Emmas Bokhylla

Jenny söker sig rätt ofta till ensamheten, styrkan i att vara anonym och lättsamheten i att lära känna en människa och dess historia under en kort period, för att sedan kunna röra sig vidare, utan att ha vare sig krav eller närhet kvar att ta hänsyn till. Genom en resa över Atlanten som passagerare på ett lastfartyg så inser hon att själva resan är en stor del av tjusningen, och bestämmer sig för att göra en resa med tåg genom USA. Det här är hennes reflektioner om livet, både hennes eget och andras, så som det ter sig från rökkupén på ett tåg i ständig rörelse.

Hon njuter av att vara på väg någonstans, att ständigt vara i rörelse och att bara ha ytliga, tillfälliga bekanta. När hon under sin andra tågresa genom USA bestämmer sig för att hälsa på en bekant från den första resan, så drabbas hon av panikångest och en inre rädsla för att bli kvarhållen mot sin vilja, så stark är hennes önskan att röra sig vidare.

Många av de människor som hon träffar under resans gång påminner henne om hennes liv och hon reflekterar över det och hur det har tett sig när hon sitter i rökkupén och låter Amerikas landskap rusa förbi utanför. Och det har varit ett inte helt lätt och ganska omvälvande liv, med en hel del problematik som hon öppenhjärtligt delar med sig av. Man sugs in i hennes berättelse, funderar över hennes liv och alla kringelikrokar det har tagit genom året.

Den här boken tilltalade mig något oerhört, för jag tillhör dem som älskar att resa, känslan av att vara på väg är bland det bästa jag vet. När jag sitter på en flygplats och har en längre resa att se fram emot, då är jag oftast glad, uppspelt och har jag pengar på fickan så spenderar jag dem gärna. 14 timmar till Bangkok? Inga problem! 7,5 till Amsterdam? En baggis! 1,5 till Luleå? Nästan lite för kort! Allt under förutsättningen att jag är frisk och har något någorlunda intressant att se fram emot i andra änden av min resa. Fast jag erkänner, även för mig, skulle det vara lite påfrestande att resa konstant under ett par veckors tid, utan att egentligen stiga av någonstans, att inte se mig omkring ordentligt.

Men Jenny Diski väcker i all fall mitt slumrande intresse för att resa runt i USA och jag har redan börjat fundera på hur man möjligtvis skulle kunna finansiera en road trip genom alla staterna… Or why not India?

...så kommer i alla fall jag ihåg en massa viktiga saker, om det jag läst, om böcker jag gillat och nu senast, om böcker jag har liggandes hemma.

 

Magnus på A fraction of the web skrev om Salman Rushdies Midnattsbarnen och jag blev påmind om att min vän som var på besök förra året lämnade kvar ett välläst ex av just den boken (ni som har läst bloggen tidigare vet att hon lämnade en hel hög med böcker hos mig, bland annan Den vita massajen. Jag har inte arbetat mig igenom högen ännu) och blev så nyfiken att jag lade den högst på min "att läsa lista".

 

Så nu läser jag Midnattsbarnen, tack Magnus för att du påminde mig och gjorde mig intresserad!

Nombulelo Nonkonyana, som kallar sig för ’Annie’ för att det är lättare för hennes vita Madam att uttala, att förstå, arbetar under en längre period (tid anges inte, men jag skulle gissa att vi talar om 10-15 år) som hushållerska hos en vit familj, samtidigt som slutet av Apartheideran rasar runt ikring dem och början på en ny era inleds.

I en rad monologer till sin Madam berättar hon om hennes liv, deras liv, och hur personliga, politiska och ekonomiska tragedier härjar båda deras liv. Liknande upplevelser inträffar för dem, men samtidigt så oerhört olika, för visst har olika händelser olika innebörd för den vita övre medelklassen och den svarta arbetande underklassen.

Madam har en naiv nyfikenhet och en vilja att allt skall bli bättre i Sydafrika för alla, svarta som vita, vilket Annie är glad över, men ändå inser hon att hennes Madam inte kan förstå hennes liv och väljer att bara berätta väl utvalda delar. För hur skulle hon kunna förstå att Annies äldste son har gått med i ANC, försvunnit helt och hållet och att hon går i ständig skräck över att han skall bli dödad av kravallpoliserna som härjar i ghettot där hon bor? Hur skall hon förstå att anledningen till att Annie sökte jobb hos hennes var att hennes man har flyttat ifrån henne, till en betydligt yngre kvinna, och hon inte längre kan ge mat till sina barn? Att Annie måste jobba extra skift på ett hotell tre dagar i veckan för att försörja sin familj? Att Annies mans familj övertalat honom att han måste skiljas från henne och gifta sig med sin nya kvinna och att hon helt plötsligt inser att den familjen hon trodde var hennes har antingen vänt henne ryggen eller tagits ifrån henne?

Madam, hemmafru, som visserligen har blivit övergiven av sin man, men ändå sitter i en vit villaförort i ett tvåvåningshus med sina två barn, ex-mannen skickar pengar till allt hon och barnen behöver. Vars grannar väser om de svartas intåg i politiken kommer att störta landet i fördärvet och som behandlar Annie som om hon vore skit bakom Madams rygg. Kan hon egentligen förstå? Annie är övertygad om att hon inte kan, och väljer att vara tyst om det som ständig plågar henne.

Den här boken var oerhört bra och jag var tvungen att läsa dem i omgångar, för ibland blev det bara för överväldigande. Annies stretande, hennes barns oförståelse och hur allt plötsligt glider henne ur händerna. Hur den politiska utvecklingen i bakgrunden bara förstärker hennes berättelse, för Annie vill visserligen att allt skall bli bättre, men samtidigt är hon rädd, för hur skall våldet, upproren och polisbrutaliteten påverka just hennes familj.

Boken fick mig också att tänka på en kollega från Sydafrika som på min fråga om det var säkert i SA svarade att det var det visst det, sååå fint och trevligt. När jag sedan frågade var han och familjen bodde så berättade han att de bodde i en gated community, med stängsel, taggtråd, 24 timmars säkerhetsvakter och övervakningskameror. Det är inte min uppfattning om ett säkert land, men jag skulle gärna vilja få möjligheten att åka dit och se det med egna ögon, så att jag slipper dra slutsatser utifrån andra människors berättelser.

 

Marika King, bild från hennes blogg

 

Marika King slog igenom 2009 med boken Supernova, om unga Lisa som efter examen från Handels får drömjobbet på en prestigefylld konsultbyrå i centrala Stockholm och genom det hetsiga och uppskruvade tempot sakta går mot ett enda mål – rakt in i väggen. Numera bor Marika King med sin familj i Kinondoni, Dar es Salaam, Tanzania, där hon skriver på nästa bok om Lisa.

 

Jag har träffat henne och vi har pratat om författarskap, litteratur och om hur det är att bo i ett av världens fattigaste länder. Vi börjar med att prata om den vardag som vi båda delar här i Tanzania, hur det kan vara att vara den enda europén i hela kvarteret, hur man så småningom lär sig att anpassa sig till viss del, men att ständigt leva med vetskapen att om man så bodde här under resten av sitt liv, så skulle man fortfarande vara
”den där mzungon” (muzung=vit människa).

 

 

EB = Emmas Bokhylla

MK = Marika King

 

 

EB: Din bok Supernova slog väldigt stort när den kom ut, och behandlar ett väldigt aktuellt ämne, känslan av att sitta fast i ekorrhjulet och inte vilja, eller kunna, ta sig ut ur det när man borde. Tror du att det fenomenet är något som alltid har funnits eller är det något som kommit på senare år?

MK: Hm. Både och. På ett sätt är det ett välfärdsproblem, å andra sidan har det nog alltid funnits mer eller mindre. Som utbrändhet. Stressforskaren Alexander Perski pratar om att utbrändhet egentligen också alltid funnits men att det gått under olika namn. Runt förra sekelskiftet och den industriella revolutionen pratade man om ”neurasteni” eller ”svaga nerver”. Han menar att det kommer vissa faser i samhällets utveckling där stora förändringar sker, och att det skapar en slags grundstress i samhället. Just nu handlar det om informationssamhället och kanske också om ”valfrihetssamhället”. Vi har så otroligt många val vi måste ta ställning till hela tiden! Vilken tandkräm ska jag köpa, vilken klänning känns som ”jag”, i vilken utsträckning ska jag sopsortera och vart i hela världen vill jag nu bo?

 

 

EB: En stor del av Supernova känns självupplevt, stämmer det?

 

MK: I stora drag är det självupplevt, men det ska ju bli bra litteratur också. Jag hade två målsättningar med Supernova. Den första var att skriva en bok man skulle ha svårt att lägga ifrån sig, både för att den är spännande men också för att den berör. Den andra var att det skulle kännas genuint och nära – att läsaren skulle ”bli” Lisa. Och då ska ju helst allt kännas självupplevt. Jag läste en gång att om man skriver i Jag-form så tror alla att allt är sant oavsett vad man säger. Jag tror det ligger någonting i det, men tycker inte att det känns särskilt jobbigt.

 

 

EB: Vad läser du just nu?

 

MK: Jag läser en bok som heter ” The position”, som jag blev nyfiken på när jag besökte A Novel Idea (Som bloggen har nämnt tidigare här! Kommentar från EB). Jag plockade bara upp den och den lät intressant, jag tänkte att jag skulle ge den en chans. Det är rätt kul att göra så, bara plocka upp något och se vad det är. På så sätt får man många överraskningar. Fast jag har inte hunnit så långt i den ännu, hittills har den varit sådär. En annan bok som jag nyligen har läst är Isobel Hadley-Kamptz’ ”Jag går bara ut en stund”. Den var tidvis väldigt bra.

 

 

 

Marikas nya bokhylla, som jag blev lite avis på, så fin och så mycket plats! Men,
som sagt, min galna katt är ju fortfarande galen, så det kanske är bäst att behålla dem i garderoben...

 

 

EB: Hur ser din läsning ut om man tittar på indelningar? T.ex. manliga/kvinnliga/svenska/utländska författare?

 

MK: Jag läser mycket svensk litteratur och en stor anledning till det är att jag vill behålla det svenska språket. Eftersom min man är engelskspråkig så kan det annars bli lätt att jag pratar en mix av svenska-engelska-swahili. Så det är nog till 80% svenska författare och cirka 80% av alla är kvinnliga. Jag känner ofta att de tilltalar och är mer intressanta för mig än vad många manliga författare är. Men om jag läser en bok och den inte lyckas fånga mig efter cirka 50 sidor, då brukar jag lägga ner den och läsa något annat istället.

 

EB: Finns det någon författare/genre som du helst undviker?

 

MK: Jag får nog äta upp det här någon gång, men jag är inte så förtjust i deckare. Särskilt inte med manliga, halvalkoholiserade före detta poliser i huvudrollen.

 

 

EB: Har du några böcker som du har läst som du känner har lämnat spår som kommer att finnas livet ut?

 

MK: Ja, det har funnits olika författare i olika delar av livet. När jag var ung, tonårig glamrockartjej så var det mycket ryska poeter som hängde med i handväskan. Jag älskade Majakovskij! Även ” Brott och straff” gjorde stort intryck på mig. Och ” Stäppvargen” av Herman Hesse var extra speciell. Jag minns inte handlingen helt och hållet längre, det är nog dags för en omläsning snart, men jag minns att när jag läste den så gick det upp för mig att man faktiskt kan vara flera personer i en, att man inte måste välja bland sina drömmar och att det kan finnas rum för mycket i en enda person – även om det är till synes vitt skilda saker som poesi, Afrika, rock’n’roll, och business!

 

EB: Vad är det bästa och det sämsta med att bo i Tanzania istället för i Sverige?

 

MK: Livet i Sverige är helt klart mer intensivt i jämförelse med den avslappnade livsstilen i Tanzania, under förutsättningen att allt fungerar här. När saker och ting inte fungerar så kan det däremot vara oerhört stressande och frustrerande. I Sverige är saker och ting välorganiserade, går något sönder så finns det ett maskineri att vända sig till, det finns inte allt på samma sätt här. Pajar generatorn och det inte finns el så måste man se till att ordna det på egen hand, annars händer det inget. Och man får perspektiv på livet genom vardagen här i Tanzania! Saker som knappt ens är viktiga i Sverige, för att vi tar det för självklarheter, är på liv och död här. Till exempel så går 80 % av Tanzanias befolkning på nästan 39 miljoner människor aldrig till läkaren. I Sverige blir folk urförbannade om bussen är några minuter försenade… Man lär sig att tänka om. En sak som är trist är att jag missar en del i jobbet när jag bor här. Det är många saker som jag måste tacka nej till eftersom det inte finns möjlighet för mig att delta i dem. Och jag har inte lika nära kontakt med läsarna, det är något som jag verkligen kan sakna.

 

 

EB: Du skriver nu på din andra bok, en uppföljare om Lisa i Supernova, som nu har valt en annan bana än det hetsiga karriärlivet. Kommer vi att träffa Lisa i Afrika?

 

MK: Självklart tar Lisa sig vidare, annars blir det ju inte mycket till fortsättning, men var och hur är för tidigt att avslöja. Det kanske inte är helt bestämt ännu, eller så kanske det är det… Lisa som person och hennes personliga resa är ju det som är mest intressant, samtidigt som jag vill känna att jag förmedlar något, insikter som jag tycker är viktiga. Jag plockar av egna erfarenheter, broderar ut, lägger till och drar ifrån, så att det blir den en bra och spännande historia som också berör.

 

 

Marika visar sitt skrivschema där hon har lagt upp handlingen och händelser

 

EB: Och, avslutningsvis, om du just nu fick önska dig vad som helst, vad skulle det vara?

 

MK: Om jag bortser från önskan om fred på jorden och ett slut på världssvälten så skulle jag gärna se att mina böcker säljer bra, kanske till och med blir filmer, så att jag kan tjäna lite bättre på att skriva och känna mig trygg i det. Det vore fantastiskt!

 

 

Igår när jag kom hem ifrån jobbet bara struntade jag i allt, lade mig på soffan och läste ut "Parallell Lies" av Stella Duffy. Så jäkla skönt, jag bara njöt!

 

Kanonbra och oerhört överraskande bok, skall skriva om den så fort tillfälle ges!

 

Läste på DN.se att bland annat Harry Potter, Sagan om Ringen och annan fantasy är oerhört populära bland fångarna på Guantanamo-fängelset. Artikeln hittar du här.

 

Jag älskar själv Harry Potter och har full förståelse för att man kan använda böckerna för att gilda bort från verkligenheten ett tag. Så gör vi alla, även om man inte sitter på Guantanamo!

 

 

Jag har, som sa manga andra, flera bocker som det ligger ett rosa skimmer over. De skakade om mig, gjorde mig lycklig, kanske fick de mig till och med att ga i ett rus under en period, med ena halvan av huvudet i bokens underbara varld.

 

Hur man uppfattar en bok hanger mycket ihop med hur/nar/var man laser den, vilken tid i livet man befinner sig i och hur man mar, i alla flall galelr de sakerna for mig. Och nar dessa faktorerna forandras, ar det valdigt troligt att ens uppfattning om det man last ocksa forandras.

 

Jag tror vi alla har varit dar, att forsokt lasa om en bok och insett att det inte alls ar samma sak, att det men tyckte var sa bra da, inte alls tilltalar en langre. For mig ar ett  mycket tydligt exempel Kitty-bockerna. Jag alskade dem over allt annat och fran det att jag var 10 ar fram tills att jag var runt 12 sa var de det basta jag visste. En lyckad helg var nar jag lyckades klamma 2-3 bocker och jag sokte med ljus och lyckta pa loppisar efter gamla exemplar. Jag upptackte ganska sa snabbt att Kitty i de gamla bockerna hade bra mycket mer skinn pa nastan och inte alls beskrevs speciellt ingaende nar det galled utseende, klader etc. men att hon i de nya var ganska annorlunda och stor fokus lag pa hur hon sag ut. I borjan storde det mig inte och nar jag slutade lasa dem sa hndalde det mycket om att jag hittat andra lasintressen. Men ett par ar senare, nar jag var runt 17, sa bestamde jag mig for att jag var tvungen att ta reda pa vad det egentligen var som hade gjort mig sa fast vid henne och hennes mysterier och bestamde mig for att lasa om en bok. Jag laste ca 20 sidro innan jag blev sa trott pa skiten att jag slangde den i vaggen, uttrakad till dods av "Kitty slangde med sitt, langa, rodblonda har" osv. i all evighet.

 

Sedan dess har jag varit forsiktig med att lasa om bocker, jag ar sa fruktansvart radd for att bli besviken. Men vissa undantag har jag ju gjort,  bocker som for mig alltid kommer att vara lika bra. Som Narnia-serien, "Ny identitet" av Robert Westall, "Spelkortsmysteriet" av Jostein Gaarder, "Pannkakstartan" av Sven Nordqvist och alla Lotta-bockerna av Merri Vik. Plus nagra till.

 

Till exempel sa alskade jag Sagan om Belgarion av David Eddings och i princip alla hans efterfoljande bocker nar jag var yngre, och funderar pa om jag skall lasa om dem, men jag har en bestamd kansla av att den kanske inte har aldrats lika bra som de ovan namnda bockerna.

 

 

En bok, som jag i vuxen alder, blev oerhort medryckt av ar "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt. Jag fick den i present av en av mina basta vanner, som hade snokat fram den pa nagot satt (det var under perioden da den officiellt var slut pa forlaget) och gav mig den nar jag var 22 (eller var jag 23?) och jag alskade den over allt annat. Den var underbar och jag sade till alla att de maste lasa den, lanade ut den (trots skracken over att kanske inte fa den tillbaka) till sidorna borjade trilla ur den och da stoppade jag undan den pa ett sakert stalle, dar ligger den an.

 

Nu har visserligen bara 5-6 ar gatt sedan jag laste den, och det ar val egentligen inte sa lang tid, men jag har fortfarande inte vagat lasa om den. For tank om jag skulle bli sa fruktansvart besviken. Och det vill jag ju inte.

 

Sa laste jag i dag en artikel pa SydSvenska Dagbladets hemsida, dar deras skribenter har last bocker som for nagra ar sedan hojdes till skyarna, och recenserat dem. Eva Ström har last "Den Hemliga Historien" av Donna Tartt, och har skrivit en riktigt bra text om den. Jag gillar den skarpt. Men jag gillar inte alls det hon skriver, for hon totalsagar DHH sa obarmhartigt att jag inte vet vart jag skall ta vagen. Och det ar en bra sagning.

 

Men sa vill jag ju inte alls att det skall bli! Tank om jag laser den och kanner som sa? Jag vet inte alls om jag skulle vilja att den delen av mig forsvinner bort. Men anda langtar jag efter att lasa den igen. Bade ha kakan och ata kakan.

 

Jag och mina i-landsproblem.

 

 

 

Något som jag verkligen saknar med att inte bo i Sverige är att jag inte kan beställa böcker när jag vill av de som inte går att få tag på här nere (vilket visserligen nog är väldigt bra för min ekonomi....), att jag inte kan kontakta förlag och be om rec-ex (vem vill skicka till Afrika? Frakten skulle bli övehängande) och jag kan inte gå på bloggträffar/mingel om möjligheten nu skulle ges.

 

Och, inte minst,  jag kan inte gå på Bokmässan, som jag älskar. De två gånger som jag varit där har varit riiiktigt härliga upplevelser, jag och en kompis som njutit tillsammans, shoppat enorma mängder böcker och sedan gått hem och ätit middag, druckit vin och sedan pratatpratatpratat om våra upplevelser halva natten. Jag saknar det något enormt!

 

Så, jag var inställd på att sitta, grön av avund, och läsa om allas underbara upplevelser på olika bloggar och längta förgäves.

 

Men, men, min sambos underbara familj komemr på besök snart, och just den helgen, åker vi till Zanzibar för att tillbringa en vecka där och det skall bli så härligt! Så, jag skall förmodligen kunna överleva den helgen utan att behöva fundera så mycket på vad som pågår i Göteborg... ;-)

 

 

 

Jag erkanner, jag har inte last nagon bok av Hans Koppel, jag erkanner ocksa att jag faktiskt inte ens visst att det var en psedonym. Men, jag har sett att det har varit uppmarksamhet kring att hans "riktiga" identitet avslojades i dag av Adlibris. Hade till och med glomt bort det lite, tills jag laste pa olika bloggar i dag om det och jag funderade val lite pa vem det kunde vara, det gor man ju alltid. Och lite om hur de som laser hans bocker skulle reagera. Ledsna? Glada? Inte bry sig? For det kan jag forsta, att man blir jattebesviken om det ar en person man inte alls gillar/sympatiserar med.

 

Och sa avslojade adlibris i dag att det ar forfattaren Petter Lidbeck som ar Hans Koppel. Och jag erkanner (aterigen) att det inte sade mig nagot alls, och jag blev lite forlagen nar jag sag hans jattehog med bocker pa adlibris, jag kande inte igen hans namn, trots att jag har en 11-arig boroson som jag koper en massa bocker till. Jag fick i alla fall lite bra julklappstips!

 

I alla fall sa blev jag intresserad av att lasa mer av Hans Koppel, jag skall kika efter hans bocker nar jag kommer hem till jul!

 

Men, ni som laser Hans Koppel, vad tyckte ni om nyheten att han egentligen heter Petter Lidbeck?

 

 

 

 

Jag gjorde en beställning av böcker om sorg och döden för snart två veckor sedan på adlibris.se (Och NEJ, de skickar absolut inte paket till Afrika - det landade hemma hos min ömma moder) efter en massa bra tips från andra bloggare (TACK allihopa) och eftersom min kära svärmor har erbjudit sig att ta med sig ett paket till mig när hon kommer ner och hälsar på, så tänkte jag stoppa en bok eller två (obs, pocket!) i det. Men jag kan ju inte be henne ta med 6 böcker, utan bara två, så nu måste jag faktiskt välja...

 

Innehållet i paketet...

 

-Döden ar livsviktig av Elisabeth Kübler-Ross (efter tips av min kusin som har läst den och min mamma säger att den är jättebra)
-Livet efter döden av Deepak Chopra (min chef som dog var väldigt filosofisk och läste en mass indiska filosofiböcker, så jag tänkte ge det en chans. Egentligen är jag oerhört misstänksam mot Deepak Chopra, men man skall ju vidga sina vyer....)
-Hoppsan, jag är död av Arto Paasilinna (alltså, jag har en del galghumor, och trots att jag grät som ett litet barn när det här hände, så tänkte jag att humor behövs ju alltid...)
-Hush, hush av Becca Fitzpatrick (nej, har förmoligen inte ett dugg med döden att göra, den bara slank med i min glädje över att kunna köpa böcker, jag har gått och varit sugen på den ett tag)
-Dödahavsrullarnas hemlighet av Michael Bignet (nej, inte den här heller, men den kom upp när jag sökte på "döden" och jag har alltid varit nyfiken på dem, så...)

 

Det här måste jag fundera lite på.

 

Vilken skulle ni välja?

 

 

 

...så läser jag flera böcker samtidigt...

 

- I handväskan ligger Madam, this is Annie av Dianne Case

-Också i handväskan; Porr, horor och feminister av Petar Östergren

- Och på nattduksbordet ligger Parallel Lies av Stella Duffy

 

Intressant.

 

 

 

Cynthia, 14 år, försöker vara rebellisk, är ute och super med sin betydligt äldre pojkvän när hennes pappa hittar dem och släpar med henne hem till ett riktigt praktgräl. Rasande skriker Cynthia till sina föräldrar att hon hatar dem och önskar att de vore döda, innan hon tjurande somnar uppe på sitt rum.

När hon vaknar på morgonen är huset tomt och hennes föräldrar och äldre bror är borta. Det finns inte ett spår av dem, inga ledtrådar, inga meddelanden. I 25 år lever Cynthia i ovetskapen om vad som hänt dem, med deras försvinnande ständigt närvarande i sitt liv. Trots det lyckas hon skapa sig ett liv med man och barn och det är hennes man, Terry, som är berättarrösten genom historien. För att kunna en få skiljeväg i sitt liv, antingen kunna gå vidare eller få reda på vad som har hänt familjen så ställer hon upp i ett TV program om olösta brott. När programmet har sänts börjar saker och ting hända, små, nästan omärkliga saker, som gör att det står klart att något inte står väl till. Terry är dock inte säker på att det någon utomstående som orsakar dem, eller om det är Cynthia själv som mår så pass dåligt att det är hon som orsakar problemen omkring dem…

Den här boken hade det Perfekta Upplägget och jag hade Skyhöga Förväntningar efter alla positiva saker jag läst om den. Och den var (är) bra. Men… ibland när man hypar något för mycket, då liksom glider det en ur händerna. Jag läste cirka 35% av boken med tanken att ”bli bra nu, överraska mig, make me fly!” innan jag verkligen fastnade i den. Och det förstör verkligen en hel del. För, som sagt, den är bra och jag dras till slut, äntligen, med och kan njuta av den sjysta stilen. För den är verkligen välskriven och bra, och gillar man deckare så är det förmodligen en riktig hit. Men ha inte så fanatiska förväntningar, då sabbas ju bara skiten….

...eller gör jag verkligen det...?

 

Precis när jag postade inlägget om Jenny Diski, så funderade jag över när jag skrev om henne senast på bloggen. Jag läste ut en bok av henne i april (nu var jag faktiskt tvungen att konsultera en läslista för att komma ihåg) och jag är 90% säker på att jag skrev en text om den. Och postade på bloggen.

 

Men se, det gjorde jag inte alls det.... Jag som alltid har haft bra minne när det gäller sådana saker, nu minns jag inte alls. Måste hem och leta i datorn. Det här händer allt oftare.

 

Kanske är det overload i hjärnhårddisken...?

 

Om någon skulle fråga mig om vad den här boken handlar om så skulle jag förmodligen, utan att tänka efter, svara att den handlar om att vara ensam. Eller vilja vara ensam. När man reser jorden runt. Och vad man kan få ut av det. Och en hel del om att tvinga sig själv till att göra en massa aktiviteter för att visa för andra att man inte är dö/konstig/alldeles för annorlunda. Jag kan känna igen mig själv i det rätt väl, även om jag kan erkänna att jag aldrig skulle klara av den grad av stillasittande som Jenny Diski ibland favoritiserar utan att bli light-deprimerad och kräva mängder av socker, högar av filtar, en lätt, konstant huvudvärk samt en tungsinthet som vägrar ge med sig på flera dagar. För visserligen älskar jag att vara inne, burra ner mig i en säng/soffa/badkar och bara läsaläsaläsa så skulle jag aldrig klara av de två månader som Jenny planerar i mitten av boken.

För Jenny reser först till Nya Zeeland, sedan till Somerset och till sist till Sopporo. Och det är underbara resor, alla tre har olika karaktärer. Den första är lite kortare, ett avslut på en jobbresa, den andra är en medveten isolering i två månader och den sista är en veckas intensivt umgänge och turistande i den samiska kulturen norr om Kiruna. Och alla delarna är annorlunda och jag tycker om dem för att de fyller olika behov.

Men mest tycker jag om delen om hennes besök i Soppero. För trots att jag har kollat på ett antal dokumentärer om samer, dreglat över samiskt hantverk på vintermarknaden i Jokkmokk och till och med skrivit uppsatser med jämförelser om kolonialiseringen av Nya Zeeland och norra Sverige och hur detta påverkade maorierna respektive samerna på gymnasiet så inser jag att jag ändå lär mig en hel del om samerna och deras kultur genom att läsa en brittisk, motvillig reseskildrares berättelse om ett folk som bor i mitt eget land. Det är fascinerande, jag brukar tänka att ibland krävs det verkligen en utomståendes insyn för att man skall se vad som händer i ens närhet.

Som alltid, Jenny Diski är motvilligt nyfiken, ganska lat, kritisk och har glimten i ögat. Passar mig som handen i handsken.

 

Jag var riktigt nere i förra veckan och indikerade det tydligt här på bloggen, det gick inte att komma ifrån. Nu är det lite bättre och jag funderade på om det var något jag skulle nämna vidare, för det här är ju en BOKblogg, ingen personlig avfallskvarn. Men samtidigt så är det ju MIN bokblogg och jag bestämmer själv vad som sägs i den här. Om vad jag vill berätta om mitt liv och om jag vill ge förklaringar.

Jag gillar ändå lite förklaringar ibland, inte för mycket, inte för detaljrikt, men i alla fall så att folk, om de är intresserade, kan hänga med i mina tankegångar och ibland humörsvängningar. MEN, inte på min BOKblogg. Men nu gör jag ett undantag. Skjut mig om ni vill.

Så jag tänkte bara säga som så, att anledningen till att jag var (är?) nere är att i förra veckan dog min närmaste chef, Mr. Sanjay, i en bilolycka när han var på semester, tillsammans med sin femåriga dotter. De färdades i en taxi som körde för fort och förlorade kontrollen och krockade med en lastbil. De dog ögonblickligen. Hans fru, andra dotter och svärmor vårdas fortfarande på sjukhuset. Tack vare den indiska kutymen att publicera bilder på dödsoffer i lokaltidningen så råkar jag tyvärr veta exakt hur de var klädda, hur rött deras blod var och att han dog med öppna ögon. Det är den sista bilden jag har haft innanför näthinnan varje kväll innan jag somnar den senaste veckan.

Han var inte bara min chef, utan även min nära vän. Jag har umgåtts med honom sex dagar i veckan i över två och ett halvt år, gått på hans dotters dansuppvisningar och födelsedagskalas, ätit middag med hans familj och shoppat med hans fru. Han har stöttat, peppat, tröstat och läxat upp. Förklarat hur saker och ting fungerar i det Tanzaniska samhället. Hjälpt till på traven. Och nu, inte ens två veckor sedan vi sist satt på avdelningschefmöte och debatterade trivialiteter så är han kremerad och hans fru vet inget, eftersom läkarna hävdar att hon inte klarar det för tillfället.

I går satt jag vid hans skrivbord och gick igenom hans lådor för att se hur stor kartong jag behöver för att tömma lådorna och det är inte mycket alls, han städade ut det fint innan han gick på semester och åkte till Indien. Jag tänker lite sötsurt att om samma sak skulle hända mig så är det synd om den stackare som skulle städa ur mitt skrivbord, det är fanimej ett under av messy pappershögar, trassel och tjafs!

Jävla skit, det är vad det är.

Men nu skall vi prata om andra saker igen, det här får räcka för den här gången.

Vad glad jag blev! Läsdagboken skriver också om En Bok För Alla!

 

Hoppas att fler uppmärksammar dem nu, det förtjänar de!

...så läser jag Inkheart av Cornerlia Funke och önskar att jag inte hade sett filmen innan jag läst boken, för boken är riktigt bra, och hade säkert varit ännu bättre om överrasskningsmomentet hade varit kvar...

 

NU: Längtar efter chokladbollar och varm choklad. Skit samma att man bor i Afrika och solen strålar ute. Chokladbollar och varm choklad är i princip aldrig fel. Möjligtvis om jag faktiskt satt ute i solen utan skugga.

En bok för alla, som är ett av mina favoritförlag, släpper snart sin höstkollektion (kan man säga så om böcker?) och vuxenböckerna verkar oerhört intressanta (du kan se hela listan här), jag kommer nog vilja ha allihopa! Men jag tittar extra mycket på  Kvinnor på ett tåg av Anita Nair

 

Men, brukar det alltid vara så här få? Bara fyra nya. Kanske minns jag fel...

 

Och jag är lite förvånad, brukar inte EBFA vara billigare? 55 kronor kostar de vuxenromaner som kommer ut till hösten, vilket i och för sig inte alls är dyrt, men jag minns när de brukade kosta 26 kronor. Eller är det jag som lever på Hedenhös nu?

 

I alla fall, jag gillar tanken bakom En Bok För Alla, att bra litteratur skall vara billig och lättillgänglig, så jag tycker absolut att ni skall kolla in på deras hemsida och hitta något som passar er smak!

Jag måste bara tipsa om Macondo, ett världslitteraturprojekt som tipsar om författare från hela världen som finns översatta till svenska! Jättebra ställe att leta på om man är intresserad av en viss region, men inte vet vart man skall börja! Macondo hittar du HÄR!

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

 

 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

 

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.

For nothing now can ever come to any good.

 

 

By W. H. Auden

 

 

Jag bara kände att den passade min sinnesstämning i dag. För den passar bra för en dag då man har förlorat en god vän.

 

 

Finns det någon som har några bra tips på litteratur som handlar om sorg, sorgearbete och döden?

...läser jag flera böcker parallellt och ingen av dem har gripit tag i mig ordentligt, tyvärr, trots att de har alla förtusättningarna för att göra det.

 

- Sepulchre av Kate Mosse

- Porr, horor och feminister av Petra Östergren

- Den Motvilliga Resenären av Jenny Diski

 

Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig just nu....Mycket på jobbet som tar överhand över allt det andra, antar jag...

 

 

Marika Cobbold Hjörne tillhör en liten skara författare som jag av olika anledningar har lite dålig koll på, när deras böcker kommer ut etc., men som jag ändå alltid införskaffar så fort jag har hittat nya böcker av. Den första jag läste var ” Guppy till kvällsmat” som jag tycket oerhört mycket om (dags att leta fram den nästa gång jag får tillgång till lådorna jag packade när jag flyttade från Örebro, vilket jag gjorde…eh, 2001). Den här gången blev jag glatt överraskad när jag stod på Pocketshop på Arlanda och letade efter de sista böckerna som jag kommer att införskaffa på svenska på ett bra tag och jag måste säga att jag inte blev besviken. Att den dessutom innehåller de grekiska gudarna gör den inte saken sämre – det är ett grepp som jag råkar gilla något enormt, de har alltid varit populära hos mig!

Rebecca är en framgångsrik författare som skriver kärleksromaner som säljer som smör i solen och är kärleksgudinnan Afrodites stora favorit. Rebecca är nämligen Afrodites triumfkort – i en värld som verkar bli mer och mer cynisk, och där kärleken inte längre blomstrar, så sprider Rebecca kärlekens budskap med sina böcker och dessutom så lever hon i en fin relation, vilket bara är grädde på moset. Detta gör att Afrodite och hennes son Eros fortfarande åtnjuter viss status på Olympus, något som de inte alltid har gjort genom åren. Men så plötsligt ändras saker och ting snabbt – Rebecca inser att hennes pojkvän faktiskt är en riktig skitstövel och bestämmer sig för att bryta upp med honom, vilket både får henne att må bra, men samtidigt även att tappa tron på kärleken. Och detta kan hon inte hålla tyst om, utan deklarerar högt och ljudligt för alla som vill höra, speciellt i media. Och detta får katastrofala följder för Afrodite och Eros, de blir inte bara till åtlöje på Olympus, deras status kan bli skadad för evigt och de bestämmer sig för att göra något åt saken. Den enda, för dem, lösningen är att få Rebecca att bli kär och återigen lovprisa kärleken genom sina böcker, och det kanske är lättare sagt än gjort…

Den här boken är riktigt underhållande, som alla Marika Cobbold Hjörnes böcker, och jag kan varmt rekommendera den – den är som gjord för att läsa på stranden eller mysa med i soffan. Dock är den inte riktigt lika bra som hennes tidigare böcker, men tänk inte så mycket på det – tänk mer på den mysiga stunden du har framför dig.

 

 

 

 

 

Som jag nänmde i författarintervjun med Barbara Voors (som du kan läsa här) så köpte jag hennes bok "När elefanterna dansar" av en enarmad gatuförsäljare i Arusha (2009 eller 2008, jag minns faktiskt inte längre). Jag besökte Arusha 30/7-1/8 2010 och självklart såg jag till att komma föbi hans hörna. Han står på en sidogata till Nyerere Road, precis brevid Jubilee Tyres, och verkar ha stått där ganska så länge.

 

Första gången jag besökte honom så såg många av böckerna realtivt fräscha ut, men sedan dess så ser det mer och mer slitet ut. Det mesta, faktiskt. Jag har som princip att köpa böcker på engelska här nere,  men hos den här mannen gjorde jag ett undantag och köper alltid på svenska. För vem vet hur lång tid det kan ta innan det kommer någon svensk och köper av honom igen? Engelska böcker är det alltid omsättning på!

 

Det som ländes mest i maggropen var att en del av de böcker som låg där när jag kom dit första gången, Augsuti 2008, ligger fortfarande kvar. Då relativt nya, nu oerhört slitna. T.ex. fanns "Frestelsernas berg"av Jonad Gardell och "Musselstranden" av Marie Hermansson där då och är fortfarande där nu. Dock hade det kommit in en liten hög med bócker på tyska, jag hoppas att de attraherar någon att köpa från honom!

 

Jag har köpt en hel del böcker av honom genom åren, Göran Tunström, Sun Axelsson och Barbara Voors är några av dem, de andra minns jag inte just nu. Den här gången blev det en bok av Jodi Picoult, "Skulden", som jag faktiskt aldrig har läst tidigare, bara läst om på bloggar. Nåväl, den verkade intressant och jag fick den för 6 500 Tanzaniska Shillings (ca 30-35 kr) och det kändes rimligt.

 

Jag skall definitivt titta till honom nästa gång jag kommer dig och uppmanar alla som har vägarna frörbi Arusha att göra det samma!

 

 

 

 

 

 

 

Familjen Mulvaney består av mor och far, tre bröder och en syster. Tillsammans lever de ute på en gård på landet men en salig blandning av djur; hästar, hundar, getter, höns, katter, undulater och så vidare. De lever i något som kommer väldigt likt den optimala Amerikanska Drömmen. Pappa Michael Mulvaney Senior är en äkta Self-Made Man, som har arbetat sig upp från sina två tomma händer till att ha en stor gård ute på landet, en framgångsrik egen firma, en stor, lycklig familj och till slut även ett erkännande (som han nästan strävar mest efter) av de som ingår i stadens elit. Det går bra för familjen, de är omtyckta och respekterade i den lilla staden där de bor.

Men så händer något fruktansvärt, som för alltid ändrar familjen. Marianne Mulvaney, 16 år gammal och med smeknamnet Button (”cute as a button”) går på skolans Valentines Bal och blir våldtagen av en av skolans populäraste killar. Och när det kommer ut så förändras livet för alla i familjen, och det kommer aldrig att bli det samma igen. Marianne skickas bort från familjen och familjen väljer att aldrig prata om det som har hänt, inte ens med varandra. Alla väljer att hantera det på olika sätt, men inte tillsammans med varandra, och det blir en familj i totalt förfall tillslut, utan närmare kontakter med varandra.

Historien berättas nästan tjugo år senare, av den yngsta brodern i familjen, och det griper tag i mig på många sätt. I början, när allt är så fantastiskt fint, sitter jag bara på nålar och väntar på att det skall gå åt helvete, och resten av boken så lider jag mest, för det blir faktiskt inte bättre (jo möjligtvis på slutet) på något sätt. Och den väcker så mänga frågor, den gör mig så fruktansvärt FÖRBANNAD på många ställen. Och den väcker många frågor, frågor som för mig kanske är både möjligt och omöjliga att besvara.

Hur kan ett helt samhälle vända en familj ryggen bara för att deras dotter blir våldtagen i baksätet på en bil och sinsemellan viska om vilken slampa hon är? Hur kan man som mor skicka iväg sin egen dotter på en 12 år lång exil från familjen, och tro att resten av den skall acceptera det? Hur kan man ens bli sårad över att de andra barnen vägrar att komma hem till Jul och Påsk, när man inte har låtit deras syster fira hemma på så många år? Och hur kan man acceptera att familjen bara förskjuter en, utan att ens bli arg?

Våldtäkt är något som man läser/hör om med jämna mellanrum och jag har varit förskonad från det, tack och lov. Så därför har jag ingen aning om hur det känns, hur man mår, vilka reaktioner som kommer. Jag vet inte heller hur det känns när en hel skola eller ett helt samhälle vänder sig emot en, och man inser att mans tår ensam i världen. Jag har läst om det i tidningen flera gånger, sett det på TV och hört det på radio, jag vet att det händer, oftare än vad man tror. Men jag vet ju inte hur det känns, för det kan ingen utomstående veta. Och jag vet inte heller vad som händer inom en familj när något sådant inträffar. Men den här boken gav mig i alla fall en liten inblick i hur det skulle kunna bli, och det är en rent fruktansvärd läsning. Det skär i hjärtat och jag blir ömsom arg, ömsom ledsen. För jag vet att det här är något som händer om och om igen ute i världen, vart man sig än vänder.