Mot Mwanza!
Den här veckan reser jag till Mwanza, som ligger vid Victoriasjön, för att besöka branchkontoret där.
Jag vet inte vilken tillgång jag kommer att till internet under veckan, så det blir en liten paus i bloggandet just nu, så återkommer jag med full styrka i nästa vecka!
Den vita massajen av Corinne Hofmann
Den här boken ingår i Enbokcirkelförallas läsutmaning med Afrika i Fokus, som du kan läsa mer om här!
Den vita massajen är en biografi om Corinne från Schweiz och hennes omtumlande liv tillsammans med hennes Masai-make ute i Kenyas bush under några år på 80-talet.
Jag har ju nämnt att jag hade en massa fördomar om den här boken sedan tidigare. Mina största fördomar kommer nog ifrån det faktum att jag inte kan låta bli att tycka att det är helt och hållet befängt att bli upp över ögonen förälskad i någon som man inte känner, som man inte kan prata med och knappt har bytt mer än ett par stapplande ord med. Bara för att den mannen är vacker. Det får mig att på låten som Lena Philipson gjorde för några år sedan (och Orup innan henne), Min mor sa till mig, och raderna ”min mor sa till mig varför du dig med en man för hans stora skönhets skull? Du blir lycklig ett tag….”. Passar egentligen inte alls in på den här boken, förutom det faktum att ett vackert yttre inte på något sätt uppväger allt som behövs i livet.
Men, tillbaka till mina fördomar. Jag hade det svårt i början av boken. För Corinne och hennes rätt så träiga och intoleranta fästman som semestrar i Mombasa och på en liten färja får Corinne syn på en Masai som är så vacker att hon inte kan slita blicken från honom, inte kan sluta tänka på honom och de känslor han väcker hos henne. Och bestämmer där och då för att göra slut med fästmannen och försöka skaffa sig ett liv tillsammans med den här mannen, för det är Mannen i hennes liv. På ett sätt låter det fantastiskt, att man bara kan översköljas av sådana känslor, men samtidigt så väcks skeptikern i mig. Jag vet ju inte hur andra människor fungerar, men jag kan ändå inte släppa det – bara ett par blickar och stapplande ord får en så totalt på fall att jag efter lite mer kontakt bestämmer mig för att åka hem, sälja allt jag äger och sedan störta mig hals över huvud till ett nytt hemland tillsammans med någon som jag knappt har pratat med. Jag köper det bara inte. Jag känner ingen som har det som så, INGEN, vare sig paret är svenskt, kenyanskt, indiskt, tanzaniskt, arabiskt eller mixat. Mig veterligen så krävs det lite mer än så, en tid för att lära känna varandra, att komma fram till att man också ”klickar” mentalt, att man är på samma våglängd. Men, det kanske bara är jag som inte har fattat grejen, det kanske inte är den verbala kommunikationen som är själva grejen…
Men, nog med gnäll nu. Efter de första sidorna, som jag faktiskt måste plåga mig igenom för att jag tycker att allt är så stört absurt, så blir det faktiskt… intressant. Riktigt intressant. För jag måste beundra Corinne, hon ger verkligen allt för det skall fungera med Lketinga (masaikrigaren hon träffar). Hon flyttar ut i bushen, flera dagsresor från Nairobi, in i Lketingas mammas manyatta (låg hydda byggd av grenar, lera och hudar) och bestämmer sig för att skapa sig ett liv och en framtid. Och jag måste ge det till henne, she’s a good sport and a fighter, om man säger så. Hon sliter, bokstavligen talat, fram en bil, en butik och en lägenhet till sitt nya liv (med hjälp av pengarna hon fick från sitt förra liv i Europa). Hon anpassar sig, hon utvecklas, hon föder barn och trots att det finns motgångar så ger hon aldrig upp, utan kämpar på för mannen hon har bestämt sig för.
Och jag beundrar henne. När den där första irritationen har gått över så kan jag inte låta bli att förundras över hennes styrka, mod och envishet. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på henne är när hon är så puckad att hon, trots att hon är oerhört sjuk i malaria i Nairobi, inte söker upp ett sjukhus där utan bestämmer sig för att åka tillbaka ut i bushen för att försöka friskna till där ute, på ett underbemannat sjukhus utan tillgång till några mediciner. Då blir jag faktiskt arg på riktigt. Hur kan hon ha bott ute i bushen och missat hur många som dör av malaria?! Hur kan hon inte förstå att ett sjukhus i Nairobi är tusen gånger bättre än att åka tillbaka ut på landsbygden?! Hur kan hon tro att hon är en übermänniska som absolut inte kommer att dö i sjukdomen som är en av de absolut vanligaste dödsorsakerna i Afrika?! Jag har själv haft malaria och är fortfarande tacksam för att jag undkom så lätt, tillfrisknade så fort och inte har haft det sen dess. ” Arrogans!!” skrek jag först och slängde boken i väggen. Sedan insåg jag att hon faktiskt inte verkade förstå, inte det minsta, hur nära hon var att dö, och när hon faktiskt verkar göra det så blir hon rädd, rädd för att döden faktiskt stod så nära att det bara var frågan om ren, skär tur att hon överlevde.
Men, livet med Lketinga är långt ifrån lätt och när hon märker att hans svartsjuka växer, han blir mer och mer paranoid, till slut även våldsam och börjar diskutera att gifta bort deras knappt tvååriga dotter så inser hon att hon inte älskar honom längre och bestämmer sig för att göra ett sista försök i Mombasa och om det inte fungerar, fly från Kenya tillsammans med dottern för alltid, vilken hon också till slut gör.
Det är en oerhört medryckande bok (om man bara kommer förbi de där första enerverande 40-50 sidorna) och det är en fantastisk, och egentligen alldeles vanlig, afrikansk vardag hon beskriver, ett liv som är så långt från Burger King och SevenEleven som man kan komma. Samtidigt, när jag slår ihop boken, trots att jag är imponerad av hennes historia, så måste jag påminna mig om att det faktiskt är hennes historia, inte Lketingas eller hans Mamas. Det är hennes ord, hennes sanning, varken mer eller mindre. Vem kan avgöra om den är extra tillkryddad för att fånga världens intresse eller inte? Om allt som nämns är sant? Sedan, om det är viktigt eller inte, om det viktigaste egentligen bara är att få en insikt i en muzungs (vit människas) upplevelser ute på den kenyanska landsbygden , det är en helt annan fråga som vi kanske får ta och diskutera närmare en annan gång.
Jag skall fundera närmare på det senare, men nu skall jag jaga de #¤&%# myggorna som har bitit mig rödpricking medans jag har skrivit den här texten. Får se om jag har fått malaria igen i slutet av veckan…
Ps.
Lite roligt ändå – I slutet, när Corinne och Lketinga flyttar till Mombasa tillsammans med Lketingas yngre bror James så bor de i byn Kamau. Jag har en kollega som heter James Kamau och är i rätt ålder för att kunna vara den där James… Men nu råkar jag veta att han inte är Masai och faktiskt kommer ifrån Nairobi, och det finns XX antal män som heter James i Kenya och säkerligen många platser som heter Kamau, men det var ändå ett roligt sammanträffande.
Just nu...
Hej Litteraturen!
Ibland har jag hemlängtan och oftast när det inträffar så handlar det om att det händer något spännande hemma i Sverige som jag skulle vilja ta del av.
Just nu sänder SVT en TV-serie om litteraturhistoria, "Hej Litteraturen!" och den hade jag så gärna velat se, varenda avsnitt! Nu är ju inte det riktigt möjligt, särskilt eftersom SVT Play inte riktigt fungerar här i Östafrika, men på något sätt skulle man väl kunna få tag i dem... Jag ville alltid läsa litteraturvetenskap på universitetet, men det kom alltid så mycket annat i vägen, har alltid inbillat mig att det är något jag skall göra när jag blir pensionär!
I alla fall, något som jag däremot kan delta i är de sidoprojekt som drivs i samband med serien, som deras planer för att skriva en "Facebook-bok"! Den skall jag absolut delta i, och försöka få till något kul! Det låter som en kanonprojekt och jag tycker att alla skall ta chansen och skriva lite modern, svensk litteraturhistoria!
Till "Hej Litteraturen!"s hemsida, och Facebook-projektet hittar du HÄR!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
Under ett par heta, ångestfyllda veckor får vi följa med Ann Heberlein in i hennes privata helvete, där hon har befunnit sig i omgångar sedan tidiga tonåren, dit hon med jämna mellanrum alltid återkommer. Sedan nästan 20 år tillbaka lider hon av bipolär typ 2 (manodepressivitet) och när det, men uppehåll på flera år, slår till med sin fulla kraft så tar den med sig Ann, långt, långt bort från där hon egentligen vill vara och ofta får henne att förlora fokus på de saker som hon tycker är viktiga i livet.
Hennes liv är både en framgångssaga och en misär. Hon teologie doktor och forskare i etik, hon är debattör och författare och hon får mycket jobb och förfrågningar, hon är gift med en man som älskar henne och hon har tre barn som hon älskar. Hon har dessutom svår ångest, perioder då hon inte kan sova, inte kan tänka och som ständigt fylls av självmordstankar, hon klarar inte av sin älskande man utan kan inte förstå hur han fortfarande kan stanna med henne, sjuk och notorisk otrogen som hon är. Hon har planerat in sitt självmord i minsta detalj, vart hon skall vara, vad hon skall ha på sig och hur hon kan gå tillväga. Det enda som egentligen hindrar henne är de tre barnen och hennes kärlek till dem. Hon tvivlar starkt på att hon fortfarande skulle ha varit i livet om det inte hade varit för dem, men hon är inte längre säker på att det räcker, för snart orkar hon inte längre, den sista periodens sjukdom har arbetat upp ett sår som hon inte är säker på kommer att läkas. Hon och hennes man befinner sig i en knivig ekonomisk situation och i en krass, avslutande fundering spekulerar hon kring hur hennes självmord skulle kunna orsaka en medial storm och på så sätt öka försäljningen av boken och förbättra hennes familjs ekonomi.
Det första jag gjorde när jag hade läst ut sista sidan var att Googla ” Ann Heberlein” och dubbelkolla om hon fortfarande var i livet och det är hon. Det är en extremt utelämnande bok, kapitel om hennes inferno blandas med avsnitt om den litteratur som finns i ämnet och Anns knivskarpa slutsatser och reflektioner kring den är oerhört bra. Jag läste ut boken i två sittningar, efteråt var jag som bedövad, gick och lade mig och sov som en medvetslös fram till dess att klockan ringde 9 timmar senare.
Innan jag läste den här boken så tyckte jag att jag ändå visste lite om psykisk sjukdom och vilka lidande det kan medföra, men nu har jag slagit fast att jag inte vet ett dugg, inte ens kan föreställa mig vilket helvete det kan vara. Alla borde läsa den här boken, för det är en insikt som jag tror behövs i samhället!
Stalins kossor av Sofi Oksanen
Jag sitter och äter en rostad macka med mängder av räkost på, jag dricker en Kilimanjaro-öl till och i kylen väntar en 200-gramskaka av Marabou mjölkchoklad med NonStop i. Det har precis anlänt ett paket från mina föräldrar i Sverige och som vanligt framkallar den ett lätt frosseri i mat som jag har längtat efter. Som alltid när man har varit borta från saker (mat!) en längre stund så har man den där outgrundliga riv-och-slit-känslan i sig. Jag river nästan alltid upp paketen som skickas, sliter upp förpackningar med choklad/bilar/hallonbåtar och bara njuter extremt en liten stund av alla de fantastiska smakexplosionerna som de framkallar. Inför varje rese hem till Sverige gör jag långa listor i huvudet, listor av galet frosseri, hämningslöst ätande av allt jag har saknat vandrar runt i huvudet och känns som det första jag vill göra när jag landar på svensk mark. Nu blir det nästan aldrig som så (jo, första gången jag kom hem, en hysterisk rundtur på ICA Maxi, mina föräldrar trodde att jag hade blivit galen och just där och då förnekade jag det inte, galen var jag nog den där halvtimmen), det är inte längre intressant att sukta efter After Eight, Bärry körsbärsyoghurt och enrisrökt cognacsmedwurst när det finns mitt framför näsan på mig, jag kan få det när jag vill. Det är sällan jag förköper mig eller föräter mig på något när jag är hemma, får då vet jag ju att det finns att få tag på.
Alla de här tankarna på mig själv och mat susar genom huvudet när jag läser Stalins kossor av Sofi Oksanen. Och de känns helt plötsligt inte så konstiga, eller kanske ännu konstigare än tidigare. De första kapitlen mår jag rent ut sagt illa. Huvudpersonen Anna beskriver lättnaden hon kände när hon första gången spydde upp sin mat, och hur fantastiskt bra hon har varit på det de senaste 14 åren. Som hon säger, Beauty hurts, baby.
Anna, vars mamma kommer från Estland och därför betraktas som rysshora i det nya hemlandet Finland, som slits mellan att åka på besök hem till Sovjet-Estland med alla umbäranden och kval som det kräver, till att försöka anpassa sig till Finland, och den balansgång som allt detta kräver.
Anna, vars pappa är mer eller mindre frånvarande, arbetar största delen av hennes uppväxt i Moskva, som när han åker hem till Finland köper läderkjolar och sexiga underkläder till sina alla älskarinnor och som överöser Anna med ryska presenter, så att hon skall älska honom lite, lite mer.
Anna, som tvingas förneka sin identitet i Finland och uppmuntras att förtydliga den i Estland, allt för att anpassa sig lite bättre till allt, och på vägen tappar bort sig själv, hamnar i ett litet fack där hon varken hittar ut eller in, och den enda vägen som hon känner finns kvar, är den in och ut genom strupen. Maten bara väller in, i extrema mängder, hur mycket som helst, för att alldeles strax åka ut igen. Glass, nybakt bröd, oliver, allt hon kan komma över, i mängder, med en förbittrad energi.
Anna, som till slut tappar greppet om allt, och när Estland börjar moderniseras inte längre vet vart hon hör hemma, för ingenting är längre som det brukar.
Det är en fantastisk, uppslitande berättelse om den fruktansvärda Sovjettiden i Estland, där skräck och försiktighet förlamar människorna, gör dem till något som de inte vill vara och tvingar dem att smyga med allt. Det är också en berättelse om hur Sovjet medborgarna behandlas av sina mer previligerade grannar, så som Finland i det här fallet. Och jag skäms onekligen lite över hur lite jag visste om det som hände i Sovjet, eller hur lite det fortfarande har sipprat igenom hit till Sverige. För det är en berättelse som stannar kvar hos mig, på många sätt. För tillfället är jag i alla fall glad över att jag kan gå ut i köket och äta en bit av Maraboukakan som ligger där och väntar. Jag känner mig inte tvingad till att vräka i mig hela, tillsammans med allt annat som finns i kylskåpet. Ibland är det bra att upptäcka att man är priviligerad på mer än ett sätt.
Får jag fråga en sak?
Är det helt okej att bli arg, ledsen och besviken på en romankaraktär? Tycka att de är ena jäkla skitstövlar och fundera på hur man skulle tala om det för dem om man någonsin skulle träffas?
För just nu skulle jag väldigt gäarna vilja göra det. Jag har läst 200 sidor av de 454 sidorna i "We Were the Mulvaneys" av Joyce Carol Oates och den är jättebra. Kanon, kryper både in under huden och runt i bakhuduvet, jag kan inte riktigt släppa den. Jag har kommit till delen där familjen precis har börjat att falla i bitar.
Och jag kan inte låta bli att bli så besviken. Så fruktansvärt besviken. På Mor och Far Mulvaney. Som fram tills nu har framstått som kanonföräldrarna som alltid ställer upp, som alltid finns där, som alltid har sina barns bästa i fokus. Och det är ju det som boken handlar om, det visste jag ju redan från början. Sönderfallet av en Amerikansk kärnfamilj. Så det var ju solklart att det skulle komma. Men det gör alltid som ondast när de som verkar vara de bästa faller från sina höga hästar....
Jag förväntade mig kanske bara inte att det skulle göra så ont. För hur man kan svänga så kraftigt, så fort? Och hur kan man göra så mot sitt barn?
På framsidan av min upplaga står det;
"It's a book that
will break your
heart, heal it, then
break it again"
Los Angeles Times
Det stämmer så väl. Nu är jag oerhört spänd över vad som skall hända näst, för jag har förstått att nu kommer det bara att gå utför för The Mulvaneys.....
Det är någonting i luften...
Det ligger något i luften just nu. Titti på Hellre barfota än boklös satt bra ord på det; allt går på sparlåga och lusten att blogga tryter. Det kommer nog gå över snart för min del, det är jag övertygad om, men som jag nämnt tidigare, enda sedan jag kom tillbaka till Afrika har jag varit överväldigat av en enorm läslust, men inte av en motsvarande skrivlust. Jag har en hög på säkert sju böcker som en del av mig brinner att berätta om, men samtidigt så sträcker jag mig hellre efter nästa bok än att bara lite snabbt skriva lite om den...
Som i går kväll. Jag stannade hemma och skulle få en massa olika saker fixade, och tänkte i mitt stilla sinne att något skulle väl bli skrivet? Men tji fick jag, jag satt som fastklistrad i soffan och läste "Den Trettonde Historien"av Diane Setterfield tills den var slut. Jag fick den av en kompis som var har och hälsade på förra året (samma som lämnade "Den vita massajen") och jag hade aldrig ens hört talas om den innan den tillsammans med en rad andra böcker hamnade i min ägo och jag har inte riktigt närmat mig den förens nu. Och nu är den slut. "We were the Mulvaneys" av Joyce Carol Oates kommer förmodligen att bli nästa äventyr!
SPAM?
Fór ett tag sedan så lämnade jag en kommentar på ett blogginlägg om "Hundraåringen som gick ut genom fönstert och försvann" av Jonas Jonasson (som jag ju precis själv skrivit om) och jag vet inte alls om det hade något med saken att göra, men rimmligtvis borde det ju göra det... Jag började nämligen efter det få mail om att Jonas Jonassons adopterade son hade en döende farmor någonstans på...ja, Filipinerna, tror jag att det var. Jag tror absolut inte att jag får det här mailet från bloggen som jag skrev kommentaren på, absolut inte, men att det är någon som scannar efter folk som de skickar de här mailen till.
Mailen är skrivna på engelska med några knaggliga svenska meningar här och där, oftast totalt osammanhängande om hur grym Jonas Jonasson är osv. osv. i all evighet. Dessutom lämnas Jonas och hans frus (antar jag att det är, vet ej) mailadresser ut tillammans med uppmaningen att maila dem och tala om vilka oerhört känslokalla människor de är som inte reagerar. Jag har inte den blekaste om det här skulle vara sant, inte heller har jag något större intresse i att ta reda på det, det är inte min familj, inte min business. Även om det i sig finns en rad argument runt omkring det här, som vi inte behöver gå in närmade på.
Men det kan inte direkt vara så kul att hängas ut som grym och hjärtlös Men samtidigt blir jag intresserad, men mest av avsändaren till mailen. Varför gör man något sådant? Vad har man för bakomliggande motiv? Och hur tror man att om man formulerar sig som men gör i den här mailen, att man skall väcka någon slags sympati?
Är det någon annan där ute som har fått de här mailen och som vet vad jag pratar om?
Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann av Jonas Jonasson
När Allan Karlsson sitter på det urtrista ålderdomshemmet och väntar på att hans hundraårsdag skall firas med tårta till alla patienterna och det lokala kommunalrådet kommer han fram till att han inte alls vill fira med dem, han vill inte ens vara kvar på hemmet och det bästa vore om han rymde. Eftersom han definitivt inte vill att någon kommer på att han ska rymma så bestämmer han sig på direkten att det är bäst att göra slag i saken innan någon kommer, så han kliver ut genom sitt fönster och rymmer försiktigt genom det. Han hinner inte längre än bort till busstationen innan han, genom något som kan liknas vid missriktad vänlighet, råkar ut för något som kommer att påverka hela hans liv. Allan Karlsson har nämligen fått med sig en väska som inte var hans, en väska som är full av pengar och tillhör det kriminella gänget Never Again. Men genom lite tur, en massa trevliga människor man träffar på vägen och inte minst nämnda väska full med pengar, så går det att klara det mesta, och komma ut helskinnad på andra sidan.
Sådant har nämligen Allan Karlssons hela liv varit från första arbetet på dynamitfabriken, genom åren i Amerika, under vandringen genom Kina, Iran och inte minst genom Sovjet, Korea och Bali. Allt har liksom bara trillat ned framför honom (och ibland skjutits framför honom, oftast med hjälp av eldvapen) och mer eller mindre bra har Allan lyckats krångla sig igenom dem. Så även nu, när han med hjälp av en småtjuv, en före detta kioskägare, en vårdcentralsreceptionist och en mindre elefant drar sig igenom Sverige för att hålla sig undan från Never Again och lagens långa arm.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en liten pärla, en modern skröna som effektivt tar hål på en rad av de historiska ballonger som har inträffat de senaste 100 åren. Klart läsvärd och mycket avslappnande!
Pockettips!
För alla er som är lika förtjusta som jag i pocketformatet sa kan jag tipsa er om listan som Paperback Lover har satt ihop, om intressanta böcker som komemr ut i pocket under Juli-September i ar! Full av massor av intressanta tips, du hittar listan HÄR!
Kvartalsrapport nr 2
Jag hade höga förväntningar inför det här kvartalet, väldigt höga förväntningar pa min läsning för hela det här aret. Minst 100 böcker skulle det bli, men nu börjar jag som sagt inse att jag kanske far nöja mig med runt 60, för tillsammans med förra kvartalet (som gar att hitta här) , sa blir det inte mer än 28 böcker hittills i ar. Inte fy skam det heller, när det är sa mycket annat som härjar om ens tid....
Dessutom var det en ganska sa seriös lässvacka fran mitten av mars till i slutet av april. Det löste ju sig när jag kom tillbaka fran semestern i Sverige, de sju sista böckerna har jag nämligen läst sen jag kom tillbaka.
- 1 Ta betalt - En feministisk överlevnadsguide av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström
- 2 Labyrinth av Kate Mosse
- 3 Everyone worth knowing av Lauren Wiseberger
- 4 Casino Royale av Ian Flemming
- 5 Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer
- 6 Hundraåringen som klev ut ur fönstret och försvann av Jonas Jonasson
- 7 Wicked av Jilly Cooper
- 8 Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
- 9 Afrodites klink för motvilliga älskande av Marika Cobbold Hjörne
- 10 När elefanter dansar av Barbara Voors
- 11 Dödergök av Katarina Wennstam
- 12 Utan ett ord av Linwood Barclay
- 13 Stalins kossor av Sofi Oksanen
Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer
Av olika anledningar så missade jag hela Mia & Klara - vågen när den gick i Sverige. Jag vet faktiskt inte ens när den var, bara att jag inte var speciellt mycket i Sverige under den perioden, så förmodligen hade jag hunnit flytta till Afrika när de blev riktigt stora. Jag har fått Youtube-klipp skickade till mig av entusiastiska vänner, men har inte ens kunnat kolla in dem eftersom Youtube är blockat på jobbet, den enda tillgång till internet som jag har. Har dock snubblat över ett halvt avsnitt på TV någon gång när jag har varit hemma, och då inte vetat om jag skulle skratta eller gråta. Fantastiskt roligt, men samtidigt så tragiskt att det stockade sig i halsen.
Så därför är Mia Skäringer relativt anonym för mig när jag öppnade boken, och jag hade ingen riktigt koll på vad det var jag hade att förvänta mig. Men jag blev glatt överraskad. Mia Skäringers texter är både hårda och mjuka, intima och avståndstagande på samma gång. Hon skriver utelämnande om hur det är att vara den som går, inte stannar kvar, hur det är att vara en ung, osäker tjej som låter sig utnyttjas av äldre män och smärtan i att vara mamma.
Det påminner min lite om den delen av TV-serien som jag såg. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men det går rakt in i märgen.
Casino Royale av Ian Felmming
Sedan jag var i tioårsåldern har jag varit ett stort fan av James Bond. Sexistisk? Javisst! Grisig? Check! Glida omkring i världen med en äcklig ” jag gör hur jag vill bara det blir som i det borde i slutändan” attityd? Absolut! Men ändå. Det var ändå något med hela konceptet som tilltalade mig. Kanske var det den underbara känslan av att man visste att det alltid skulle sluta bra för James och hans tillfälliga brutta, kanske ville jag också ut och rädda världen och eftersom jag innerst inne var en liten fegis, så berodde det säkerligen på att jag också ville vara våghalsad, dricka dyr champagne och klara skivan utan att ens ett hårstrå föll ur rätt läge.
Så, James Bond i filmformat passar mig utmärkt, det har jag redan konstaterat. Men i bokform? Njae… Casino Royale publicerades 1955 för en actiontörstande manlig publik, full av sexistiska och en och annan rasistisk kommentar, och av någon anledning så stör jag mig något enormt på det (det sexistiska, det rasistiska har jag mig veterligen aldrig stött på i filmerna), även fast jag inte borde bli förvånad – jag borde ju ha förstått att det skulle finnas där.
Själva historien, James Bond som skall genom spelande på casino driva skurken Le Chiffre till ruinens brant och genom det ödelägga hans brottsliga affärer, är onekligen jäkligt tunn, pardon my french. Den första tredjedelen är onekligen seg, i den andra tar den sig, och den tredje så blir det faktiskt bitvis riktigt bra. Och det är en relativt lågmäld historia, i jämförelse med filmen, men för den sakens skulle inte sämre, särskilt inte i den sista delen av boken.
Men det är ändå mycket som stör mig, till exempel, att James och Vesper inte pratar med varandra, trots att de sitter ensamma på ett mysigt, näst intill övergivet, pensionat vid franska kusten, och det leder ju till att det går som det går, för alla inblandade. Och James Bonds hårda, yttre skal som håller alla kvinnor på ett känslomässigt avstånd, har fått sin förklaring. Visserligen berättat på ett ganska stolpigt och stelt sätt, men ändock berättat.
Men, trots allt är jag ju rätt nyfiken på serier av böcker, så även om det här inte var en fantastisk läsupplevelse, så tänker jag inte stänga dörren för att läsa fler James Bond-böcker i framtiden. Även han måste ju utvecklas som karaktär.
Den perfekta bokhyllan?
