Författarintervju: Barbara Voors
Foto: Rabén&Sjögren
Efter att ha läst "När elefanter dansar" av Barbara Voors (du kan läsa om det här) så blev jag oerhört nyfiken på henne och hennes erfarenheter av det som vi tidigare kallade för "Tredje Världen", numera "Syd", så jag bestämde mig för att göra en intervju med henne via e-post och det fick jag! Det blev väldigt intressant och här kommer resultatet.
Jag hittade till dig som författare via ett slitet ex av en av dina böcker
på en sidogata i Arusha, Tanzania, där en man stod med en överlastad kärra
och försökte kränga böcker. Hur känns det att höra vilka kringelikrokar ens
böcker egentligen tar för att nå sina läsare?
på en sidogata i Arusha, Tanzania, där en man stod med en överlastad kärra
och försökte kränga böcker. Hur känns det att höra vilka kringelikrokar ens
böcker egentligen tar för att nå sina läsare?
Underbart. Hoppas också att han tjänade en hacka på boken! Jag tänker ofta
så: mina böcker är inte mina i samma sekund de går i tryck, de är läsarens.
Där finns inte längre någon kontroll, vilket är precis som det ska vara.
Bokhandlaren i Arusha, som jag köpte Barbaras bok av, 2009 om jag
inte minns fel. Bilden är tagen 31 Juli 2010
inte minns fel. Bilden är tagen 31 Juli 2010
Sedan du reste runt i Tanzania 1993 och skrev din bok "När elefanter
dansar", har du besökt landet igen och träffat några av de människor som du
skriver om i boken?
Nej, tanken har slagit mig men jag tror nog att det vore bättre om jag tog
ett helt annat land och skrev en reseberättelse till.
I boken känns det som det var en oerhört omvälvande upplevelse att resa
runt i Tanzania, hur reagerade du när du kom hem till Sverige?
Jag kände mig länge lika hudlös som jag var när jag kom till Sverige som
11-åring efter sju år i Iran. Det är något med livets verkliga villkor som
berör en starkt när man bor och reser utanför väst. Människor kämpar så hårt
för sin överlevnad att allt oväsentligt skalas bort. Det viktigaste i livet
är relationer, det vet alla som har satts på prov.
Det sägs att "den röda jorden" kryper in under skinnet på alla som spenderar
en längre period i Afrika och stannar där för alltid. I mitt fall tror jag
att det stämmer, gör det i ditt?
Ja. Minns att min pappa sa något liknande inför min resa till Tanzania,
kanske fick jag med det i boken till och med?
Din reseberättelse från Tanzania fick mig att se omkring mig på ett annat
sätt, det kändes som om jag nu ser saker och ting med ett annat djup. Har du
några planer på att skriva fler reseberättelser?
Ja. Har väntat tills våra döttrar skulle bli större, vilket de nu är. Inga
ursäkter kvar, annat än att finna finansiering.
Du är oerhört engagerad i olika biståndsfrågor. Tycker du att inställningen
till länderna i Syd har förändrats något under de senaste åren?
Oj, svårt. Kanske att man mer ser vad som faktiskt FINNS i dessa länder, i
stället för det som INTE finns. Något som också var mitt syfte med att
skriva När elefanter dansar. Fler satsar ju i dag på mikrolån samt verkliga
affärer med Syd.
Du bodde under flera år under din tidiga barndom i Iran och berättar en del
om dina upplevelser i dina krönikor, bland annat om en bilresa som påverkade
dig för livet. Du beskrev hur du utanför bilen ser fattiga människor som
tigger för första gången och hur det påverkade dig. Kan den här händelsen
vara en av anledningarna till ditt stora engagemang?
Kan vara. Eller bara en episk eftergeneralisering! Minns bara tidigt en
stark rättvisekänsla som barn, något som också togs på allvar av min pappa.
Varje dag när jag åker till jobbet möts jag av tiggare, allt från gamla
människor till handikappade, små barn och ensamma mödrar. Jag ger inte
längre alla pengar, inte heller orkar jag se dem i ögonen längre, jag vet
inte längre hur jag skall hantera situationen. Vet du om det finns det något
bra sätt att hantera den här känslan, och i sådana fall, hur? Och om man
vill engagera sig för att bidra till en förändring, vilket sätt skulle du
rekomendera?
Vilka bra frågor! Och just därför så svåra att besvara. Själv tror jag inte
på skuld, den bär inte. Alltså att vi skulle vara personligen skyldiga till
att vi har det bra och andra inte. Den känslan hjälper ingen. Däremot tror
jag på att behandla alla med värdighet, alltså att skapa så många värdiga
möten som möjligt. Ur det växer vad just du kan bidra med. Det är hemskt
svårt, jag vet.
Sverige har arbetat med bistånd under en väldigt lång period, sedan
1960-talet om jag inte har helt fel. Tycker du dig se någon skillnad i
attityden gentemot bistånd och biståndsfrågor sen den tiden du blev
engagerad fram tills nu?
Ja, som jag nämnde: att man i dag poängterar länders eget ansvar och kraft,
företags roll, människor egen kraft att växa ekonomiskt som genom
mikrokrediter. Förståelsen att det till stor del är kvinnor som bär
familjer, och därefter länders framtid.
För oss som gärna skulle vilja lära oss mer om biståndsfrågor, har du några
bra boktips?
Anders Ehnmark skriver alltid bra, liksom Per Westberg men jag vet inte om
de skriver om just Afrika i dag. Troligen finns den bästa litteraturen
skriven av afrikaner i exil, sponsrade av bra universitet i USA eller
England.
Och slutligen, om du fick önska vad som helst just nu, vad skulle det vara?
Att världen fortsätter utvecklas positivt, särskilt Afrika. Att jag
fortsätter växa som människa, och därigenom som författare. Att allas
familjer förblir säkra.
Kommentarer
Postat av: snowflake
Underbart ställe att hitta en svensk författare. :-)
Jag tycker mycket om Barbara Voors.
Postat av: Anna
Så kul att läsa din intervju med Barbara Voors, verkligen intressanta frågor. Jag önskar att jag kommer till Arusha igen, då ska jag komma ihåg bokhandlaren. Han, och alla andra bokförsäljare, önskar jag allt gott.
Trackback
