Åsa Linderborg och städningen
Det finns många anledningar till det. En är för att jag älskade Åsas bok "Mig äger ingen" och har läst den två gånger och planerar en omläsning när tillfälle ges. En annan är för jag var en av hennes studenter (en av många, måste jag påpeka, tror inte att hon skulle känna igen mig om så hennes liv hängde på det, det är svårt att urskilja folk i grupper om 4 x 35 personer, minst två gånger om året) på Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet under tidigt 2000-tal och hänfördes av hennes retorik, hennes berättelser samt det faktum att hon socialiserade med oss studenter, det var det ingen annan av lärarna som gjorde (klarspråk, jag och mina fellow students dyrkade marken hon gick på, fast i smyg, så att hon inte märkte det, det hade ju varit pinsamt om hon hade märkt det). En tredje är för att jag i många år har hållit med henne till punkt och pricka, men att jag faktiskt nu har börjat svaja.
För nu bor jag i en kultur där jag blir ifrågasatt för att jag INTE har en hemhjälp som skurar mina golv, tvättar mina kläder och lagar min mat. När jag försöker förklara att jag inte är bevkäm med att ge en främmande människa tillgång till mitt hem, torka mitt damm, handtvätta min uniform och rasta min katt eftersom det faktiskt är mitt eget ansvar så tittar majoriteten av alla här nere på mig som om jag inte vore klok i huvudet och frågar förebrående om jag inte är intresserad av att stödja en ensamstående tanzanisk mor i sin försörjning och deklarerar att jag är en självisk jävel. Dessutom missunsam, för att jag inte delar med mig av mitt överflöd. Samma människor brukar också påpeka att deras hemhjälper är opålitiga, värdelösa samt stjäl från den hand som föder dem och är otacksamma. När jag hör om lönen de erbjuder samt arbetsvillkoren de ger, så förundras jag över att deras hemhjälper stannar längre än en vecka, för närmare helvetet än så har jag faktiskt inte kommit.
Men, men jag har upplevt de hemhjälper som faktiskt trivs med det de gör, som får en skälig lön, sjukersättning, transportbidrag samt semester och trivs som attans. På nära håll till och med. När jag bodde inneboende det första året i Tanzania så fanns det en hemhjälp i huset och för en extra betalning till henne så skötte hon även mitt hushållsbestyr. Jag har aldrig haft det så bra i hela mitt liv, det var nästan så att jag blev mörkrädd. Utan att jag ens behövde fundera så städades mitt rum, sängen bäddades, lakanen byttes, smutsiga kläder försvann och återfanns dagen efteråt, rena och strukna på min säng. Man blev förslappad och jag skämdes inombords för att jag inte tog hand om mitt hushåll själv. Där och då beslutade jag att den dagen jag hade ett eget hem så skulle jag inte ha någon hemhjälp, om jag blir tillräckligt förslappad, hur fasiken skall jag klara flytten tillbaka till Sverige...? Så i dag ligger jag på knäna ett par gånger i veckan och tvättar min kläder för hand, lagar all mat och städar huset tillsammans med min sambo istället för att sitta och titta på när någon annan gör det.
Men samtidigt har något grott i mig. Något som säger " men varför inte...?". Någon som säger att i Sverige så får i alla fall städerskorna som svabbar min toalett pension, betald semester, sjukersättning och är inte utelämnad till arbetsgivarens nycker. Är det inte mer okej då? I alla fall den dagen jag har tre barn, katt, villa och arbetar minst lika mycket som jag gör i dag...?
Det här är ett sånt bra inlägg, Emma. För det här är ett väldigt moraliskt dilemma. I alla fall för mig. För jag tycker också mycket om vad Åsa Linderborg skriver och i Sverige har jag aldrig och kommer aldrig ha någon som städar eller gör några som helst hushållssysslor i mitt hem förutom jag eller min sambo. Fast här i Argentina är det ett mycket svårare beslut det där med att ha städerska. Det är ganska lätt att vara svart och vit i sina moraliska åsikter i Sverige och slippa fundera på människors överlevnad eller inte. Sverige har social skyddsnät som fungerar hyfsat i alla fall. Det är inte så många länder i världen som har den lyxen.
Här i Argentina finns det inga arbetsmöjligheter. Inte för någon. Speciellt då heller inte för invandrare från andra Sydamerikanska länder som här bor i de allra värsta slumkvarteren som enbart kan jämföras med slumkvarteren i Rio De Janeiro. Så just nu har jag en städerska som städar 5 timmar en gång i vecka i vår lägenhet som är en tvåa på fyrtio-någonting kvadrat och som får mycket mer betalt än vad städerskor vanligtvis får. En tjej som bad om jobbet helt själv för att hon behövde arbete. Om jag tycker att det är ett bra ursäkt för att ha städerska? Absolut inte.
När hon är här stänger jag in mig i sovrummet och har ångest. För att bidra till klassskillnader i samhället går så emot mina moraliska principer. Fast samtidigt vet jag att hon är jätteglad över att ha jobb så jag kan ju liksom inte sparka henne för mina moraliska principers skull.
Så det enda jag kan göra för tillfället är att hela tiden lite sådär sporadiskt höja hennes timlön och hoppas på att hon hittar ett riktigt bra jobb snart så att jag själv kan ta hand om min egen skit. För jag kan ärligt talat säga att jag väldigt mycket ångrar att jag i ett svagt ögonblick tackade ja till städhjälp.
Ja, vet du, jag är också kluven! När jag bodde i New york hos en familj hade de en städerska/hushållerska som hjälpte till med städning och matlagning och tvätt. Det var riktigt skönt. Hon hade dock inte hand om mitt rum där jag bodde, det var bara nån kvadratmeter stort iof, hahaha. Oftast här i Sverige har ju städerskor/hushållerskor det ganska bra om man jämför med andra delar av världen. Dock är det väl så att man oftast inte jobbar heltid i en och samma familj? Det kan ju också bli en annan dynamik då. Arbetar man i en familj typ 40 timmar i veckan är det nog annorlunda än om man far runt till 10 familjer i veckan och endast städar... Jag vet inte...förresten har jag inte läst Åsas artikel. Måste göra!
Jag tror också att det skapar arbetstillfällen. Det jag är rädd för är att det ska bli som i många andra länder, där det endast är invandrade personer som söker dessa anställningar och som blir nån slags andra klassens medborgare (vilket de ju redan anses vara å andra sidan)...Lite som New Yorks mexikaner/hispanic...
Varför är det mer ok att städa på kontor än i andras hem? Vad är det för skillnad att städa hos gamla, eller hos en barnfamilj?
Klart man ska ha städerska! Vad ÄR det med svenskar och den här fixeringen kring klasskillnader?!
My humble opinion, alltså ;)
Lingonhjärta:Precis, det är lätt när man inte ser det! Jag tycker att du gör rätt, nu när hon finns där och bad om ett jobb. Hade jag hade hamnat i samma sits hade jag nog gjort likadant! Men vet ju att det inte finns något alternativ för de flesta, får de inget jobb så svälter de.
Jelly: precis, det är väldigt kluvet. Om det blir som så, hur kommer vårt samhälle att utvecklas? Om det skulle fungera, i en ideal värld, så skulle ajg inte ha något emot det, men tanken på att det inte skulle göra det....
Fyrabarnsmor: Sant, i och för sig. En del av min "rädlsa" handlar lite om dessa människors anställningsvillkor, men om det funkar bra?
Frida:Tja, det är ju onekligen rätt bekvämt! ;-)
Emma! Jag vill bara säga att detta inlägg är väldigt bra och tankeväckande! (däremot vet jag själv inte vilket ben jag ska stå på i frågan.. :P)
Tillägg: ..detta inlägg OCH kommentarerna är väldigt bra och tankeväckande..!
