Emmas Bokhylla

Den Rabiata Flatfeministen Fanny har skrivit en artikel till SVT Debatt om hur Migrationsverket använder Bamse i serien som riktar sig till flyktingbarnen. Den kan ni läsa här.

Den har sina poänger, måste jag säga. Min reaktion var väldigt känslomässig och nu när jag inte är på "jagvillstrypanågon"-humör längre så kan jag hålla med henne.

Javisstja, var det inte något tjafs om att jorden skulle gå under i dag...?

Typ Snart?

*gäsp*

När ni ser eldkloten komma så kan ni väl varna mig? 
Oki, vi säger så!

Update:

Ah, jag glömde...

Nere i Mbeyaregionen finns det en kvinns som anser sig ha haft en religiös upplevelse om att jorden går under i dag, precis som han Camping i USA, till saken hör ju att det här är Campings tredje försök...Tredje gången gillt? Förmodligen har hon läst om honom och blivit påverkad. Till saken hör att hon inte bara har sagt upp sig och tagit sina barn ur skolan, hon har även gått ut i rikstäckande media och sagt att om jorden INTE går under i dag så får innevånarna i hennes by stena henne till döds....

I morgon kommer att bli en jobbig dag för henne....

I går kom även ett bokpaket från Massolit förlag, "Fallet med det försvunna böckerna" av Ian Sansom och det var ju en trevlig överraskning! Jag har redan läst en bok i serien (nummer två eller tre, vet inte riktigt) och höll på att störa ihjäl mig på huvudpersonen, Israel Armstrong, men eftersom det var mitt i en serie så tänkte jag ge honom en ny chans - kanske kommer det en förklaring till hans bitterhet?

Frukosten som min kollega trodde var en hamburgare såg ut i princip så här. 
Mycker hamburgare över den här, måste jag säga. 
Häpp!

Aja, men lite god vilja kasnke den ser ut som en burgare?

Det enda trista är osten. Den enda ost som går att få tag i som inte är svindyr (ca 80 kr för 10 skivor)
är just av det här slaget.

Katti är galen i att sov på min lilla kabinväska som jag ställde i hallen efter en resa. Nu vill jag inte flytta den, hon är så förtjust att det känns taskigt att ta bort den. Så länge vi inte har gäster, so fine.

Och om någon råkar luta sina väskor mot den - even better, mer huvudstöd åt kisen!

Ciccis Bokblogg's Nostalgiutmaning, där man läser om fyra böcker som man uppskattade som yngre passar mig alldeles utmärkt, så nostalgisk som jag är, man skall nämligen läsa böcker som man har en relation till, en historia ihop med. Den första boken jag har valt är Kung Caspian och skeppet Gryningen av C.S. Lewis, men eftersom jag inte har tillgång till den på svenska, så införskaffade jag ett exemplar på engelska.

Boken är del fem i en serie om sju böcker om landet Narnia och fór er som inte vet, så ligger det i en värld helt annorlunda från vår. Ibland kan människor resa från vår värld till denna, men det händer ytterst sällan och oftast måste de åka tillbaka efter en tid. Jag älskade Narnia-böckerna när jag var liten, läste dem igenigenigen och drömde om att själv åka dit en dag (who am I kidding, jag har fortfarande inte slutat drömma om det, Aslan, take me away (nu råkar det vara så att min granne faktiskt heter Aslan, so, be careful what you wish for…)).

I den här boken är det Lucy och Edmund, som tillsammans med sin kusin Eustace (Hur uttalar man det? Jag undrade när jag var yngre och nu undrar jag igen!) hamnar mitt i Kung Caspians resa över havet, österut för att finna de tio riddarna, alla lojala med hans far, som reste för att hitta nya världar och som aldrig kom tillbaka. Tillsammans seglar de österut och hittar både massor av öar, den ena med fascinerande än den andra, alla med olika hemligheter. Till slut bestämmer de sig att för att de, trots att de har hittat alla de tio riddarna, att fortsätta sin resa österut, för att ta reda på vad som finns vid världens ände.

Jag älskade den här boken som barn, dock var den inte min favorit bland Narnia-böckerna, det var Min morbror trollkarlen och Hästen och hans pojke, men ändå älskade jag den. Nu, när jag läser den som vuxen, så känner jag ganska snabbt att jag rycks in i den igen - nu ser jag allt det jag missade som barn (inte minst Kristus-referenserna), men jag kan inte  inte släppa den underbara, härliga känslan som rinner över mig när jag läser om detaljerna - sjöjungfrur, magiska böcker, mardrömsöar (trots att mitt intellekt frågar mig saker som "men, hur överlevde egentligen Riddar Roop tio år på den, hur åt han?" Jaja), allt sådant som jag önskade skulle finnas i vår värld, fast som jag nu inser skulle vara ganska obehagliga.... Aggressiva sjöjungfrur, böcker där man kan få alla sina drömmar uppfyllda etc. Vår värld skulle definitivt inte vara redo att hantera det...

Men, den har fortfarande sin magi, i alla fall för den som fastnade för länge, länge sedan...

...att kolla att Konferensrummet ar tomt innan man spelar rock inne på sitt kontor som ligger vägg i vägg....

Tur att jag är så smart att jag gjorde det....

I dag tog vi lunch ute och precis nar vi skulle gå så öppnade sig himlen och regnet bara öste ner, så vi bestämde oss att vänta ett slag innan vi gick ut till bilen. Sambon tog en kaffe och surfade på telefonen (och läste om kondombristen i Mara-regionen som har lett till en utbredd handel med använda kondomer) medans jag satte mig och läste de sista sidorna i "auto da Fay"av Fay Weldon.

Vi skall inte gå in på detaljerna (det kommer nämligen ett längre inlägg senare), men hennes liv är minst sagt dramatiskt. Och så slutar självbiografin under tidigt 60-tal. Alltså, mig veterligen så händer det rätt mycket i ens liv under 45 år, eller hur? Eller är det för personligt? För nära? För svårt att berätta?

Kan inte någon ringa Fay och säga att vi gärna vill veta resten? Att hon gärna får berätta mera?

Att vi vänter på en del två, hennes live från typ 30 års ålder och framåt?

Om hon skulle vilja?

Pretty please with suger on top?

Kan man spela  "The Final Countdown" med Europe innan man marcherar (skrider?) in i kyrkan och "Nothing else matters" med Metallica innan man avger sina löften?

Eller borde man tänka på sin musikkonservativa familj och spela typ "Det vackraste" (som visserligen är jättefin) och sedan vara tyst?

Never care for what they say?

I dag har Blogger tydligen gone loco (ja, det ar ju Fredagen den 13e, what to expect?), jag satt på min kafferast och läste lite inlägg hos några favoriter och kan nu inte kommentera överhuvudtaget eftersom allt jag får är felmeddelandet "Blogger is currently unavailable". Häromdagen var det ju blogg.se. Det går troll i det mesta just nu.

Jaja, jag har ju en kafferast i morgon förmiddag också, det får la vänta tills dess.

Jag har ju öppnat en "Emmas Bokhylla"-sidan på Facebook (nej, som ni alla ser så har jag fortfarande inte lyckats få till Like-knappen här på bloggen, men det kommer, skall bara trassla ur mig själv lite. Och det gick ju bra, men nu har jag kommit till ett dilemma, som jag inte är säker på hur jag skall hantera...

De flesta som har klickat "Like" på min sida känner jag (för det är inte så många hittills), men det är några få som jag inte har en aning om vilka de är. Jag har misstankar (bloggaren XX, Ms. Ys kompis etc.) och skulle gärna vilja lära känna personerna i fråga, men samtidigt så vill jag ju inte antasta nådon bara för att de har råkat klicka "Like", jag menar, det är ju öppet för alla. Det är ju inte så att man måste bli kompis med mig bara för att man har gjort det, eller måste berätta vem man är ABSOLUT INTE. Men, jag blir lite nyfiken. Och glad också, såklart. Att det kommer nya människor och gillar bloggen.

Så, frågan är nu, hur skall jag göra? Skicka lite meddelanden "hej, vad kul att du gillar bloggen, vem är du?" eller skall jag låta folk vara ifred?

Vad skulle du har gjort?

Någon som jag saknade enormt när jag var borta på semester var Katti, som visserligen hade det bra hemma hos en vän och fick springa ute och leka hela dagarna, men som ändå var sjukt kelig och ville tvångsgosa när vi hämtade hem henne.

Tänkte ta en snygg bild till bloggen, men det var ju fasiken lättare sagt än gjort....

"Matte, ge fan i mig när jag äter!"
Och välter ut mer än hälften på golvet, kan jag ju tillägga...

Totalignorans.

Slutligen lackade hon ur i badrummet (please don't mind the fläckar and the tvätthög, tänk på att vi hade varit borta i två veckor och precis kommit hem), när jag förföljt henne genom hela huset med kameran.

Så det blev inga lyckade bilder, bara en massa misslyckade, menmen, jag får ta till en större portion tålamod nästa gång. Och jag har en större förståelse för fotografer som arbetar med rörliga objekt....

Jag vet sedan länge att jag har blivit Spellcheck-skadad. När jag var yngre så var jag faktiskt till och med en fena på att stava, jag blandade inte ihop ord och bokstäver, höll koll på allt och skrev sällan fel. I dagsläget är det annorlunda. I dag är mina fingrar snabbare än hjärnan och ni som läser bloggen vet säkerligen att det med jämna mellanrum förekommer stavfel. Oftast har fingrarna kastat om bokstäverna och jag har slarvat med genomläsningen. Tyvärr. Jag är alltför van vid att köra Spellcheck och rätta det som blev fel utan att behöva tänka närmare på det. När Spellcheck inte finns tillgängligt så är det ibland det som gör att jag inte har full koll på stavningen.

Hos Literature Connoisseur hittade jag en länk till Norstedts sida för de vanligaste felstavade orden och fick en smärre chock.

Note to self: ta tag i stavningen. Ögona bums!

När jag tröttnade lite på att bara dricka Earl Gray (okej, tanzaniskt te är faktiskt riktigt gott, inga klagomål på det, men efter 3 år av det så längtade jag efter något annat) så började min tesamling på jobbet att växa och väcker nu mina kollegors intresse. Jordgubbste hade de flesta aldrig hört talas om. Men, senaste tillskottet, de små gyllene tabletterna (pressat te från Kina) som jag fick i present av en leverantör, hade inte ens jag hört talas om, teafreak som jag är. Återkommer om smakupplevelsen när jag har testat.

Jag är ju, som ni alla vet, oerhört svag för katter och älskar att titta på dem, krama dem och blogga om dem. Det vet min käre sambo, så före morgonmötet i morse skickade han över en länk till Cats of War.

Jag har ju lite twisted humor, men jag skrattade så mina kollegor trodde att jag hade fått fnatt. Och det kanske stämde, brukar vara lite extra trött inför lördagsmötena....

Det är inte ofta man får besök här nere (vilket i och för sig är fullt förståeligt) , men i år hqr det varit frekvent (YAY!)! Häromdagen träffade jag en gammal kompis från universitetet som var här på jobb och vi hade en underbart rolig middag där vi pratade om ditten och datten i timmar. Kände mig riktigt sprudlande efteråt! OCH; hon kommer förmodligen tillbaka, hon arbetar nämligen på ett långtidsprojekt, vilket eventuellt kommer att innefatta flera besök! Så roligt, jag blev glad som katten när jag hörde det! *dansar glad jigg*

Titta vilka fina presenter jag fick, hon känner mig riktigt väl! :-)