Emmas Bokhylla

Med födelsedagshälsningar från mina föräldrar.
Underbara, underbara föräldrar!

Jag erkänner att jag slet upp det direkt, trots att jag inte fyller år förens senare i veckan!

 

...men just nu är jag lätt trög och oengagerad som bloggare. Jag hoppas innerligt att helgen skall råda bot på det och att jag återkommer som en frisk, glad, fläkt på måndag. Då skall jag ta tag i allt som ligger hängades i luften, oki?

 

Ha en bra helg och ta hand om er!

 

Veterinärnen vill inte att vi skulle stoppa in henne i bruen igen, så hon låg utslagen i baksätet.

 

Som jag tidigare nämnde så var vi tvugna att söva Katti för att ta blodprov på henne i söndags och hon var helt utslagen i nära sju timmar. Jag lade henne på sängen och bäddade ner henne eftersom blodcirkulationen går ner kraftigt vid sövning.

Dock glömde jag att hon faktiskt inte kan ta sig till toaletten i det här tillståndet och hon kissade på sig i sängen. Hon hade försökt gå till lådan men inte klarar sig mer än en halvmeter eftersom hela bakkroppen släpade efter.
Me eftersom vi nu faktiskt har en fungerande tvättmaskin och jag upptäckte det på direkten så var ingen skada skedd, det var bara att skölja av och in med allt!

 

 

...Och hon sparade ett inlägg för söndagen, så att det skulle bli lite festligare på bloggen med en diskussion om Fay Weldon. Sedan glömde hon att opublicerade inlägg bara sparas i ett visst antal dagar innan de raderas.
Häpp.

I dag är jag sjuksköterska åt Katti som ligger utslagen i sängen. Vi skulle till veterinären för att ta blodprov och det som brukar gå så bra, gick inte alls lika bra i dag. Som vanligt var det massa skällande hunder där (de har även pensionat för katter och hundar) ochäven om hon inte brukar bry sig så blev hon lite stissig i dag.


När vi kom in till Dr. Damas som är lugnet själv så provade han först i ena tassen, men av någon anledning kom det inte speciellt mycket blod, så när han försökte med andra så protesterade hon. Inte mycket, men man såg att hon inte var bekväm, så han föreslog att de skulle söva henne för säkerhets skull. De tog fem minuter så slockande hon totalt, de tog sina prover och sedan fick jag hjälp med att bära ut henne i blien (de ville inte krångla ner henne i buren i hennes tillstånd). Så jag körde hem henne och bäddade ner henne i sängen med en liten filt under huvudet så att hon kan andas ordentligt och efter ett tag kom jag på att hon lätt kan bli nedkyld, så hon har även en filt över sig.


Jag kollar henne var tjugonde minut, men än så länge, efter nära två timmar, kan hon inte ens vifta på svansen. Jag förstår precis varför man avråds från att söva ned djur som skall flyga, hon är helt borta. Men jag glömde fråga veterinären hur lång tid det kommer att ta innan hon vaknar, är det någon som vet på ett ungefär?

Funderar på att kila ut och införskaffa lite godis till henne senare, så att hon har något gott när hon vaknar till. När det nu blir...

Grannens bananer som växer ute i den gemensamma trädgården.

Själv har jag precis dragit ner dokumentet "Att starta bokförlag" från Nordiska Oberoende Förlags Föreningens hemsida, min planerade helgläsning.
Om ca två timmar är det helg!

 

Jag kan inte kommentera pa massor av olika blogga (mest Blogspot-bloggar) av nagon outgrundlig anledning.

 

*fula ord*

 

Jag skall rota i det har och aterkommer snarast med besked!

 

 

Kära läsare,

Jag har lite frågor som ni gärna får svara på!

Om ni fick välja, vad skulle ni vilja läsa om här på bloggen?

Är det något ni vill att jag ska berätta/filosofera/diskutera mer?

Eller här ni frågor ni skulle vilja ha svar på?

 

Ni är udnerbara!

 

Kram

//Emma

 

Hur många av er får erbjudande av att få Google på Swahili? ;-)

 

Det kanske är elakt av mig, men ibland är det upplyftande att läsa en riktig sågning.

Som DNs sågning av Niccolo Ammanitis 'Festen kan börja'. Men, som vanligt sa kniper det lite i hjqrttrakten, kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, det måste, trots att man är en väletablerad författare, svida rätt hårt om man får något sådant på sitt verk. Man får hoppas att han inte får det översatt åt sig.

 

Samtidigt väcker den här sågningen lite andra intressanta känslor hos mig. Som att jag skulle vilja läsa den själv för att få det bekräftat att det verkligen är såpass dåligt...

 

 

Jag hoppas att vi hinner till Italien Deli i dag och kan införskaffa lite ost.
Det är nämligen svårt att få tag i god ost här nere (tror jag har gnällt om det tidigare) och en av de bästa butikerna ligger i andra änden av staden, är öppen 10-17 mån-lör, så det gäller att passa på.
Förut stängde de 15 på lördagar och för någon som oftast jobbar till 14.30 så blir det onekligen lite tajt, men idag blir det förhoppningsvis mumsig pastalunhc och sedan ostshopping!

...och så har ju A Novel Idea en butik i samma byggnad....

 

...kom plötsligt till mig.

Mitt kanelte som jag letade efter när jag var hemma senast ligger sedan snart 4 år nedpackat i en kartong i min överlastade friggebod, typ längst in längst ner.

 

Tror ni att jag möjligtvis kommer att kunna dricka det den dagen jag gräver fram det?

Från den ljusa sidan; jag ville ju alltid bli arkeolog!

 

 

 

För alla ni som följer bloggen så kommer det nog inte som en nyhet att jag är väldigt förtjust i söta bakverk. Oerhört förtjust, till och med. Jag brukar läsa lite bakbloggar i Sverige, har en del kokböcker (och dreglar ständigt efter fler!) och försöker få tid att baka varje gång jag är hemma i Sverige (här nere bakar jag sporadiskt, mer om det någon annan gång). Jag är helt enkelt en glad amatör, inte speciellt duktig, men det brukar bli hyffsat i alla fall. Till saken hör att min sambos familj har drivit bageri av det klassiska slaget i nästan 50 år och är oerhört duktiga på allt från grova matbröd till spröda marängbakelser till frallor till korintkakor ,så han är uppvuxen med bakandet i alla olika former. Dock är han inte längre speciellt förjust i att baka (säger han i alla fall. Men det är klart, det är skillnad på att knåda en 1 litersdeg mot 10 litersdeg) och brukar alltid säga att han hellre läser tidningen och dricker kaffe än att baka med mig, men nästan varje gång inträffar ungefär en och samma sak...

Efter en stund, då Emma har lyckats med att spilla mjöl på golvet/bränna sig på en varm kastrull/tappat smöret i golvet så står han där i dörröppningen och tittar misstänksamt på mig och alltid, alltid kommer kommentaren;

- Vad gör du? Egentligen?

 

Och sedan, alltid;

 

-Vänta, jag skall visa hur man gör.

 

Jag tycker att det är skitroligt att det aldrig står fel, sambon muttrar om att han minsann skall ta en prommenad nästa gång, fastän han blir lycklig som ett barn på julafton när han får knåda deg i ett par minuter. Sitter långt inne, kan jag säga.

 

Men i alla fall. Min intresse har gjort att jag i alla fall lite hänger med i vad som händer i konditoriSverige och därför blev jag ytterst glad när jag hittade följande låda på E'pidor;

 

 

 

Söta, eller hur?

Alla som inte har bott under en sten de senaste 3-4 åren KAN INTE ha missat cupcakes och macrons. Cupcakes finns det fullt av har nere, men macrons är det alltså första gången vi sprang på.
Jag och sambon har nästan missat dem, hittills. Jag har aldrig lyckats få tag i dem, men varit väl medveten om dem och längtat efter att få provsmaka. Sambon har inte lagt märke till dem alls och muttrade om "överskattat, dyrt skit" när boxen på bilden ovan införskaffades.

 

Ser rätt yummy, eller hur?
dock mäste jag medge att jag blev lite besviken när vi väl smakade. hade fått för mig att dess popularitet visade på smakupplevelser av fantastiska proportioner, och visst var det gott, men inte så gott att jag byter ut en god muffin.

 

Faaast, det växte på oss båda. Det var gott. Helt okej, till och med. Så okej att boxen faktiskt är slut.

 

Funkade bra ihop med min Agatha Christie, som jag faktiskt insåg att jag har läst tidigare, på svenska, för en Herrans massa år sedan. Åh, well, den är rätt bra i alla fall, måste jag tillstå.

 

Jag har faktiskt aldrig läst någon bok av Amanda Hellberg, men jag blev tipsad om hennes blogg och hittade där lite eminenta tips om bland annat hur man skall lagga upp sina manus innan man skickar dem till förlaget, hur man presenterar sig i sitt följebrev och hur man beskriver sin bok.

 

Jag blev jätteglad och inspirerad. Mest för att med Amandas teknik så har jag nu en novell på 12 glada sidor istället för på 5 trötta. Det kändes såpass bra att jag skrev en sida till. Och funderade lite på om det verkligen skall bli en novell, det kanske skall bli något längre...? Nu kanske man inte skall ropa hej innan man har kommit över bäcken, men glad blev jag i alla fall. Jäkligt glad, till och med.

 

Sedan kanske det aldrig mera blir något utöver de där 12 sidorna, men jag har i alla fall vetskapen om att 12 sidor finns där och det känns bra.

Jag har upptäckt onlinebokhandeln Billiga Boken, som till stor del säljer restupplagor till ett lågt pris, och överväger att pröva den inför hemresan till jul (ni vet, här shoppas det näst intill gränslöst precis innan jul, julklappar till alla och till mig själv). Själv är jag ju adlibrisfrälst, men vill gärna prova på nägot nytt.

 

Är det någon annan som har provat dem?

 

I sådana fall, vad tyckte ni? Hur funkade det?

 

Som jag har nämnt tidigare, så vill jag gärna se hela, och då menar jag HELA, världen och jag är förtjust i de flesta sätt att resa - varje resform har sin charm och för mig handlar det mycket om vilken inställning man har till situationen. Sambon och jag har åkt på en rad olika resor ihop och njutit av dem av just den anledningen att de är som det är. Charter till Kreta, tuktuk i Kambodja, bilat i Provence, familjeresa till Turkiet, båt på Mekongfloden, bilat till Mombasa, snorklat på Zanzibar, kryssat till både Tallinn och Riga osv.

 

Ena resan kan vara sjukt skönt att bara slappa vid poolen, nästa skall det vara lite action och upplevelser. Men allt är i princip lika roligt, det är ofta svårt att göra graderingar.

 

Så, det medför ju ett litet dilemma när det gäller att bestämma sig för vad nästa projekt är, för vi har inga klara favoriter. Vi har pratat en massa om att nästa stora resa skall gå till Indien, för det vore riktigt häftigt. Men nästa stora resa blir nog också vår bröllopsresa eftersom vi gifter oss nästa år och vi är inte riktigt säkra på vart/om vi vill åka någonstans.

 

Därför har jag nu på min terast (dricker inte kaffe) googlat olika passande alternativ, så som;

-Transibiriska järnvägen
-bila i USA
-weekend i Paris
-camping i Småland
-Victoria falls
-Inkaleden

 

Nu skall jag bara spara ner informationen  och skaffa mig själv lite kvällsläsning. Det är ju visserligen rätt långt tills dess, men det är väl bäst att börja i tid om vi skall lyckas bestämma oss.

Under en filt hemma i soffan låter också som ett mysigt laternativ....

 

 

Ett litet glädjetjut uppstod i förra veckan, men jag var för upptagen för att blogga om det egentligen.

 

Rikard Wolff har släppt en självbiografisk bok och jag bara dör en smula. Vill ha!

"Rikitikitavi" verkar oerhört lockande och i bakhuvudet hör jag en av mina absoluta Wolff-favoriter, "Det sitter en pojke på månen" på repeat.

 

Jag har ALDRIG mejlat ett bokförlag och bett om ett läsex, men nu kan jag faktiskt tänka mig att göra ett undantag, för jag skulle BUMS vilja bekanta mig närmare med den här boken!

 

...fast samtidigt så sägs det ju att tålamod är en dygd och något som det är bra att öva på, så jag skall nog köpa den till mig själv i julklapp när jag kommer hem till Sverige då. Den som väntar på nägot gott, eller hur...?

 

 

Såg just att det skall komma en tidning som heter Skriva och som fokuserar (såklart!!) på skrivtips och att locka fram romanen inom mig.

 

Tja, tänkte jag, det kan väl vara värt stt prova, eller hur? Skrivas redaktion kanske vet hur man trollar fram den så kallade boken som finns inom mig? För just nu går det j-t segt, trots att jag har lagt otaliga timmar på personporträtt och storyline så hjälper ju inte det när bokhelvetet inte vill komma ut. Ingen vill väl läsa en bok som bara handlar om vad persnoerna X, Y, Z heter och vilka relationer de har till varandra, eller hur? Samt en tidslinje om hur deras liv långsamt går åt pipsvängen? Tror inte det. Att det dessutom är två historier som bökar där inne samtidigt och slåss om vem som skall få komma ut först, det gör ju saken inte lättare, eller hur?

 

*muttrar*

 

Så, tidningen Skriva, jag förväntar mig otaliga förlossningstekniker från er, ok?

 

 

Så här såg min underbara lunch ut förra lördagen. Jag hoppas på att få en lika fantastiskt lunch i dag, men det finns vissa tvivel, det kan komma att bli en lång dag på kontoret i dag. Men hoppas går ju.

 

Note: varje lördag jobbar jag till kl 13, men i princip aldrig går jag vid den tiden, någon gång mellan 14-15.30 brukar det bli.

I går när jag stapplade hem från en sjukt hektisk dag på jobbet och vad så trött att jag hade kunnat somna ståendes klockan halv åtta fullt påklädd (om jag bara hade fått ta av mig skoooorna), då trollade min sambo fram en bit jordgubbsmoussetårta (från Mövenpick), en iskall öl och Bridesmaids. Då var han världens bästa, alla kategorier, trots att jag både grinade och skrattade så jag höll på att hosta ihjäl mig till filmen.

 

Då kom onekligen plustecknet fram. Att någon orkar puffa en när man själv är beredd att bara läga sig ner och...naje, inte dö, men ge upp. Det är en alldeles underbar känsla.