriva mer om dem någon annan dag) så
kan jag längta ihjäl mig efter teer som inte finns här nere.

Som Mandarin/Apelsin te!

Det är snart slut, det här, KRIS!

 

Uppdatering:

Fiktiviteter hjälpte mig - det var ju A Fraction of the Web som diskuterade varför nästan alla bokbloggare kör stenhårt på katter & te - konceptet!

 

 

Alltså, läser man en bok så är väl ett av minimikraven att alla sidorna kommer på rätt plats? I rätt följd?

 

I min upplaga av  "Summertime" så finns det två avsnitt där det har blivit feltryck och man får bläddra som en liten ost innan man hitta rätt sida. Eller, efter ett tag så vänjer man sig ju vid att man läser på två ställen i boken och bläddrar snabbt fram och tillbaka. Just nu bläddrar jag framåt men snart, när jag kommer i kapp så blir det att bläddra bakåt. Det stör onekligen i läsningen, även om boken är bra, så till slut ledsnade jag och gick över till 'The man who made husbands jealous'.

 

 

'Summertime' får en ny chans i kväll.

 

 

Jag matchade Coetzee i helgen med en bit chokladtårta.
Den var sådär, faktiskt, jag blev lite besviken.

 

Kom just på mig själv med att parallelläsa " Summertime" av J. M. Coetzee med " The man who made husbands jealous" av Jilly Cooper.


Om jag någonsin har haft några intentioner på att framställa mig själv som kultrurredaktionsmaterial så går väl det down the drain nu.

Det här roade jag mig med en kväll i Arusha; Terry Pratchett och en Mountain Dew
(sambon säger att den smakar som den gamla Fantomenläsken som förut fanns i Sverige, själv har jag inget minne och säger istället att den smakar krispig lime).

 

 

Nu är ju visserligen min blogg en bokblogg och inte en städblogg eller politikblogg, men när jag hittar en artikel på Aftonbladet av författaren Åsa Linderborg (http://www.aftonbladet.se/kultur/article13154535.ab) om Johanna Koljonens städerska så kan jag inte låta bli. Jag måste säga något.


Det finns många anledningar till det. En är för att jag älskade Åsas bok "Mig äger ingen" och har läst den två gånger och planerar en omläsning när tillfälle ges. En annan är för jag var en av hennes studenter (en av många, måste jag påpeka, tror inte att hon skulle känna igen mig om så hennes liv hängde på det, det är svårt att urskilja folk i grupper om 4 x 35 personer, minst två gånger om året) på Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet under tidigt 2000-tal och hänfördes av hennes retorik, hennes berättelser samt det faktum att hon socialiserade med oss studenter, det var det ingen annan av lärarna som gjorde (klarspråk, jag och mina fellow students dyrkade marken hon gick på, fast i smyg, så att hon inte märkte det, det hade ju varit pinsamt om hon hade märkt det). En tredje är för att jag i många år har hållit med henne till punkt och pricka, men att jag faktiskt nu har börjat svaja.


För nu bor jag i en kultur där jag blir ifrågasatt för att jag INTE har en hemhjälp som skurar mina golv, tvättar mina kläder och lagar min mat. När jag försöker förklara att jag inte är bevkäm med att ge en främmande människa tillgång till mitt hem, torka mitt damm, handtvätta min uniform och rasta min katt eftersom det faktiskt är mitt eget ansvar så tittar majoriteten av alla här nere på mig som om jag inte vore klok i huvudet och frågar förebrående om jag inte är intresserad av att stödja en ensamstående tanzanisk mor i sin försörjning och deklarerar att jag är en självisk jävel. Dessutom missunsam, för att jag inte delar med mig av mitt överflöd. Samma människor brukar också påpeka att deras hemhjälper är opålitiga, värdelösa samt stjäl från den hand som föder dem och är otacksamma. När jag hör om lönen de erbjuder samt arbetsvillkoren de ger, så förundras jag över att deras hemhjälper stannar längre än en vecka, för närmare helvetet än så har jag faktiskt inte kommit.


Men, men jag har upplevt de hemhjälper som faktiskt trivs med det de gör, som får en  skälig lön, sjukersättning, transportbidrag samt semester och trivs som attans. På nära håll till och med. När jag bodde inneboende det första året i Tanzania så fanns det en hemhjälp i huset och för en extra betalning till henne så skötte hon även mitt hushållsbestyr. Jag har aldrig haft det så bra i hela mitt liv, det var nästan så att jag blev mörkrädd. Utan att jag ens behövde fundera så städades mitt rum, sängen bäddades, lakanen byttes, smutsiga kläder försvann och återfanns dagen efteråt, rena och strukna på min säng. Man blev förslappad och jag skämdes inombords för att jag inte tog hand om mitt hushåll själv. Där och då beslutade jag att den dagen jag hade ett eget hem så skulle jag inte ha någon hemhjälp, om jag blir tillräckligt förslappad, hur fasiken skall jag klara flytten tillbaka till Sverige...? Så i dag ligger jag på knäna ett par gånger i veckan och tvättar min kläder för hand, lagar all mat och städar huset tillsammans med min sambo istället för att sitta och titta på när någon annan gör det.


Men samtidigt har något grott i mig. Något som säger " men varför inte...?". Någon som säger att i Sverige så får i alla fall städerskorna som svabbar min toalett pension, betald semester, sjukersättning och är inte utelämnad till arbetsgivarens nycker. Är det inte mer okej då? I alla fall den dagen jag har tre barn, katt, villa och arbetar minst lika mycket som jag gör i dag...?

Att ha en sovmorgon i veckan, att unna sig att vara uppe relativt sent på lördagen och sedan i alla fall vakna tio i åtta och inte kunna somna om. Aja, mer läs- och kattkeltid i alla fall!

I juni läser jag "Summertime" av J.M. Coetzee, det är mitt Prix Femina val för Juni månad och trots att jag bara har hunnit några sidor så verkar den mycket lovande!

...när jag måste göra en inköpslista för ett hushåll på två personer.

 

Och en katt också, dårå.

 

 

 

 

Inspirerad av Lingonhjärta så beslöt jag mig för att skriva om skillnaderna mellan män och kvinnor här nere, samt vad man säger och inte säger, hur man tänker och inte tänker. Och hur mycket man kan bli ursäktad för att man är utböling. Men när jag funderat ett tag så kom jag fram till att det är ett helt område i sig och att det inlägget skulle bli så långt att ingen skulle vilja läsa det. Så jag bestämde mig för att dela upp det lite, i småsnuttar om olikheter och likheter, som kommer att publiceras under katergorin "Afrikaliv".

 

Vi kan börja med det där med att stryka en skjorta.

 

Som kvinna i det här samhället så anses jag ansvarig för min mans yttre, hans kläder och hans image. På ett sätt kan jag förstå det - här är många kvinnor hemmafruar och har en (eller till och med flera) hemhjälp som skall se till att maten står på bordet, hemmet är rent, tvätten tvättad och struken, barnen uppfostrade, föräldrar och mor/farföräldrar omhändertagna, släkten blidkad och inte minst - mannen stöttad och nöjd så att han kan prestera på sitt jobb och tjäna in de pengar som behövs för hyra, vatten, el, mat, kläder, skolavgifter, sjukhusräkningar och allt där emellan. Om det är kris i hemmet så kanske han kan tänka sig att hjälpa till "kvinnosysslorna", men ibland inte ens det.  Uppdelningen är strikt - mannens roll är att tjäna pengar, kvinnans är att ta hand om resten. Om de inte uppfyller de kraven så anses de inte vara "riktiga" män eller kvinnor. Det är en av anledningarna till att väldigt få människor här skulle erkänna att de inte har mat, inte har strukit tvätten eller vad det nu skulle handla om. Ingen vill ju bli betraktad som om de inte kan uppfylla sin plats här i världen, det är lika, vare sig man är svensk eller tanzanier.

 

Även om du råkar vara heltidsarbetande kvinna så skall du se till att allt det här uppfylls, för din heltidsarbetande man har ingen förståelse för att hemmet inte ser ut som det skall göra. Jag har kollergor som berättar att de kommer hem från jobbet samtidigt som sina män och männen sätter sig direkt framfór TVn medans de går direkt in i köket för att ordna te/kaffe/jucie till mannen och sedan ordna fram middagen.

 

Jag vet allt det här och därför blir jag väldigt sällan upprörd om någon påpekar mina "brister" som kvinna (hade jag däremot befunnit mig i Sverige så hade jag regaerat annorlunda), utifrån mångas perspektiv här nere så är jag nog inte mycket till hemmafru, men det gör inget - jag är faktiskt inte det. Och jag kan också förstå det traditionella uppdelningen; vore min man hemma, plus hade 1-2 anställda för att sköta huset och jag arbetade för att betala allt, då skulle jag kanske också bli lack om min uniform var skitig/ostruken på morgonen.

 

Och de flesta männen här sätter i en ära att vara rena, snygga och strukna. Men aldrig i livet att de skulle göra det själva.

 

Men visst, ibland blir jag irriterad. Som när min sambos chef (tillika min kollega) påpekar att min sambo "klär sig som en ungkarl". När jag frågar hur han menar så svarar han att det bland annat beror på att min sambos skjortor inte är strukna, "precis som på en ungkarl". Då svarade jag lungt att om han vill ha strukna skjortor, så får han stryka dem själv, jag har varken tid eller lust att göra det. Jag fick en chockad tystnad till svar och sedan kom ett "men det där kommer att ändras när ni gifter er, allt blir annorlunda då!!". När jag höjer på ögonbrynen så förklarar han att "som gift betraktas man som en enhet, då har man ansvar för sin mans image, eftersom man är en del av samma enhet och om han då klär sig slarvigt så faller det skugga på dig, du har inte skött ditt jobb".

 

Här ligger en uppfattning som jag ofta träffar, speciellt från väldigt religiösa människor (kristna/muslimer/hinduer är alla lika) att min snart tioåriga relation med min sambo inte räknas eftersom vi inte är gifta. Enligt dem så kommer det att bli en stoooor skillnad den dag vi faktiskt gifter oss. Jag vet ju inte, känner man en skillnad när man väl har gift sig?

 

Måste jag tillägga att den dag som min kollega kom i en ostruken skjorta såkunde jag inte låta bli att rycka honom lite i ärmen och fråga om frugan var på semester? Han blev generad, men jag är inte säker på om det var fór hans egen eller hans frus skull.

 

Jag har inget emot att ha en städhjälp, om omständigheterna är de rätta, vilket den inte är just nu. Vilket gör att jag sitter i fällan - ostrukna skjortor är mitt ansvar.

 

Tyvärr faller varken jag eller sambon för grupptrycket, skjortor stryks bara när det är absolut nödvändigt...

 

Roligt är att Jessica Koljonen på DN skriver lite om samma vånda.

 

 

Jag har  problem med att svara pa kommentarerna pa de Blogger-bloggar som man skall vara inloggad på sitt Google-konto på när man kommenterar . För tillfället så krävs det att man öppnar en Blogger-blogg för att fälla en kommentar.

 

Vad är det här tjafs? Och hur smiter jag undan?

 

Har flera roliga bloggar som jag läser men som jag nu inte kan kommentera på.

Ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av lokal litteratur. Allt från hembygdsböcker, minnen från svunna tider och till och med vykortssamlingar i bokformat som visar utvecklingen i en bygd. Speciellt kul blir det när man kan hitta spår av släktingar, då kan man känna historiens vindar blåsa lite extra.

 

 

Därför blir jag alltså intresserad när jag läser på Ölandsbladets hemsida om att Mona Pers är aktuell med boken "Min Barndoms Borgholm", som utspelar sig under hennes första 11 levnadsår på 1930- och 1940-talet. Min mors och min sambos släkt bor nämligen på ön och numera är den även min hemvist när vi reser hem till Sverige, så intresset har ökat gradvis de senaste åren.

 

 

Synd bara att lokal litteratur kan vara svår att få tag på, det är väldigt sällan typ adllibris köper in upplagorna - är man inte på plats så kan det snabbt sälja slut!

 

 

...läser jag "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi, circa 11 år efter alla andra.

 

Jag har gett bort den i både julklapp och födelsedagspresent, jag har till och med ett billighetsexemplar i en låda hemma i Sverige som jag köpte på en bokrea för ett par år sedan, men har i alla fall inte kommit mig för att läsa den. Jag skyller på hypen, jag var för rädd för att bli besviken. Samma öde drabbade "Underdog" av Torbjörn Flygt.

 

Men, nu fick jag ju en kasse med böcker från en vän som rensade bokhyllan här nere i Afrikat för några månader sedan och pocketversioner av båda böckern fanns i kassen, så nu har jag äntligen fått ändan ur vagnen och läser Niemi.

 

Och vill nu väldigt gärna åka till Pajala.

 

Sisådär 11 år efter att alla andra ville det. Tur att man är unik som individ.

Jag hade med mig två böcker och köpte en tredje på flygplatsen på vägen till Arusha, just in case, liksom.
"Out of Africa" av Karen Blixén. Den är dock den enda som förblev orörd, jag hann inte läsa så mycket som jag trodde.

 

Det har varit sjukt dammigt på mässan, varje dag har jag kommit tillbaka till hotellet täckt av en fin hinna damm som lägger sig precis överallt (eh, när jag snöt mig kom det ut vulkanaska...) och vattnet blev alldeles brunt när jag duschade. Tur att det också fanns ett badkar och rejält med varmvatten!

På Karibu Fair fanns det en del utställare som sålde hantverk och inredningsprylar i alla de slag och jag hittade en snygg skylt som det stod "Never Say Never" på. Jag tänkte "James Bond" (Never Say Never Again) och "Man skall aldrig säga aldrig", blev lite filosofisk och gillade. Ringde sambon och frågade om inte det vore kul att ha den på väggen. Svaret jag fick var i princip "WTF, Justin Beiber?!!? Aldrig i livet".

 

Jag skall snickra ihop en egen skylt om några år med samma slogan, när Justin är yesterday och sambon förhoppningsvis har glömt honom.

 

Risken finns ju då att jag vid det laget inte längre vill ha en sådan skylt på väggen. Den är till och med överhängande.

Flög hem till Dar es Salaam i morse, tidig morgon och det kändes både trist och härligt att åka tillbaka. Karibu Fair har varit fantastisk kul och lite stressigt, men det gick över förväntan och jag är väldigt glad!

 

Det kyliga (alltså kyligt, det går ner till kanske +17C om nätterna för tillfället, men blåser det så blir det riktigt kallt. Om dagarna daremot är det varmt och skönt, dock är luften frisk och klar!) klimatet där upp har gjort mig riktigt gott, har varit på topp i fem dagar och känt mig oerhört pigg! Nu, efter bara ett par timmar i Dar så känner jag mig onekligen rätt seg, varm och trög...(kan ju dock ha att göra med att jag klev upp 04.45 i morse...? Nej, nnu har jag bestämt att det är klimatet det handlar om!)

Men, vi säger så här, skulle jag få en förfrågan om förflyttning till Arusha så skulle jag stoppa in sambo och katt illa kvickt i min lilla Starlet och sträckköra hela vägen dit!

 

 

Och så har jag hunnit läsa ut två böcker, varav en på planet i morse. Jag har bara läst en bok av Kajsa Ingemarsson förut, "Den ryske vännen", och tyckte att den var okej, men ingen fullträff direkt, tyvärr, jag ville verkligen gilla den. Så därför har jag dragit lite på att läsa den här, men eftersom jag köpte den när jag var i Arusha sist (April) så tänkte jag att det kanske vore kul att läsa den just där. Och jag måste säga, "Bara vanligt vatten" gick verkligen hem hos mig.  Jag gillade den något enormt (den innehåller ju en hel del av mina favorit ingredienser, om man säger som så...) och varje gång jag var tvungen att lägga ifrån mig den så svor jag lite inombords. Helst hade jag velat stanna i hotellsängen och bara lääääst. I morse på planet så svor jag även lite över Kajsa också (även här inombords, annar skulle jag ha väckt mannen som sov brevid mig...), när boken tog slut och jag ville ha mer . Mycket mer. Det var faktistk länge sedan jag kände så och det var en skön känsla.