Emmas Bokhylla

...att jag har en profil på LitteraturMagazinet? Ni hittar mig här.

 

Jag har, förutom bloggen där, även några nyskrivna recensioner uppe:

 

Malin Biller: "Om någon vrålar i skogen"

 

Ingrid Rudefors: "Samtidigt på ett tak i Chinatown"

 

Lars Wilderäng: "Midvintermörker"

...att trots att jag slalomläser så började jag på en ny bok i morse - "Gul iris" av Agatha Christie.

Trots att jag läste den på engelska för ungefär åtta månader sedan. Det är alltid roligt att se skillnaderna i språket och så har jag ju lite segt minne när det gäller Christie, så det blir säkert bra! :-)

...läst ut tegelstenen "Rivals" av Jilly Cooper och har huvudet fullt av mullvadar (mullvader?), jakthästar, whiskey och brunstiga, konstnärliga överklassbritter. Yummy.

 

 

Men. Lite innan Cooper läste jag "Flickan på kyrkogården" av Maria Gustavsdotter och trots att jag nästan har forlorat sinnet för fram och bak på grund av alla champangeorgier i Rupert Campbell-Black's regi så ligger den fortfarande kvar i bakhuvudet. Gustavsdotter, alltså. Jag skall bara ta mig i kragen och skriva om den, för den var himla bra. Stay Tuned.

Fråga bibliotikarien på dn.se.

Hur gör man för att bli författare?

You made my day!

 

Det har varit en helvetesvecka med en inflammerad tand, förkylning, 9 timmars-möten, kollegor som har slutat, krockande besök från olika leverantörer samt mitt i allt ihop, Mycket Viktigt Möte med Lions.

Dock är det en sak som jag inte har kunnat missa, trots att jag knappt kollat vare sig mejlen eller Google Reader. Nämligen Jens Ganmans dissining av "Ja till Liv" av Liv Strömquist. Och jag baxnar lite.

Alltså, man får tycka vad man vill om böcker. Man får recensera hur man vill, det är också tillåtet. Man får göra ganska mycket i land med yttrandefrihet. Faktiskt. Men det betyder inte att man måste säga det, alternativt kan man nog få det man vill sagt på ett hyffast sätt utan att använda vissa ord. Jag antar att det var meningen att väcka uppmärksamhet, det är väl hela grejen. Men attans så barnsligt.

Hannah på One-way communication sade det sååå mycket bättre än mig, alltså så slutar jag här. Läs henne i stållet, det kan du göra här. Jag skall yla över min nylagade tand istället.

I går var vi lediga eftesom det var nationell helgdag har i Tanzania och jag njöt ordentligt och varierade dagen med att läsa, skriva och, som nyfrälst, titta på Dexter.

 

Och så hade jag tänkt ta lite bilder till bloggen, lite soliga, ljusa bilder som skulle påminna om att Tanzania har en strååålande sommar för tillfället. Och så lite bokinspirerade, såklart. Perfekta tillfället kom när Katti somnade på min datorväska där jag minuten innan hade lagt tre pockeböcker. Perfekt, söt, sovande misse+intressanta böcker=match made in heaven!

 

...om jag nu hade haft batterier kvar i kameran. Jag letade förbrilt efter sambons tills han kom på att han hade glömt den på jobbet. Så det blev varken retiga solbilder eller mysiga kattbilder.

 

Och det stora visionen blev inte ens en lite tummetott!

 

Ser att DN har en intervju med Karin Isberg som är aktuell med en ny bok - "Deprimerande enkelt". Jag har tidigare intervjuat Karin för Gazets räkning, då skulle hon precis ge ut sin debut, "Nakendiscot". Jag har redan fått Karins nya bok och ser fram emot att sätta tänderna i den ordentligt!

Mind the Book påminde mig om  de där sista skälvande minuterna man är kvar i Sverige, precis innan man skall åka utomlands på obestämd tid. När jag går de sista rundorna på Arlanda, oftast precis efter butikerna har öppnat och jag har fått ett traditionellt glas bubbel och precis innan jag hivar upp allt mitt bagage och stampar vidare mot min gate för att inte sätta min fot i Svea Rike på GudVetHurLänge.

 

Då går man alltid in på Pocketshop. Pocketshop har nästan allt. Och definitivt allt som har kommit ut det senaste året. Tillgängligt. Precis framför näsan. Och du har redan myglat igenom ditt handbagage och det är inte en jävel som kommer att klämma på det igen innan du landar på Julius Nyerere International Airport (och kanske inte ens då). Så det är fritt fram att härja loss fram tills dess att plånboken mår lite illa och väskan ett par kilo tyngre.

 

Så brukar det i alla fall vara. Varje gång, till och med.
Men inte den här gången. Den här gången hade jag några veckor innan jul fått tre stora lädor med böcker från en svensk som flyttade tillbaka till Sverige och jag fick behålla så många jag ville om jag bara minimerade intaget från andra håll. Ergo, jag offrade Pocketshop. Där och då gick det lätt, men när jag stod där på Pocketshop och var ståndaktig, då ångrade jag mig. Mycket.

 

 

Tja, då var man tillbaka i vardagen, sitter och läser säljargument för South Africa Business Forecast Report på mejlen och nallar av den enorma hög av ischoklad som jag tog med mig till mina kollegor.

Även om det är fantastiskt att vara hemma så är det också fantastiskt att vara tillbaka. I mitten av Februari har jag varit här i fyra år, kan ni tänka er? Tiden går sjukt fort...

 

Tiden från jul fråm tills nu har tillbringats med ett maximerande av det sociala umgänget, intagandet av god mat samt planerande av Nyårsafton. Och så ca 24 timmar med ett extremt, och då menar jag extremt magknip som inte var av denna värld. Jag trodde jag skulle smälla av, rent ut sagt.

Julgranen på Schipol i Amsterdam.

 

Enorma takdekorationer.

 

Champagnefrukost, "Kär Lek?" av Malin Johansson och den första soluppgången i Europa på månader.

 

Och ett underbart väder innan vi landade i Stockholm!

 

 

Hur fasiken kan en rutinerad läsare som jag glömma att lägga ner boken i väskan?!
Hela dagen i går var jag utan. Visserligen bara kortare stunder var lediga, men fem minuter här och fem minuter där, det blir lästid det! 

I dag var jag i alla fall ordentlig och stoppade ner Alison Lurie's "Woman&Ghosts", en novellsamling som hittills verkar mycket lovande!

Spottade den här när jag åt lunch på Quality Centre i dag.
Vad glad jag blev, ser fram emot när den kommer hit!

 

Saker man bör komma ihåg när man har katt;

 

- Att om katten hamnar i slagsmål så kan den inte skilja på vän eller fiende, speciellt inte om den ar fastbunden. Speciellt inte om man kommer bakifrån.

- Om man försöker hala in katten när den är arg så är det bra att hålla fötterna i styr, speciellt om man är barfota.

- Planerar man att bli biten så är det bra att minnas när man tog sin senaste stelkrampsspruta.

 

...samt att det alltid är värt att ta en sväng och fixa en ny spruta, bara för att vara på den säkra sidan.

Bra om ni fellow kattägare noterar det här, okej?

 

Det bara regnar ner paket! Jag blir ju alldeles till mig!

 

Nya tidningen Skriva och Midvintermörkar av Lars Wilderäng!

Samt en massa godis, yummy!

Snabb rapport:

Pollysarna var lite krossade, men efter en sväng i kylen så smakade de precis som vanligt!

Winegums överlever allt!

Skriva verkar onekligen intressant, efter en snabb titt!

Midvintermörker likaså, dessutom framkallade den lite avundsjuka från Sambon, jag lovade att han får läsa den efter mig.

 

 

...var ajg med om en underbar boköverraskning!

Dock har jag varken bildbevis eller tid att skriva ned berättelsen, så det får vänta tills i morgon. Det här är alltså bara en teaser, om nu någon undrade.

 

 

Tack för alla fina gratulationer, det värmde verkligen!Det blev en kanonfin dag och jag hade mycket trevligt! I present fick jag bland annat en bok som jag fick välja själv, och efter lite funderingar och lite traskande runt i A Novel Idea-butiken på Slipway så bestämde jag mig. Funderade länge på The Savage Detectives av Roberto Bolano, som alla talar om att det skall vara så himla bra, men egentligen, är det alltid så himla kul att läsa av alla andra gillar? Den får jag ta tag i en annan dag.


Istället valde jag "The blue notebook" av James V. Levine. Den har jag i dag både påbörjat och avslutat, samt gråtit en skvätt över. Det är berättelsen om indiska Batuk, eller rättare sagt, hennes dagboksanteckningar, som berättar om hennes uppväxt i en fattig by utanför Mumbai, hur hon som nioåring ovetandes förs i till staden av sin far som säljer henne som sexslav, hur hon i omgångar blir våldtagen, misshandlad och förnedrad. Jag visste efter bara några sidor att det här var en bok som inte skulle sluta bra, skall man vara krass så går det faktiskt käpprätt åt helvete för de flesta barnprostituerade, förr eller senare, av förklarliga skäl.



Mitt i allt det här så kan jag inte låta bli att tänka på en av texterna i " I die, but the memory lives on" med Henning Mankell som redaktör som jag läste tidigare i år. Jag minns inte just nu vem som skrev texten jag tänker på, men den handlade om hur AIDS spreds över världen och hur WHO hade olika handlingsplaner för olika delar av världen för att informera och förhindra spridningen. Personen som skrev texten hade varit involverad i den här processen och beskrev hur de hade mötts av kalla handen från det Indiska Hälsoministeriet med förklaringen att "indiska män minsann inte gick till prostituerade lika ofta som de lösaktiga europeiska män". Det här var i början på 90-talet och tio år senare kunde det konstateras att AIDS katastrofen i landet var ett faktum.



"The Blue Notebook" kan jag verkligen rekomendera, den är oerhört gripande, det svider och gör ont i kroppen och i hjärtat av den och tyvärr är det nog en oerhört realistisk berättelse. Jag skulle ha föredragit om det inte var så,men sanningen är nog precis som så, om inte värre.



Det var var ett tag sedan en bok fick mig att gråta, men den här gjorde det. Bitvis för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Och jag ingavs känslan av "tack gode gud att jag har det livet jag har och att jag förhoppningsvis kommer att kunna att ge ett lika bra till mina barn". Ibland är det bra att komma ihåg att man ska vara tacksam för det lilla. Som vart i världen man är född och hur ens föräldrar väljer att agera. För det gör all den stora skillnaden.

...fyller jag 29 år.

Det känns inget särskilt, förutom att det i dag är exakt ett år kvar av mitt twenty-something-liv. Skitmysko.
Ibland känns det som om det var nästan igår jag satt på V-Dala nation i Uppsala och firade min 19-års dag. Men det är ju tio år sedan. Inte så länge sedan jag satt på en resturang i Laos och firade att jag fyllde 23, men det är faktiskt sex år sedan. Och det är fyra år sedan jag ställde till stort tårtkalas i mitt studentrum i Uppsala när jag fyllde 25, några dagar efter att familjen hade varit i Turkiet och haft ett stort firande där. Undrans vad jag skall hitta på när jag fyller 30?

 

Men, allt roligt har ett slut, så även mitt årtionde som 20-någonting som nu håller på att ta slut, vilket i sig är som det ska. Det är rätt skönt att bli äldre, jag tycker att det känns bra, det enda som stör mig är att tiden går och jag har inte hunnit med mycket av det jag skulle vilja ha gjort, men jag tror nog att det finns tid kvar. Förhoppningsvis ganska mycket. Om inte nu så när jag blir pensionär!

 

Hmm...är det någon som också har blogg.se och som vet hur man gör för att ta bort tecknen (verifikationen) som man måste fylla i för att kunna kommentera?

 

Tacksam för assistans!

 

Jag lovade ju att jag skulle rycka upp mig lite i helgen, för att komma tillbaka ny och energisk i den här veckan. Jag gjorde ett bra försök, det började med lunch i lördags på Karambezi Café på Sea Cliff.

 

Paella. Har inte ätit det på en halv evighet och det var underbart!

Så var även utsikten över Indiska Oceanen.

Sedan upptäckte vi att de har investerat i en ny avdelning för efterrätter, och det måste man ju definitivt prova!

Jag provade chokclamousse, yummy!

 

De andra provade cheesecake...

 

...och brownie.

Alla var vi oerhört nöjda och batterier laddades.

 

Sedan ahde vi ingen el på hela söndagen och eftersom både jag och min sambo behövde jobba
så fick det bli café mellan 11.30 - 18. Inte helt fel det heller.