Emmas Bokhylla

Nu (för er som inte vet så jobbar jag fömiddagar på lördagar) så blir det äntligen helg och vi skall hem till vänner och grilla! Här nedan kan ni se vad som står på menyn;

Mycket praktisk för att laga mat utomhus! Vill absolut ha med mig en till Sverige, men förmodligen blir den alldeles för tung. Min vännina har ett recept på bananbryta (gröna bananer, smakar lite som potatis/kasawa) som brukar bli supergod med utomhustillagning.

Och så lite grillat. Gillar designen på grillen också, skulle gärna släpa med mig en sådan hem till Sverige med. Men då blir det väl ännu tyngre... Vi brukar grilla nötkött och våra bekanta är rätt förtjusta i get.

Och så en iskall Kilimanjaro till det. Helgen är här! 
(dem skulle jag också gärna ta med mig hem, men det blir, ja ni kan ju gissa, ÄNNU tyngre!).

Just det. Fotogenen.

Maten pa jobbet i dag (ris, pommes frittes, kyckling, linsgryta, sallad och banan) smakade SKIT i dag och jag klarade inte mer an nagra tuggor.

Anledning? Det smakade fotogen!

Mest logiska forklaringen? Nagon hade formodligen anvant en av chiliflaskorna att transportera fotogen i innan de hallde i chilin (diskade ens?) vilket gjorde att allt smakade peck. Eftersom jag ar ratt fortjust i chili och den ar ratt rinnig sa hamnade den pa nastan allt. Forutom pa kycklingen. Ergo, en bit kyckling till lunch och slanga resten av skiten. Tur att jag ha ett apple kvar pa skrivbordet.

Jag har ju tidigare nämnt afrikanska cupcakes och nu i helgen när vi hade utomhuskampanj vid en hantverksmarknad där alla vinster gick till välgörenhet så hittade jag ett stånd som utan tvekan toppade den förra upplevelsen från French School's Fun Day. Den här gången var det Oysterbay Shopping Centre som hade marknad och The Deli sålde cupcakes för glatta livet. Den här inköpte jag för 3, 000 Tshs (ca 15 kr) och den var enormt god. Yum-Yummy!

Och det bästa? Att jag åt den för välgörenhet!

(...men det hjälper sällan dem som har blivit våta.)

Svårt att komma ihåg ibland, måste jag säga. Ibland måste jag påminna mig om att jag bor i en kuststad med fantastiska stränder, oftast strålande sol och varma vindar. Vardagen finns nämligen överallt och ett kontor är ju trots allt ett kontor, vart än i världen det ligger.

Men det är klart, det kan finnas en rad pluspoäng beroende på exakt vart det ligger...

Hemma, i December.

Kipepeo Beach, ca 5 km från min lägenhet, i Januari.

I lördags tog jag ledigt från jobbet och följde med min Lions klubb till ett Free Eye Camp i Muheza, ca 45 minuter från Tanga (ca 6 timamr från Dar es Salaam). Campen arrangerades av en annan klubb i Dar es Salaam, men vi var med och sponsrade det ekonomiskt och blev inbjudna att delta.

En "Free Eye Camp" innebär att alla patienter som kommer blir undersökta gratis och om de skulle behöva glasögon, mediciner eller operationer så bekostar Klubben det. Operationerna kan genomföras på sjukhuset som vi var på och skulle transport till närliggande sjukhus behövas så ordnas det.

Eftersom min Swahili är ytterst begränsad så delade jag ut glasögon på recept och registrerade patienter. I lördags kom cirka 600. På tre dagar undersöktes runt 1500 patienter.

När man är ute på Camp så är det många motstridiga känslor - människorna man träffar är oerhört fattiga och det svider i hjärtat när jag tänker på skillnaderna i världen. Samtidigt så känns det bra att vara med och försöka bidra till en förändring.

Det var en oerhört stärkande upplevelse och jag känner att mina batterier är nyladdade!

Ganska ofta, i alla fall.

I garkvall, runt 21-22 tiden, sa hordes avlagsna explosioner (ratt rejala, trots att de var valdigt langt borta) och kraftigt ljussken sags vid horisonten. Vi fragade grannarna och de berattade att en av arméns ammunitonslager ute i omradet vid flygplatsen hade exploderat (eller, pa nagot satt satts i brand och alla sprangamnena dar inne korde loss hej villt). Vi bor ca 11 km fran flygplatsen, och fonstrena skakade rejalt, sa jag kan tanka mig vilken panik det orsakade for alla dem som bor dar ute!

Enligt medierna i morse sa flydde folk i panik (sa klart, vem skulle inte gora det?!) och det finns rapporter om dodsfall, men inget som ar bekraftat till 100%, ett uttalande kommer vid lunchtid.

Det skickades ut mass-SMS av hogsta polisbefalet vid femtiden i morse att det var en olycka, att laget var under kontroll och manade alla till lugn, sa jag ar pa jobbet som vanligt, saklart. Flera kollegor har dock inte kommit till jobbet i dag, har pratat med en del, men inte med alla, och man gar omkring och undrar lite, onekligen, vad som har hant. Det gar runt en massa SMS i dag, folk kollar om alla ar okej. Hittills har jag inte hort nagon som inte ar det, men det ar val en tidsfraga. Jo, en kollega ar ute och letar efter sin forsvunna bror, jag hoppas verkligen att han hittas oskadd!

Det har ar inte forsta gangen det har hander, senast var det for ca 1 ar sedan, en liknande olycka som skakade hela Dar es Salaam, dodade folk och drev dem pa flykt. Nar skall folk lara sig att man inte kan ha depaer med sprangamnen inne i befolkade omraden?! I alla fall om man inte kan skota sakerheten?

Har kan ni lasa om explosionerna pa dn.se!

Alltså, ibland undrar jag hur det egentligen står till med det här som kallas "kosmisk balans". Vem är det egentligen som sitter och delar ut jäkelskaper högt och lågt till en del och skiter i andra? Som till exempel, jag och min sambo.

Vem tror ni, sedan vi flyttade till Tanzania, varit drabbad av följande åkommor; malaria, bronkit, bakterieinfektioner, urinvägsinfektioner samt blivit biten av obehagliga flugor som lägger ägg i ens kropp (hela två gånger, till och med)?

Emma eller Emmas Sambo?

Vem tror ni har sluppit undan alla slags konstiga obehagligheter och max haft en svår förkylning med lite feber?

Emma eller Emmas Sambo?

Och vem tror ni fick fladdermusbajs över hela sig under kvällprommenixen i gårkväll?

Emma eller Emmas Sambo?

(Ok, vi bor i ett av världens fattigaste länder, har mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen, så det borde inte vara något gnäll alls från den här sidan. Men se det inte som gnäll, se det som en reflektion över det så kallade fenomenet 'kosmisk balans'. Om det nu finns, överhuvudtaget...).

Uppdatering: Och om det nu var någon som undrade, NEJ, jag vill inte min sambo något illa, ABSOLUT INTE, jag vill inte att han skall få någon av alla de obehagligheter som har drabbat mig. Men...hur kommer det sig att av två personer som äter samma mat, rör sig på samma platser, bor i samma lägenhet, så är det bara en som blir drabbad och inte den andra? Det får mig mer att fundera; Vad har jag gjort i mitt tidigare liv som har gjort att jag förtjänar det här?! Vems tår har jag egentligen trampat på?! Om man nu kan fråga sådana saker, det kanske inte passar sig..?

Jag läser överallt, utan undantag, har jag alltid trott. På sjukhuset, i bussen, på resturangen eller vart jag nu kan befinna mig. Jag är till och med glad om det blir förseningar på banken så att jag kan läsa en liten stund.

Men i dag hittade jag för första gången på länge ett ställe som man absolut inte läser på.

Nämligen när man sitter utanför sjukhuset och väntar på att ens kollegas döda kropp ska komma ut så att alla från företaget kan ta farväl innan den skickas på begravning i en annan del av landet. Det skulle vara som att läsa på en begravning.

I augusti dog min chef i en bilolycka. Året innan dess en kollega i en felbehandling efter ett mycket sent gånget missfall. Innan dess, en medlem av min familj. I julas dog en kille i serviceteamet, förmodligen av AIDS fastän alla sade att han var sjuk i TBC (så mycket mindre skamligt). Och i morse hittades en av verkstadscheferna livlös, hängandes över ratten i sin bil inne på företagsparkeringen. De kunde konstatera att han förmodligen hade fått en hjärtattack.

"Vi föds och vi dör" sade Lovis i Ronja Rövardotter och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Det var innan man faktiskt förstod vad det innebar. Att det alltid kommer att vara någon som dör, ständigt och jämt.

Många av mina kollegor är djupt religiösa och tackar Gud/Allah/Krishna för allt de har i sitt liv, sin familj, sin hälsa, sin bil och framför allt, att ingen dör. Sedan jag kom hit har jag aldrig hört så mycket om döden som någonsin tidigare i mitt liv. Folk dör i bilolyckor, diabetes, aids, att det inte finns läkemedel på sjukhusen när de väl kommer fram...men hittills, väldigt sällan av just ålder. Så jag förstår mer och mer varför folk tackar Gud så innerligt, för varje dag som fortsätter, var varje dag det finns mat, man inte blir överkörd eller man fortfarande är frisk.

Att bo i Afrika kommer på lång sikt att göra mig till en mer troende människa. Sedan exakt vad jag kommer att tro på, det vet jag inte ännu, det får tiden utvisa.

Jag tror i alla fall att jag skall börja gräva bland böckerna jag har som handlar om just döden. jag tror att det är dags för det.

Visst blev det veckan från helvetet, forra veckan,med en massa trevliga och otrevliga saker som blandades hej vilt och som gjorde att jag for forsta gangen pa lange funderade pa att dra tacket over huvudet i morse - jag ar valdigt trott, fast pa ett bra satt!

Forra veckan intraffade bland annat det har...

...sammanlagt fyra personer fran tva olika leverantorer kom pa besok, mycket trevliga manniskor, men lite hektiskt att parrera allt, med luncher, middagar, rapporter etc.

...jag blev hastigt sjuk pa onsdagskvallen och fick aka till sjukhuset. Efter sju sorger och atta bedrovelser (tja, vi behover ju inte ga in pa detaljer, men om man kraks av att nagon tar blodprov pa en och man svimmar nar man far en injektion sa ar det ganska bedrovligt) sa kom det fram att jag har en bakteriell maginfektion och kommer medicineras i fyra veckor.

...torsdagen tillbringades i sangen, helt omedveten om vad som hade omkring mig.

...pa fredagen var det daremot stormote med var viktigaste leverantor sa da tog jag mig i kragen och var dar, dock ar halva formiddagen forsvunnen i mitt minne, jag minns inte ett skvatt av vad som sades, bara att jag svettades som en gris, trots att vi satt i ett luftkonditionerat rum.

...pa fredagseftermiddagen sa piggnade jag dock till, vilket var tur, for efter motet var det sista genomgangen av alla presentationerna infor den arliga konferansen pa lordagen. Vi akte fran kontoret 21.45.

...samma dag kom det dessutom gaster fran Sverige, superkul! Speciellt nar man komemr hem som en amfetaminhottad iller fran jobbet och bara vill prataprataprata.

...pa lordagen var en heldag med konferansen och jag tyckte faktiskt att jag overtraffade min 30-minuterspresentation fran forrra aret, arets blev battre! Dock svettades jag som en abstinensutter istallet och var ratt vinglig. Dock lattare att umgas med sina fina gaster efterat!

...och sondagen tillbringade vi i en liten by ca 3 mil fran Bagamoyo med var Lions Club som arrangerade gratis ogon- och diabetesklinik och fick 228 besokare. Hett och mycket att gora, men underbart. Vi undersokte aven ett borrhal som klubben sponsrar. Dagen avslutades med mangder av sushi och ett par liter vatten, innan jag dackade vid midnatt.

Sa, det blev inte sa mycket bloggande forra veckan, far val ta igen det den har!

Den här månaden är det elransonering här i Dar, vilket betyder att man i princip när som helst kan stå utan el. Överlag är det helt okej för mig, det bruakar gå bra ändå och vi har gasspis och en mängd ljus hemma, men ibland är det fruktansvärt irriterande.

Som när man har viktiga texter man vill jobba på, kommer hem och inser att det inte finns någon el, att det inte har funnits det på väääldigt länge och att det finns ca 20 minuters batteri kvar på laptopen.... Så, då blir det varken bloggande eller artikelskrivande och ärligt talat, då kokar jag bara. Och elen kommer tillbaka 23.30. När det händer flera dagar i rad så blir jag desperat och fór att mota det i grind så har jag i dag tagit med mig laptopen till jobbet och laddar den här. Förhoppningsvis har vi el hela dagen på kontoret....

Hur läser man i det här kolmörkret då, undrar ni kanske? En baggis, säger jag. Man helt enkelt lägger sig i en fotölj med benen över armstödet, tar en vinflaska med ett brinnande ljus i och klämmer fast det mellan benen och sedan sjunker man ihop tillräckligt så att man kan läsa i skenet av ljuset. Viktigt är att försöka undvika att få stearin överallt eller bränna upp alltihopa. I går lyckades jag hyffsat bra, kunde läsa i mer än en timme innan jag fick nog. Men jag vill verkligen inte göra det varje kväll, så jag hoppas att vi har el i kväll!

Chapati.
Ett platt bröd av typ vitt mjöl, vatten och lite salt som steks i olja och som går att köpa i de små matstånden med bristande hygien runt hörnet. ALLA på kontoret äter det här (eller dylika saker) till frukost, så även jag de dagar jag har försovit mig.
Yummy!

Allt underbart är kort, som man brukar säga. Och de två veckorna här i Sverige har varit underbara, men alldeles för korta. Alldeles. Men sån´t är livet.

I dag påbörjar vi resan mot Arlanda, planet går tidig morgon i morgon bitti och i morgon kväll, nästan vi midnatt, så landar vi på Julius Nyerere International Airport. Det borde vara ca +30C och ljumma vindar. Det skall bli härligt, för nu är det roliga i Sverige slut och vardagen kommer.

Och efter tre år i DSM så är det också hem, bara ett annat slags hem. Man saknar småsakerna mest först, som grillat kött på gaturesturangen, miljöerna, vår grotta till lägenhet och inte minst Katti, det lilla trollet.

Om några dagar är jag tillbaka på bloggen, tills dess, ta hand om er så ses vi snart!

Palmen på parkeringen.

Bok-Katti. Har haft semester hos kompisar med trädgård, förmodligen alldeles, alldeles underbart det med.

I know I live in DSM and write about books, but somehow, I'm finding trouble to follow all the news on local literature (I look in the windows of bookstores, I try to read on all kinds of notice boards etc) and I have realized that I need to find better ways to reach the news flow.

But, now I know how!!

The blog "The Mikocheni Report" is written by Elsie Eyakuze who knows the Tanzanian literature very well! She writes herself (recently in the "Mama Dar Collection") and about Tanzanian writers, literature happenings etc.! A new favourite and I'm putting the blog in my Google Reader straight away!

I dag ar det +35C ute, i matsalen var det stekhett och nar jag at lunch parlade sig svetten i pannan. Solen stralar ute och det blir snabbt kvavt om man inte har luftkonditioneringen pa.

I dag ar det 13e December, Lucia. I dag borde det vara sno, iskallt och morkt enligt svenska traditioner. Jag klagar inte, jag njuter av varmen.

I kvall skall jag dra pa mig en liten charmig cocktailklanning och kila till det svenska Luciafirandet, dricka lite glogg, mingla och ha trevligt. Sta under en plam och knapra pa pepparkakor. Inte alls helt fel, om jag far saga det sjalv.

Pa lordag kvall/natt gar planet tillbaka till Sverige, da ar det dags att fa lite traditionellt julfirande.

Lördagen 20e November var det dags för The Diplomatic Spouses Groups’ Annual Charity Bazaar som anordnas på International School of Tanganyika.

Här säljs det allt möjligt, men för mig var de stora attraktionerna först och främst två saker: hallen med second hand och internationella hallen, där alla de olika länderna representerade har bord där de säljer lite av varje – vanligtvis mat och hantverk från deras land (eller inspirerat av deras land) och alla vinster går till utvalda välgörenhetsprojekt.

Jag skyndade mig faktiskt hem från jobbet extra tidigt (alltså, vi slutar 13.00 på lördagar, men extra tidigt för mig betyder att jag åker vid 13.30, vanligtvis jobbar jag över till i alla fall 14.30) bara för att hinna med en mycket viktig sak: nämligen att inte missa KANELBULLARNA som säljs i Internationella hallen, förra året fick jag nämligen den sista påsen… Sverige, Finland, Danmark och Norge har nämligen ett långbord där som alltid drar en massa folk. I år hade Sverige kanelbullar och lussekatter samt specialtillverkade brickor, Finland hade tjusiga pepparkakshus, Danmark juldekorationer och Haribo-godis och Norge hade mat (lax, mjölkchoklad, leverpastej och mesost). Bland annat.

I år hade Sverigearrangörerna bakat extra mycket bullar och det fanns till min glädje mycket kvar när jag kom, så jag nappade direkt två påsar plus den sista påsen med lussekatter till 1a advent nästa helg (jag var nog lite forcerad, stackars damen som stod där när jag kom), jag var överlycklig, jag har saknat dem något enormt (och åt fyra styckna i bilen på väg hem, det blev ingen lunch för mig i går). Nu kanske du tänker i ditt stilla sinne ” so what, baka dina egna bullar så slipper du stressa så mycket”. Men, det handlar inte riktigt om det. Jag kanske inte kan förklara det mer än så här; jag kan baka kanelbullar själv (speciellt med en fästman som kommer från en bagarfamilj), självklart, men det blir oftast inte som så, jag vet inte varför. Kanske för att jag jobbar en massa, inte har tillgång till en tvättmaskin och tycker om att socialisera med mina vänner, men det är väl lika för alla, eller hur? Men jag vet inte, en enkel lycka för mig är en påse hembakta kanelbullar som är bakad av någon annan, och det fann jag massor av på IST i lördags.

Vad jag också fann massor av var böcker, eftersom det självklart är anledningen till att jag är så förtjust i second hand-hallen (i ISTs gymnastiksal, ganska lik vilken svensk gymnastiksal som helst). Förra året när jag kom var det ganska utplockat men i år fanns det mycket kvar att rota bland. Jag borde ha plockat fram kameran, för det var en underbar blandning av böcker, och förvånansvärt mycket svenskt. Lite Toppliste-leftovers (” Madame Terror” på norska, någon?), men mycket bestod av EnBokFörAlla-utgåvor av gamla klassiker från 80-talet (jag fick nostalgitrippar så det bara skvätte om det) och till och med ett slitet ex av ”Svensk flora, del 1”. Sade jag att det bodde mer än dubbelt så många nordbor här på 80-talet än vad det gör nu?). Böckerna var riktigt billiga, 1 000 Tsh styck (5 kr) men i och med alla böcker som jag har köpt/fått på sista tiden, så försökte jag begränsa mig. Det är bra ibland, har jag hört. Följande böcker fick följa med mig hem;

-Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren (aldrig läst, men hört mycket om)
-Lord of the flies av William Goldig (jag har bara läst utvalda stycken och sett bitar av filmen, men jag tror att jag måste spara den här till en dag då jag är beredd att må dåligt, mycket dåligt)
-True Tales of Animal Heroes av Allan Zullo (tänkte eventuellt ge den till min brorson i julklapp)
-Women and ghosts av Alison Lurie (jag känner igen hennes namn, men har inte en aning om varifrån)
-Otrogen på öppen gata – En roman om Agatha Hansson av Belinda Olsson (varit nyfiken på, aldrig läst)

Väldigt nöjd (och lite skakig, utan lunch i den här hettan blir man det) åkte jag därifrån för att handla mat och komma in i luftkonditionerade utrymmen och kyla av mig lite. En fantastisk tillställning, om jag får lov att säga det. Önskade dock att jag både hade mer kontanter och mer ork i lördags, men det får vänta tills nästa år.

Det här utlovade jag för länge sedan, att berätta lite mer om livet här i Afrika, men ibland är man inte så bra på att hålla sina löften, märker jag tyvärr. Det har varit mycket här sista tiden, utomhuskampanjer, resor, besök från leverantörerna i Europa (både sådana som jag visst om sedan tidigare och sådana som var rena överraskningarna).

Men i alla fall, här kommer det.
Jag har en vän till familjen (och även min tidigare chef som jag har sommarjobbat hos i åtta års tid, i Sverige dock) som har bott här nere i nu snart elva års tid. När min kille letade efter ett projekt att skriva sin examensuppsats kring så erbjöd sig han sig att ordna något här nere i Afrika och i November 2007 åkte vi ner. Jag följde med för att få lite semester och uppleva Afrika – hade precis lämnat in min examensuppsats och tyckte att jag kunde unna mig fem lata veckor innan examen och arbetslivet. Lite av en slump träffade jag ägaren för företaget som min vän jobbade på ett cocktailparty anordnat av Scania Tanzania och han undrade om jag inte var intresserad av komma på intervju, de letade efter en Marknadsföringschef och eftersom jag snart skulle ta min examen så skulle jag kanske passa. Jobbet var mitt om jag ville ha det och i februari 2008 började jag på det lokala företaget som bland annat är verksamt inom fordonssektorn här i TZ. Jag trivs väldigt bra och tiden bara rinner iväg, jag har svårt att förstå att jag har jobbat här i tre år i februari.

Det första året bodde jag hos vänner (vilket verkligen är att rekommendera när man flyttar till ett nytt land!), men när min kille också flyttade ner 2009 och började jobba så skaffade vi en liten lägenhet inne i stan, i Upanga, som området heter, samt en liten bil. Katt hade jag redan, lite hipp som happ, skaffat. Hon heter Katti och är en äkta Tanzanisk katt. Jag har bestämt mig för att ta med henne hem till Sverige.

Jag är oerhört tacksam för de vänner som tog emot mig när jag kom ner, för det kan vara utmanande att flytta till ett nytt land, där man inte ens vet vilket sjukhus man skall gå till när man har malaria/mangoflugor/urinvägsinfektioner och vad det nu är man har, eller hur man ens köper el (den är förbetald här, man köper kort som man laddar en dosa i hallen med), telefonkort eller vart fasiken man kan skaffa den mat man vill ha. Det tar längre tid än vad man kan tro och ibland, särskilt i den förvirrade början, kan man till och med känna en längtan efter sin sunkiga kvartersbutik med igenkännliga varor så som filmjölk, crème fraiche och Ferraribilar. Men det går över. Vissa saker saknar jag inte ens längre, som till exempel den där fruktansvärda känslan när man blir rosenrasande över att man har missat bussen och att nästa buss inte går förens om hela tio minuter. Här är allt mer avslappnat, mera pole pole (långsamt, långsamt) och hakuna matata (inga bekymmer), även om det ibland blir så mycket att man får raseriutbrott för att inget händer, trots att man ha bett om något femtioelva gånger. Vissa människor, utlänningar som ofta har varit här ganska länge, kan fastna i det där och antigen få superkort stubin eller bli hur avslappnade som helst och aldrig få något att hända over huvud taget och jag har bestämt mig för att den dagen det händer mig, vilket av dem det än är, så är det dags att åka hem, för då är man inte längre trevlig att ha att göra med.

Det här kan komma att bli en väldigt lång text, så jag har beslutat mig för att dela upp den i småbitar, som jag kommer att posta med jämna mellanrum, här under kategorin ” Afrikaliv”.