Emmas Bokhylla

I går kväll var jag på en väldigt intressant tillställning, något som jag bara har stött på här i Tanzania, nämligen ett
Send-Off Party. Inte mitt första, men fortfarande intressant.

 

The Send-Off Part är festen som brudens familj, släkt och vänner ordnar för henne några dagar innan bröllopet, firar att hon skall gå in i det gifta livet och inte komma tillbaka. Full fokus på bruden hela kvällen och det var jättetrevligt. Det var en tjej från jobbet som gifter sig nästa vecka i Arusha, och vi var en stor grupp från jobbet som gick dit. Ibland är de här festerna lika stora som själva bröllopet och i det här fallet kan det ses lite som en kompensation - för alla de som inte har möjlighet att åka till Arusha, så kan man bjuda dem hit i stället.

 

Ganska rolig sed - här kan det bli många fester för ett och samma bröllop. Bland annat finns det Kitchen parties - bara för kvinnor, där skall bruden lära sig hur man blir en god hustru (jag funderar alltid på vad som exakt sägs på Kitchen parties, jag följer inte alltid med i Swahilin, men ibland har jag haft någon med mig som kan översätta och det kan leda till intressanta överraskningar - som när lilla krumma mormodern till bruden kliver upp på podiet, grabbar mikrofonen och deklarerar, inför nästan 100 kvinnor, att det är viktigt som hustru att inte prata om mannens storlek på pensien med sina väninnor. den gångne blev till och med bruden chockad och alla skrattade. En gång har till och jag blivit med blivit ombedd att ge bruden råd uppe på podiet, men jag höll mig lite mer modest i mina råd) och får möbler och köksutrustning till sitt nya hem.

 

Men, i alla fall, jag tog lite bilder som jag tänkte dela med mig av, men just nu är min uppkoppling så usel att det inte går att ladda upp dem, det får vänta till en annan dag.

 

 

I dag, snart, om några timmar, så vet vi om det blir Eid-al-Fitr i morgon.


En del länder, och även vissa grupepr av muslimer, går efter en fastställd kalender, medans andra går efter siktandet av månen. Snart vet vi om månen har siktats här (eller i Kenya) i kväll. Om den siktas så är det Eidafton i morgon och Eiddagen på onsdag, siktas den inte så är den garanterat på onsdag och dagen på torsdag.

Alltid lika spännande, om cirka två timmar skall jag smsa kollegor och vänner och kolla vad det blir!

 

Update: Månen har inte siktats, alltså blir det vanlig arbetsdag på tisdag och Eid på onsdag och torsdag!

...har varit illamaende i omgangar sedan i lordags och forst trodde jag att det var efterdyningar fran avskedsfesten, och da kan man inte klaga. Men, nu ar det onsdag och det ar fortfarande illamaende upp och ner.

 

Det har hant tidigare och for det mesta ar det varme/strss/brist for regelbundna maltider men det har aven varit malaria och for att vara pa den sakra sidan sa ar det bast att aka och kolla innan jag aker.

 

Jag har stort fortroende for den svenska sjukvarden, forutom nar det galler jsut malaria. Bast att vara pa den sakra sidan.

 

 

Uppdatering: Och nej, det var inte malaria. Vilket gor att nu borjar de intressanta reflektionerna kring vad det egentligen ar. Myggmedelsforgiftning? Parasiter? Allergiska reaktioner? Eller som Lingonhjarta skriver har nedanfor i kommentarerna, den jamrans geten...? Just nu lutar det at att det nog ar get. Maste lara mig att undvika dem....

 

 

 

 

En god vän och exkollega har fått fint jobb i Kenya och lämnar landet. Det måste självklart firas och sörjas, vilket vi gjorde ordentligt i helgen!

Taket på Joy's Pub där vi inledde kvällen. Joy's ligger i Tabata, vilket är andra änden av staden, men det var kul som omväxling.

Toaletten på Joy's. Det var helt mörkt, enbart upplyst av fotoblixt och tänt ljus.

Utsikten från toaletten. Som tur var fanns det inga byggnadsarbetare som skulle fixa taket på plats, det fanns det sist jag var på Octar's som har liknande faciliteter. Då fick man be byggmästaren att flytta på sina killar när man skall in och i längden blir det rätt tröttsamt.

 

Den rostade geten som det bjöds på. Jag är inte överdrivet förtjust i get, men det var helt okej den här kvällen och smakade till och med bra.

Sedan drog vi vidare tille n klubb i Illala. Något på G hette den och var i princip övergiven - det är ju Ramadan.

Helt tomt disco! Dock coolt att ha en nästan helt ensam klubb för sig själva. De satt några besökare i baren utanför, men inte en enda kom in till dansgolvet, vilket man i och för sig kan förstå.

 

Delar av inredningen. Intressant. Undrans hur det ser ut när det är fullt här...?

 

Det var en jäkligt kul kväll men jag var onekligen seg dagen efter (vilkt alla i gänget var), vi klubbar nämligen rätt sällan nu för tiden, men ibland kan det vara kul som omväxling till att sitta och tjattra på en pub.

 

 

Och så ett bloggtips för de av er som är intresserade av underhållniong här i TZ - fashion, entertainment and music in TZ - read Missie Popular!

I dag är det 8/8 ("nane" betyder "åtta") och Farmer's Day här i TZ, vilket faktiskt är en nationell helgdag.


Jag skall packa det sista, gå på Lionsmöte, läsa en massa bloggar och baaara slappa!
Go me!


Funderade faktiskt på att plantera ett träd till dagens ära, men kom på att det förmodligen hinner dö när vi reser bort på torsdag och inte får vatten under två veckor, så det får vänta tills vi kommer tillbaka. Möjligtvis ett mangoträd, det vore trevligt. Och gott!

I dag börjar Ramadan, vilket i och för sig inte påverkar mig speciellt mycket, men stämningen i staden, rutiner etc. Och jag gillar det, riktigt mycket till och med.

 

Den största skillnaden här på jobbet är att receptionerna stänger klockan 16 istället för klockan 17 - alla damerna åker nämligen hem en timme tidigare (vilket kan göra att det blir lite väl långsamt här, men det är okej, det är ju bara en månad) för att ha tid att förbereda kvällens Iftaar, alltså måltiden som bryter fastan vid 18.30. Och vilken mat sedan... Åh, när jag bodde i en muslimsk familj så åt vi Iftaar ihop varje kväll och maten  var alldeles underbar, jag fick massor av nya favoriter och njöt något otroligt.

 

Nu när jag bor ihop med min sambo så blir det inte Iftaar så ofta och jag saknar det lite, borde gå matlagningskurs!

 

Annars är de största skillnaderna mest öppettiderna på vissa butiker och resturanger, att trafiken är lite annorlunda och att vissa ställen (gymmet, vissa pubbar och resturanger) är näst intill folktomma. Och att konsumtionen av mat går upp något enormt - alla vill ju ha fantastiska Iftaars.

 

Vi åker på semester två veckor under Ramadan, men kommer tillbaka i tid för Eid och det är också alltid lika kul.

 

 

Efter två dagar med hektiskt arbete på eventet och väldigt långa dagar, mycket stående, kilande fram och tillbaka etc. så firade jag att flera månaders planering var över med att läsa ut min bok, dricka en öl, fotbada i nästan 45 minuter (och upptäckte lite fläckar i duschen som jag inte sett tidigare...), äta en smörgås och sedan sova som en död fram tills att klockan ringde vid den vanliga tiden vid halv sju...

Om mornarna, allså. I går och i dag har det varit kampanjande från 04.00-07.00 och sedan från 16.00-20.30 i går i dag satsar vi på 16.00-21.30.

 

Beef Samosa and Spicy tea, mmmm, breakfast for winners!

 

 

 

Ubungo Bus Station i gryningen

 

 

I går åkte jag hem och sov ett par timmar, fram tills lunch, men det hinner jag inte i dag.
Ergo, bloggningen har lidit lite, jag har inte tid att vare sig läsa, skriva eller posta.

Eller läsa andra bloggar heller, för den delen.

 

 

Ni som läser bloggen vet kanske att det har varit många dödsfall i min närhet på min arbetsplats.

 

I Juli 2009 dog en kvinnlig medarbetare på grund av felbehandling efter ett sent missfall.

I Augusti 2010 dog min chef tillsammans med sin 4-åriga dotter i en bilolcyka.

I Januari 2011 dog en manlig medarbetare i en hjärtattack i sin bil ute på parkeringen.

 

För två timmar sedan ringde det från Indien, en kollega som jag har delat kontor med under de senaste tre åren och som sade upp sig i Maj för att flytta hem till sin familj fick plötsliga bröstsmärtor efter lunchen och de åkte till sjukhuset. Det visade sig vara en hjärtattack som han inte överlevde. Han var knappt 40 år gammal, pigg, alert, motionerade regelbundet och oerhört energisk. Han hade saknat sin familj och speciellt sina två barn under åren här och var oerhört glad åt att kunna få ett bra jobb i sin hemstad så att han kunde flytta hem igen.

 

Är det så här för alla människor? Att folk bara dör omkring en?

 

Jag har tidigare bloggat om de två svenska tjejerna som driver ett barnhem i Kabale i Uganda (ute på vischan, minst sagt) och den blogg som en av tjejerna driver, "Våra Skitungar", som handlar om hur allting började, vilka problem de har tampats med, om killarna som bor där, om deras verksamhet och deras kamp för att kunna fortsätta driva hemmet. Jag känner extra för dem eftersom jag ser gatubarn varje dag när jag åker till och från jobbet, känner hur det kniper i magtraken varje dag och önskar att jag kunde göra mer för dem. Så jag vet hur mycket deras arbete behövs!

 

De leter nu efter donationer till den dagliga verksamheten, det vill säga hyra, personal, mat, skolavgifter etc.

 

Är du intresserad av att skänka pengar eller att sprida deras nödrop på hjälp, gå in på deras sida, skänk en slant eller bara blogga om det. Många bäckar små....

 

 

Ingen kan ha missat den misär som breder ut sig i norra Kenya, vid gränsen mot Somalia. Krigshärjade, uttorkade Somalias jord kan inte längre försörja sin svältande befolkning, de extrema grupper som håller delar av landet i sitt våld tar inte emot hjälp utifrån, och folk flyr för att inte svälta ihjäl. Flyktinglägret i norra Kenya är överfullt och tiotusentals människor har slagit läger utanför - de får inte komma in i lägret men har inget annat att återvända till och har vandrat i veckor för att komma dit överhuvudtaget.

 

Bokmania har dragit igång ett projekt, "Bokbloggare för Afrika", som fokuserar på att skänka pengar och uppmana andra bokbloggare att göra det samma. Många bäckar små bildar ett hav och för de flesta av oss går det att undvara 100kr. För oss som har den möjligheten, stöd gärna projektet och bidra till att de människor som just nu svälter i flyktinglägren får mat för dagen. Förhoppningsvis också tillräckigt mycket FN-stöd för en hållbar framtid.

 

För mig som bor relativt nära känns det här extra overkligt - visst, både Tanzania och Kenya har områden där folk lever i total misär, men det finns fortfarande mat i butikerna, vatten i kranen och (för det mesta) el. Det känns overkligt att inte alls långt borta svälter människor till döds och senast i går hade jag ett betungade beslutet om jag skulle laga mat hemma eller gå på resturang och göra det. Lyxproblem. Extrema lyxproblem.

 

Ni kan också läsa mer på DN.se om vidden av katastrofen!

 

7/7 ("saba"betyder just "sju") och det är en nationell helgdag här i Tanzania. Egentligen så är dagen till för att alla skall kunna gå på den stora handelsmässan som pågår under ca 2 veckor i slutet på juni/början på juli (den pågår på ett område som heter just "SabaSaba"), men vi har besökt den tidigare och bestämde oss för att tillbringa dagen på stranden med bästa O som var här på besök.

 

O köpte ett par skitsnygga halsband och jag tänkte "men det kan jag ju göra i DSM, inga problem". Har nu varit ute och letat efter samma färger och har kommit fram till att jag skulle ha slagit till samtidigt som henne...

 

 

Oerhört finkornig sand, det tog ett tag att få bort den mellan tårna.

 

 

Många av er som läser bloggen har förmodligen snappat upp att jag och min sambo är medlemmar i Lions här i Dar es Salaam. För ett par månader sedan fick vi en förfrågan från en Lions-klubb i USA om vi kunde göra ett projekt ihop - de samlar in och skickar över böcker, vi hittar lämpliga skolor och distribuerar dem. Så, i förra veckan landade sändningen med 35 boxar med böcker.

 

I går, söndag, träffades vi i den ansvariga gruppen och gick igenom vad som kom i lådorna från USA.

Sedan öppnade vi dem och sorterade dem. Det var så många att vi blev tvugna att göra det högvis...

 

Många högar blev det, ca 800 böcker! Tur att det var strålande sol ute!

En hög med gymnasie och universitetslitteratur. Massor av skitkomplicerad kemilitteratur, så vi bestämde oss för att donera dem till universitetet, de måste ju komma till användning.

 

En hög med skönlitteratur för ungdomar och vuxna. Jag kände igen en hel del av vuxenlitteraturen (och funderade i mitt stilla sinne vad som kommer att hända när de kraschar med oftast strikt uppfostrade afrikanska ungdomar, tänk att få vara en fluga på den väggen!) och oerhört lite av ungdomsböckerna. Oehört lite, till och med. Vilken skatt som måste finnas där ute!

 

En hög med 1-6 års böcker, mycket Disney.

 

Och en hög med 6-11 års litteratur. Det fanns en del riktigt fina böcker, som en hel box med Bröderna Hardy-böcker och Nancy Drew-böcker. Dessutom hittade jag hela Lemony Snicket-serien, den där om de otursförföljda barnen. Såg till att de hamnade i samma låda, för tänk er själva - klart att man vill ha hela serien! MEN, när jag sedan gjorde finsorteringen så kunde jag inte hitta bok nr 7 (av 13), hur mycket jag än letade. Hoppas det inte är alltför störigt för läsarna att de inte finns där....

 

Vi håller nu på med att slå fast datum kring när vi skall besöka de utvalda skolorna för att lämna över böckerna, jag är helt övertygad om att de kommer att uppskatta tillskottet till sina bibliotek!

 

 

South Africa.

 

Apartheid.

 

History.

 

Fantastiskt intressant artikel om en utställning av fotografen Ian Berry och hana fotografier från de sensate 50 åren i Sydafrika.

 

"Stripped naked, our racist past is ugly" av Jeremy Kuper hittar du här.

 

Vi har ju, efter 2,5 år i lägenheten, äntligen införskaffat trädgårdsmöbler och en grill. Visserligen begagnat, men  oerhört funktionellt. Jag tror att sitta ute i trädgården (okej, det är väl att överdriva, bakgården menar jag) och läsa, grilla och njuta av ett glas vin kommer att bli min nya favoritsysselsättning. Det känns nästan lite som om jag låtsas att det är svensk sommar! ;-)

Jag satt i alla fall ute för första gången i söndags och läste "The Solitaire Mystery"av Jostein Gaarder.

Katti höll mig sällskap och ville även hälsa på grannens nya kattunge, men den blev rädd och sprang hem, så det blev inte så mycket med det.

Vår lägenhet från bakgården. Ser lite ut som ett fängelse, faktiskt, när jag tänker på det.

 

Sedan kom det gäster och vi firade lite svensk Midsommar. Det är vinter här nu, så det är nästan lika svalt som en varm sommardag i Sverige. Men bara nästan....

 

 

Det här är en nödvändighet i mitt kök, synd bara att den är så ful...

 

Min sambo föreslog att vi skulle måla den, men eftersom man byter in behållaren varje gång man skall köpa en ny, så är jag inte säker på att det uppskattas...

I helgen luftade jag några av de kangas som vi dagligen använder i hushållet, mest i sofforna for att skydda dem mot damm, svett etc. Men nagon av dem aven som klänning/höftskynke nar man måste ut i trädgården och rota. Jag älskar afrikanska textilier och skulle kunna köpa hur mycket som helst och ha dem överallt i huset, fantastiskt vackra!

 

Och tog lite bilder på hur trädgården faktiskt ser ut. Vi har ju ingen direkt uteplats, mer en dörr rakt ut på bakgården, men just nu är det i alla fall lite grönt och fint.

Om man tittar åt höger så ser man det här;

Inte sådär jätterolig utsikt, menmen.

 

Och om man tittar åt vänster så ser det ut såhär;

Betydligt trevligare och lummigare. Trädet i förgrunden är ett bananträd och det fanns inte där när vi flyttade in i februari 2009, utan planterades kort därefter. Växt som tusan har det gjort!

 

Jag spanande lite på växtligheten, som bevisligen försöker claima tillbaka en del av trädgården.

 

 

Och på grannens blommande hibiskus. Jag har funderat i omgångar över om jag skall planera hibuskus själv, det skulle bli himla fint. Men, då måste jag ju också komma ihåg att vattna, men det skall vall inte vara så himla svårt...? Hibiskuste är dessutom alldeles fantastiskt gott!

 

Katti hängde självklart på. Just nu har hon en väldigt kort lina fór grannen har skaffat en liten kattunge och Katti är alldeles för nyfiken på den, ergo får hon hållas kort tills de har vant sig vid varandra. I bakgrunden syns vårt nyinköpta bord som vi tänkt använda för att omvandla vår plätt till en ordentlig uteplats. Fyra stolar har vi också och i veckan kommer det en ordentlig grill!

 

Nu är ju visserligen min blogg en bokblogg och inte en städblogg eller politikblogg, men när jag hittar en artikel på Aftonbladet av författaren Åsa Linderborg (http://www.aftonbladet.se/kultur/article13154535.ab) om Johanna Koljonens städerska så kan jag inte låta bli. Jag måste säga något.


Det finns många anledningar till det. En är för att jag älskade Åsas bok "Mig äger ingen" och har läst den två gånger och planerar en omläsning när tillfälle ges. En annan är för jag var en av hennes studenter (en av många, måste jag påpeka, tror inte att hon skulle känna igen mig om så hennes liv hängde på det, det är svårt att urskilja folk i grupper om 4 x 35 personer, minst två gånger om året) på Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet under tidigt 2000-tal och hänfördes av hennes retorik, hennes berättelser samt det faktum att hon socialiserade med oss studenter, det var det ingen annan av lärarna som gjorde (klarspråk, jag och mina fellow students dyrkade marken hon gick på, fast i smyg, så att hon inte märkte det, det hade ju varit pinsamt om hon hade märkt det). En tredje är för att jag i många år har hållit med henne till punkt och pricka, men att jag faktiskt nu har börjat svaja.


För nu bor jag i en kultur där jag blir ifrågasatt för att jag INTE har en hemhjälp som skurar mina golv, tvättar mina kläder och lagar min mat. När jag försöker förklara att jag inte är bevkäm med att ge en främmande människa tillgång till mitt hem, torka mitt damm, handtvätta min uniform och rasta min katt eftersom det faktiskt är mitt eget ansvar så tittar majoriteten av alla här nere på mig som om jag inte vore klok i huvudet och frågar förebrående om jag inte är intresserad av att stödja en ensamstående tanzanisk mor i sin försörjning och deklarerar att jag är en självisk jävel. Dessutom missunsam, för att jag inte delar med mig av mitt överflöd. Samma människor brukar också påpeka att deras hemhjälper är opålitiga, värdelösa samt stjäl från den hand som föder dem och är otacksamma. När jag hör om lönen de erbjuder samt arbetsvillkoren de ger, så förundras jag över att deras hemhjälper stannar längre än en vecka, för närmare helvetet än så har jag faktiskt inte kommit.


Men, men jag har upplevt de hemhjälper som faktiskt trivs med det de gör, som får en  skälig lön, sjukersättning, transportbidrag samt semester och trivs som attans. På nära håll till och med. När jag bodde inneboende det första året i Tanzania så fanns det en hemhjälp i huset och för en extra betalning till henne så skötte hon även mitt hushållsbestyr. Jag har aldrig haft det så bra i hela mitt liv, det var nästan så att jag blev mörkrädd. Utan att jag ens behövde fundera så städades mitt rum, sängen bäddades, lakanen byttes, smutsiga kläder försvann och återfanns dagen efteråt, rena och strukna på min säng. Man blev förslappad och jag skämdes inombords för att jag inte tog hand om mitt hushåll själv. Där och då beslutade jag att den dagen jag hade ett eget hem så skulle jag inte ha någon hemhjälp, om jag blir tillräckligt förslappad, hur fasiken skall jag klara flytten tillbaka till Sverige...? Så i dag ligger jag på knäna ett par gånger i veckan och tvättar min kläder för hand, lagar all mat och städar huset tillsammans med min sambo istället för att sitta och titta på när någon annan gör det.


Men samtidigt har något grott i mig. Något som säger " men varför inte...?". Någon som säger att i Sverige så får i alla fall städerskorna som svabbar min toalett pension, betald semester, sjukersättning och är inte utelämnad till arbetsgivarens nycker. Är det inte mer okej då? I alla fall den dagen jag har tre barn, katt, villa och arbetar minst lika mycket som jag gör i dag...?

Inspirerad av Lingonhjärta så beslöt jag mig för att skriva om skillnaderna mellan män och kvinnor här nere, samt vad man säger och inte säger, hur man tänker och inte tänker. Och hur mycket man kan bli ursäktad för att man är utböling. Men när jag funderat ett tag så kom jag fram till att det är ett helt område i sig och att det inlägget skulle bli så långt att ingen skulle vilja läsa det. Så jag bestämde mig för att dela upp det lite, i småsnuttar om olikheter och likheter, som kommer att publiceras under katergorin "Afrikaliv".

 

Vi kan börja med det där med att stryka en skjorta.

 

Som kvinna i det här samhället så anses jag ansvarig för min mans yttre, hans kläder och hans image. På ett sätt kan jag förstå det - här är många kvinnor hemmafruar och har en (eller till och med flera) hemhjälp som skall se till att maten står på bordet, hemmet är rent, tvätten tvättad och struken, barnen uppfostrade, föräldrar och mor/farföräldrar omhändertagna, släkten blidkad och inte minst - mannen stöttad och nöjd så att han kan prestera på sitt jobb och tjäna in de pengar som behövs för hyra, vatten, el, mat, kläder, skolavgifter, sjukhusräkningar och allt där emellan. Om det är kris i hemmet så kanske han kan tänka sig att hjälpa till "kvinnosysslorna", men ibland inte ens det.  Uppdelningen är strikt - mannens roll är att tjäna pengar, kvinnans är att ta hand om resten. Om de inte uppfyller de kraven så anses de inte vara "riktiga" män eller kvinnor. Det är en av anledningarna till att väldigt få människor här skulle erkänna att de inte har mat, inte har strukit tvätten eller vad det nu skulle handla om. Ingen vill ju bli betraktad som om de inte kan uppfylla sin plats här i världen, det är lika, vare sig man är svensk eller tanzanier.

 

Även om du råkar vara heltidsarbetande kvinna så skall du se till att allt det här uppfylls, för din heltidsarbetande man har ingen förståelse för att hemmet inte ser ut som det skall göra. Jag har kollergor som berättar att de kommer hem från jobbet samtidigt som sina män och männen sätter sig direkt framfór TVn medans de går direkt in i köket för att ordna te/kaffe/jucie till mannen och sedan ordna fram middagen.

 

Jag vet allt det här och därför blir jag väldigt sällan upprörd om någon påpekar mina "brister" som kvinna (hade jag däremot befunnit mig i Sverige så hade jag regaerat annorlunda), utifrån mångas perspektiv här nere så är jag nog inte mycket till hemmafru, men det gör inget - jag är faktiskt inte det. Och jag kan också förstå det traditionella uppdelningen; vore min man hemma, plus hade 1-2 anställda för att sköta huset och jag arbetade för att betala allt, då skulle jag kanske också bli lack om min uniform var skitig/ostruken på morgonen.

 

Och de flesta männen här sätter i en ära att vara rena, snygga och strukna. Men aldrig i livet att de skulle göra det själva.

 

Men visst, ibland blir jag irriterad. Som när min sambos chef (tillika min kollega) påpekar att min sambo "klär sig som en ungkarl". När jag frågar hur han menar så svarar han att det bland annat beror på att min sambos skjortor inte är strukna, "precis som på en ungkarl". Då svarade jag lungt att om han vill ha strukna skjortor, så får han stryka dem själv, jag har varken tid eller lust att göra det. Jag fick en chockad tystnad till svar och sedan kom ett "men det där kommer att ändras när ni gifter er, allt blir annorlunda då!!". När jag höjer på ögonbrynen så förklarar han att "som gift betraktas man som en enhet, då har man ansvar för sin mans image, eftersom man är en del av samma enhet och om han då klär sig slarvigt så faller det skugga på dig, du har inte skött ditt jobb".

 

Här ligger en uppfattning som jag ofta träffar, speciellt från väldigt religiösa människor (kristna/muslimer/hinduer är alla lika) att min snart tioåriga relation med min sambo inte räknas eftersom vi inte är gifta. Enligt dem så kommer det att bli en stoooor skillnad den dag vi faktiskt gifter oss. Jag vet ju inte, känner man en skillnad när man väl har gift sig?

 

Måste jag tillägga att den dag som min kollega kom i en ostruken skjorta såkunde jag inte låta bli att rycka honom lite i ärmen och fråga om frugan var på semester? Han blev generad, men jag är inte säker på om det var fór hans egen eller hans frus skull.

 

Jag har inget emot att ha en städhjälp, om omständigheterna är de rätta, vilket den inte är just nu. Vilket gör att jag sitter i fällan - ostrukna skjortor är mitt ansvar.

 

Tyvärr faller varken jag eller sambon för grupptrycket, skjortor stryks bara när det är absolut nödvändigt...

 

Roligt är att Jessica Koljonen på DN skriver lite om samma vånda.