Emmas Bokhylla

Tack för alla fina gratulationer, det värmde verkligen!Det blev en kanonfin dag och jag hade mycket trevligt! I present fick jag bland annat en bok som jag fick välja själv, och efter lite funderingar och lite traskande runt i A Novel Idea-butiken på Slipway så bestämde jag mig. Funderade länge på The Savage Detectives av Roberto Bolano, som alla talar om att det skall vara så himla bra, men egentligen, är det alltid så himla kul att läsa av alla andra gillar? Den får jag ta tag i en annan dag.


Istället valde jag "The blue notebook" av James V. Levine. Den har jag i dag både påbörjat och avslutat, samt gråtit en skvätt över. Det är berättelsen om indiska Batuk, eller rättare sagt, hennes dagboksanteckningar, som berättar om hennes uppväxt i en fattig by utanför Mumbai, hur hon som nioåring ovetandes förs i till staden av sin far som säljer henne som sexslav, hur hon i omgångar blir våldtagen, misshandlad och förnedrad. Jag visste efter bara några sidor att det här var en bok som inte skulle sluta bra, skall man vara krass så går det faktiskt käpprätt åt helvete för de flesta barnprostituerade, förr eller senare, av förklarliga skäl.



Mitt i allt det här så kan jag inte låta bli att tänka på en av texterna i " I die, but the memory lives on" med Henning Mankell som redaktör som jag läste tidigare i år. Jag minns inte just nu vem som skrev texten jag tänker på, men den handlade om hur AIDS spreds över världen och hur WHO hade olika handlingsplaner för olika delar av världen för att informera och förhindra spridningen. Personen som skrev texten hade varit involverad i den här processen och beskrev hur de hade mötts av kalla handen från det Indiska Hälsoministeriet med förklaringen att "indiska män minsann inte gick till prostituerade lika ofta som de lösaktiga europeiska män". Det här var i början på 90-talet och tio år senare kunde det konstateras att AIDS katastrofen i landet var ett faktum.



"The Blue Notebook" kan jag verkligen rekomendera, den är oerhört gripande, det svider och gör ont i kroppen och i hjärtat av den och tyvärr är det nog en oerhört realistisk berättelse. Jag skulle ha föredragit om det inte var så,men sanningen är nog precis som så, om inte värre.



Det var var ett tag sedan en bok fick mig att gråta, men den här gjorde det. Bitvis för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Och jag ingavs känslan av "tack gode gud att jag har det livet jag har och att jag förhoppningsvis kommer att kunna att ge ett lika bra till mina barn". Ibland är det bra att komma ihåg att man ska vara tacksam för det lilla. Som vart i världen man är född och hur ens föräldrar väljer att agera. För det gör all den stora skillnaden.